måndag 31 oktober 2016

Tredje pris för fasen


Och det här med att få tredje pris i en tävling för barnromaner, tja det, mycket fint känns sånt. Att av över 200 bidrag få vara en av dem som får pris! Dessutom kom beskedet exakt i rätt stund. När jag började undra om jag kan nåt alls och dessutom inte mått så himla bra. Just då, ja precis då, när hela jag helst bara vill krypa bort och försvinna, då kom det här beskedet. Ett telefonsamtal. Medan jag stod tillsammans med två kolleger och beställde macka att äta. Och jag fick ju inte säga nåt heller, så jag bet ihop och rusade hem för att tjoa.

I fredags alltså, bokmässan i Helsingfors, som jag inte hade tänkt besöka. Där blev det officiellt och jag är så otroligt glad över det här. 

Det allra finaste var den yngsta i juryn, när hon läste upp sin motivering och talar om att vara tvungen att fortsätta läsa fast det är strömavbrott på landet, att det ändå inte gick att släppa texten. Fatta hur fint det kändes. Så det har jag burit med mig sen i fredags. Hur strömmen går och hur man ändå måste få fortsätta läsa.


Ska snart ut i Åbo för att gå till radion, där de ville prata med mig. Så folks, jag är glad och gladast.

Dessutom är jag alldeles otroligt glad över mina medpristagare och här kan man kolla på oss hela högen. I alla fall, grattis Karin, Malin och Eva. Så otroligt kul ju!

torsdag 27 oktober 2016

Ovanför enter svävar ett finger

Hur kan en textvärld få mig att känna mig så, jag vet inte, hudlös? Alltså som jag samlat mig för att trycka på send.

Så här såg det ut: Jag lyfte fingret, lät det sväva ovanför enter himla länge, så att jag undrade om jag skulle göra det eller inte. Och sen blev jag väl trött eller så och lät det hända. Lät det hända. Tryckte fingret på enter.

Kanske tvekar jag för att jag vet att saker ännu ska göras. Samtidigt behöver jag just nu att nån annan kastar lite getögon på det här. Eller getögon och getögon. Helt otroligt vanliga blå eller bruna eller gröna eller röda ögon funkar fint också. Att nån tittar och säger om det händer nåt - alls.

Så skickat iväg till läsare. Det har jag.

Nu ska jag lägga mig ner och typ hyperventilera.

onsdag 26 oktober 2016

Borde alltså skicka iväg...

Alltså jisses vad det tydligen är svårt att släppa taget om det här! Jag borde ju skicka iväg det åt nån att läsa. Men gör jag det? Har jag tryckt på send?

Det är ju det där att just i det här läget inser jag att det faktiskt är på riktigt, att det handlar om en bok. Att fasen, det var det jag pysslade med när jag satt här och hamrade - skrev nåt ju bara, som tydligen, ja alltså bok. Fast det är ju frågan. Blir det bok? Håller det? Klarade jag det? Kan jag?

Och naturligtvis, när jag kommer in på såna frågor så känns nekningsorden så himla nära. Inom mig viskar det att allt blev bara skit.

Borde antagligen lyssna på mig själv när jag påpekar att Om något känns som om det blev skit då är det antagligen där det verkligt intressanta finns, för skit blir det när du har en bra grej på gång och behöver vaska fram guldet. Det finns där, fel formulerat bara.

Men nej, jag lyssnar sällan på mig själv.

tisdag 25 oktober 2016

Det var det - den här omgången

Well hell. Jag har tagit mig igenom manuset.

Och jag är så förvånad så det där är det enda jag just nu tänker på. Jag har tagit mig igenom manuset. Att sånt en tisdag. Det är en märklig känsla. Mycket mycket märklig.

måndag 24 oktober 2016

Kravla efter

Okej. Och när slutet på riktigt närmar sig... Då börjar jag ta lite fler pauser, tänka lite längre på vissa ord, besluta att jag blir klar imorrn istället.

Alltså det här med att man både vill och inte riktigt vill/vågar bli klar med manuset. För sen... ja sen... ska man ju låta någon annan läsa det man totat ihop och herregud... är det alls värt nåt det här?

Och det är precis vad jag suttit och tänkt, det här är ju helt värdelöst, ingen kommer att se vad jag har gjort för jag har inte lyckats göra det alls. Jag kan lika gärna kasta in handduken och springa. Bränna pappren och döda filen. Aldrig tänka på detta mer. Hur kunde jag tro att jag skulle klara av nåt sånt här?

Att så är det när man närmar sig slutet. Hybrisen har lagt sig och ligger platt eller möjligen under markytan. Och själv vill man kravla efter.


fredag 21 oktober 2016

Fredagsjakten

Blev tvungen att ta en liten paus i redigerandet. Blev tvungen att samla saker. 

Jag kände att nästa idé, alltså nästa roman (herregud) behövde pigga upp mig. Så har samlat. Vet inte ännu varför. Vet inte vad jag ska göra med min skattkista. Men samlar. Ska samla mer, men ville bara börja.

Så det är ett fredagstips. Samla grejer. Bestäm antal själv. Sånt som: samtal, fåglar, skyltar, klockslag, boktitlar, planet, döda politiker och öppna en tidning, välj en mening. Samla liksom. Fundera sen på varför.

Vad kan jag säga om det? Happy hunting!

torsdag 20 oktober 2016

Sanning med modifikation

Dagens mantra är: 20 sidor kvar. Håll ut!

Jag vet inte om det stämmer egentligen. Alltså det är inte precis 20 sidor kvar. Men det känns som en lätt summa att förhålla sig till. Alltså 20 sidor är ingenting. Så det får vara 20 sidor kvar varje dag.

Ja ja, jag lurar mig själv. Eller låtsas att jag lurar mig själv. Strunt samma. Det fungerar. För det får mig att sätta mig ner och harva igenom de där 20 sidorna (varje dag).

Jag tror alltså att det bra att tänka i mindre bitar och inte överväldigas av alltihop på en gång. Om jag tänkte på allt på en gång skulle jag veta att detta ännu kommer slita i mig. Att det här bara är sisådär sjunde varvet igenom, att det är minst sju kvar. Men det vet jag alltså inget om - jag vet bara att det är 20 sidor kvar. Det var det igår också.

onsdag 19 oktober 2016

Redigeringsträsket liksom under ytan betraktat

Redigeringsträsket det är jag i. Mycket tydligt känner jag det. Hur det suger in mig, ner mig. Jag går ner mig i träsket. Och det är ganska kallt det där träskvattnet.

Och det finns så många själar här i träskvattnet. Andra författare, en hel del karaktärer, några politiker och allt för många världsförbättrare. Till höger plaskar en Hemul också, en som ramlade ur båten. Ah, det är gott om folk i träskvattnet. Alla lite lätt blå i skinnet, för kylan ju. Några har legat här länge. Hemingway och såna. De är ganska svullna av vätska eller kanske är det bara uppblåsthet. Vad vet jag om deras himla isbergsteknik. I alla fall, sällskap har man ju. Av både sociala och socialt hjälplösa. Kanske utvecklar jag grodfötter och simhud mellan tårna och tar mig upp till ytan, kväker något om näckrosblad och fluglik. Vad nu grodor kväker om.

Jo. Man blir lite tokig av att redigera. Skit samma om det är eufori eller hopplöshet. Träsk är det i alla fall. Djupt och kallt och mörkt och många grodlik. Kanske nästa vecka är en annan vecka och att jag då ser ytan, kanske kanske. Kvääk, kvääk.

tisdag 18 oktober 2016

En vildsint en

När man kommer fram till ett extra knepigt kapitel reser man sig upp från sin stol och sliter sitt hår. Helst skulle man skrika lite också, men då skulle kanske andra med höstlov i hushållet undra vad som står på och det låter så konstigt när man säger att en viss magister är jobbig att ha att göra med för den vissa magistern är som att umgås med en mina, när som helst har man trampat på fel tråd och magistern blir vansinnig och tar ut det över alla i närheten, inklusive författaren.

Det är vad jag gör idag. Försöker göra vänliga lovar runt magistern. Inte för att det hjälper. Han kommer att rasa över sidorna. Och jag som bara vill ha lite lugn och ro och plocka in lite bokstäver ska plötsligt hålla tungan rätt i käften för annars tar fanskapet över alltihop. Och så kan vi inte ha det.

Nåja. Så farligt är det förstås inte. Bara ett lite knepigare kapitel att skriva igenom alltså.

måndag 17 oktober 2016

Saknar ett år och lite annat smått

Och redigeringen hastar framåt. Det mesta är ganska easy peasy, att föra in de ändringar jag tänkt mig. Ibland är det lite större bitar att rota omkring i. Men mest bara, skriva in redan färdigtänkt. Rätt behagligt alltså.

Jag känner hur den här berättelsen lever med och i mig. Tänker på dem hela tiden, typerna som befolkar detta universum jag skapat. Vet att det finns scener som inte riktigt sitter, som behöver mer klang, vet att det saknas ungefär ett helt år - inget av detta bekymrar mig så värst. För jag vill mest bara få helheten att funka.

Mest handlar det om att få saker och ting att stämma. Röster, reaktioner, platser, händelser, tiden. Och slutet. Jag tvekar ännu över slutet. Mest över att har jag klippt av så att man förstår det jag vill att man ska förstå?

I alla fall, redigeringen går vidare. Det där saknade året får jag skriva efter att jag varit i Kalmar.

fredag 14 oktober 2016

Att Kalmar. Snart

Och nu måste jag ju bara säga att jag har BOKAT resan också! Så Kalmar vecka 45. Och jag är helt till mig av iver.

Dessutom, jag har ju en guide. Det ni! Jag har en svensk författare som helt enkelt ska visa mig runt. Jag tror inte att nån av oss vet vad det betyder än. Men jag är jäkligt nyfiken på det. Lovar att det blir rapporter sen. Vecka 45 alltså. Då ni. Resereportage tror jag. Ungefär.

Och hur mycket behöver jag det här nu? Mängder. Att Kalmar. Snart.

Jag och manuset ska ut och resa

Minns ni att jag sa att jag ska göra en liten resa? Nåja. Den är inte bokad än. För jag försöker bestämma hur många dagar jag a) har råd med b) behöver.

I alla fall så ska jag åka till Kalmar. Alltså andra människor åker till Berlin eller Paris, själv ska jag då på research till Kalmar. För att en del av det jag skriver handlar om Kalmar och trakten omkring. Och jag tror att man ska åka och lukta på platser. Eller hur man nu ska säga det.

Igår satt jag alltså och skickade ut en del mejl också, för att fråga om lite historiskt stuff jag funderar över. Om jag kan få hjälp med det.

Så nu ska jag ta itu med bokandet. Kalmar. Det är väl lite crazy när jag tycker att det känns exotiskt och himla spännande att få åka och lukta på havet vid Kalmar. Men jo, jag tycker det här ska bli så otroligt häftigt. Jag och manuset på resa alltså, för att hitta något, som jag inte är helt säker på vad det är.

torsdag 13 oktober 2016

Ääääkonimisk eller nåt

Och idag funderar jag på pengar. Det är väl det lite lätt knepiga med heltidsförfattandet att för att kunna heltidsförfatta så måste man ha benhård koll på ekonomin. Och med ekonomin menar jag alla tusen uppdrag och stipendier och skatteverket och allt som ska redovisas till fan och hans mormor. Om jag inte redan var lite försiktigt och snyggt (förstås) gråhårig så skulle jag bli det av ekonomin. Pengar och siffror gör mig lätt nervös. Men det gör mig ännu mer nervös att inte ägna tid åt dem så då gör jag det och hoppas på att landa någorlunda rätt.

Utöver ekonomi ska jag gå och träffa en adept och tala text. Very nice det. Mycket najsigare än ekonomi.

Och nu ska jag lämna ekonomin och harva vidare i manuskriptet så att jag blir go och gla innan jag träffar adept.

onsdag 12 oktober 2016

Ökar och minskar i ord

Det både minskar och ökar i ordantal. Strök ett enormt stycke i början. Bort bara. För det var mest: Mia försöker hitta en ingång och hittar för fasen inte ens dörren.

Men skriver till också. Fördjupar, gurglar lite på olika ställen för att nå fram till vad det är som händer där.

Sakta går det. Sakta sakta. Men det går. Och det gör mig gladare.

tisdag 11 oktober 2016

Måste skriva klart det här

NU! Jag har börjat skriva in förändringarna i manuset. Lättnaden över att det är igång i alla fall. Att jag gör det, hur allt annat än är.

Att själva grovjobbet, genomläsningen, infogningarna, tankarna kring vad jag ännu behöver och inte vet - det finns - bara att skriva alltså. Foga ihop och fixa.

Och nu, jag gör det. På allvar. Det får vara hur det vill med allting, jag kan ändå inte låta bli detta. Måste få skriva den här texten klart.

måndag 10 oktober 2016

Sånt jag inte vill titta på

Man kan förstås fråga sig vad som får mig att inte blogga på en vecka. Det kan man göra. Låt mig säga så här, jag mådde inte bra på nåt vis alls. Och det är inte så att det blivit bra än, men jag ska i alla fall blogga lite grann - tänkte jag.

Men lovar inte att jag gör det imorgon, utan det får bero på hur världen liksom ligger.

Fast just nu har jag tänkt på sånt som har med skrivandet att göra. Som att jag tänkt på det där med alla författare som det sägs att har mått skit på olika sätt. Alltså det har varit alkoholen, drogerna, hjärnan i allmänhet och synnerhet och whatnot för de där författarna. Jag funderar på hur de klarat av att fungera, eller inte fungera, men ändå lyckats skriva nån rad. Det är något oerhört imponerande i det. Att ändå kunna skriva. Och jag tänker att jag vet ju varför på nåt vis. För att det är lättare att stänga av, eller för att det lättare att se förbi, eller lättare att se det man inte annars ser medan man skriver. Alltså både se och inte se genom skrivandet.

Jag brukar säga att skriva för mig är ett sätt att se. Men vill nu hävda att skriva också är ett sätt att se något annat än det jag inte vill titta på. Och att det kanske på nåt vis är ännu viktigare.