onsdag 30 november 2016

Lite hetsigt men det måste gå

Jag ska igenom texten under december. Bestämde jag just. Alltså har jag en deadline.

Den där andfåddheten man känner när man bestämt sig för sånt där som när man ska vara klar med något. Lite hetsigt i kroppen och luftrören just nu. Men det ska gå. Jag vill bli klar med det här, så där klar att jag inte längre vet vad som ska göras, inte vet vart jag ska ta vägen med hela texten och behöver lämna den ifrån mig igen.

Alltså, ska jag igenom texten. Inget slappande här. Eller jo. Alltså jag har inte tänkt redigera livet av mig heller, utan det måste göras lugnt så att jag ser det jag behöver se. Därför går det inte att göra så många sidor per dag. Men december, igenom. Bestämt.

tisdag 29 november 2016

För min inre syn

Ålrait. Dags igen. Ny genomläsning. Se hur jag koncentrerat rynkar ögonbrynen, kavlar upp ärmarna, vickar lite på tårna och kör igång. 

För min inre syn snurrar ord: tiden, kropparna, jaget, begären, tydligt-tydligt-tydligt, skulden och skammen, tacksamheten, väder och vind, det där som hände och liksom alltihop.

Ja ja folks! Nu kör vi igenom igen, tröskar på, harvar. Och gläds, allra mest gläds vi, över att testläsaren ställde just den fråga som skulle ställas - att veta att just den frågan väcktes, ja herregud det är sånt man kan bli alldeles vimmelkantig av.

måndag 28 november 2016

Dra åt svångremmen om tiden

Så sitter man i tevefåtöljen en vanlig söndag och det säger kadunk i skallen på en för man kommer på hur man ska dra åt svångremmen på det där man skrev under fredagen. Så det har jag gjort nu, tajtat till tiden, gjort den mer angelägen.

Alltså angelägen så att det finns något de väntar på, ett brev som inte kommer, en jul och var den ska firas, en orsak att begrava sig i arbete eller att försöka hitta andra utvägar för att klara sig, rädda sig undan det man inte vill ska hända. En tid som betyder något, som är lång för att det man vill veta inte får ett svar.

Och bara det lilla jag alltså klämde in nu som gjorde tiden viktig, bara det, fick mig att känna ja ja, det var det här jag behövde, skulle ha här. Så rätt det blev.

Eller för att säga det annorlunda, hybrisen för tillfället, på Topp!

fredag 25 november 2016

Närgångenhet och rätt mycket text

Sedan jag fick tillbaka manuset har det ökat med nästan 10 tusen ord. Det är helt knäppt.

Jag känner mig lätt besatt. Jag vacklar mellan, herregud vad bra och herregud vad håller jag på med. Som vanligt alltså.

Varje gång jag kommer av mig i ett flöde så beror det på att jag måste leta rätt på detaljer, som igår då, underbrallor, för att jag skulle veta att jag föreställde mig dem rätt, när de ligger i en hög. Och idag har jag funderat på närgångenhet. På att vara vulgär. På simstränder och bröst.

Mycket har handlat om hur och vems blickar jag riktar vart. Och att då försöka zooma in så att man ser hur huvudpersonen ser ur någon annans perspektiv. För det är vad jag vill åstadkomma med närgångenheten. Ett visst perspektiv kladdande.

torsdag 24 november 2016

Från käftsmäll till kaffegos

Det här med att skriva in en bit här och en bit där - alltså det är så himla kul. Nu.

Det jag inte tänker på alls är hur det ska vara sen. När jag läser igenom. När det nån ruskig käftsmäll i ett kapitel och i nästa dricker de kaffe och har de lite gosigt. Och troligen är det fel årstid också. Och fel människor. Och fel nåt mer och annat och underligt. Men det tänker jag inte på nu alltså. Inte alls.

I alla fall, det växer och frodas och troligen åt lite nya och besvärligare håll. Kaos när det som bäst liksom. Så vi fortsätter så.

onsdag 23 november 2016

Vissa onsdagar

Vissa onsdagar är riktigt livande. Inte just den här då. Men säkert nån annan onsdag. Någon annans onsdag är säkert riktigt munter.

Jag har besökt tandläkaren däremot. Jag lider inte av tandläkarskräck men jag känner heller ingen speciell kärlek till att besöka tandläkare. Kan bero på kräkreflexen när tandläkaren gräver mig i munnen.

I alla fall. Sen gick jag hem och har knåpat på stipendieansökan. Inte skickat in än, men skrivit den i alla fall. Och även om jag vet att jag gjort - mängder massor tusans - så känner jag mig så där tandläkaruppgiven över att plocka ihop en ansökan. Alltså öm i käften och försök vara pigg och munter när du skriver ihop hur otroligt duktig du är - inte bra kombination. Därför skickas den inte in idag precis.

tisdag 22 november 2016

Allt på en gång - helst

Varför kan man inte fixa allt samtidigt? Tänkte jag.

Alltså det här med att vara ivrig och försöka fixa till lite kludd här och annat kladd där. En himla tur att jag bestämt igår vad jag skulle göra. Och ändå började jag med att fundera på om det faktiskt var det jag ville göra först. Sen skakade jag på mig, ryckte mig i kragen och var man nu kan behöva rycka sig för att göra det som var överenskommet och bestämt och inbokat.

Dessutom är det kanske något av mitt favoritsätt att jobba på. Att inte kronologiskt alls. Bara hoppa omkring som jag behagar. Just nu har jag liksom börjat bakifrån. För att göra det klart där vad som kommer fram och för att på det viset kunna vrida till vad jag behöver innan dess, planterandet alltså.

Snart ska jag få skriva Kalmar. Men inte riktigt än. I alla fall. Jag är så ivrig att oj.


måndag 21 november 2016

När nån läst texten

Saker man vet när man skickar iväg ett manus åt någon annan för att läsa: Det saknas stuff, det är stuff som kan bli bättre.

Saker man hoppas att innerligt inte ska saknas: Frågorna man ställer, att de inte halkat ur mitt i ivern.

Och nu har jag alltså fått svar. Från min läsare.

Låt mig säga så här: Frågorna är på plats. Och stuffet som saknas och kan bli bättre, jorå. Det är väl närmast svaren på de där frågorna. Att jag kan vara tydligare. Tror det var det ledande ordet. Tydlighet. Förtydliga. Tyd ut det som är vagt.

Så det har jag kastat mig in i denna vecka. Raskt har jag skrivit ungefär 2000 ord för att det är så tydligt vad jag ska ta itu med. 

Jag säger bara, att låta någon annan läsa är kreisi magiskt. Det är skitskrämmande också förstås, men feedbacken, jorå. Eller som läsaren sa då ungefär, att det där med att "gå över gränsen, det gör du". Och det kan jag leva med.

torsdag 17 november 2016

Ljus i november

Nåja nåja. Det ljusnar ju. Också i november liksom.

Alltså det är en himla tur att jag har min Kalmarvecka i bakfickan för annars skulle jag känna mig lite novemberhängig. Så där att ge mig glögg och nån lurvig filt och en katt att svepa in mig i.

Men nu har jag ju Kalmarveckan då, i bakfickan, att gräva fram och mysa med. Så jag kan smutta på glöggen och sätta igång och ordna bland tankarna kring det som ska med. Vissa scener har blivit väldigt tydliga. Så där att de liksom skuffar mig i nacken och vill skrivas. Men jag måste fundera lite till ännu, hitta rätt och sen bara få ner det.

I alla fall, ljus i november, bra stuff det.

onsdag 16 november 2016

Använda platsen

Det snackades miljö igår på skrivkursen. Och det är fascinerande hur mycket man kan göra med miljö bara man liksom faktiskt gör något med den.

Så de fick en plats, stranden. Och tre olika personer. En ung flicka som aldrig varit vid just denna strand förut. En fiskare. En rik man med villa vid stranden. Sen skriva då deras perspektiv på just den platsen. Vad ser de, vad ser de inte? Och naturligtvis, gärna, andra sinnen än synsinnet.

För miljö betyder förstås olika beroende på erfarenhet. Det blir, tycker jag, lättare att greppa det om man tänker sig samma plats med olika perspektiv. Hur miljön då har olika villkor för hur den kan användas.

Att miljön betyder något, hoppas jag i alla fall.

tisdag 15 november 2016

Vändpunkternas vändningsnivå

Jag fick en fråga om dramaturgi. Den handlar i och för sig om noveller och vändpunkter. Alltså om man måste ha en sådan.

Och mitt spontana svar är väl att det finns väldigt lite man måste med skrivandet över huvud taget. Oberoende av vad det handlar om. Alltså att man behöver utgå från texten för att fundera på vad som ska och inte ska finnas.

Men sen beror det väl på hur dramatiskt man vill definiera vändpunkt. De kan ju vara små. Allt måste inte handla om att verkligen "vända om" på något vis, ibland kanske vändpunkten bara är ett höjt ögonbryn.

Min huvudpoäng är väl att det finns många sätt att göra dramaturgi på, också i en novell. Det finns också de som försöker spränga dramaturgin, göra annorlunda än förväntningarna alltså, så att det går att skapa överraskning.

Å andra sidan så tror jag att vi släpar omkring på det dramaturgiska, och om det känns som om det saknas en vändpunkt, då kanske den behöver finnas och då får man fundera på hur kan detta gå annorlunda, gå mer fel till exempel så att någon behöver göra en rejäl vändning.

måndag 14 november 2016

Först stuff sen skriva

Hemma igen efter min alldeles otroligt häftiga vecka i Kalmar. Jag tror att november blev lite trevligare, ljusare och allt möjligt av denna något annorlunda resa.

Nu ska jag göra undan det som blivit hängande pga resa och sen får jag ta itu med de sista bitarna i min roman. Det är också bra att låta vissa tankar sjunka in. Som att det finns en grej som inte fungerar alls eftersom det inte längre stämmer för att jag sett platsen och förstår vad jag kan göra med den.

Men först, göra undan stuff.

onsdag 9 november 2016

Från pampig till pampig byggnad


Började dagen med besök i domkyrka. Å jisses. Kantorn var på hugget. Värsta dånande häftigaste mesta tuffaste orgelmusiken dånade genom kyrkan. Det var otroligt mäktigt. 

Och så besökte jag Stagneliusskolan. Blev guidad. Förstod att någon måste ropa något högt med skallade stämma för akustiken där inne... Pampigt alla nivåer. Och så, dörrinskriptionen. Sanningen ska göra eder fria. Well. Behöver man säga mer?

Så jag har fixat det jag packade mig hit för att göra. Jag har mer än jag hoppades. Jag har en stämning och ljuden och hur vinden verkligen inte är någon lätt bris längs Kalmars gator. Å snö från höger också. Förstås. 

Imorrn mot Stockholm. En natt hos brorsan och så hem och vila. Måndag, skriva!

måndag 7 november 2016

Kalmar och tiden som stannat...


Ett mörkt och fuktigt Kalmar igår kväll. Efter en bussfärd där en bussgranne satt och uppdaterade sin fru om det fruktansvärda snökaos som rådde i Kalmar län, norra delen. Jag säger så här: Trumpet snöslask från höger. Otrevligt om man ska gå i sånt. I övrigt var min vinterchock liten.

Och jag är alltså framme i Kalmar och är så uppåt!

Hotellkorridoren gjorde mig på gott humör. Här kan vem som helst vandra, tänkte jag. (Ack så idiotiskt att tänka så.)

Under natten vaknade jag av en smäll. Spöken visste jag. De rev ner tiden (klockan).

Här är jag alltså, i ett hemsökt hotell. Inte helt utsövd men vaken och ivrig. 

fredag 4 november 2016

Efter förskrämt hostande

Jag har sagt nej och jag har sagt jo. Och båda svaren var ungefär lika skrämmande.

Alltså det här med att välja vad man hinner, orkar, kan och så vidare när det handlar om att vara författare, ibland känner jag hur händerna darrar för väljer jag rätt när jag säger nej där och jo här? Ingen aning. Men just nu tycker jag ändå att när jag kan, då väljer jag uppdrag. Sen när det inte går, tja då får jag väl jobba häcken av mig.

Nu säger jag tydligen (ve och fasa) jo till sånt som egentligen skrämmer häcken ur mig. Alltså till det som utmanar mig. För jag tror på att kasta sig ut i något jag inte vet vad det är eller varför.

Och visst ville jag gärna säga jo till det bekanta också - men den här gången blev det inte så.

För jag fick en så spännande fråga. Och efter lite sväljande och förskrämt hostande sa jag att jorå. Och vad det är får jag väl återkomma till senare.

torsdag 3 november 2016

Resivern dämpas inte

På lördagmorgon åker jag. Hörni. Lördagmorgon. Till Kalmar. (Eller Stockholm först, men i alla fall.)

Resivern dämpas inte ens av att jag nyser och snorar. För självklart är jag förkyld. När det är så nära att åka iväg. Då ska man börja snora. Naturligtvis.

Försöker alltså vila mellan packandet och stjälper i mig varma drycker (samt fäller en och annan svordom över snor).

Men alltså! på lördagmorgon!


onsdag 2 november 2016

Felstegen och rättstegen

Jag tror att det var lite historiskt. Och jag borde förstås ha bildbevis. Men jag var väl lite förvånad själv. I alla fall, igår, kursen i Kreativt skrivande på Arbis, det råkade sig så att de där damerna var himla frånvarande på resor och whatnot. Så det var fem män och en kvinna på plats. (Och så jag.) Att det där med att det inte finns killar på såna här skrivkurser, näe, jag vet inte vad ni menar. Eller det är klart jag vet vad ni menar. Men inte i Åbo.

Och det är inte så att jag egentligen tycker att det är särdeles sensationellt eller så. Alltså det viktiga med skrivkurser är inte könsfördelningen. Jag är mer intresserad av åldersspridning och gärna också olika lägen i skrivprocesser och plats i livet så där annars också.

Varför det kan man undra? Jo, jag tror att vi relativt okej med att män då och då skriver om kvinnor och kvinnor då och då skriver om män. Däremot tenderar det att bli litteraturdebatt om man trampar omkring i nån annans ålder, nån annans sociala status, nån annans ras, nån annans sexualitet. Alltså visst muttras det om usel gestaltning av genus också, men det är knepigare att trampa fel i andra kategorier. Bara kolla in de senaste årens debatter i litterära sammanhang om vem som får skriva vad.

Ändå är jag av den tämligen bestämda åsikten att det mest fascinerande med fiktion är att man alltså kan och får sätta sig in i andra perspektiv. Det betyder inte alltid att det blir rätt, men jag tror ju också att erfarenheterna är många och olika och vem sitter egentligen inne med sanningen om vad som är rätt? När får man bli talesperson för rätt sätt att betrakta världen?

I alla fall, himla mycket grabbar igår på kursen. Och dessutom grabbar och en tjej i olika åldrar, olika erfarenheter i livet alltså och det leder till spännande diskussioner. 

tisdag 1 november 2016

Saker man gör när...

Saker man gör när man skickat bort sitt manus:

  • dansar lite med vänstra foten
  • tittar på det stökiga skrivbordet och ser bort igen
  • överväger att gräva fram kappsäcken
  • dansar lite med högra foten
  • suckar över katterna
  • flinar åt katterna
  • tittar på den grå himlen
  • dansar lite mer med vänstra foten
Att för tillfället är det pausfåglar som gäller.

Men på lördag! Båten till Stockholm och på söndag till Kalmar! 

Nu. Lugn.