torsdag 12 oktober 2017

Regn lovar de

Regn säger de. Rent av lovar. Och ja, det var för övrigt precis vad de skulle skriva om på skrivkursen i tisdags. De skrev om regn fast utan att nämna de vanligaste orden som regn, dugg, skyfall och sånt. Det blev gestaltning av det så att man kände blötan in på bara skinnet.

Att medan man regnar kan man ju passa på att använda sig av det där vattnet när det ändå ska flöda.

onsdag 11 oktober 2017

Dra in livremmen

Rätt som det är hittar man in ordentligt. En situation som fick mig att gå igång. En nattlig tanke som jag faktiskt mindes när jag vaknade och som jag skrev om.

Det handlar om det slutna rummet. Det var det jag tänkte. Att det måste stängas av. Och när jag drog i svångremmen kring staden och tänkte på hur liten den egentligen är när man spänner åt, ja då hände det grejer. Rekommenderas därför varmt, stäng av rummet, stäng av flyktvägarna, visa var gränserna går, dra in livremmen och livsutrymmet med för den delen.

måndag 9 oktober 2017

Dagens häftigaste mening

Fatta att det är så där igen. Den magiska början, det är så färskt att det är rått och krispigt.

Det ska växa. Detta nya. Jag skriver igen. Bara kastat mig ut i det okända. Det frasar och skräller, men åh vad det är häftigt.

Jag försöker att inte tänka på, hur ska det här berättas. Jag vill bara in där i den här världen, treva mig fram och ta reda på. Vad vill hon säga, hur? Jag är nyfiken, besatt.

Idag dök det upp ett påstående om hattarna. Jag förstod vad de betyder för henne. Det var dagens häftigaste mening.

fredag 6 oktober 2017

Det sista som lämnar en

På onsdag ägnade jag mig åt diverse research. Vädret tog till och med paus i regn och lät mig hasa omkring i solsken för att hitta det hus jag hade tänkt mig och det blev så cheezy när jag kom fram och huset heter Hoppet. Jag insåg att det är precis så det kommer att vara för huvudpersonen, kommer fram och ja, Hoppet ju.

Trampade alltså omkring i kvarteren runt denna plats och att jag valt den här platsen beror på en gammal annons men också för att jag hängt ganska mycket i de här Kronohagskvarteren för mormor och morfar bodde där och det är nåt visst med de här stenhusen i läckra färger. (Inte för att min mormors hus hade nån läcker färg alls, det var alldeles väldigt grått.)

Dessutom satt jag igen i arkivet och läste in mig och hittade spännande saker bara för att jag läste diverse urklipp som handlade om allt mellan väder och teater och brottslighet. Jo, jag börjar snart känna att jag verkligen kan skriva det här. Tror till och med att jag har en känsla för hur det ska låta. Men det har jag inte riktigt provat än så det kan ju ändra sig eftersom det förstås är en hel del jag verkligen inte brytt mig om att ta reda på utan tänker att det löser sig.

onsdag 4 oktober 2017

En liten sång bara och sen så...

Onsdag betyder skrivinspiration jau.

Igår på skrivkursen skrevs en hel del. En hel otrolig del. Det jag tänkte dela med mig av är det som ofta framkallar både det ena och det andra.

Så välj en barnsång. Gärna en du inte tycker så värst om.

Om du tycker det är svårt att komma på barnsång själv, välj nån av de här: Sudda sudda bort din sura min, Tryggare kan ingen vara, När trollmor har lagt sina elva små troll, Mors lilla Olle, Vi gå över daggstänkta berg, Glada vi till skolan gå, Lilla Idas sommarvisa, Det bor en smurf i oss alla, Sjörövarfabbe, Imse Vimse, Ekorrn satt i granen, En elefant balanserade...

Kombinera sången med en känsla av obehag, äckel. Skriv. Kan också vara bra att tänka på att antingen sprätta upp sången något eller att upprepa en viss fras då och då.

tisdag 3 oktober 2017

Kurs hit och kurs dit

Författarskolan började. Och det var förstås precis så kul som jag hade tänkt mig då när folkhögskolan undrade om jag ville göra det här. Det ville jag ju. Och dessutom ville jag ha med mig Monika. Jag tror att vi är en bra kombination.

Utgångspunkten är ungefär den samma, alltså att vi kastar oss in i det hela på allvar och kräver samma allvar i gengäld. Och med allvar menar jag att man tar sitt skrivande på allvar, alltså lekfullt är det, men just själva det där, att skrivandet är viktigt, det vill jag ha och ge.





Dessutom, när det inte är författarskola så kan man gå på kurs i Kreativt skrivande, och jag hörde att det ännu finns några platser kvar i november. Så anmäl er till den. Tycker jag. 17-19 november i Karis med mig som ledare. Och det är inte så att jag byter inställning till enskilda kurser, jag tycker fortfarande att man ska ta skrivandet på allvar för att det är viktigt. Det fina med Karis är väl också att det är en fin plats att vara på, det går att bo på internatet om man inte vill/kan pendla mellan skola och hem. Att jo, välkommen!



fredag 29 september 2017

Börjar idag börjaridagbörjaridagbörjaridag

Fredagen, denna fredag, det är nu Författarskolan börjar och det ska bli så otroligt häftigt alltsammans. Ja!

Försöker formulera hur hyper, hur adrenalin, hur jag liksom studsar omkring av iver. Och nyfiken, det är jag, himla nyfiken på hur allt detta ska bli, hur gruppen ska bli, hur jag ska bli, hur Monika ska bli, hur allt ska liksom bli till idag och sen formas vidare. Det är bara så spännande och jag tror jag har analyserat det hela natten, har i alla fall drömt om saker som i en drömvärld är väldigt kloka att säga, i verkligheten not so much, då låter det mest som om jag har typ förstoppning eller nåt annat otrevligt. I alla fall, idag börjas det och det ska bli superbt att få jobba med Monika Fagerholm för ja, hon är kul att jobba med. Man vet en hel del, men man vet inte exakt vart något kommer att dra iväg och det är bra.

onsdag 27 september 2017

Godheten godheten framför allt, eller så inte alls

Skrivkurs igår. Skrivövning idag.

Vi funderade på gott och ont. För det kan man aldrig tänka för mycket på. Eller kanske man kan men det var i alla fall vad vi ägnade oss åt. Godheten. Ondskan. Goda typer. Onda typer. Mycket intressant blev. Inte helt lätt heller, förstås. Om det var lätt med det goda och det onda så skulle man inte behöva skriva så himla mycket om just sånt. Så vi funderade på det ur lite olika perspektiv. Möjligen är muminmamman god, men det råder delade meningar kan man också säga.

I alla fall, följande, listor rent av, gör en lista över goda/positiva karaktärsdrag och en över onda/negativa. Långa listor helst. Sen väljer du ett gott drag och ett ont drag och slår ihop dem och låter en typ ha de dragen och ta inte karaktärsdrag som verkar enkla att kombinera, utan ta det som kan bli fascinerande, för ju mer specifika karaktärsdrag nån har ... ja du förstår, det händer grejer om nån (som igår) är punktlig men icke flexibel.

Ta det gode med det onde, som Lars von Trier avslutade Riget med. (Åh, måste se om den serien bara jag är klar med Twin Peaks.)

tisdag 26 september 2017

Hjärnluddet

Försöker ägna mig åt administration när hjärnan ändå är luddig av att ha gått på högvarv över nåt oväsentligt hela natten. Tror ni att administration är det man ska ägna sig åt när man har luddig hjärna? Nä. Det är det inte. Ändå försöker jag skicka iväg mejl som kommer tillbaka.

Tur det är tisdag. Tur det är skrivkurs ikväll annars skulle jag tycka att det här är en riktig skitdag. Men det är det ju inte.

måndag 25 september 2017

Den här veckan

Det här är ingen vanlig vecka. Det här är veckan innan Författarskolan börjar! Alltså på fredag kör vi igång och jag laddar nu, samlar adrenalinet och sen kör vi så tusans! Herrejess vad det ska bli kul! Himla härligt och häftigt ju!

Att det är vad jag tänker på, hela veckan.

torsdag 21 september 2017

När ni också inser att det blir jul

Det är när man sitter så här i september och tänker på jul som man känner att man måste googla lite för att påminnas om hur jul liksom fungerar.

Ännu har de inte börjat spela julmusik (tack för det) så jag känner mig lite rostig. Men nu är jag himla uppdaterad och har planerat kommande julkalender. Inte helt och hållet men lite grann. Och nej det är inte min personliga utan det är Fibuls julkalender. Så sen när alla andra också börjar inse att julen är på väg så ska ni spana in vår julkalender, det kommer att bli ... ja, vete fasen vad det blir. Men det blir!

Och yours truly ska liksom igen, "styra" det hela.

onsdag 20 september 2017

När besattheten griper tag

Nåja nåja, ni har väntat. Det är onsdag. Och igår var det skrivkurs. Vi talade om besatthet. O så härligt besatt alltihop var. Jag också, helt besatt och bergtagen och allting.

Här kommer därför en av skrivuppgifterna: Gör en lista över saker man kan samla på, gör en låååång lista. För det är bra att hålla på ett tag och få ur sig all samlarmani, samla på det, du. Efter det väljer du en enda samling. Skriv om den, skriv om att vara besatt av den.

tisdag 19 september 2017

Kreativa möten

Idag har jag fört samtal med ett av mina barn och det var så häftigt för skolarbetet blandades med min kvällskurs och vi möttes där över kreativiteten och intressen. Jag kommer att glad i hågen (det uttrycket, har jag sagt att jag gillar det, glad i hågen) gå till Arbis ikväll och vrida omkring i folks huvuden.

Fast först måste jag göra en massa annat. Som att gå till bibban med Harold Pinter och en bok om hattar. Visst är det konstigt att tänka sig de där två i min kasse, Harold och hattarna, hur de möts där och funderar. Damhattarna, bahytterna, bredbrättena och Harold och dialogerna. Så många märkliga saker man kan kombinera ju.

Att nånstans vid sidan om allt annat hinner jag lite lite lite tänka på mitt projekt, det gräver på i huvudet i alla fall.

måndag 18 september 2017

Något hände

Släpade hem inspiration och bra diskussioner i mängd från helgen.

Alltså bland annat har jag en känsla av ett enkelt streck som jag ritade under workshopen släppte löst nåt jag verkligen inte hade förväntat mig och som också fick mig att drabbas av panik och motstånd och whatnot.

Har inte riktigt förstått vad det var än. Men vi säger så här, ibland när man gör nåt kreativt, och tänker äh fan, och så sätter man pennan mot pappret och så säger det tjong medan du håller på. Och jag vet hur jag funkar när det säger tjong. När det verkligen bränner till. Jag blir rädd som fan och vill verkligen inte vara med om att släppa löst alla spärrar så där hämningslöst. Jag vill fly. Jag vill inte alls veta vad som finns bakom murar och skyddsnät.

För jag menar vem fasen vill sitta på workshopen och skratta, gråta och vråla? Det kan ju verka som om man förlorat förståndet. Och det kanske man har.

Fast mitt i den där bättre fly än illa fäkta grejen så vet jag ju att det är just de där grejerna man behöver och jag försöker låtsas att jag fixar det, att jag kan gå dit där det känns som mest, bränner och står i, jag andas och andas och vet att jag måste dit ju. Men fasen vad ont det gör.

Jag hade en enorm upplevelse under workshopen, jag vet inte exakt vad det var eller varför och jag tror inte att jag på ett bra tag riktigt kan ge det ord, men nåt hände.

Men just nu får det guppa på bara för jag hinner inte titta på det där, inte gräva i händandet. Idag läser jag. Läser och läser och läser. Ett manus som ska kommenteras. Och det är tjockt som synden så jag lär hålla på och läsa.

Lika bra att fortsätta med det.

fredag 15 september 2017

Hittade pytteannonsen!

Och vet ni. När man hittar den lilla pytteannons som man var ute efter! Jag säger bara glädjen glädjen glädjen!

Så vackert formulerad också. Det står saisong för säsong. Herregud så lycklig man kan bli över en sån sak bara. Min huvudperson ska nu söka arbete. Det ni.

Själv ska jag åka till Lärkkulla i Karis och hänga med kolleger och skriva och prata. Sånt. Skön fredag på er och skön helg och en riktigt fin höst saisong också!

torsdag 14 september 2017

Världarna frodas

När man haft några dagar utan sitt projekt och bara gjort annat och känner att längtan längtan är så stark - då är det himla skönt att imorgon få åka på workshop med författarkolleger.

Och innan dess hörni, jag ska träffa en adept. Nu vill jag säga så här, att herregud så goa typer de är de här mina adepter, de skriver och vrider ur sig text så det står härliga till och vad behöver jag göra? Bara säga "åh så fint", ungefär. (Alltså jag säger väl mer än så, men mest det.)

Jag är alltså en himla glad handledare, i två år har jag följt de två jag just nu tänker på mest, förra våren var det fler och snart blir det fler igen när Författarskolan drar igång. Det bästa är att se hur en text växer, när man är med ungefär från början och har läst olika versioner och jisses, stoltheten över hur jäkla bra de är! Det är då jag tänker, att jo, det är därför jag gör det här. För jag vill se hur världarna frodas.

Världar som vrider sig i födslovåndor, mina, deras, ja, när det känns, love it.

tisdag 12 september 2017

Ivrig i hållningen

Kände mig effektiv. Ända tills jag kom ihåg vad jag glömt. Så nu försöker jag kombinera saker så att jag ska fortsätta att känna mig effektiv. För det var en ovant trevlig känsla att böka undan stuff och det bara fixade sig hur lätt som helst.

Just nu alltså: läser adepts text (very najs alltsammans med driv och så), skriver kolumn, förbereder kvällens skrivövningar och veckoslutets samtidigt, mejlar barns studiehandledare, tänker ut teman, längtar efter att pyssla med mitt projekt som just nu måste vänta på fredagen.

Men i alla fall, man får hålla i sin effektivitet när den dyker upp och gör en så där vänligt rak i ryggen och också i övrigt ivrig i hållningen.

måndag 11 september 2017

Ordningen återställd, imorgon

Imorgon börjar hösten på riktigt. Eller imorgon börjar Arbis skrivkursen, den där varje veckas kurs. Sen gott folk börjar jag väl lägga ut nåt skrivtips på onsdagar. Ordningen ska återställas.

Det här är i övrigt också en fascinerande vecka. Ska åka på skrivretreat, kort, under helgen, och får träffa kolleger och i övrigt liksom roa mig. Känner mig rätt så uppåt av det och för att jag tror att det där förkylningshotet mer var hot än utbrott, tröttheten börjar, kanske kanske, ge vika.

Att på allt sätt, ordningen återställd, imorgon.

fredag 8 september 2017

Fulltalig fantastisk

Och om nån tror att sjukdom liksom däckar mig, glöm det. Jag jobbar på. Tydligen. Inser jag. Eftersom jag fått massor gjort. Dessutom städade jag skrivbordet. Herregud. Släng lite trötthet och löfte om att det ska bryta ut förkylning i huvudet på mig så jobbar jag så tusans. Tydligen, som sagt.

Dessutom, där mellan nånstans, ju, har det publicerats en podd. Finlandsgruppen, ah, fulltalig, alla fyra på plats, talar om Vänskap i all vänskaplighet. Lyssna på den du!

torsdag 7 september 2017

Läser gör man

Nå man kan ju roa sig med att läsa när man inte får ha nåt roligt för sig så där annars.

Just nu läser jag om en författare som hette L. Onerva. Och så läser jag Kristina Hårds Snösommar. Dessutom också på gång med att läsa en adepts text. Ungefär allt på en gång. Det funkar fint.

Jag läser liksom helst en mängd grejer på en gång för att när jag behöver paus från en så kan jag läsa en annan. Och den där texten om Onerva har helt uppslukat mig, alltså det handlar om henne och hennes Helsingfors och det är så spännande för tja det berör ju mitt eget projekt en hel del.

I alla fall bäst att ha många böcker på gång tycker jag.

onsdag 6 september 2017

Urk

När man känner att förkylningen är på väg redan i september då blir man bara så himla trött på väldigt mycket. Huvudet är inte riktigt med och det spänner kring bihålor. Urk.

tisdag 5 september 2017

Klockan 3.49

Igår var det prisutdelning i Solveig von Schoultz-tävlingen för noveller. Som vanligt var det en fin tillställning och det händer något när folk läser ur sina texter. Alltså när man suttit och läst dem anonymt har man ju tänkt sig nåt visst i tonfallet och så, vilket gör det fascinerande att höra hur författaren tänkt sig att det ska låta.

Dessutom, i lördags var det releasefest för antologin Människohundarna. Skriven av deltagarna i Litterärt skapande, tvåårig författarutbildning där jag är handledare. Också det en kul fest.

Jo, man kunde tro att jag går på fest hela tiden. Det stämmer lite grann. Men däremellan jobbar jag. Just nu har mitt jobb också varit att vakna sisådär ganska exakt klockan 3.49 och ha en idé om hur jag ska tänka kring det ena eller det andra. När man två nätter i rad vaknat den tiden så hoppas man innerligt på att det inte ska bli ett mönster. Även om idéerna är så goda så goda.

onsdag 30 augusti 2017

Men vem är det?

Det här nya, alltså glädjen högt i tak och allt det förstås. Men också frågan om vem det är. Vad det är med hen.

Och allra mest hur alltihop ska berättas. Förra manuset är skrivet ur en jagberättares perspektiv, det var nödvändigt. Det kunde inte, skulle inte, ville inte berättas på annat sätt. Ett jag och i presens, tjong in och på. För att vissa saker inte skulle sägas, för att jaget inte skulle säga sånt men som jag kände att tredjeperson inte skulle hemlighålla.

Nu däremot, vilket perspektiv ska det vara? Jag vet inte än. Hör inte rösten riktigt än. Jag har ändå trevande börjat på ett tredjepersonsperspektiv, kanske för att jag tror att det är så det här kunde berättas. Men samtidigt, jag känner att jag gärna skulle gå närmare, klättra in i huvudet på henne. Bara det att så länge jag inte vet varför hon ska berättas på ett visst sätt så petar jag på.

Det bästa är ändå att jag kände igår när jag satt och läste in mig, kände mig fram att jag hittade nåt som kanske kan bli avgörande för hur detta berättas. Eller hur jag ska leka med berättandet för det är nåt väldigt lekfullt i den här personen. På ett annat sätt än de tidigare. 

tisdag 29 augusti 2017

H-listan

Grejer jag liksom tänker mig att kommer att bli nån scen eller så i det här nya, sprittande hatt-projektet:
  • hattnål
  • huliganer
  • helbaddräkt
  • halka
  • hattregeln
  • Herr Man
Helt himla härligt.
Och jag hade inte tänkt att det skulle bli en h-lista och den kunde förstås vara längre men vi börjar så här med hemlighetsmakeriet.

torsdag 24 augusti 2017

Den där rotlösheten

Idag mot Helsingfors. Tycker nån att jag åker ofta till Helsingfors? Själv tycker jag att jag kunde åka oftare.

Alltså jag har alltid känt mig rotlös. På olika sätt. Länge brydde jag mig inte så mycket, jag hade ju ändå inte slagit ner några bopålar. Men sen insåg jag att jag har ju det och inte direkt där jag hade tänkt att jag skulle. Alltså jag är okej med Åbo, det är nära till Helsingfors. Jag hade bara tänkt annorlunda, sen blev jag kvar, för jobb och barn och sånt.

Det är ju bara det, att när jag kommer till Helsingfors så känner jag att en del av den där oron, rotlösheten som jag ändå allt drar omkring med, den liksom rinner av. Och det är faktiskt ganska skönt och idag då, mot Helsingfors och dessutom, att få göra research om staden, ja jag har ju verkligen valt just det.

onsdag 23 augusti 2017

Rösttrevanden

Jag vet ju en del om min huvudperson. Inte tillräckligt. För vet inte hur hon låter än. Jag skriver trevande. Som att på nåt vis berättar mest för mig själv vad hon tycker om, varför, var det omtyckandet börjar på nåt vis. Dessutom är det närmast en besatthet hos huvudpersonen. Eller om det är en besatthet hos mig?

För åh vad jag gillar den här fasen, den här nyhetens behag, undersökandet, trevandet, möjligheterna och jag får lära mig nya saker. Också idag är det bibliotek som ska besökas, samlar på mig nytt i bokhyllan för att läsa in mig.

Att framöver, när jag hinner, när jag inte uppslukas av annat som också måste göras, så är det detta jag gör: letar efter huvudpersonens röst. Vad är det som gör/gjort henne till den hon är?

tisdag 22 augusti 2017

Uppslukas, hull och hår

Att låta sig uppslukas, hull och hår, av en ny värld. Att gå in där, att kasta sig in där, att släppa taget och ramla iväg och det är lite berg- och dalbana, suget i magen liksom, och också pariserhjul och jag menar utsikten när allt är möjligt och ivern är nervtrådar som rycker och river i mig. Måste mycket snart bege mig ut, söka rätt på litteratur jag behöver, läsa in mig igen. Nya saker. En annan tid. Jag gräver mig längre bakåt. Söker efter de där mönstren och monstren någon annanstans. Letar efter mönster, ja exakt vad jag gör! Bildligt och bokstavligt.

I alla fall, jag uppslukas av detta nya, letar efter vem hen är, vad hen är, hur hen är. Jag vet lite lite.

måndag 21 augusti 2017

Stumheten

På fredagen sa mitt ena barn, det har hänt nåt på torget. Precis efter det började ambulanserna köra förbi.

Åbo är inte nån enorm stad. Centrum är torget. Alla tar sig för eller senare till torget.

Jag stod vid ljus- och blomhavet där en kvinna dog och kände så mycket och samtidigt en enorm tryckande ordlöshet. Ändå är det vad jag försökt göra hela helgen, sätta ord på detta. Både för mig och inför andra.

I alla fall, det är vad jag tänker på just nu. Jag tänker på människor som stått i vägen för knivar, på att polisen var snabb, på att två dött, på hur många sirener som tjuter att hur det låter, på hur nära det är till torget. Nej, jag har ingen vettig analys, det är bara väldigt nära för att det är staden jag bor i. För att vänner till mig stått bredvid och berättat om det.

fredag 18 augusti 2017

Huvudsaken ju

Ibland så kreisi. Man sitter på en bänk och väntar på en kompis och lyfter blicken lite och inser att herregud där är ju en av de där äldre hattaffärerna. Visserligen för bara herrar (tror jag) men ändå. Jag tog det som ett tecken på att allt är rätt. Att just den shopen var där för att jag skulle påminnas om att det är detta jag ska intressera mig för nu, hattar.

onsdag 16 augusti 2017

Från fest till fest till första raden

Sa jag att jag var på en releasefest förra veckan? Nej det gjorde jag inte. För då var det ännu sommar på nåt vis och jag hade inte hunnit dra igång. I alla fall det var jag. Sinéad O'brey debuterade med Fågeltanken. En fin fest, en fin debutant och lyrik ju. Skönt med mer poesi i världen.

Och idag ska jag gå på releasefest igen. Kugge debuterar med Vad heter ångest på spanska? Jag är rätt övertygad om att spansk ångest är varmare än annan. Alla gånger jag varit i Spanien har det varit just så, vad det än heter. Hur som helst så ska det bli kul.

Och på fredag ska jag gå nästa releasefest, också en debutant. Adrian Perera. Boken heter White monkey. För nåt år sen vann han Arvid Mörne-tävlingen med något av det häftigaste i diktväg nånsin. Så jag ser fram emot den här boken, har väntat på den sen tävlingen. Nej, redan innan det faktiskt för Adrian har nog varit på väg med nåt ett bra tag.

Och sen är det åtminstone en releasefest kvar i augusti. Kanske två. Och höstfest också.

Men nu när jag räknat upp allt detta författarliv som jag ska pyssla med, så jo det allra bästa just idag är väl att igår började skriva på ny roman. Låt oss kalla den för Hattmakerskan. Bara körde igång för att nånstans ska man börja och man kan börja var som helst. Och även om det som nedskrevs igår säkert kommer att dö senare så har jag börjat! DET. BARA.

tisdag 15 augusti 2017

Hösten in i huvudet

Jag borde förstås ha insett det redan förra veckan, men det var igår jag insåg att solen må pyssla med sitt, hösten är här ändå och jag har ramlat rakt in i den och önskar att huvudet hade ramlat först men tydligen är det kroppen som flängde iväg i hiskelig fart in i hösten och nu sakta, huvudet på väg efter.

Jo, så att, jobb har man ju då.

Och om jag rumlat runt hela sommaren och tänk åh åh åh, hybris, kära hybris, fina manus och fantastiskt och fiiiint och stora tankar - ja då blir det liksom mer realistiskt och så där när hösten kommer rumlande över kropp och knopp.

Imorse alltså, satte mig upp och tänkte på hur pytteliten jag är. En av mina favoritböcker alla tider är Tove Janssons Vem ska trösta Knyttet och också Den farliga resan. Och det är inte slutet utan just den där undangömda litenheten, det farliga så mycket större och mörkare med långa fingrar.

Har därför, efter denna inte helt angenäma tanke, ägnat morgonen åt att berätta för mig själv att jag är lite okej ändå (lite okej, för jag vågar mig inte på större ord, kan ju förhäva mig liksom, inte bra, inte bra).

Att hösten, in i huvudet.

onsdag 9 augusti 2017

För det behövs

Kanske är det här det svåraste jag någonsin gjort?
Det här med att läsa fantastiska brev av människor som vill, behöver skriva. Som vill gå Författarskolan. Och veta att jag kan inte ta in dem alla.

Och just det här jobbet är både just så svårt som jag tänkte mig det och så himla mycket svårare. För det är klart att jag förstår att man vill skriva. Att man behöver sammanhang. Deadlines. Rutiner. Den där drivkraften, blodet ju som behöver och som spiller - jag är så jäkla berörd. Alltså så jäkla berörd av så många brev. Ja.

Mer än så kan jag inte säga just nu. Bara att även om man inte skulle komma in på vilken skrivkurs det än gäller, så skriv ändå. För det behövs.


måndag 7 augusti 2017

Det känns elektriskt

Idag sitter jag bara och väntar på att få ansökningarna till Författarskolan. Jag vet att det i måndags var över 50 personer som sökt. Det var ändå några dagar kvar då än. Så få se hur mycket jag ska läsa och begrunda. Men det är vad jag gör den här veckan. Ansökningar. Läser dem. Just nu väntar på att få dem.

Känns liksom elektriskt så där. Inte av åska utan mer liksom spännande ju.

torsdag 3 augusti 2017

Här är jag!

Jamen här är jag ju! Alltså om jag släppte taget om allt i sommar? Njäe, kanske inte, men det var inte mycket jag höll i utan när jag skickat iväg manuset så kände jag att vila var rätt fint och så har jag gjort just det.

Samtidigt förstås, jag har ägnat mig åt det viktigaste i författandet, samla liksom, tänka tankar. Låta det mogna. Inte riktigt klar med det än. Men däremot har jag ändå kört igång jobbandet. Läser ett manus. Ska snart har möte med juryn och avgöra priser. Och det bästa av allt, snart är det deadline på ansökningar till Författarskolan, då ska jag ta itu med att se vilka vi ska hänga med ett år! Det ska bli så otroligt häftigt.

Jo, ska försöka blogga flitigare också. Kanske inte jätteflitigt än. Går på lite halvfart, för som sagt, tänker på stuff ännu innan jag kan skriva det.

måndag 3 juli 2017

Skrivaktigheter

Sommaren drar iväg med mig. Det mest skrivaktiga, alltså eget skriv, jag tänkt på är en titel. Just nu överväger jag om det kanske är den det egentligen ska vara. Så jag smakar lite på den. Funderar. Tänkte göra det hela juli. Minst. Om inte nån annan dyker upp att smaka på.

Imorgon börjar jag lite semesterresa, först via bror, sedan till Köpenhamn och vidare till Skåne. Ska till en svägerska med familjen. Ska bli kul. Jag tror att jag ska samla lite, vet inte vad, men intryck. Vad som nu känns spännande. För jag har ju i alla fall tänkt att i höst börjar jag skriva på det där nya. Det där sprillans sprittande nya.

Att först nånslags semester.

fredag 30 juni 2017

En sluten ö

Åkte till Själö i Åbolands skärgård. En båtresa på två timmar. Sedan är man fyra timmar på ön. En ö som redan på 1600-talet blev en sjukhusö, först för spetälska, sedan som hospital för sinnessvaga, både män och kvinnar, och så endast kvinnor, ett sinnessjukhus, en isoleringsö för "galna" kvinnor.

Allra mest är det en vacker ö. Och kontrasten till dess historia gör just det vackra ännu mäktigare.
Bagarstugan, eller ett hus som jag övernattat i för femton år sedan.

Del av själva hospitalet, byggt på 1800-tal.

Den korsformade kyrkan.

Bevarad sjukhussäng, samt väggen med "lugnande" geometriska figurer.

Jo, jag samlade förstås på mig en hel del tankar om skrivande. Mest tänkte jag på slutna rum. Av olika slag. Skräcklitteraturens plats alltså.

måndag 26 juni 2017

Det var midsommaren det

Firade midsommar. Det var, har jag tänkt mig, sista midsommaren på den platsen. Eftersom vi håller på och säljer stället.

Då är det väl bra att det antagligen var den bästa midsommaren, trots kylan, för vi hade så himla allting. Alltså det här med att hänga med rätt människor, inträngda, hopträngda kring bord, huttrande utomhus, tuggande på grillat alltmöjligt - det är magiskt. De flesta av de som var där har firat midsommar ihop i många år. Det kändes att det här är sista, vad vi gör nästa år vet jag inte. Kanske firar vi ihop. Kanske reser vi bort.

Hur det än är, så är jag så himla varm inuti, jag åker hem, så där lite smutsig av att ha hängt där, himla friskluftad, gladgladglad och vemodig. Även om jag inte ska sluta träffa de här människorna, men på annat sätt måste det bli. Inte just på den där platsen. Grejen är ju att det varit den plats där vi rymts in många. Nästan 40 pers.

I alla fall. Att få föra samtal, trivas, ja, jag tror att det kanske är det bästa, viktigaste. Och om man råkar hälla i sig en del champagne samtidigt, så blir det inte sämre.

onsdag 21 juni 2017

Mitt i manusbrytningen och så sommar förstås

När man är liksom mitt i och försöker ställa om för nåt annat manus. Just där i den brytningen står jag och skrapar mig förvånat i huvudet. Undrar om jag ska ta det eller det och börja där eller där?

Lyckligtvis räddar mig diverse läsning ur dylika tankeställare.

I alla fall, jag ska väl inte så där lägga av bloggandet under sommaren, men det kan bli betydligt mer sporadiskt eftersom jag hoppas på att lite fara omkring och samla inspiration, sånt. Så skön sommar på er och fin midsommar, hur kall den än blir!

tisdag 20 juni 2017

Kaffe på balkongen, bara

Börjat dagen med att sitta på balkongen för att inta morgonkaffet.

Alltså bara den handlingen i sig kändes alldeles otroligt bra. Hur kan nåt så enkelt som kaffe på balkongen vara så fint bara? Alltså trots att det regnade just då, nu skiner solen. Ändå, bara det där att noppa bort lite döda blommor från pelargoner och klia katten bakom örat och kaffe på balkongen, ja, det här är en alldeles utmärkt födelsedag. Mer vill jag inte idag. Bara ta det lugnt liksom. Kanske läsa nåt.

måndag 19 juni 2017

Träd och mer träd

Kreisi kul var det som vanligt att leda skrivkurs. Och jädrans vilken häftig grupp. Femton personer som skriver och skriver, och ja frågar frågor också. Det har varit både skriv och prat och jag åkte hem strykt och så där himla otroligt trött som man blir när man gett allt i tre dagar och varit så närvarande de där tre dagarna att man liksom vet om att man lever, i nuet rent av. Att trött men lycklig.

Tema för hela helgen var träd och det funkade både för text och för att få syn på dramaturgiska kurvor. Dessutom passade jag på att läsa Shaun Tan högt, The Red Tree. Och om man missat den boken så säger jag att bilderna i sig är oerhört suggestiva, texten är helt otrolig, minimalistisk och fantastisk. Det må se ut som en bilderbok för barn, men det är det inte, vuxna ska läsa detta och känna att ja, så är livet också. Bilderna ska man läsa och läsa om igen. För om det ibland känns lite motigt att läsa om sina gamla Stephen King på 800 sidor, ja då kan man läsa om Shaun Tan istället, läsa text, läsa bild.


fredag 16 juni 2017

Sånt där ivägskickande

Och där tryckte jag på send!

Nu ska jag sitta här och andas lite över att manuset åkt iväg.




Så där. Det känns sånt där ivägskickande. Varje gång.

torsdag 15 juni 2017

Man hoppas väl lite på uppehåll åtminstone

Imorgon åker jag till Karis för att leda skrivkurs igen. Och den där vanliga nyfikenheten nu, att vilka de är, hur de ska fås att forma grupp och vad som ska hända, den känslan har vaknat.

Igår gjorde jag alltså ingenting för att behöver vara lite ledig innan jobbhelg och allra mest, behövde ställa om hjärnan till skrivkurs. Och nu känner jag att jo, ivrig.

Jag har laddat med övningar, tema och prat och frågor och så hoppas jag att vädret är någorlunda. Alltså måste inte vara gassande solsken, däremot helst inte ösregn, för skrivande typer behöver då och då få gå ut och andas och det blir så jobbigt med paraply. Alltså inte att andas, men att liksom ha med det. På nåt vis.

I alla fall, Karis, helg, skriva, hur fint som helst. Och det är väl sista jobbuppdraget, sedan ska jag ha lite lite semester. Eller vad vi nu ska kalla det.

onsdag 14 juni 2017

Yrvaket ser jag mig omkring

Yrvaket ja. Tittar på mitt skrivbord och vet att jag nu gått igenom nåt intensivt. Det ligger anteckningböcker, papperslappar och utprintat manus med kommentarer i utspritt på bordet och liksom på nåt vis verkligen breder ut sig.

Och nu är jag klar? Ja, det är jag för den här omgången, det blir fler. Jag låter handen ännu hägra över skickandet. Väntar på att vi ska enas om titel till exempel. För den som följt med detta vet att jag sökt namn på det här projektet länge. Ibland har jag trott att jag haft det. Och ett tag lät jag ett namn förleda mig, för det var lite kul. Men det hörde förstås inte hemma på just den här texten. Nu däremot, jag har två förslag, jag vet vilket jag föredrar men jag kan också tänka mig det andra.

Så jag tittar upp, yrvaket, utkommen ur skrivkoman. Och idag ska jag typ städa skrivbordet och gå ut i solskenet för att behöver skaka av mig. Jädrans tur att det plockat fram solen.

tisdag 13 juni 2017

Det blir nog folk av dig

Ulf Stark har avlidit läser jag.

På en konferens för himla länge sen, där vi båda var. I nåt sammanhang läste jag upp nån text. Jag minns inte varför eller vad och jag vet inte heller exakt vad Ulf sa, men jag minns känslan av att han tyckte det var bra, att jag hörde till på nåt vis redan.

Och att han sa, att det blir nog författare av dig också.

Det lät ungefär som om det skulle bli folk av mig. Snart.

Jag har burit med mig det där, den där känslan av att bli folk, bli författare, som han gav mig, som också var roligt förstås. I sammanhanget också, bara nåt vi skrattade åt. Ändå, det var viktigt för mig. Och jag är så glad över just det, att Ulf kunde säga så och mena det och att jag fått det och burit med mig det. Dessutom, han var ju en så otroligt häftig författare att det gjorde allting ännu häftigare.

Så jag vill mest bara säga tack på nåt vis, över att en sån som Ulf pratat lite skrivande med mig på nån konferens. 

Det drar ihop sig

Slutet ju. När jag läser och känner att nu drar det ihop sig.

Alltså jag vet ju att det ska, jag bara vill se om det funkat, om alla bitarna stämmer. Och så känns det då plötsligt, att här kommer det, slutet. Det trissas upp och energin är så hög att det nästan är lite svårt att redigera för även när jag vet vad som ska hända så vill jag ivrigt vidare.

Ett bra tecken väl? Om till och med jag som vet vart det är på väg känner att jo, det ska hitåt. Och jag vill hänga med, fort. Inte otåligt, bara, ja, låt det gå undan.

måndag 12 juni 2017

Om en liten vecka eller så

Lite kvar. Sen är jag igenom igen! Den här veckan tror jag. Möjligen ännu nån dag nästa vecka för som det ju alltid är, vissa saker tar mer tid än man tänkt sig.

I alla fall, det här med midsommar deadline känns bra, det klarar jag.

Det jag däremot funderar på är hur det blir, alltså mina ändringar, ja, det känns att det blir bättre, att det vinner på de där förändringarna jag gör och ändå tänker jag att det är så nära inpå, så nyligen skrivet att det är svårt att se klart. Ja det blir bättre, och är det helt rätt? Nej, jag tvivlar inte, det är inte det. Bara en sån där minimal tanke som biter sig fast och gnager. Jag ska inte ens lyssna. Fast jag hör och det är väl för att jag ändå alltid tvivlar. På nåt vis.

Att hybris lägger sig alltid. Det vet man ju.

torsdag 8 juni 2017

Från häxbrygd till annan korvsoppa

Ibland när jag fixar något i texten, som idag, tonar ner alltså, ja då, blir jag lite fnissig över vad jag gör med det som skulle tonas ner.

Så här ungefär: Från att ha kokat dekokt med ormgift, grodyngel, spott från tre oskuldsfulla prinsar - ja alltså det där stod inte alls i texten men vi kan ju låtsas att det var ingredienserna innan, och det är ju onekligen annorlunda än att rätt vad det är laga korvsoppa.

Jag tycker att jag tonat ner det bra. Häxbrygden utslängd, istället lite vanlig husmanskost inplacerad. Att jisses ett sånt kockande jag kör med här. Man skulle inte tro att jag är helt usel på matlagning, att jag definitivt hade bränt både prinsspott och korvsoppor.

onsdag 7 juni 2017

Ord som klumpedunsa

Just idag har jag slagit upp fem ord i SAOB, för att få veta när de använts, alltså årtal, så att jag kan eller inte kan använda dem i manuset. Och just därför känner jag mig så himla glad över den ordboken idag.

Alltså har ju använt den redan för Martrilogin, för att få grepp om hur man kan tala om maror till exempel. Det är bara så fint att kunna gå dit och kolla igen.

Att ord som "klumpedunsa", som inte är ett ord jag direkt går omkring och strör ut titt som tätt. Typ aldrig säger jag just det ordet. Men kan höra min mormor säga det i mitt huvud, höra henne säga det om något, någon, kanske inte ens mig, kanske inte ens i verkligheten, kanske om min mamma som barn när jag inte var med. Men kan höra mormor säga det och kollade, att jo, det kunde hon tänkas ha sagt. Att idag, SAOB, bästa uppslagsverket för klumpedunsa till exempel.

tisdag 6 juni 2017

Plantera en handskriven bok

Jag har läst fram till den karaktär som också behöver filas på och det bästa är att jag vet rätt exakt hur det ska göra bara för att jag lät det vila och mogna i huvudet först. För då slog det mig hur hen blivit som hen blivit. Alltså bakgrunden, hens bakgrund, hens släkthistoria närmast som löste upp hur jag ska gå till väga. 

Och om nåt gör en glad är det väl att i sitt manus plantera in en sån ledtråd och i det här fallet i form av böcker, handskrivna, noggrannt nedplitade - alltså jag ser dem framför mig och kommer inte att göra så värst av dem utom att berätta att de finns. Och just det gör mig på nåt vis alldeles löjligt glad.

Jag menar, den där snirkliga handstilen som jag ser framför mig, tankemödan bakom. Och kanske ivern, kärleken till att anteckna och reda ut.

måndag 5 juni 2017

Får jobba på det

Till midsommar ska jag vara klar. Det ska gå, men får jobba på det.

Mest är det att läsa och fixa mindre grejer, de där meningarna, men ibland dyker det upp nåt som kräver lite mer vändande bland synonymer och starkare ordval. Nånstans nån mening, nån tanke, nån bit, nån typ som ska filas.

Däremellan ska det vara lite träff med en adept och sen ska det vara skrivkurs. Också grejer som liksom har deadline.

Men gillar deadlines, då vet man att man lever. 

fredag 2 juni 2017

Just precis i den här stunden

Ålrait. Jag GILLAR det här. Alltså gillar mitt manus. Gillar det så jäkla mycket just idag, just i den här stunden, just precis i den här fasen är hybrisen stor och god. Det är tillfälligt och övergående, gäller att låta det välla på medan det väller på.

Bara det vill jag säga idag. Inget annat. Hybris. Mår fint. Gillar textvärlden skarpt och samtidigt tydligen mig själv också. Mycket trevligt det.

torsdag 1 juni 2017

Sommar och sommar

Det är första juni. Jag vet inte vad andra tycker, men jag tänker så här: Nu börjar sommaren. Jag vet inte riktigt vad det betyder utom att det gör mig glad, kanske förväntansfull. Jag kanske inte infriar alla mina sommarförväntningar, men något. Som att åka till Köpenhamn ska jag och till Skåne och hälsa på folk. Och nu så här, när det är första juni så känns det att, ja, snart!

Och så har jag en knökfull skrivkurs i Karis. Helt smockfull. Det är okej med mig, och ska bli spännande att se hur det går, för det finns optimalt antal och så finns det lite för få och lite för många. Men efter att faktiskt hållit några sådana där kortkurstillfällen med sisådär 30-50 deltagare så vet jag ju att det går också, även om det definitivt inte blir riktigt samma sak. Och nej, så många är de inte i Karis. Utan 15 personer, och fler får de inte vara.

Men sommar alltså och sommarkurser och sommarskriva och sommarsommar!

onsdag 31 maj 2017

Nygammalt att djupdyka i

Pust, hemma igen efter flera dagars intensivt allt möjligt i Stockholm. Och det betyder att jag försöker komma ikapp och fixa det som legat och slarvat under min frånvaro. I klartext betyder det att jag skickar typ räkningar och de sista kommentarerna och sånt idag.

Och eftersom allt det är himla tråkigt så pratar vi inte mer om det.

Istället ska jag försöka hinna titta på mitt eget manus lite senare idag, bara jag är klar med det där trista. Det har jag längtat efter. Samtidigt har jag insett att en sån där ny romanidé spirat lite mer i Stockholm. Eller inte ny, nygammal, har fått mer kött, blivit spännande på ett sätt som jag inte hade tänkt att just den idén skulle bli. Vilket betyder att bara jag är klar med redigeringen av det där manuset jag håller på med så ska jag ägna mig åt research. Mängder av research. Djupdyka. Och det gott folk kommer, hoppas jag verkligen, att bli min sommarläsning!

onsdag 24 maj 2017

Kunde inte låta bli

Nu gjorde jag det ändå. Kunde inte låta bli. Satte igång med den största redigeringen som är kvar att göra i manuset.

Eller nä, den största är det inte. Det största och svåraste och riktigt otroligt jobbiga är att jag inte har en titel. Möjligen har jag tolv titlar och alla har jag förkastat.

Men nu kommer jag från ämnet. Jag skriver om, skriver nytt, en sommar i texten. Där det måste hända annat än det gör för en ska bort. Helt Robinson utröstning är det. Och hen försvinner. Men jag hade inte räknat med att en av de andra ville stanna kvar. Jag är inte helt övertygad om att det är rätt, men något fick mig att hålla i och skriva om och lämna kvar en grundtanke i det som fanns, det jag visste att skulle stanna - fast jag hade trott att det skulle bli annorlunda.

Det är vansinne ibland, man tänker att så här och så börjar man och så blir det så där istället. Ännu tvekar jag. Det kan hända att det inte blir rätt, men då får jag skriva om det en gång till. Och det bästa är ändå att jag började bara. Att glad, lättad, över att jag nu tagit i och tag och det går. (Utom det här med titeln då.)

tisdag 23 maj 2017

En författarskola där och en ny här

Under helgen ska det vara sista omgången av Författarskolan på Långholmen, så jag funderar på texter och framför allt på deras helheter, hur lägga upp pratet.

Ändå vet jag att i situationen, när man pratar, diskuterar textvärlden, så förändras saker, för att något man tänkt låter annorlunda och stämmer inte längre när man hör någon berätta. Så mest förbereder jag mig på att vara flexibel. Att försöka hitta så många ingångar som möjligt, så många röster det bara går för det är ju text som ännu arbetas med, som alltså inte är låst och då kan svaret på dem inte vara hugget i runsten heller.

I alla fall, det är kul. Det är mer än så. Det är fascinerande att se hur folk utvecklas och skriver vidare och hur deras världar växt fram under en vår.


Och med det så vill jag påpeka att från nästa höst så börjar Författarskolan vid Västra Nylands folkhögskola, med mig och Monika Fagerholm. Vi är ett bra team, tror jag. Yviga på vissa sätt, kanske rent av lite flummiga och samtidigt väldigt strukturerade för vi har tänkt på detta, ensamma och tillsammans många gånger. Det ska bli häftigt alltihop. Och folkhögskolan, är en rätt häftig plats för just detta, det finns mycket att fånga både i och utanför skolan i form av inspiration. Ett helt år i textvärld. DET är bäst! Alla välkomna och mer info här.

måndag 22 maj 2017

Sömngångarpåhitt

Tidig morgon, sisådär klockan 5 slog jag upp ögonen och tänkte, fasen, vaken, nej, vill sova, och sen började jag fundera på problemkapitlet som ska fixas. Och rätt vad det var visste jag att förutom den där ena idén jag redan har så var det två till som skulle kombineras med det hela.

Jag tror att det rent av föll rätt alltihop. Just nu låter jag det snurra runt lite, så att jag kan skriva det sen. Men sömnlösheten, ibland rätt okej ju. Fast onekligen känner jag mig lite lurvig i skallen just nu.

fredag 19 maj 2017

Det är för det här man sitter här på breddgraderna

Idag är mina ben tunga av poesi, sades det imorse hos oss.

Det var himla kul med Poetry Pub igår och vet ni att det bästa är att vakna upp och känna på doften genom fönstret, att nu, nu, nu - värmen!

På nåt vis, tinar upp nu. När solen petar mig i ögat under frukosten och jag försöker vifta bort och sen minns att nej, jag vill bli belyst, värmd och känna att det är för det här, det är för att vänta på detta som man sitter här på breddgraderna, de norra.

Och också då fast jag sitter inne, så mycket lättare att ta itu med läsningen, med redigeringen, när det är varmt om mina barfotatår.

torsdag 18 maj 2017

Författarhängartorsdag, sånt ju

Poetry Pub ikväll. Det är ju precis så fint som en torsdag kan vara.
Plus att har författarhäng ungefär hela dan ju. Eftersom Hannele Mikaela Taivassalo ska uppträda och liksom har "flyttat in" hos mig. Mycket kul.

Och innan kvällens party blir det möte med adept. Ja jisses, en alldeles fenomenal torsdag är det.

Ska också läsa nåt själv ikväll men har inte bestämt vad. Jag velar mellan hötapparna liksom.

onsdag 17 maj 2017

Var ska man börja egentligen?

När man undrar var man ska börja för att man som vanligt tänker på allting på en gång och känner sig överväldigad och sliter sitt hår och dessutom tänker man på att man borde skicka det där ena mejlet och läsa den där texten och lyckligtvis har man skrivit en kolumn i alla fall och så borde nån tvätta fönstren och hur ska det gå med det där och det där och det där...

Tills man kommer tillbaka till det här med var man nu ska börja egentligen.

En sån dag idag.

tisdag 16 maj 2017

Våravslutningskänsla

Det drar ihop sig till en mängd andras texter igen. Betyder alltså att jag kastar mig in i läsning av folks manus just nu. Så klart redigerar jag eget också, men kanske inte i riktigt lika snabb takt.

I alla fall, det är så där våravslutningskänsla på det mesta just nu. Alltså lite vemodigt och en del riktigt sorgligt och annat där jag tänker att så otroligt fint ju. För man vet ju ändå inte, vad händer sen, i höst? Hur blir det då? Och nej, jag vill inte veta heller.

Men mest alltså ska jag läsa och det är häftigt, när man följt folks projekt och att då se hur det går vidare, det är så himla fint.

fredag 12 maj 2017

Fast det är ju fredag förstås

Och här byter vi manus.

Eller så fort går det förstås inte.

Men har jobbat igenom det ena manuset två gånger och nu måste det ligga innan jag tittar på det nåt mer. Och då ska det mest läsas igenom och kontrolleras. Jag har gjort det som ska göras, det var mindre än jag tänkt. Det jag inte gjort har jag låtit bli därför att det inte funkade.

Så nu byter jag manus. Det har legat och grott i skallen sen jag var på träff med folk. Jag har avlivat och vridit om och tänkt och tyckt och muttrat. Nu kan jag göra nåt åt bokstäverna.

Fast det är förstås fredag. Att så himla hårt ska jag inte ta i. Inte avliva nån idag liksom. Lite flytta omkring papper, bestämma var jag börjar. Sånt.

torsdag 11 maj 2017

Stryker meningar

Vad jag gör en torsdag? Stryker meningar. Poff. Bort. Och poff bort där. Och där. Det finns nåt otroligt befriande i att stryka meningar. Att göra sig av med dödköttet. Jag känner hur tyngden lättar. Jag fortsätter alltså. Mening bort. Mening bort.

Alltså visst är det lite kreisi? Först kan man inte stryka nåt för att herregud som man ska hålla i sina darlings, sen tänker man att vad ska jag med den där till, att den är verkligen ingen älskling, bara kladdig. Så stryker meningar. I rask takt dessutom. Ska igenom nästan hela manuset idag, har jag bestämt. Att nu mer sånt här, mer stryka över, stryka över, stryka över.

onsdag 10 maj 2017

Maka mig rätt på stolen bara

När man hållit sig undan några dagar för att man delat ut pris tillexempel i Arvid Mörne-tävlingen (så kul!) och kommer tillbaka och ska skriva och så kollar man lite sociala medier här och där och viker ett papper och flyttar ett annat och tänker på att det är onsdag och kanske ska snöa idag och snart är det fredag tänker man också och så tittar man lite omkring sig och vet precis vad man håller på med: Man håller inte på att skriva i varje fall.

Då skulle man kanske rycka upp sig, istället skriver man det här, just här.

Jag kunde kalla det för prokrastierning, men nä. Det är ju det förstås. Men det är inte bara det. För när man varit borta några dagar så behöver jag också känna in mig i skrivbordet att allt är där allt ska vara.

Dessutom, jag har ju varit med förr faktiskt. Jag visste att jag skulle sitta så här och maka mig rätt på stolen en stund så jag har planerat för det. Jag har en lapp till vänster om datorn där det står exakt vad jag ska pyssla med. Bara jag makat mig rätt på stolen så.

fredag 5 maj 2017

På världen koll och inte koll

Och där var jag igenom manuset den här omgången. Himla bra fredagssaldo. Så nu har jag koll igen. På världen alltså, ja, textvärlden, världen i övrigt har jag ingen som helst koll på för jag har inte tid med den utan har bara dykt ner och försvunnit i fiktionen.

Puh. Ibland när man börjar sånt här. Eller inte börjar, men tar itu igen så känns det helt övermäktigt och man får bara liksom köra på med foten på gasen för att inte märka om det går åt skogen eller blir punktering eller vad tusan det blir. Och så. Plötsligt är man i mål med just den här farten man haft och tänker att "det var ju inget" tills man minns att man ska börja om igen, kanske ren om nån timme...

Att fredag på er bara. Nu ska jag bege mig ut i solen en stund. Innan jag fortsätter.

torsdag 4 maj 2017

Finlandsgruppen kastar sig in i politiken, typ

Torsdag ju. Och podd! Fantastiskt! Ja just det. Fantastisk podd. Finlandsgruppen kastar sig in i politiken rent av. Herrejöss hur gick det till? Att hur politiskt skriver vi då talar Hannele Mikaela Taivassalo, Maria Turtschaninoff och jag om.

Politik ju man måste liksom tala om det ändå. Och kanske kanske kanske säga saker. Lite diplomatiskt förstås. Eller så inte alls diplomatiskt.

onsdag 3 maj 2017

Solen får vänta

Alltså vissa dagar. När jag sitter instängd och tvingar mig att fortsätta sitta instängd för att skriva bör jag annars... och ute lyser solen, lyser och herregud, värmer! 

Ändå jag sitter kvar med manus, hamrar vidare. Letar i fantasin, letar på nätet ibland också. Gör de här ändringarna som ska göra detta bättre, funderar på andra, om jag faktiskt, om det ens funkar och muttrar och gör ändå. Ändringar som gör de här manusen till - ja herregud ja - böcker. För jo. Jag har två manus, de ska båda bli böcker. Båda. Det känns så jäkla bäst. 

Ännu lite osäkert med den ena exakt när, men den andra kommer ut hösten 2018. Ungefär då jag hade tänkt att det skulle bli. Just den "boken" (det är så svårt att säga bok när man tänkt på text och värld och manus) har ännu inget namn. Den hade ett. Det funkar inte. Så jag tänker titel igen.

Den här våren och sommaren alltså, fixa två manus. Men det är inte så mycket kvar på dem. Mest peta ner och peta om. Lite så där tydligheten alltså, den ska fixas, som vanligt.

Samtidigt, solen därute. Jag skulle gärna ta en promenad. Men nej. Nu ska här fixas lite fler kapitel. Harvas igenom mer text. Solen får vänta.

tisdag 2 maj 2017

Skrivkurs folks

Skrivkurs folks. Ännu nån enstaka plats kvar. Anmäl er bara. Alltså vid Västra Nylands folkhögskola, kurs med mig.

Intensivt säger jag, det blir det. Alltid. Det blir världar som växer. Det blir skriva och skriva och prata också. Dramaturgi pysslar vi med och kan prata lite teknik så där vid sidan om, men mest blir det att finnas i det där spännande som ska skrivas fram.

Man kan övernatta på folkhögskolan, om man vill. Eller pendla mellan platser som Åbo och Helsingfors.

Att kom med tycker jag. Jorå. Gör det bara!

fredag 28 april 2017

Brett leende

Så här: Brett leende. Bara för att någon läst ens manus och bryr sig och säger saker och när jag lyssnar och fixar - ja då: Brett leende.

Alltså går vi in i denna fredag med ivriga fingrar, vi hamrar hårt på tangenterna. Vi flyttar på textsnuttar. Och tydligen, talar vi om detta i vi-form, vi vet inte varför. Vi är möjligen på så gott humör att vi blir fler av det. Eller kungliga. Rex Fredag eller nåt.

Vi vill därför önska alla en solig fredag, kanske inte så varm som vi vill önska, men solig. Och likaledes soligt vill vi hoppas att det fortsätter de närmaste valborgiga dagarna. Eller helt enkelt: Glad vapp (som man säger om man bor i Finland). Vi önskar er en glad vapp (valborg, Valborg?)!

torsdag 27 april 2017

Varför - därför

När nån annan grävt i ens text och frågar: varför då?
Och helst vill jag bara svara: därför. Förstås.

Fast jag gör det inte. Vänligt men bestämt säger jag åt mig att bestämma mig för saker och ting, ta reda på annat och ha klart för mig att varför nåt är som det är i texten.

Utom i vissa fall, då känner jag att nä, det här får vara lite magiskt, det här vill jag inte riktigt sätta ord på, jag vill att det ska vara så, en självklar del, något man visst kan fråga varför om, men det är inte riktigt min sak att svara. Där drar jag över med lite större penseldrag och visslar.

Men mest svarar jag på nåt vis på varför utan att bara säga därför.

onsdag 26 april 2017

Stryker med eller ned

Klockan fyra i natt när alla någorlunda förståndiga människor sov, då vaknade jag och hade löst ett manusproblem. Sen planerade jag det fram till klockan sex.

Men vet ni. Det var en så bra lösning så att vara lite rörig i skallen idag gör inget. Jag har ändå avlivat en karaktär.

Det är förstås inte alltid så där bara att plocka ut folk. Nåt har de ju gjort där. Även om det kanske inte varit tillräckligt viktigt. Det jag alltså klockan fyra ägnade mig åt var att fundera på vad som händer istället, hur jag ska få med det där som jag vill ha kvar om jag tar bort den där något mentoraktiga figuren. Och utan mentor så blir det förstås smutsigare. Det är bra det. Precis vad jag är ute efter. Lort och elände.

Och efteråt, även om jag förstås sörjer den döda lite, men mest känns det som en lättnad. Den här mordiskheten... ibland kanske oroande.

tisdag 25 april 2017

Studsar ut igen

Man hinner som vanligt precis kasta sig in i manus så studsar man ut igen. (Gammalt författarordspråk när skrivandet känns fjärran.)

Fast det är bara tillfälligt. Idag bara. Ska snart iväg till Helsingfors (igen). Och hoppas, mot bättre förstånd, på att det inte ska snöa där. Att det ska vara plus 12 och strålande solskenspromenader. Ja ja, inte ens jag har så här livlig fantasi.

I alla fall. Manus imorrn. På vift idag.

måndag 24 april 2017

Huvudet in i manus

Och den här måndagen: Huvudet in i manus. Ta med hjärnan (helst) och jobba på egen text!

Behöver jag säga att jag studsar upp och ner? Att jag är så ivrig att jag ungefär svettas av iver. Att jag inte ens vet om jag är inspirerad, men vem bryr sig, när man får köra in huvudet i text!

Otroligt bra måndag.

För jag får jobba text hela veckan. Min text.

Alltså älskar att läsa andras också. Men att få jobba med sin egen - det är ändå, ja, det är ändå!

Tänk så glad man kan bli över att ändra lite meningar. Det är nästan löjligt.

torsdag 20 april 2017

Författarskolan folks!

Nåja. Nästa höst folks. Då börjar det. Då kör jag och Monika Fagerholm iväg i en sjudundrande fart. Med Författarskolan. Vid Västra Nylands folkhögskola.

Idag, mycket tidigt, pallrade jag mig iväg till Ekenäs för att tala i radion. Sen har jag suttit och känt mig glad med Monika medan vi funderat på Författandet i stort och författandet i smått och Författarskolandet.

Det ska bli alldeles otroligt jädrans häftigt magiskt att få göra det här. Det handlar mycket om att gräva fram de där erfarenheterna och titta på vad som händer, vad texten gör, hur den gör. Teknik är en grej, men det börjar inte där. Det börjar med att något känns, att det finns, vi kan säga, krav eller kraft eller vad som helst, som vill ut, som vill formas och det kanske inte alltid är så lätt, men det finns där. Det där som känns, som bränner och bultar.

Så folks, motivation är det vi allra mest vill ha. Att den som vill gå den här kursen, verkligen vill det, vill jobba för det och skriver ihop ett motivationsbrev - ett som berättar om hur och varför man kommer att jobba. För jorå, att skriva kan vara himla kul, men det kräver också att man jobbar.

I övrigt måste man inte ha ett projekt när man kommer, man kanske har en känsla och en vilja. Och man kan ha skrivit bok förut eller inte. Vi vill gärna ha en dynamisk grupp för det brukar ge alla utbyte.

Och här, mer info: Författarskolan vid Västra Nylands folkhögskola.

onsdag 19 april 2017

Sladdriga hjärnbalken typ

Man vet att mycket är på gång när hjärnan glömmer stänga av till natten och fortsätter planera vad som ska sägas och göras och lite till som inte alls behöver sägas eller göras men tydligen ändå ska planeras mitt i natten av hjärnan.

Lyckligtvis, på väg på massage igen. Ungefär nu. Det ska bli skönt att lägga ner det trötta huvudet och bli knådad.

Och det kan tyckas att jag inte gör något, men skenet bedrar, jag bara inte berättar just nu, för är lite hemlighetsfull med allting jag håller på med - det där som får hjärnan att jobba hela natten... Men förr eller senare folks, förr eller senare, tar jag bladet ur munnen (herregud det uttrycket slank också ut ur mig och min sladdriga hjärnbalk).

tisdag 18 april 2017

Ny och stärkt helt enkelt

Alltså Tallinn, folks. Det var alldeles som en bal på slottet och allt möjligt helt underbart. Jag fattar nästan inte att det är så länge sen jag var i Tallinn. Det är ju ändå bara två timmar från Helsingfors. (Och så två timmar från Åbo till Helsingfors.)

I alla fall. Det må ha varit arktisk kyla på gång och visst, det var väl inte varmt direkt, men jag känner mig som om jag laddat om på något vis. Ny och stärkt helt enkelt. Redo att ta an vad det än är.

Alltså har jag ny och stärkt som jag är, redan skrivit ett tal.

Och det bästa, förstås förstås förstås, med resan var att jag hittade en ingrediens till, en liten bit för det där manuset, det där råa, det som jag försöker hitta in i, inte aktivt, men på nåt plan ändå leta mig rätt i.

torsdag 13 april 2017

Ganska fokuserad (ha ha)

Den här dagen innehåller besök hos massören. Vet ni hur länge jag velat gå till massören? Himla länge kan jag tala om för er. Det är just nu det enda jag riktigt tänker på. Att nån ska knåda till den där axeln som inte riktigt vill fixa sig själv.

Och så tänker jag på ett manus jag ska läsa klart idag.

Och så har jag precis betalat räkningar (o så skoj).

Och imorgon ska vi åka till Tallinn och hänga lite, la familia liksom. Det ska jag börja tänka på bara jag är klar med massören.

I övrigt, påsk ju. Glad sån hörni.

onsdag 12 april 2017

Skrivmanifest

Sista skrivkursdagen igår. Vemodet. Alltid. Det är nåt så himla speciellt med en grupp som träffas en gång i veckan. Den där regelbundenheten. Rutinen. Fast allra mest, gruppen själv. Det gör att det är så himla kul att gå och köra igång dem varje tisdag. Ända tills det som nu, visar sig att vårterminen går fort som fasen. Och allt tar slut.

Och vi avslutade med att alla skulle skriva sitt Skrivmanifest. Hur? Valfritt. Men målet är att skriva. Helst skulle jag citera deltagarna för de skrev alldeles otroliga manifest, värda att broderas med guldtråd. Men jag säger det jag brukar säga själv:

Att skriva är ett sätt att se, att få syn på, inte för att jag vet om jag kommer att fatta vad jag ser men jag kan ändå inte låta bli att titta.

Ungefär där börjar mitt manifest. Jag rekommenderar att skriva ett, det känns bra att säga sånt åt sig själv om sitt skrivande. Att basunera ut det liksom, på nåt sätt. Manifestera.

tisdag 11 april 2017

På båtresan över

Jag kom hem från Stockholm igår. Och på den där båtresan över, från Stockholm till Åbo så drabbades jag på nåt vis av alltings vidrighet. Alltså, nej jag har inte varit i närheten av Drottninggatan under helgen. Men jag kunde förstås ha varit. Jag satt i Gamla stan i solskenet på en terrass, åkte därifrån och insåg att något hänt när jag väl var hos min bror.

Och på båten hem kunde jag inte sova. Inte sova alls, tankarna snurrade på så där som de kan göra ibland. Som jag låtit bli att tänka hela helgen också, och det hann ikapp mig. Verkligen hann ikapp. Utan att desto mer berätta vad jag tänkte, för det är inte något som gör någon gladare, men jag kom hem totalt utmattad. Igår gjorde jag ingenting. Bara la mig på soffan och sov.

Jag tror att sånt är himla himla viktigt också. Att låta bli. Även om allting samlar sig till högar, så lät jag bli igår. För huvudet behövde paus.

Idag känns det bättre. Alltså allt det jag tänkte på under båtresan är ju kvar, men jag fortsätter ju. Ville bara säga att ta hand om varandra. Det behövs.

torsdag 6 april 2017

Hålla i huvudet med båda händerna

Mot Stockholm. Långholmen. Författarskola. Prata text.

Om jag är kortfattad och lite staccato? Jo.

Det är för att jag just nu försöker hålla allt i huvudet. Som: packa, dator, nåt att läsa, varför har jag inga kläder men jag har skor, glasögon, vikingkortet, hjärnan, manuset som ska läsas (finns ju i datorn dummer), lånad bok för återlämning, kronor och t-banekort och så vidare i lång besvärlig packande oändlighet.

Mot Stockholm. Långholmen. Författarskola. Prata text.
Så om jag inte hör av mig är det för att jag är upptagen med det. Allt medan jag håller i huvudet med båda händerna.

onsdag 5 april 2017

Hur vet man att texten är bra liksom och vad är magkänsla typ?

Skrivkurs igår ju. Vi talade om att tro på sin text.

Fråga: Hur vet man att den är bra, texten liksom?
Svar: Det vet man inte. Eller magkänslan vet. Fast vad är nu det, magkänsla...
Följdfrågesvar: Har man liksom känslig mage då? Ont i magen. Det går runt i magen. Magen är lugn och mjuk och go. Magkänsla, alltså konkret, om man tänker på det inser man att det är bäst att inte tänka på det. Ändå dit ska man. Till den tanken, magkänslotanken.

Istället talade vi om ton, att ha en sån. Och att ens nämna ton är för att jag genast vill att de glömmer tonen. Skit i om du har ton eller inte. För om man börjar gräva fram sin ton så går det fel, när jag börjar skriva "franckskt", med min ton, då blir det kanske en viss sorts meningar men de sladdrar som fiskar på torra land. Döende alltså, om fisk på land är en otydlig bild, låt mig vara tydlig, tänk inte ton! Möjligen kan man ta ton, men utan att fundera på det.

Alltså var målet att säga att det som man däremot ska skriva är det som är svårt att skriva. Att skriva det som känns. Om det gör ont eller hur det känns (ofta gör det ont) är inte avgörande, men det måste ta tag i en och hålla kvar en och man blir himla sur (sur? man blir betydligt värre än sur) för det går ändå inte att skriva för det finns inte ord - och redan att försöka tala om det eller nu, skriva om det, är omöjligt för det ska inte förstås i ord, det ska kännas och gå rakt in.

Allt detta för att säga något om att tro på en text handlar om att man behöver känna nåt. Om det berör mig, om det sitter hårt åt att få fram det, om jag blir sårbar när jag skrivit, well, då tror jag på min text. Vad andra gör med den kan jag däremot inte göra så mycket åt. För de gör ändå vad de vill, trots att jag sitter där med magkänslan som verkligen känns och det bränner av magsyra och går runt och kniper och nånstans där finns också det där mjuka lugnet. Magkänsla är alltihop menar jag. Alltihop.

tisdag 4 april 2017

Lite resa hit lite resa dit

Det har varit lite intensivt här. På fredagen var det seminarium i Helsingfors, jag och Maria Turtschaninoff talade om att skriva och läsa, om genrer och jag tycks bland annat ha sagt att jag tycker inte att man ska gräva där man står utan hellre gräva en grop åt andra... jo jo. Ibland ramlar det saker ur käften på en och jag står för det, någorlunda stadigt.

På lördag var det Litterärt skapande och textsamtal, så jag hängde med författarkursisar ett tag och hade kul. Om jag sa nåt knepigt då också vet jag inte exakt, men de flesta såg ut att ha tagit sig helskinnande igenom alltihop så jag tar det som ett gott tecken.

Dessutom skickade jag iväg ett barn till London på en vecka på lördag-söndag natt. Det känns konstigt med barn som lämnar sitt rum tomt. Allt blir lite tomt då.

Och igår, måndag, var det möten i Helsingfors. Först jurymöte i Arvid Mörne-tävlingen, så nu har vi bestämt vinnarnoveller. Mycket spännande. Tror att en jury inte kan vara mer överens än vi var. Alldeles hundra överens om allting.

Just nu läser jag texter för författarskolan vid Långholmen, Stockholm. För åker mot Sverige på torsdagkväll.

Ikväll är det skrivkurs. Nästsista gången den här terminen. Va? Vi började ju nyss, i januari.

torsdag 30 mars 2017

Stå bäst

Med en dags försening ska jag berätta vad vi pysslade med på skrivkursen. För vi talar om att stå på en scen och läsa text för publik eftersom skrivkursen ska göra det i maj. Poetry pub ska alltså få ta del av vad de skrivit (och det är möjligt att jag läser nåt också. Nåt litet. Kanske ur en roman... kanske det).

I alla fall så talade vi om att stå på scen. För att stå på scen är: en liten del texten man läser/pratar, en del hur man läser den med rytm och betoningar etc och en större, ungefär hälften av alltihop är typen som gör det här läsandet.

Nervös eller inte nervös kan man ju fundera på, men mitt kanske mer spännande tips inför detta är att öva hemma på att få din kropp att känna rätt sak inför sånt här. Dels att känna det som texten ska förmedla, vad det än är, dels och ännu mer att du som typ känner dig jäkligt bra.

Övning alltså, stå som om du var bäst, världsbäst, guldbäst och folk gillar dig, verkligen verkligen gillar just dig. För du är så jäkla bra. Känn det i kroppen. Du behöver inte släpa med den arroganta attityden in på scen även om du gärna kan öva på det också. Men fundera på hållning, händer, ansikte, kroppen liksom. Att den vet vad den håller på med. 

tisdag 28 mars 2017

Att himla mycket Helsingfors nu

Imorrn blir det Helsingfors. Insåg jag. Och på fredag också. Insåg jag. Att av och an. Och förresten ska jag dit på måndag också. Att himla mycket Helsingfors just nu. 

Gäller alltså att gräva fram sina svarta kläder. Det betyder att jag i viss mån ska sitta och vara representativ. Ungefär. Mer eller mindre. Och svartklädd, alltid. Tur som tusan att jag precis köpt nya skor. Rent av två par. Mycket representativt. Tycker jag. Även om det ena paret är rött.

måndag 27 mars 2017

Genomsyrar allt, så där fräter

Och den galna läsmånaden, ja, jag har insett att det är en månad av galen läsning som pågår, och den fortsätter alltså denna vecka, och nästa. Efter det tror jag att jag kanske ska få läsa en bok igen. Alltså en sån där färdig med omslag och försättsblad och sånt. (Eller så händer det nåt och så går det ändå inte.)

Men om vi struntar i det en stund, läsningen alltså, och istället fundera på det här med att skriva så satt jag precis och tänkte på det här med att ge sina karaktärer en orsak att hålla på nåt speciellt och hur långt man kan driva det. För läste just en text där jag kände att just det var poängen, att driva rädslan till sin spets. Så där att rädslan är hela personens liv. Alla bitar och detaljer påverkas av rädslan. Den sväller och gör så att alla reaktioner och allt handlande har med det att göra. Och dessutom, det var det fina, det påverkade inte bara själva huvudpersonen utan det var nedärvt och kunde säkert ges vidare. En genomsyrande rädsla och då menar jag syrande som syra, frätande liksom. Så snyggt.

Sånt tänker jag på idag, hur ett drag blir enormt och just därför så drivande.

fredag 24 mars 2017

Nåt så otroligt bra som sagts

Den där känslan när man vaknar och det är fredag och man tänker att igår sa nån nåt så otroligt bra och jag kan leva på det idag också. Och hela helgen och en hel del veckor och allt möjligt. Att det känns liksom så bra. Idag är en sån fredag. När allt är väldigt väldigt väldigt bra. För nån sa nåt bra igår.

Jag skulle förstås säga vad som sades också men jag behöver hålla i det en stund. Tids nog berättar jag mer. Men det har förstås med skrivande att göra, med mitt alltså. Och det är bra. Så bra så bra så bra.

torsdag 23 mars 2017

Skivspelarnålen

Tänker på skivspelare. På hur nålen kan stanna, haka upp sig och upprepa. Samma fras gång på gång.

Att jo. Jag läser. Mer text. Hela den här veckan. Hela nästa. Men sen! Sen ska jag skriva. Och det jag läser förresten, det är starkt, det är rårört och gör mig så nyfiken. Så ska det vara.

Men själv är jag mest som skivspelarnålen som stannat i sitt spår. Jag läser. Jag läser. Jag läser.

Fast igår hade jag en liten paus medan jag hastade av och an till Karis för att prata ihop mig med Maria Turtschaninoff. inför att vi ska prata tillsammans på ett semi. Eventuellt bandar vi in vårt prat. Eventuellt gör vi det. Kanske. Få se. Eventuellt.

onsdag 22 mars 2017

Ta ut vad du kan av röst

Hörni, skrivkurs igår ju. Betyder att jag ger ett skrivtips idag ju. Och vi talade om berättarperspektiv.

Följande förutsättning: Valfri plats, två personer.
Skriv scenen i tredje person ur den enas perspektiv. Skriv sen samma scen men med en allvetande berättare som kommenterar och bryter in och vet saker och ting. Skriv sen om scenen med en jagberättare.

I princip kan du ju hålla på ett tag. Skriv tredje person ur först den ena, sen den andras perspektiv, skriva jaget ur den ena och den andras synvinkel. Tilltala ett du. Ett annat du. Överdriva den allvetande ännu mer, göra den allvetande hånfull och otrevlig. Jag menar, passa på, ta ut vad du kan i det fiktiva. Håll på. Håll ut.

Vad du inser? Nånting om berättande, hur det kan varieras, vad det betyder att se med olika ögon på det som händer. Att tänka på hur folk låter, hur nära en berättare kan vara, hur långt ifrån. För det handlar mest om det, närvaro och distans i berättande och vad du liksom vill åstadkomma med en viss röst. Just därför, rätt bra att pröva sig fram, treva omkring.

tisdag 21 mars 2017

Längre dagar, va

Man vaknar upp och läser att nu har vi äntligen växlat från mörker till ljus. Ja, dagarna blir längre nu. Det känns bra. Jag tror bara att det är nåt med det här som inte stämmer. Mina dagar verkar fortfarande inte räcka till. Hur långa dagarnas ljus än är.

Men jag klagar egentligen inte. Jag är himla nöjd med alltsammans. Känner att det jobbar på i skallen på mig ändå nämligen. Då och då dyker det upp idéer som jag plitar ner på papperslappar. Hinner inte åtgärda dem exakt på sekunden, men de finns ju där ändå, det kommer att bli så bra när jag är igenom det här lite uppslukande lässtadiet.

Snart ska jag hinna ägna mig åt de fantastiskt ljusa och långa dagarna. Snart snart.

måndag 20 mars 2017

Bara gör

Tydligen är det en administrationsdag detta. Har bara fixat med skruttgrejer. Som biljetter och tidtabeller och datum och bla bla bla bla. Blä.

That kind of Monday. När man tycker att det kunde vara roligare men måste få allt möjligt tjafs att stämma. Mest sånt som gärna kunde lösa sig själv.

Äh. Nu ska jag sluta muttra och göra mer strunt. Bara gör säger jag åt mig själv. Bara gör.

fredag 17 mars 2017

Besök i diverse huvuden

Den här veckan har jag åkt mycket stor båt mellan Finland och Sverige, tuggat i mig politik från vänster och höger, utsatts och utsatt för magiska krafter som får blodet att rinna, sett mördad väninna på nära håll i ösregn, blivit involverad i nytt forskningsprojekt och befunnit mig inne i huvudet på en person som inte riktigt är som jag.

Och allt utan att flytta mig från skrivbordet. Så let me tell you: Jag gillar mitt jobb! Det är crazy vilka världar jag får besöka, vilka huvuden (och då menar jag inte karaktärer utan skribenter) jag får besöka.

Jag har läst som besatt hela veckan och ser ingen anledning att sluta för har en bunt texter att läsa också de kommande veckorna. Men, nästa vecka ska jag också skriva. För h-vete. Jag behöver skriva också. Hoppas verkligen att jag hinner. Lite grann ska jag väl.

Nu fredagsläsning att ta itu med!

torsdag 16 mars 2017

Det fortsätter, fast med poetiska avbrott

Ikväll är det Poetry Pub igen. Så det ska jag gå på och den här gången bara sitta och lyssna på folk. Det ska bli hur kul som helst.

Och före det ska jag ha en adeptträff, vi ska tala manus.

Fast före det ska jag förstås läsa lite annat manus... Alltså verkligen, den här veckan och troligen också nästa, ganska crazy mycket läsning - men nej, jag beklagar mig inte, jag gillar det här, gillar det så mycket!

onsdag 15 mars 2017

Tänder solen påsken saffran och andra äggulor

Det var skrivkurs igår. Och vi pysslar nu med gestaltning.

Så skriv en lista på allt gult. Skriv sen en text utan att nämna ordet gul, 50 ord, varken mer eller mindre.

Och under tiden läser jag vidare.

tisdag 14 mars 2017

Lite ding i skallen av läsning

Läser läser läser.

Vet ni att man blir lite ding i skallen av all läsning. Att hoppa mellan projekt. Från en röst till en annan. Det är egentligen inte ett så stort problem att hoppa mellan projekt, så länge man låter sina egna projekt vila, problemet uppstår när nån tilltalar mig mitt i alla dessa projektröster. Folk som tilltalar mig (familjemedlemmar) har helt fel röst i sammanhanget och jag som gått in i nån annan värld tittar upp och undrar vem är det där? Och det gott folk, när man genast efteråt vet vem det är, det är skrämmande.

Men läser vidare... lever i denna skrämmande värld den här veckan.

måndag 13 mars 2017

Så ögonen glöder

Den här veckan läser jag allas manus. Ungefär allas på en gång. Jag tror en person inte skickat in sitt. Men alla andra, samtidigt. Rimligtvis. Förstås.

Att det gör jag. Läser. Så ögonen glöder. Hela veckan. Lyckligtvis olika längd på manusen som ska läsas. Vissa hela. Andra i bitar. 

fredag 10 mars 2017

Deckarhäckar

Ikväll ska jag gå på nåt som heter Deckarkväll. Vet inte vad det är riktigt. Är mycket nyfiken att höra hur kriminologen Maria Normann ska jämföra fiktivt med verklighet.

Kanske är jag också lite intresserad för att jag eventuellt fått nån idé som jag inte alls vet om den ska bli något, men i alla fall en tanke om nåt lite thrilleraktigt tror jag.

Fast jag ska kanske inte alls ge mig in på sånt, det kan vara farligt. Det kan bli så att det blir svårt att titta/läsa deckare utan att fundera på idéer. Det har varit en så fri och trevlig zon, deckarhäckandet.

Utöver det har jag totat ihop en kolumn om glasögon. Närmare bestämt kanske om världsbild genom glasögon ungefär. Eller på ett helt annat sätt men ändå glasögon.

Skön helg folks!

torsdag 9 mars 2017

Mellan hötapparna och annat hö i sikte (herregud såna jämförelser, jag skäms inte ens)

Här står man som åsnan mellan hötapparna. Just så är det.

En text är på vift. En annan ligger här och uppmanar till handling. Men den där på vift, den kan komma tillbaka snart. Och med snart menar jag att kanske nån vecka eller så, vet inte exakt. Och då ska det tas emot med öppna armar. Då kan inte huvudet vara i den andra hötappen och tugga. Så här står jag mellan hötapparna.

Istället läser jag texter, andras, jag läser tävlingsbidrag, romanbitar och lite annat. Går hårt in för det medan jag väntar på att hötapparna ska ge sig. Mer ska text ska jag få också. Det här är absolut bästa sysselsättningen mellan egna projekt: andras. Att få gräva ner sig i dem är perfekt. Jag kan släppa greppet om de egna hötapparna ett tag - och det behövs.

Så nu ska jag vidare och käka nån annans hö, ungefär.

onsdag 8 mars 2017

Prata vid sidan om

Skrivkurs igår. Och det blev mer dialogövningar, eller vad vi ska kalla det eftersom stora delar av övningarna inte direkt fokuserade på själva pratandet, själva två personer talar. Det var mer prata vid sidan om pratandet. Gester. Toner. Sånt.

Ddet här till exempel: Två personer kommunicerar utan ord medan en tredje pratar. De två behöver förmedla något åt varandra som den tredje inte ska ta del av. Hur gör de? Ögon, händer, huvud som rör sig och förmedlar det som ska fram så tydligt som möjligt. Och samtidigt alltså, monolog ungefär av den som pratar.

tisdag 7 mars 2017

Funkar nåt alls?

Nä, det gick inte om medan jag sov. Alltså när man visserligen kan tycka att det man skriver är nåt, men samtidigt undrar om det faktiskt är nåt. Det går inte ens att svara på den frågan, det är bara känslan. Just nu väldigt stark. För hur vet man?

Och känslan dök över mig igår. Bara pang på. Slukade mig.

Jag menar, magkänslan är väldigt trevlig så länge det handlar bara om mig, men när andra människor läser ens text (vilket det förstås är frågan om) och det blir nån annans känsla det ska handla om. Då börjar jag titta på texten med mörk blick.

Att det är min tisdag. På nålar. Funkar nåt alls? Funkar jag?

måndag 6 mars 2017

Garderoben är bra mycket större än man tror

Imorse var jag så trött att jag gick in i sängen, bokhyllan, skrivbordet, toalettstolen och nåt till som jag glömt. Alltså jag har haft en bra skrivkurshelg, mer än bra, helt superbt har det varit. Och genast efteråt, redan på tåget hem, kände jag att där rann adrenalinet av mig och nu är det bara att snubbla hem till soffan och inte resa sig förrän jag förflyttar mig till sängen...

Idag är en lugn dag har jag bestämt, inte göra så mycket, låta det vila i huvudet lite. Skicka en reseräkning möjligen.

Och ja, vi hade tema Garderob. Ett av mina bättre infall vill jag lova. Fattar ni hur användbar en garderob är? Nej, det gör ni inte. De fick bland annat skriva en femdelad text under rubriken Skelettgarderoben. Det blev alldeles fantastiskt häftigt. Rekommenderas att fundera noga och länge på garderober. Läs i synnerhet den lilla text som finns i Språktidningen. Börja där och inse sedan att garderoben är bra mycket större än man skulle tro så där när man först tänker på den.

fredag 3 mars 2017

Inget lugn och fin här inte

Fredag och jag trissar upp adrenalinet inför helgen. Inget lugn och fin här inte. Nä nä. För nu blir det kurs. Hela helgen. Och det ska bli himla kul ju!

Annars tycker jag att jag äntligen sitter och prickar in lite fester i kalendern. Och det är fasen på tiden. Det har varit så partytorrt att jag undrat om jag måste börja ordna nåt själv...

Att fredag och feelisen är på topp.

torsdag 2 mars 2017

Tiden är inne

Torsdag och the Finlandsgroup har publicerat en podd. Om tid. Vi, som är jag, Hannele Mikaela Taivassalo och Maria Turtschaninoff, talar om tid. All möjlig sorts tid. Klocktid, dagstid, mögel, knoppar, ålder, restid, smärttid och dödtid. Tidens tand. Tidigheter.

Så lyssna på Fantastisk podd. Det är tid för det.

onsdag 1 mars 2017

Pratkvarnar

Det var förstås kurs igår. Vi snackade dialog. En gång trodde jag att jag var hyvens hyfsad på att skriva dialog. Jag hade benhård koll. Tänkte jag. Sen föll hybris. Hårt. Och nu har jag skärpt mig och jobbar mer på dialoger.

I alla fall så fick de skriva följande: Huvudperson och annan person som snackar. Annan person (eller möjligen huvudperson) kör med språk som motparten inte hänger med i. Bara det, att bygga spänning i nånslags fackspråk. Eller dialekt om man är bra på sånt. Huvudsaken är att den ena är i språkligt underläge.

Mycket talade vi om dialog också, funderade på hur man gör, vad man kan tänka på. Att det ska leda vidare, att dialog inte är riktigt prat och ofta är rätt kortfattad. Bland annat.

tisdag 28 februari 2017

Bilden med stor B

Det finns dagar då jag lite iakttar mig själv. Idag började jag med att titta på medan jag vandrade av och an, satte ner mig, reste mig upp, vandrade igen. Ända tills Bilden, stort B, dök upp och jag kunde hjärnstorma kring den. För vad gör man inte inför helgens skrivworkshop.

Alltså jag vet strukturen, den är som den är och funkar. Men alla bitar, kan varieras och kommer att varieras för att det är därför jag hasar över golvet med pannan i djupa veck, för att hitta på nya bilder, nya ingångar för att det helt enkelt roar mig. Och när jag hittar en bild som jag gillar, då tror jag att det kan gå att sälja den också.

För jag vill ju inte att det blir korvsås av alltihop utan det ska vara antingen lyxmiddag eller tapas - hur man nu föredrar att få det serverat. Man tager vad man haver efter att ha vandrat av och an på golvet jau.



måndag 27 februari 2017

Är jag klar? Nej det är jag ju förstås inte

Av ungefär tusen olika orsaker så satte jag mig i lördags ner vid datorn, och tog mig igenom manuset. Förvåningen när man är klar, what, what, är jag klar? Och sen, nå nej, förstås inte. Men, nu, paus på Projekt KB (som ju alltså har en titel, men den är kanske för bra för att vara bra...).

Nu. Istället. Annat manus. Jag har manus att jobba med. Ingen behöver oroa sig. Ingen oroar sig. Nu ska jag röra om i det där följande flerdelade projektet. För jag har fått tillbaka det från en läsning. Den grundligaste läsningen, tror jag. Sånt gör mig ivrig. Nu vill jag riva omkring i texten igen. Fast först måste jag bestämma saker. Som ålder på huvudpersonen. För det påverkar förstås vad jag gör med alltihop efter det, hur mycket jag river omkring.

Och så ska jag läsa lite andra människors texter. Det ska jag ju också. Plus då att på fredag till söndag är det skrivkurs i Karis, att det måste jag förbereda mig för. Grejer på gång den här veckan helt enkelt.

fredag 24 februari 2017

På samma sida ån

Jamen ikväll, kul ju. Ska träffa kompis, vi ska prata. Mängder. Massor. Mest.

Vi har inte sett varandra på jättejättejättelänge. Man kunde tro att vi bor i olika länder eller nåt. Icke. Vi bor i samma stad. På samma sida ån* till och med. Vi kunde gå på lunch ofta för hon jobbar precis här nära. Men nä nä. Vi har inte träffats utan fixat med annat.

Ändå, det är rätt okej tycker jag på nåt vis. Jag menar, jag måste inte träffa folk stup i kvarten även om vi bor på samma sida av ån. Det är inte så att jag tror att vänskapen försvinner för att jag inte ser folk.

Och tusan som manuspetandet runnit på idag. Hur lätt som helst. Måste bero på att, kul ju, träffa kompis. Ikväll.




* I Åbo är det en grej (skämtsam och lite allvarlig), vilken sida av ån man bor på. I andra städer är det andra stadsdelare som gäller. Här, ån. 

torsdag 23 februari 2017

På tal om vädret så...

Okej. Det är förstås rimligt att det snöar i februari. Ändå. Det kunde låta bli.

Å andra sidan, det fick mig att tänka sura, ilskna och aggressiva tankar. Vilket alltså var ytterst lämplig sinnesstämning för den scen jag filade på. Med tre meningar blev huvudpersonens känslor något helt annat. Bara för att jag tänkte på hur samma känsla kan vara både positiv och negativ beroende på att situationen för vissa inte är så kul. Förlåt, jag är kryptisk. Kort sagt, bra meningar skrev jag just. Gläder mig. Och ser inte ut genom fönstret.

onsdag 22 februari 2017

Sitt ner och fixa det

Det är ju det att det sitter liksom i huvudet. Att nu när jag bankade in att nu gör du det här så går det. Alltså jag har gjort mängder på två dagar bara för att jag dök och vägrade släppa upp mig till ytan.

Och det är väl lite vad jag brukar säga, att det handlar om att sätta sig ner och inte flytta sig förrän det där som ska göras är gjort. Det är okej att prokrastinera också. Det mår hemmet bra av...

Det är liksom dagens skrivtips då. Att sätt dig ner, bestäm vad du ska fixa, och tja, fixa det. Märkligt att det är så enkelt tänker man sen när samvetet slutar gnaga.

tisdag 21 februari 2017

Strutsbegraver mig i manus

Ålrait. Nu sätter jag igång. Det är en och annan sida kvar än att gå igenom, men det går. Så det är vad jag gör nu. Strutsbegraver skallen i manuset och tar mig igenom.

Jag har alltså prokrastinerat klart, ska inte ens tömma diskmaskinen... inte heller städa. Inte läsa alla andra texter. Inte ta itu med räkningar. Inte inte inte.

fredag 17 februari 2017

Att vad då?

Jag har precis kommenterat en text och nu har jag suttit och stirrat på rutan där jag ska uppdatera bloggen en stund och insåg att jag tydligen tömt skallen.

Att därför kan konstateras att tgif!

Och imorgon ska jag till Helsingfors och gå på Betnér & Ismael som turnerat hitåt med En skam för Sverige 2. Att det är väl det. Helg på er bara!

torsdag 16 februari 2017

Så mycket vår är det ju inte

Det är när man känner rastlösheten rycka i benen och hur tankarna flyter iväg från manuset (mitt) som tankarna försöker koncentrera sig på, händerna som plötsligt börjar leta efter saker på nätet nånstans som verkligen inte har nåt att göra med det där "koncentrerandet" - då tänker jag att hallå hallå, så där mycket vår är det inte.

Så nu skärper jag mig och tar mig igenom nästa kapitel. Att vårkänslor får vänta.

onsdag 15 februari 2017

När man vaknat på den sidan då händer det

Jamen, ni förstår, igår (14.2 alltså) vaknade jag upp, glad och nyter och tänkte, att Valentine! Vänskap, tänkte jag. Kärlek! Och rosa glitter. Därefter tänkte jag, ähum, sex. Sen last och lust. Just det, lust, det tänkte jag jättemånga gånger. Sedan gick jag till skrivkursen med den lustfyllda inställningen och så skrevs det lust och last hela kvällen. Det ni! Och lusten var både lustig och tämligen seriös och kärleksfull.

Och en av övningar resulterade i något riktigt häftigt kan jag säga. Så pass att varenda en skrev något som berörde mig.

De skulle skriva om händer, om någons älskade händer. Fatta vilka fantastiska händer, fingrar, hud, hur mycket skört, starkt, vackert, knotigt, felfritt i handväg det går att beskriva! Så händer, en älskades händer, det säger så mycket om det mänskliga när man betraktar någons händer. Skriv om det.

tisdag 14 februari 2017

Snart är det typ påsk

Okej fick lägga min text på viloläge idag, ska hinna läsa igenom författarskolans texter den här veckan och lämna kommentarer, så det är vad jag gör. Och däremellan går jag ut i solskenet för jag bara måste gå ut i solen och ljuset och herregud vad härligt, snart är det typ påsk säger mitt huvud!

måndag 13 februari 2017

Bara en mening

Insåg precis, och man kan tycka att fasen så långsam jag är då, men insåg i alla fall att jag faktiskt kan den här texten och världen. 

Jag skrev nämligen en mening. Fogade in där mitt i för tyckte att det kunde passa. Så läste jag lite vidare och samtidigt funderade jag på meningen jag skrivit in och insåg att nej, det blir fel tidsmässigt och då strök jag meningen och visste att det var rätt.

Det känns så himla bra att veta sånt. Att kunna förhålla sig till vad som kan förändras utan att det går snett.

fredag 10 februari 2017

Segmysfredag

Jamen fredag är det. Så vad myser vi med idag då? Alltså myser och myser. Jag vet inte hur mycket mys det direkt är, utan jag liksom rör mig framåt sida för sida och det känns mer segt än mysigt. 

Alltså inte segt heller direkt, bara så där att jag önskar att det gjorde sig själv. Att jag inte behövde hålla på. 

Dessutom undrade jag precis för en stund sen om det jag nu plockar in, om jag överdriver, om det blir för mycket, och då blir tjatigt... Inte mysigt alls. Plus då att om jag får komma med ett litet fredagsmystips till mig själv, så är det där tankar som inte ska tänkas, varken på fredag eller måndag.

Att nu segmyser jag vidare.

onsdag 8 februari 2017

Tre är ett lämpligt antal

Vi talade om var man får idéer ifrån för skrivandet igår på skrivkursen.

Jag berättade om mina romanprojekt och idéerna till dem. Och om det kan kort sammanfattas att man kan få idéer från vad som helst. En snöglob till exempel. En mening som snurrar i ens huvud. En fråga som någon inte svarat på. En lägenhet man en gång bott i. En lukt. Ett ljud. En staty med fågelskit på skallen.

Och så funderade vi på tre ord som betyder något för en. Mest för att när man plockar fram tre ord som är viktiga för en, lägger in dem i en text så händer det gärna något med stämningen i texten, det kommer närmare, blir personligare, bara för att något i just de där orden är extra sant för den som skriver. Så tre viktiga ord. För tre är ett så lämpligt antal. Ett gott antal.


tisdag 7 februari 2017

Fixar spökröst

Tog tag i kragen. Ryckte till, ordentligt. Och det hjälpte. Fixade undan sånt som ska fixas undan och nu är jag på gång med sånt som är mycket roligare.

Alltså ska jag fixa en spökröst eller vad vi nu ska kalla det.

Alltså det är inte ett spöke som pratar. Men rösten är ändå en form av spöklig påminnelse eller hur jag nu ska uttrycka det. Och den behöver stärkas. Fattar ni att det kanske är det roligaste att ägna sig åt! Sitta med sitt manus och skriva in spökröstrepliker! Vad tror ni att en spökröst säger? Om vi säger så här, det är inte bara uppmuntrande tillrop...

Dessutom det här med att bara leta efter en grej, rulla runt i manuset med fokus på bara en enda grej, det är inte det värsta. Kan rent av rekommenderas, att när man inte precis vill läsa igenom allt för n:te gången så läs bara en bit. En röst, en person, en scen, en vadsomhelst och strunta i allt runt omkring. Man ser saker.

måndag 6 februari 2017

Jag skulle läsa nåt?

Det här är en sån där måndag. En som jag liksom försöker samla mig. Minnas vad det var jag tänkte att jag skulle göra.

Jag skulle läsa nåt.

Så jag läser nåt.

Men det var nåt annat jag skulle läsa. Det var viktigt. Lite bråttom kanske också. Istället står jag och fyller på diskmaskinen. Undrar om jag borde städa ett skåp. Sätter mig vid datorn och skriver grattis åt folk för priser. (Skriver här, blogginlägg också för den delen.) Bokar en tågbiljett. Tänker på döden (för nån talade just om det). Kollar på snöflagorna utanför fönstret. Suckar lite. Plockar med pennor.

Och nu kom jag äntligen på vilken text jag skulle pyssla med. Ja ja. Min förstås.

fredag 3 februari 2017

Gick hem sen från New York ungefär

Det var himla kul igår, att stå på scen och läsa dikter. Och inte bara för att jag gillar att göra sånt, stå på scen och sådär. Utan allra mest för att, ja, att Hanna och Johanna (tack ni!) som kört igång det hela, ett poesirum i Åbo, gjort det bra.

Mycket folk, alltså packat i den poetiska delen av Skärgårdsbaren var det. På en poesikväll! Det ni! Inte så där 5 pers av de närmast sörjande utan sisådär 50 (och jag är usel på att beräkna men det var mycket folk). Och efter de inbjudna blev det open mic och 12 pers ville vara med och fortsätta framföra dikt. Tolv! Det är imponerande, folk skriver dikt!

Jag tänkte att fasen, det här är ju inte Åbo, utan en liten pub i en källare i New York på 1960-talet och politik är intressant och viktigt och kan framföras i poetisk form. Så jag gick hem sen, glad i hågen, från New York ungefär, för jag tror att vi behöver sånt här. Poesi som är högljudd, som tar plats och kanske kanske är lite farlig för att språk och ord kan vara det, farliga, när de sägs så där i mikrofon.