fredag 30 juni 2017

En sluten ö

Åkte till Själö i Åbolands skärgård. En båtresa på två timmar. Sedan är man fyra timmar på ön. En ö som redan på 1600-talet blev en sjukhusö, först för spetälska, sedan som hospital för sinnessvaga, både män och kvinnar, och så endast kvinnor, ett sinnessjukhus, en isoleringsö för "galna" kvinnor.

Allra mest är det en vacker ö. Och kontrasten till dess historia gör just det vackra ännu mäktigare.
Bagarstugan, eller ett hus som jag övernattat i för femton år sedan.

Del av själva hospitalet, byggt på 1800-tal.

Den korsformade kyrkan.

Bevarad sjukhussäng, samt väggen med "lugnande" geometriska figurer.

Jo, jag samlade förstås på mig en hel del tankar om skrivande. Mest tänkte jag på slutna rum. Av olika slag. Skräcklitteraturens plats alltså.

måndag 26 juni 2017

Det var midsommaren det

Firade midsommar. Det var, har jag tänkt mig, sista midsommaren på den platsen. Eftersom vi håller på och säljer stället.

Då är det väl bra att det antagligen var den bästa midsommaren, trots kylan, för vi hade så himla allting. Alltså det här med att hänga med rätt människor, inträngda, hopträngda kring bord, huttrande utomhus, tuggande på grillat alltmöjligt - det är magiskt. De flesta av de som var där har firat midsommar ihop i många år. Det kändes att det här är sista, vad vi gör nästa år vet jag inte. Kanske firar vi ihop. Kanske reser vi bort.

Hur det än är, så är jag så himla varm inuti, jag åker hem, så där lite smutsig av att ha hängt där, himla friskluftad, gladgladglad och vemodig. Även om jag inte ska sluta träffa de här människorna, men på annat sätt måste det bli. Inte just på den där platsen. Grejen är ju att det varit den plats där vi rymts in många. Nästan 40 pers.

I alla fall. Att få föra samtal, trivas, ja, jag tror att det kanske är det bästa, viktigaste. Och om man råkar hälla i sig en del champagne samtidigt, så blir det inte sämre.

onsdag 21 juni 2017

Mitt i manusbrytningen och så sommar förstås

När man är liksom mitt i och försöker ställa om för nåt annat manus. Just där i den brytningen står jag och skrapar mig förvånat i huvudet. Undrar om jag ska ta det eller det och börja där eller där?

Lyckligtvis räddar mig diverse läsning ur dylika tankeställare.

I alla fall, jag ska väl inte så där lägga av bloggandet under sommaren, men det kan bli betydligt mer sporadiskt eftersom jag hoppas på att lite fara omkring och samla inspiration, sånt. Så skön sommar på er och fin midsommar, hur kall den än blir!

tisdag 20 juni 2017

Kaffe på balkongen, bara

Börjat dagen med att sitta på balkongen för att inta morgonkaffet.

Alltså bara den handlingen i sig kändes alldeles otroligt bra. Hur kan nåt så enkelt som kaffe på balkongen vara så fint bara? Alltså trots att det regnade just då, nu skiner solen. Ändå, bara det där att noppa bort lite döda blommor från pelargoner och klia katten bakom örat och kaffe på balkongen, ja, det här är en alldeles utmärkt födelsedag. Mer vill jag inte idag. Bara ta det lugnt liksom. Kanske läsa nåt.

måndag 19 juni 2017

Träd och mer träd

Kreisi kul var det som vanligt att leda skrivkurs. Och jädrans vilken häftig grupp. Femton personer som skriver och skriver, och ja frågar frågor också. Det har varit både skriv och prat och jag åkte hem strykt och så där himla otroligt trött som man blir när man gett allt i tre dagar och varit så närvarande de där tre dagarna att man liksom vet om att man lever, i nuet rent av. Att trött men lycklig.

Tema för hela helgen var träd och det funkade både för text och för att få syn på dramaturgiska kurvor. Dessutom passade jag på att läsa Shaun Tan högt, The Red Tree. Och om man missat den boken så säger jag att bilderna i sig är oerhört suggestiva, texten är helt otrolig, minimalistisk och fantastisk. Det må se ut som en bilderbok för barn, men det är det inte, vuxna ska läsa detta och känna att ja, så är livet också. Bilderna ska man läsa och läsa om igen. För om det ibland känns lite motigt att läsa om sina gamla Stephen King på 800 sidor, ja då kan man läsa om Shaun Tan istället, läsa text, läsa bild.


fredag 16 juni 2017

Sånt där ivägskickande

Och där tryckte jag på send!

Nu ska jag sitta här och andas lite över att manuset åkt iväg.




Så där. Det känns sånt där ivägskickande. Varje gång.

torsdag 15 juni 2017

Man hoppas väl lite på uppehåll åtminstone

Imorgon åker jag till Karis för att leda skrivkurs igen. Och den där vanliga nyfikenheten nu, att vilka de är, hur de ska fås att forma grupp och vad som ska hända, den känslan har vaknat.

Igår gjorde jag alltså ingenting för att behöver vara lite ledig innan jobbhelg och allra mest, behövde ställa om hjärnan till skrivkurs. Och nu känner jag att jo, ivrig.

Jag har laddat med övningar, tema och prat och frågor och så hoppas jag att vädret är någorlunda. Alltså måste inte vara gassande solsken, däremot helst inte ösregn, för skrivande typer behöver då och då få gå ut och andas och det blir så jobbigt med paraply. Alltså inte att andas, men att liksom ha med det. På nåt vis.

I alla fall, Karis, helg, skriva, hur fint som helst. Och det är väl sista jobbuppdraget, sedan ska jag ha lite lite semester. Eller vad vi nu ska kalla det.

onsdag 14 juni 2017

Yrvaket ser jag mig omkring

Yrvaket ja. Tittar på mitt skrivbord och vet att jag nu gått igenom nåt intensivt. Det ligger anteckningböcker, papperslappar och utprintat manus med kommentarer i utspritt på bordet och liksom på nåt vis verkligen breder ut sig.

Och nu är jag klar? Ja, det är jag för den här omgången, det blir fler. Jag låter handen ännu hägra över skickandet. Väntar på att vi ska enas om titel till exempel. För den som följt med detta vet att jag sökt namn på det här projektet länge. Ibland har jag trott att jag haft det. Och ett tag lät jag ett namn förleda mig, för det var lite kul. Men det hörde förstås inte hemma på just den här texten. Nu däremot, jag har två förslag, jag vet vilket jag föredrar men jag kan också tänka mig det andra.

Så jag tittar upp, yrvaket, utkommen ur skrivkoman. Och idag ska jag typ städa skrivbordet och gå ut i solskenet för att behöver skaka av mig. Jädrans tur att det plockat fram solen.

tisdag 13 juni 2017

Det blir nog folk av dig

Ulf Stark har avlidit läser jag.

På en konferens för himla länge sen, där vi båda var. I nåt sammanhang läste jag upp nån text. Jag minns inte varför eller vad och jag vet inte heller exakt vad Ulf sa, men jag minns känslan av att han tyckte det var bra, att jag hörde till på nåt vis redan.

Och att han sa, att det blir nog författare av dig också.

Det lät ungefär som om det skulle bli folk av mig. Snart.

Jag har burit med mig det där, den där känslan av att bli folk, bli författare, som han gav mig, som också var roligt förstås. I sammanhanget också, bara nåt vi skrattade åt. Ändå, det var viktigt för mig. Och jag är så glad över just det, att Ulf kunde säga så och mena det och att jag fått det och burit med mig det. Dessutom, han var ju en så otroligt häftig författare att det gjorde allting ännu häftigare.

Så jag vill mest bara säga tack på nåt vis, över att en sån som Ulf pratat lite skrivande med mig på nån konferens. 

Det drar ihop sig

Slutet ju. När jag läser och känner att nu drar det ihop sig.

Alltså jag vet ju att det ska, jag bara vill se om det funkat, om alla bitarna stämmer. Och så känns det då plötsligt, att här kommer det, slutet. Det trissas upp och energin är så hög att det nästan är lite svårt att redigera för även när jag vet vad som ska hända så vill jag ivrigt vidare.

Ett bra tecken väl? Om till och med jag som vet vart det är på väg känner att jo, det ska hitåt. Och jag vill hänga med, fort. Inte otåligt, bara, ja, låt det gå undan.

måndag 12 juni 2017

Om en liten vecka eller så

Lite kvar. Sen är jag igenom igen! Den här veckan tror jag. Möjligen ännu nån dag nästa vecka för som det ju alltid är, vissa saker tar mer tid än man tänkt sig.

I alla fall, det här med midsommar deadline känns bra, det klarar jag.

Det jag däremot funderar på är hur det blir, alltså mina ändringar, ja, det känns att det blir bättre, att det vinner på de där förändringarna jag gör och ändå tänker jag att det är så nära inpå, så nyligen skrivet att det är svårt att se klart. Ja det blir bättre, och är det helt rätt? Nej, jag tvivlar inte, det är inte det. Bara en sån där minimal tanke som biter sig fast och gnager. Jag ska inte ens lyssna. Fast jag hör och det är väl för att jag ändå alltid tvivlar. På nåt vis.

Att hybris lägger sig alltid. Det vet man ju.

torsdag 8 juni 2017

Från häxbrygd till annan korvsoppa

Ibland när jag fixar något i texten, som idag, tonar ner alltså, ja då, blir jag lite fnissig över vad jag gör med det som skulle tonas ner.

Så här ungefär: Från att ha kokat dekokt med ormgift, grodyngel, spott från tre oskuldsfulla prinsar - ja alltså det där stod inte alls i texten men vi kan ju låtsas att det var ingredienserna innan, och det är ju onekligen annorlunda än att rätt vad det är laga korvsoppa.

Jag tycker att jag tonat ner det bra. Häxbrygden utslängd, istället lite vanlig husmanskost inplacerad. Att jisses ett sånt kockande jag kör med här. Man skulle inte tro att jag är helt usel på matlagning, att jag definitivt hade bränt både prinsspott och korvsoppor.

onsdag 7 juni 2017

Ord som klumpedunsa

Just idag har jag slagit upp fem ord i SAOB, för att få veta när de använts, alltså årtal, så att jag kan eller inte kan använda dem i manuset. Och just därför känner jag mig så himla glad över den ordboken idag.

Alltså har ju använt den redan för Martrilogin, för att få grepp om hur man kan tala om maror till exempel. Det är bara så fint att kunna gå dit och kolla igen.

Att ord som "klumpedunsa", som inte är ett ord jag direkt går omkring och strör ut titt som tätt. Typ aldrig säger jag just det ordet. Men kan höra min mormor säga det i mitt huvud, höra henne säga det om något, någon, kanske inte ens mig, kanske inte ens i verkligheten, kanske om min mamma som barn när jag inte var med. Men kan höra mormor säga det och kollade, att jo, det kunde hon tänkas ha sagt. Att idag, SAOB, bästa uppslagsverket för klumpedunsa till exempel.

tisdag 6 juni 2017

Plantera en handskriven bok

Jag har läst fram till den karaktär som också behöver filas på och det bästa är att jag vet rätt exakt hur det ska göra bara för att jag lät det vila och mogna i huvudet först. För då slog det mig hur hen blivit som hen blivit. Alltså bakgrunden, hens bakgrund, hens släkthistoria närmast som löste upp hur jag ska gå till väga. 

Och om nåt gör en glad är det väl att i sitt manus plantera in en sån ledtråd och i det här fallet i form av böcker, handskrivna, noggrannt nedplitade - alltså jag ser dem framför mig och kommer inte att göra så värst av dem utom att berätta att de finns. Och just det gör mig på nåt vis alldeles löjligt glad.

Jag menar, den där snirkliga handstilen som jag ser framför mig, tankemödan bakom. Och kanske ivern, kärleken till att anteckna och reda ut.

måndag 5 juni 2017

Får jobba på det

Till midsommar ska jag vara klar. Det ska gå, men får jobba på det.

Mest är det att läsa och fixa mindre grejer, de där meningarna, men ibland dyker det upp nåt som kräver lite mer vändande bland synonymer och starkare ordval. Nånstans nån mening, nån tanke, nån bit, nån typ som ska filas.

Däremellan ska det vara lite träff med en adept och sen ska det vara skrivkurs. Också grejer som liksom har deadline.

Men gillar deadlines, då vet man att man lever. 

fredag 2 juni 2017

Just precis i den här stunden

Ålrait. Jag GILLAR det här. Alltså gillar mitt manus. Gillar det så jäkla mycket just idag, just i den här stunden, just precis i den här fasen är hybrisen stor och god. Det är tillfälligt och övergående, gäller att låta det välla på medan det väller på.

Bara det vill jag säga idag. Inget annat. Hybris. Mår fint. Gillar textvärlden skarpt och samtidigt tydligen mig själv också. Mycket trevligt det.

torsdag 1 juni 2017

Sommar och sommar

Det är första juni. Jag vet inte vad andra tycker, men jag tänker så här: Nu börjar sommaren. Jag vet inte riktigt vad det betyder utom att det gör mig glad, kanske förväntansfull. Jag kanske inte infriar alla mina sommarförväntningar, men något. Som att åka till Köpenhamn ska jag och till Skåne och hälsa på folk. Och nu så här, när det är första juni så känns det att, ja, snart!

Och så har jag en knökfull skrivkurs i Karis. Helt smockfull. Det är okej med mig, och ska bli spännande att se hur det går, för det finns optimalt antal och så finns det lite för få och lite för många. Men efter att faktiskt hållit några sådana där kortkurstillfällen med sisådär 30-50 deltagare så vet jag ju att det går också, även om det definitivt inte blir riktigt samma sak. Och nej, så många är de inte i Karis. Utan 15 personer, och fler får de inte vara.

Men sommar alltså och sommarkurser och sommarskriva och sommarsommar!