Om Martrilogin


Marlek



En lek med mardrömmar

I den lilla staden Björknäs fortsätter solen att värma och människorna lever sina liv som vanligt. Ändå är allting annorlunda.
   Björknäsbor med märkesväskor förirrar sig in i Birkenesskogar. Svampplockare upptäcker ett orange vilddjur i Björknäs. De magiska, mörka gångarna mellan Björknäs och det uråldriga Birkenes står vidöppna. Världen vrider sig i förväntan.
   Maran Mati Creutz har äntligen fått sitt minne tillbaka, men hon har mist förmågan att knyta martrådar. Det är inte längre hon som skapar drömmar, det är drömmarna som styr henne. Och en maras drömmar är farliga.
   Mati tar sig tillbaka till Birkenes för att förstå hur hon ska kunna återerövra sin marmakt. I Birkenes har härskaren Sjur gjort det magiska till allas fiender. Det går inte längre att lita på någotn.
   För sin döda syster Angelicas skull, för sin egen skull, för Björknäsbornas, ska Mati hitta rätt bland labyrinterna i Birkenes.
   Matis lek med trådar har sitt pris, och den som sig i leken ger måste möta sina mardrömmar.

Marlek är den avslutande delen i trilogin om maran Mati.


Sagt om Maralek:

Recension i Vasabladet av Sofia Nygård:
"Jag ska erkänna att jag inte är ett fan av fantasy. Jag föredrar det verkliga framför det fiktiva. Ändå har jag svårt att lägga ifrån mig Marlek. Mia Francks spännande karaktärer och medryckande berättarteknik gör läsningen till en njutning. Det faktum att det verkliga och det fiktiva blandas friskt gör också att storyn blir mer spännande.
Recension på Yle av Anna Dönsberg:
Trilogin Martrådar (2013), Maraminne (2014) och Marlek (2015) är ett djärvt experiment med genren fantasy där Mia Franck tänjer på gränserna för vad man som läsare kan gestalta genom huvudpersonernas sinnen. Hon undviker många av genrens klichéer och blandar nutid och dåtid på ett lockande vis. Idén att göra Matilda Creutz till en representant för marornas urgamla släkte är onekligen orginell. Hon är en hjältinna med både hårda knutar och lösa trådar i väven.

 

Maraminne



I Björknäs har alla glömt. Också de som var med om att rädda Björknäs har glömt. Mati försöker komma ihåg. Hon går omkring i den lilla staden för att hitta minnesbilder. Det hon ser och hör får henne att vilja fly, som hon flytt hela året sedan hennes storasyster tog livet av sig.
    Ända tills hon hittar en orsak att stanna. Mati träffar en ung man, Nor. Kanske han kan hjälpa henne att hitta sig själv, hitta det hon vet att hon förlorat? Tillsammans tar de sig genom underjordiska tunnlar till Birkenes, den uråldriga staden vars dystra öde sipprar ut i småstadsidyllen Björknäs.
   För någonting är riktigt fel. Någonting behöver rättas till. Men det är inte lätt att vara en mara med trassliga trådar. Minns Mati-Maran att hon en gång var Mati Creutz, fotbollsstjärna i Björknäs?


Lyssna på ett utdrag ur romanen här. Jag har läst in de första 20 sidorna av boken.


Sagt om Maraminne:

Recension i Nya Åland av Ylva Vikström:
Det bästa med Mia Francks fantasy är att hon galant undviker det svartvita goda-mot-onda-stuket. Hennes karaktärer är mångfacetterade och befriande mänskliga trots sina magiska krafter. Det magiska finns under huden, där vi läsare också befinner oss.
Och vidare:
Det krävs berättartekniks skicklighet att hålla spänningen uppe när inte ens huvudpersonen själv vet vad som pågår.

Franck kompenserar miljö- och perspektivbytet till exempel med att ge mer plats åt magi och med att skapa en hop främmande, giftiga djur. Stora, orange gaddumor med vassa tänder och giftiga reptiglar tassar och krälar i de magiska skogarna kring borgen i Birkenes.
Till andra spännande element i den nya världen under Björknäs hör martrådstavlor man kan gå in i, skrämmande kombinationer av djur (björnhästar?) och en borg som lever och vibrerar. 

Recension i Hufvudstadsbladet av Anna-Lina Brunell:
För mig förblir den största behållningen seriens hjältinna, Mati. Lika nära som man i förra romanen kom hennes sorg, ilska och hämndlystnad, kommer man här hennes förvirring. Minnesförlusten blir tillika en identitetsförlust...

Det speciella med Martrådar är att Mia Franck här beskriver en förmåga som egentligen är svår att beskriva. Hur inre syner och känslor också ger spår i den yttre verkligheten och att den yttre verkligheten inte är entydig. Att inre och yttre verkligheter växlar är vanligt i fantasy, men jag tycker att Mia Fracnk tagit det hela till en ny nivå.
Och vidare:
... Maran, ska rädda allt och alla. Men ingenting går som tänkt och Maran står inför en fiende som förvandlar henne till någonting som blir fel och skevt. Det gör att Maraminne blir mer än en berättelse om det godas kamp mot det onda. Det blir också en berättelse om begär, lust och hämnd. Livet i borgen blir en studie i vansinne och lögn. 

Överlag kan man säga att Mia Franck är helt fenomenal i att gå in i en enorm fantasivärld där hennes kreativa förmåga, hennes sätt att leka med ord, associationer och metaforer, samt gestaltandet av ett visuellt landskap, bara väller över sidorna. Det samma gäller också för hela det mångsidiga strukturbygge som Maraminne består av. Här finns metatextuella element som vidgar upplevelsesfären. Dessutom är Mia Franck skicklig i att gå in i sina personers huvuden och ge liv åt olika ambivalenta ja-nej-resonemang.

Recension i Vasabladet av Sofia Nygård:
Det är mer action, fler intressanta karaktärer och mindre förvirring kring de bägge världarna. Visst blir det kanske väl mycket actionrulle över vissa scener, men Mia Francks lättsamma språk och medryckande berättelseteknik förlåter ändå det mesta. Många frågor lämnas öppna, men den sista boken i trilogin kan förhoppningsvis leverera svaren.
Recension i Ny Tid av Johanna Karlsson:
Få saker är så tillfredsställande i en historia i vilken författaren lämnar små blinkningar bakåt mot litteraturhistorien. I Maraminne, uppföljaren till Mia Francks Martrådar, vimlar det av detaljer av den typen som bara en riktigt bildad skribent gör sig omsorgen att lägga in. För oss som alltid varit fascinerade av den grekiska myten om gudinnan Persefone, som faller stenhårt för underjordens härskare Hades och mot sin mors vilja därefter lever hälften av sitt liv i underjorden, är det lätt att dra paralleller till denna historia under läsningen av Maraminne.

Recension på Carola Strömstedts blogg:
Mia är fenomenalt bra på att spänna trådarna i sin berättelse så att även mina egna nerver trasslar in sig i marans verk. Spänningen stegras genom hela boken och det är inte förrän på sista sidan som jag vågar andas ut.

Martrådar




I en rättvis värld skulle Matilda, eller Mati som hon kallas, ha blivit en av världens bästa fotbollsspelare. Björknäs stad har höga förväntningar på sin stjärna. På alla sina stjärnor förresten, för det är god jordmån i Björknäs för speciella talanger.
   Men världen är inte rättvis.
   Matis syster tar livet av sig och allt förändras. Världen rämnar, en avgrund öppnar sig.
   Ändå handlar inte den här boken om att dö, den handlar om att fortsätta leva. Om att förändras och föra ett dubbelt liv. Dröm och mardröm blir på riktigt. Sakta förvandlas Mati till en hämndlysten mara som flätar martovor åt Björknäsborna. Den utåt sett idylliska staden som säger sig ha flest soldagar i landet visar sig ha många trådar för sin mara att knyta.
   Stadens skuggsida har haft gott om tid att växa sig stark.
   Vem vågar sova med en mara i trakten?

Martrådar ges ut av Schildts & Söderströms. Kan köpas även hos adlibris.
Mar trailer 0008 from Schildts & Söderströms on Vimeo.
Filmen är gjord av Pontus Wikholm och musiken av Jonas Franck.

Högstadieelver från Mattliden gjorde också en trailer efter att ha läst Martrådar.  Se den här:


Martrådar är nominerad för IBBY Finlands hederslista. (Listan är på finska.)

Sagt om Martrådar:


Tove Holm på facebook:

"NU har jag läst, jag tycker du är en begåvad författare, och Martrådar är en medryckande berättelse, som jag snart skall läsa igen. Jag läser ju mycket som hör till just denna ungdomsmålgrupp, för att jag har dille på att läsa högt till den yngre generationen, och tyckte att din bok passar utmärkt just till den; kanske just tonåringar, inte yngre, men tanke på att du ju tar upp, mycket förträffligt, sexualitet för den målgruppen och lyfter fram var gränserna går eller ja, diskuterar ämnet bra från olika synvinklar. Du tar ju upp mycket annat också, som vänskap, syskonskap (finns det ett sådant ord), föräldraskap, kärlek, ondska och sorg, dvs. djupet finns definitivt, men just sexualitet är något som jag upplever att saknats i andra ungdomsböcker, som jag läst, varför jag nu tog fasta på det, men summa summarum; rekommenderas definitivt! Personligen var del 1 min favorit, och del 3 för fantasy för min smak, och platsen var ju suveränt rolig att läsa om, där ju även jag tillbringat en tid, och kände igen mig. Fortsätt definitivt, väntar på nästa bok!"


Recension i Åbo Underrättelser av Jenny Wikström:

"I Mati har Mia Franck skapat Svenskfinlands egen Buffy, som vi förhoppningsvis inte mött för sista gången." 

Recension i Västra Nyland av Rebecca Finnberg:

"Francks romandebut är imponerande. Detta är en roman som biter sig fast."

Recension i Borgåbladet av Egil Green:

"Samtidigt som romanen är ren skräckfantasy med stort klös är den realistisk och modern, vilket bildar en mix som kanske till en början gör det litet knepigt med navigeringen. Men allt visar sig vara uttänkt in i minsta detalj och det ger mycket snabbt romanen ett sug som gör den till en riktig bladvändare."

Recension på Maria Turtschaninoffs blogg

"Från första sidan kände jag att jag kunde slappna av. Det här är ingen debutbok. Det här är en bok skriven av ett proffs. Stilen, tonen, allt sitter där. Jag behövde inte vara nervös över att det skulle vara dåligt. Inte en enda sekund."

Recension på Jenny Jacobssons blogg:

"Stundtals kryper den under huden och emellanåt önskar man äga samma makt som maran. Jag beundrar Mia Francks fantasi. Helt galen och underhållande."

Recension på Carola Strömstedts blogg:

"Men jag vet att hon (boken) kommer att stanna några dagar i mig som en bitterljuv eftersmak. Och det är den typ av böcker jag gillar."

Recension i Hufvudstadsbladet av Andrea Svanbäck:

"Teman som ondska, dubbelliv och vad man gör av allt man lämnar bakom sig är kraftfulla och drabbande samtidigt som småstadens litenhet och de ungas familje- och kärleksangst ger smärtsam igenkänning. Verkligheten och fiktionen slåss sida vid sida längs textraderna, en fajt som ger precis lagom mycket sömnbesvär."

Recension i Österbottens tidning av Petra Marjamäki:

"Martrådar är inte lik någon annan fantasyroman jag läst, kanske på grund av att det verkliga får ta lika stor plats som det fiktiva. [...] Boken är välskriven och man sugs lätt in i intrigen - lika lätt är det tyvärr inte att somna med den i färskt minne."

Recension i Nya Åland av Jonnie Listherby:

"Mia Franck är en driven berättare som behärskar sitt hantverk. Som läsare känner man sig trygg redan i prologen. Språket flyter ledigt och lätt."