söndag 31 augusti 2014

Att läsa mängder

I morgon är det prisutdelning i Solveig von Schoultz-tävlingen. Ska därför till Helsingfors och svassa omkring och vara väldigt mycket jurymedlem.

Det är ett stort jobb alltså i läsmängd att sitta i juryn. Över 120 personer diktbidrag läste jag i somras. En del att bita sig igenom alltså.

Och det är så skoj. Att låta texterna tala till en. För när det är anonymt så ligger allt fokus på texten. Att den ska öppna sig och bränna till hos mig.

Ser därför fram emot att de där anonyma personerna ska bli människor i morgon på prisutdelningen. Någon som skrivit en häftig diktsvit som ska få pris, och att det är kul att få det där priset - det vet jag ju, eftersom, tja, personlig erfarenhet av just Solveig-tävlingen.

I år har det alltså varit dikter, nästa år blir det noveller och det ska bli spännande att se vad som händer då.

lördag 30 augusti 2014

Som jag ser ut...

Eftersom det är så attans viktigt att belöna sig har jag precis skickat iväg ett meddelande åt J. att vi behöver rödvin. (Osäkert vad jag belönas för. Men belönas bör jag.)

Och cash för att kunna gå ner och hasa längs åstranden där det pågår nånslags internationell marknad med multum länder och korv, ost, bälten, crepes, mössor, muggar, blomster från Holland och whatnot. Jag vill ha ost. Till vinet. Jag är värd det. Tycker ju jag.

Inte för att jag har gjort annat än handla gymnastikskor idag, inte ens åt mig själv utan åt ungdomen så att det är första året nånsin som de kan gå på gympa och tja ha rätt utrustning på fötterna. Jag betalade medan jag muttrade om hur gratis skolgång inte är.

Därmed, vin. Viktigt att belöna sig helt enkelt. Cause truly I look very ill, very ill indeed. Ja alltså, den refrensen, love it. Att man ska dricka rödvin när man ser ut att behöva det. Och ja, ni skulle se hur jag ser ut, bara tänk på att jag verkligen ser ut att behöva ett glas rödvin. Troligen två, tre. Bra jobbat där Mr Darcy.

fredag 29 augusti 2014

Puukko och perkele

Fredag! Alltså jag känner just den här fredagen att jag förstår att Robinson Kruse egentligen sa: TGIF.

För alltså vissa fredagar är plötsligt mer fredagar än andra. Och den här är en sån. Hösten liksom bara vräkte igång och med den alla möten och sidouppdrag och fan och hans mormor.

Ändå. Trots allt som ramlar över mig, lyckas ändå, stolt som en tupp, jobba vidare. För imorse, tänkte först, nä nä, idag vill jag ingenting och det är fredag och sånt. Men sen gjorde jag det ändå. Jobbade vidare på blotta Perkele och finsk sisu och bastu och puukko och ja, ni fattar. Alltså möjligen slant puukkon (kniven alltså) lite grann medan jag höll på, men då var det bara Perkele igen och så fortsatte jag.

Va? Ingen fattar vad jag skriver om. Nähe. Jag sa bara att jag liksom petat lite i texten.

Men det finns ju andra förstås som pratar mer sammanhängande, som Fantastisk podd, hah, fick jag det inklämt också. Lyssna på Stockholmsgruppen som talar om Freely flows the blood of those who moralize. En mycket trevlig rubrik det. De har tydligen låtit puukkon slinta i Stockholm också.

torsdag 28 augusti 2014

Ett steg fram och nitton tillbaka

Craaaaazy segt att redigera just nu. Idag i alla fall. Ett steg fram och nitton tillbaka. Jag vill ju FRAMÅT!

Eller vad fasen. Klart det går framåt. Men det syyyyyns ju inte. Den här redigeringstakten... Nej nej nej. Det där tänker jag absolut inte räkna ut, inget om när jag blir klar om jag håller på så här fram till 2019 ungefär. För det kommer inte att vara så här hela tiden, vet jag också. Det är ju nu, här i början där allt är fel och förvrängt. Sen flyter det bättre. Visst gör det? Visst? Vi kan väl komma överens om det att det flyter på redan i morgon.

Bara tänka läsbarhet och helhet nu. Vidare vidare. Segt som en mattelektion men det händer ju grejer med texten. Tänka på det bara, att det positiva. Om det går.

onsdag 27 augusti 2014

Sågen på väggen

Det är rätt skönt att sitta här och skriva om och fixa i rätt ordning. Alltså det här är en fin del av att befinna sig i texten. För mycket sitter som det ska, jag vet vart allt är på väg och bäst av allt, det är bara jag ännu. Me, myself and I.

Jag menar, det är förstås och självklart fantastiskt sen när nån annan ska läsa det här. Men det behövs också en stund av inte fullt så stark självkritik och annan kritik. Det är ändå en stor del av alltihop, att plockas i bitar.

Ofta gör jag det själv, sågar ner alltihop, nånstans vid knävecken brukar bli bra. Och sen dyker andra upp. Allt från testläsare till vänligt sinnade uppmuntrande polare. Skitsamma hur vänligt sinnade, där står man ändå och kontrollerar deras ögonbryn och blickriktning - för man är ju övertygad just då om att nä nä, det där kan ju inte vara sant ju - och man kollar händerna, var är sågen? Jorå, där kom den och dit rök armarna också. Huvudet nästa. Chop chop. Inte bästa sågen alla gånger, det skaver och gnager. Gnisslar och gnyr.

Därför alldeles otroligt fint att få ha en period i textvärlden då jag blir glad åt allt, alla förändringar, tillägg jag gör som får det att växa och bli den där helheten som sen ska kapas, sågas, hyvlas och slängas på brasan.

Över huvud taget, allt det här bedömandet, vissa dagar blir man rätt trött på det. Som precis när man börjat fundera på rapporter som ska skrivas, möten man ska gå på och ställen man ska besöka för att ja, vara Författaren. Ett enda sågande hela vägen. Just nu hänger sågen på väggen och yxan är stadigt förankrad i huggkubben vad gäller trean, very very very nice.

tisdag 26 augusti 2014

Allt det andra

Tjaha. Det är höst. Och med det menar jag att idag har jag ägnat dagen åt allt det där sidojobbet man har.

Första gången den här hösten, men anar redan att kalendern bjuder på många fler såna dagar.

Och annars skulle jag väl sätta igång med redigerandet nu, men si det går inte. För nu ska jag fundera på en rapport.

Men this is it liksom. Ibland har man hur mycket tid som helst och andra dagar finns det inte rum för annat än, ja just det, annat. Det hör också till.

måndag 25 augusti 2014

Saker som man...

Åsså är man hemma vid sin läst igen. Skrivkurs på Korpo var vilt, vill jag hävda. Alltså mest för att jag nu då verkligen har mer än den där idén om vad jag ska skriva sen, har ett projekt som förslagsvis kan skrivas under NaNoWriMo. Det är najs.

Men nu får det ligga där och vrida sig. För tillbaka vid min läst alltså. Har börjat dagens pass med att göra en lista: Saker som lätt tappar bort och måste hitta. Rekommenderas att skriva en sån. Man kan också göra den mer specifik. Som till exempel: Saker som lätt tappas bort och måste hittas innan man åker bort/går på party/träning osv. Och jarå, det är naturligtvis inspirerat av skrivkursen, där det bland annat skrevs listor.

Min lista idag resulterade i 600 ord text efter listandet. Alltså då jag "hittat" den sak jag insåg att var bortslarvad kunde jag skriva ner den scen jag strandat i förut. Och det ord jag skrev om var benskydd.



söndag 24 augusti 2014

Kasta en handske



Den här har jag skrivit om idag. Å det blev så bra så. 

lördag 23 augusti 2014

Här kursar jag frenetiskt



Hotell Nestor på Korpo. Mycket fin plats för kurs. 


Roar mig med att ta bild på diverse installationer. 


Om det inte regnar ska jag göra nåt den här stadstjejen aldrig gör. Vilket är att ta en skogspromenad. Men vi får se hur det blir med det. 

I övrigt är det så kul med kurs och att skriva nytt. Jag gillar mitt nya projekt. Massvis. 

fredag 22 augusti 2014

På väg mot det nya

Ska ägna veckoslutet åt skrivkurs.

Och jag tror att det kommer att bli att skriva på det där nya. Fast jag har också nån ambitiös plan att fortsätta läsa/skriva vidare på trean. Även om jag vet att det antagligen kommer att skita sig med det. Och det är ju förstås rätt inställning att ha när man försöker leka ambitiös... Att det kommer att skita sig.

I alla fall. Skrivkurs som nån annan leder. Det var ett tag sen så det ska bli skönt att få luta sig tillbaka och liksom ta emot. Dessutom, lyssnade på ett avsnitt av radioprogrammet Böcker i bersån, där mina böcker nämndes. Blev rätt tagen över vad som sades. Som att: det inte är nån enkel berättelse och nåt nytt och ja tydligen allmänt imponerande, samt påminner om tv-series lager på lager. Det var alltså fler som talade, men en av dem var den ena av de två skrivkurslärarna. Rätt fint att få åka på kurs då och se ifall man hittar en berättelse med helt nya lagerutrymmen.

torsdag 21 augusti 2014

Fester och jobb



Höst måste det vara när man fått inbjudan till förlagets höstfest. Som jag förstås ska gå på.

Annars har jag börjat fundera på vad jag ska prata om i högstadier i Raseborg. Inför alla niorna. Hå hå. Det är en värre nöt det. Att tala i sisådär 45 minuter och hoppas på att få nåt sagt också. Men det ska väl gå fint. Tror jag. Eller åtminstone ska det väl gå på nåt vis.

Och däremellan vidare i texten bara. Det rasslar sakta framåt.

onsdag 20 augusti 2014

Tänk vad man kan!

Jag borde inte kalla det för att läsa. För det är ju inte bara det jag gör. Visst, jag läser manus. Bara det att jag inser, eller insåg just, för tja skrev in en scen. Att jag skriver tydligen också.

Grejen är väl att själva fasen, låt oss kalla det omskrivning, behöver göras i många olika omgångar. Just den här går ut på att göra mitt råmanus till ett manus. Något som kan läsas av betaläsare, testläsare. Vilket alltså betyder att jag ägnar mig åt att fixa berättelsen, att helheten med saknade bitar finns där. Att det saknas bitar beror på att de inte gick att skriva förut. Gick inte för jag visste inte vad där skulle stå förrän nu.

Mest alltså läser/skriver jag fram läsbarhet. Men som jag nu är som jag är så passar jag förstås på att slänga om lite meningar också. Rättare sagt, stryker nåt hon/han och svänger fram ett annat ord att börja meningen med.

Och det är bra. Omskrivning går långsamt. Man gör vissa bitar i taget. Just nu är jag egentligen inte speciellt kritisk, utan mest är det rätt fint att känna att jag fått ihop det här råmanuset, att jag faktiskt verkligen har det. För man börjar liksom med sin tanke om trilogi, eller man börjar skriva nåt bara och så inser man att det är en trilogi. Ettan check, tvåan check och så kommer man till trean och tänker, ska jag klara det här? Fast sen låter man bli att tänka så, för det är inte särskilt givande för självkänslan och skrivivern.

När man alltså befinner sig i fasen att det finns ett råmanus, inte riktigt läsbart för någon annan, men på väg ditåt, då får man vara skitglad över det och läsa sin egen berättelse med tillåtelse att då och då klappa sig beundrande på axeln. Rätt mycket i det här skrivandet handlar ändå om motsatsen, att sparka sig i skallen.

Tänk på det. Att det också ska få finnas de där stunderna när man låter sig själv gilla det arbete man gjort. För jobb är det. Jisses. Beundra din text idag, inse hur otroligt häftigt det är att du skrivit!

tisdag 19 augusti 2014

Ivrig eller skäms jag?

Och så läser jag manus. Herregud jag läser vad jag skrivit!

Vad blev det tänker jag? Är det vad jag tänkte, när jag nångång för alldeles otroligt länge sen började på den här berättelsen? Är det den berättelsen? Blir jag fortfarande ivrig? Eller skäms jag, är det pinsammare än en prutt i salongerna?

Det tog en timme innan jag klarade av att sätta igång. Men well hell! Det är så rätt så rätt. Det lilla jag hunnit läsa. Ja tänker jag!

Dessutom om jag inte gillar, då försvinner det. Döden åt allt som inte funkar. Texten med Restmaterial fylls på. För nej, jag vågar aldrig stryka. Jag omplacerar. Där kan det hänga bland resterna, aldrig att jag tittar på det igen. Men stryka? Nänä.

Ja alltså det. Läser. Och spelar playlist gång på gång på gång. Nöter in ljuden i texten. Tänker bakgrund, plantering och allt på en gång. För nu ska världen bli delbar. Andra ska kunna läsa.

måndag 18 augusti 2014

Balansera på lina utan skyddsnät

Eftersom jag ännu en gång tagit mig an början så here goes:

Den början jag hade skrivit var usel. Alltså riktigt skräp. Jag har vetat det ända sen jag skrev den. Men man kan börja var som helst och sen bara harva på. Vilket jag alltså gjort. Ändå, hela tiden med vetskapen om att början skaver. Att jag mår illa av att scrolla förbi den.

Men så var det grejen med motorhuven. Det påminde mig om det viktiga, alltså huvudpersonens roll, som Huvudperson, stort H.

Då gällde det alltså att fundera på det, hur kan jag göra så att det är en huvudperson som finns där i början. För det var inte det.

Början är knepig. Att hitta rätt där, djungel liksom.

Men något har hänt som gör att huvudpersonen sitter där huvudpersonen sitter. Eftersom det är tredje delen så vet jag vad som hänt. Alla som läst Martrådar och Maraminne vet vad som hänt. Ändå gäller det förstås att både återskapa det som hänt och köra vidare (i hopp om att man dunkat på rätt grejer där vid den öppna motorhuven). Fast ändå utan att trilla in bakgrundsberättelse. För början är att balansera på lina utan skyddsnät.

Man ska skapa sympati för karaktären, dra in läsaren, visa var och hur man befinner sig, hålla kvar läsaren för att läsa vidare. Det är mycket på gång i början. Också i del tre.

Min lösning var att kavla upp ärmarna, förse huvudpersonen med mera vilja. Jävlaranamma tänkte jag och dunkade hårt där på någon slang i motorhuven. Nu är början acceptabel. Utom första meningen. Den är fortfarande usel. Den får fortsätta med det lite till, sin uslighet. Tills jag vet vad allt som måste balanseras in i den.

I alla fall. Början är värd allt jobb man kan lägga ner på den, för när den sitter och man slipper må illa  varje gång man öppnar dokumentet - jag menar, ni skulle se mitt breeeeeda leende.

söndag 17 augusti 2014

Fantastisk Podd här och där

På tal om ingenting. Fantastisk podd. Glömde säga det i torsdags när jag var så mycket med att gå på release fest. Men ja alltså, det har ju kommit ett nytt avsnitt "Det ordnar sig" heter det. Dessutom, kolla in länken också för där är en del info på hemsidan om hur de tänker kring mindmaps, anteckningar etc. Det är alltså västkustgruppens omgång.

Och när jag ändå är igång. Vi ska, den finländska sektionen spela in en live-version i samband med Fantastik 2014 i Åbo. Kan alltså vara kul det med. I Tove Janssons skugga kallar vi det. Närmare bestämt ska man ta sig till stadsbibliotekets studiorum, den 21.9 kl 12.30 kör just exakt live-podden igång. Naturligtvis talar vi om Tove Jansson för att ja, jubileumsår.

lördag 16 augusti 2014

Sågar ved



Och så finns det dagar som idag. Då det sågas ved. Om inte så är det omväxlande i relation till det vanliga sittandet.

Fast bilden är tagen då regnet vräkte ner och vi fick en paus. Med vräkte menar jag hinkvis.

fredag 15 augusti 2014

Öppna motorhuven

Ja vad bäst att vara på party. Visserligen lite trött och seg idag men det är det värt.

Eftersom jag inte riktigt orkar samla mig för skrivandet så har jag lyssnat på diverse podcast i bussen på väg hem. Blev skitglad över Writing Excuses som talade om karaktärsaktivitet och sa precis vad jag behövde höra. Vilket var ungefär det här:
Att om bilen går sönder, och jag vet inget om bilar, men om den går sönder så stannar jag och öppnar motorhuven och glor in och börjar peta på grejer. För så mycket vet man ju att om det ska fixas så måste man öppna motorhuven.
Förklaring på det handlade om att helt enkelt få karaktären att göra nåt, att inte bara reagera, utan agera. För att det ska vara en huvudperson helt enkelt. Och det var precis vad jag behövde för att kunna få en idé om hur början ska skrivas om i mitt manus. Därför ska jag öppna motorhuven.

torsdag 14 augusti 2014

Bokfest

Det regnar. Men det kan det ju hålla på med. Själv är jag solig som tusan för ska dra iväg till Helsingfors på releasefest. Peppe Öhmans Vackra människor ska firas.

När jag kommer ut ur min skrivkoma ska jag börja läsa igen, bland annat just den där boken. Men för tillfället har jag varit tvungen att inte läsa. Blir nervös av folks böcker. Har inte varit med om det förr. Alltså att jag så fort jag öppnar en bok tänker, neeeej, jag klarar inte av nånting.

Jag vet att en del får det där varje gång. Själv brukar jag kunna varva skriva och läsa, men den senaste tiden har såna där färdiga alster fått mig att bli nervig. Och övertygad om min egen bristfällighet. Nu är jag inte lagd så att jag skulle trivas med den känslan mer än nödvändigt, alltså läser jag inte. Men snart. Sen ska jag läsa böcker igen.

Och idag alltså releasefest.

onsdag 13 augusti 2014

Skriva en roman eller sladdriga snören

Man sätter sig ner och tänker att man ska skriva en roman. Och det är inte det att man inte fattar att det kommer att ta tid och kraft, att det är mycket jobb med att få ihop en berättelse som ska vara en roman.

Hur som helst, man klarar av det där harvandet med att skriva mängder av saker som hör ihop eller kanske bryter av och med mycket god vilja kan man kalla det som finns på hårdskivan för en roman. För man vill det. Romanen vill man. Fast det egentligen bara är sjukt många bitar som man liksom klämt ihop och bundit ett tunt sladdrig snöre omkring. Det där snöret är inte precis gjort av björntråd.

Det finns början, mitt och slut, ungefär i alla fall. Det finns scener och de har också början, mitt och slut. Även om de där scenernas början ibland är mitt i och slutet hänger i luften och mitten egentligen är det enda som kanske ska vara kvar.

Alltså man skriver sin roman och bitarna finns där, de flesta. Och man vet att nästa steg är att få bitarna att inte skava så väldans, utan att flyta på med bryggor och trappor och nån enstaka linbana, kanske rent av lianer att svinga från ett träd till nästa.

Vad jag säger är att det här med att sätta sig ner och skriva en roman, alltså vansinne vissa stunder, att man tänker sig det just så där. Att man liksom bara skriver den. Att man lyckas förstå att det är jobb, men att man ändå inte förstår hur man ska hålla i alla sina sladdriga snören och försöka få ett snöre att bli en brygga, åtminstone en hängbro! Men hallå. Man har ju satt sig. Skriver sin roman. Ha ha. Ibland får man lust att skratta åt sig själv för att man ens nånsin tänkt så. Man skriver inte nån jädrans roman. Man skriver bara. Sen försöker man få ihop det. Och sen, sen kanske man kan börja tala om romaner.

tisdag 12 augusti 2014

Vardagen börjar

Från och med idag är det vardag. Absurd tanke ju.

Jag har jobbat hela sommaren så vaddå vardag? Men mest handlar det väl om att jag får skapa nya höstrutiner för skolan började och familjen försvann iväg ut genom dörren till skola och jobb.

Fast det mesta ser väl ut som förr.

Att skriva är att skriva liksom, oberoende av när jag gör det.

Men sen är det alla andra uppgifter som dyker upp. Att idag ska jag hasa iväg och utföra lite ströarbeten.

Fast först har jag klarat av dagsdosen på skrivandet. Och ska planera hur jag ska fortsätta innan nåt annat får ta vid. För, oj, det är så lite kvar nu. Alltså jag vet att jag sagt det några gånger, men när man ser mållinjen blir man exalterad och behöver berätta det hela hela tiden.

måndag 11 augusti 2014

Bara sitta här

Från festival (och jisses Janelle Monae! wunderbaum) till möte. I dag har jag och de övriga i skrivtävlingsjuryn alltså haft möte. Tungt. Men kul. Och mer kan jag inte säga om det. Det kommer senare, vid prisutdelningen i september.

Och just nu är jag så trött att jag bara tänker sitta här i fåtöljen och glo på tv. Vadsomhelst på tv.

I morgon igen. Hoppas jag.

söndag 10 augusti 2014

Flowfestival




Flowfestival. Snart Janelle Monae. Sen Robyn å röyksopp. Det är vad jag pysslar med. I solen. 

lördag 9 augusti 2014

Ända ner i tårna

Början på slutet. Och jag har precis skrivit något som inte chockade men överraskade mig. Knock out. Alltså hittat det jag undrat över ett tag. Ungefär sen jag började den här trilogin.

Crazy. Jag lovar. Det känns. Ända ner i tårna hur rätt det är.

Och allt för att jag funderade på frasen Minns du?

Så vad gör man när man kommit fram till det? Firar förstås! Allt som kan firas ska firas, det är regeln. Hur som helst, det blir ett avslut. I got it.

fredag 8 augusti 2014

I samma rum

Nåja. Alla mina karaktärer befinner sig nu i samma rum. Så här:

En ligger nedslagen på golvet, har slagit skallen i fallet men lever. En annan har gjort något oförlåtligt. Två vet något, fast de vet inte att den andra vet. En har i princip släpats med. Och lite mer i den stilen. Alla ska just drabbas av något de gärna hade sluppit. Låt oss kalla det för deras värsta mardröm, vilket ju den här trilogin pysslar en del med, mardrömmar.

Återstår alltså slutet. Och redigeringen. Och ja, mer redigering och mer och mer. Men berättelsen, ja, se den finns. Utom slutet alltså. Hinner kanske börja på det idag. Eller imorgon. Just nu måste jag ändå ta en paus.

Tur i alla fall, att jag ska belöna mig med Flowfestival på söndag. Det är väldigt rätt tänkt av mig.

torsdag 7 augusti 2014

Sidospår på rätt spår

Och där stannade tåget på rälsen och kommer inte vidare. Troligen löv på skenorna. Sånt händer ofta när det gäller tåg, oberoende av årstid.

Händer också i romanbygge. I synnerhet med sidospår att de spårar ur eller stannar av.

Najs när sidospåren underbygger. Inte najs när de undergräver vad man håller på med. För tja, romanbygge (trilogi eller inte) kräver sina sidospår, underberättelser. Och ibland är det fantastiskt och man låter allt bara spåra på. Tuffa framåt.

Ända tills det är fel och en annan berättelse i berättelsen och den ska inte vara med.

Då får man backa tågeländet. Sopa undan löven och växla tillbaka till rätt bana, återgå till det som skulle hända.

Vilket alltså är vad jag tror att är lösningen på ett och annat sidospår just nu. Att påminna sig om vart tåget egentligen är på väg. Hela tiden ha det i minnet, destinationen. Och inse att visa tågbanor är nedlagda, för gott.

onsdag 6 augusti 2014

De får reda upp sina trassel själv

Egentligen är det inte jag som ska lösa problemen. Utan de där karaktärerna får reda upp sina trassel själv.

Med det menar jag att om man känner sina karaktärer tillräckligt bra, då vet man ungefär vad och hur de kan reagera i en viss situation. Det är praktiskt som tusan. Jag slipper vrida mig i spiral för att hitta på en otroligt märklig lösning som jag senare förkastar. I stället kan karaktär X steppa upp och berätta att "bättre fly än illa fäkta" eller här gäller det att "mota Olle i grind" eller annat uttryck som beskriver vad som ska hända.

Jag har därmed lutat mig tillbaka, insett att det är "Olle"-varianten som gäller och låtit X styra stegen. Tråkigt att X skadades, men det är sånt som händer när man leker hjälte.

Hur som helst, det är liksom knäppt när man tänker på det. Enkelheten. Att först gnuggar man skallen blodig i väntan på en fenomenal lösning. Så varför kan jag inte genast utgå från att X bara kan göra på ett visst sätt? Att det dessutom kommer att tangera det övergripande temat, va? Att det X gör, kommer att vara den naturliga lösningen. Därför finns X i berättelsen ju. Ju.

De här stunderna när man känner att det kunde vara heureka-moment, men egentligen är det bara självklart och dessutom är jag förstås en idiot som inte tänkte på det redan igår. Hå hå. Men nu är det gjort i alla fall.

tisdag 5 augusti 2014

Morgonens skrivpass

Om nån sett mig under morgonens skrivpass skulle man ha sett följande:

Författaren sitter och spelar en frustrerande nivå i farm heroes saga. Det är prokrastrinering för författaren vet att det som ska skrivas kanske inte är tydligt. Men liven tar slut i farm och författaren förser sig med ett glas bubbelvatten. Kollar bloggkommentarer. Svarar. 

Suckar djupt. Klämmer igång playlisten på spotify och skriver lite ströbokstäver i sidotexten, skriver kring problemet, kring karaktären.

Författaren rätar på sig! Har kommit på något. Drar handen genom det tämligen rufsiga håret. Slänger sig över tangenterna, hamrar fram ord.

Tillbaka till sidotexten och pratandet med sig själv.

Med jämna mellanrum ska det scrollas i manus för att kolla något.

Författaren studsar frustrerat upp. Tar med sig telefonen som spelar musik i öronen. Dansar omkring i lägenheten utan att bry sig om manuset. Författarens barn betraktar henne skeptiskt. Hon dansar ändå.

Tillbaka till manus. Skriver ännu en scen med lite mer tveksamt hamrande.

Lutar sig tillbaka. Stirrar på scenen. Ja. Det var vad som händer, tänker författaren. Men hur tusan ska  karaktär X kunna fixa det där? Ensam? Sen ler författaren och rufsar ännu en gång igenom skallhårigheten för det är rätt spår och ett trevligare problem att reda upp hur något ska göras än att fundera på vad som ska göras.


Ungefär så.

Jag är för tillfället så hårt fokuserad på skrivandet att jag inte läser, inte rör mig långt bort från datorn, ibland glömmer att laga lunch, måste påminna mig att dricka bubbelvattnet jag tagit med mig. Det är frustrerande och som en bal på slottet, alldeles underbart.

måndag 4 augusti 2014

Nästa martrådshärva

Om jag låter som en skiva som hakat upp sig? Ja, det tror jag. För nu är det dags för nästa martrådshärva som ska redas upp, bli mönster.

Jag vet vart härvan är på väg. Men vägen vägen vägen? Hur ser vägen dit ut? Vad gör dom? Vad GÖR dom? Jag ser det inte. Och alla idéer jag hittills haft är långsökta och fåniga. Pingviniga.

Men vad gör jag när det liksom inte löser sig med tankearbete?

Jo ni. Nästan ingenting. Låtsas inte om det. Går och visslar. Torkar köksskåpen (eller nä, det gör jag inte). Kollar tv. Lyssnar på musik. Kör hårt med ungarna. Mest bara låter allt vara.

SÅ NÄRA NU! Sen är det bara slutet på slutet, nästan i alla fall. Och efter det har jag ett kaotiskt råmanus att gosa med. Den dagen, åh. Fatta hur jag tycker att det kunde vara nu.

söndag 3 augusti 2014

Allt blev fel

Och vilar jag på vilodagen? Icke. Tvärtom. Skrev i nanowrimo-takt för att inte hinna fundera på vad jag skrev.

Däremot när jag lyfte fingrarna från tangenterna undrade jag, blev det rätt?

Urk detta ständiga tvivel man ska dras med! Att man skriver så fingrarna glöder (i den här hettan är det lätt hänt att inte bara fingrarna glöder utan hela författaren verkar tämligen svettig) och ändå när man gjort det man föresatt sig att göra, alltså skriva, så tvivlar man. På berättelsen, på sitt förstånd, på pingviner och tumskruvar, att ifall det alls är nåt. Det kanske borde brännas? Det kanske borde vara nån som kan skriva som skriver.

Nej nej, trösta mig inte. Jag ska tvivla. Det är bättre då. Om jag tror att jag är fullständigt rubbad och okunnig. Då anstränger jag mig och låtsas inte att jag skriver som jag tror att jag borde. När jag tvivlar vet jag att det inte blir maner utan på allvar. För då har jag hamrat fram något som är rått och skört, men där i alla fall. Tvivlet håller mig på tårna, slänger ner mig från mina höga hästar.

Jag menar alltså egentligen att så fort jag börjar tycka att jaha det där blev ju fanta-fantastiskt, då borde jag verkligen tvivla. För min riktiga drivkraft är tvivlet, att misstänka att allt blev fel. Det kunde vara upplyftande, om det inte var för att tvivlet alltså varje gång är på riktigt.

Nu ska jag därför koka kaffe och göra något annat för att inte tvivla sönder allting.

lördag 2 augusti 2014

Många karaktärer

Så här: I nåt läge bestämde jag mig för att, ja, många karaktärer. Typ sju. För att det är ett sånt trevligt tal. Men en huvudperson. Resten har stödfunktion.

Och jag känner dem. Rätt väl vid det här laget. Hur de reagerar och bakgrund och annat. Det funkar.

Men sen är det ju berättelsen också. Att det ska stämma. Att berättelsen ska växa och saker ska hända.

Nu då: I perioder ångrar jag min sjua. Vilken sjua det sen än är frågan om. Att vad var så magiskt med just den siffran undrar jag? För det är rätt många kurvor ju. I Martrådar är det: Mati, Petter, Eric, Bert, Lis, Magnus, Malena. I Maraminne är det: Mati, Petter, Eric, Lis, Nor, Björknäs och Birkenes. Och nu är det: Mati, Petter, Eric, Lis, Nor, ny typ, Björknäs och Birkenes. Dessutom i samtliga också vissa antagonister. Sju säger du? Det är åtta i trean, obviously. Well, hell yes. Allt ska vara mer och fluffigare i trean.

Så här alltså: Det händer att jag längtar efter att berätta ur bara en persons perspektiv och inte ha så många kurvor att hålla reda på. Å andra sidan, jag gillar ju dem så jag får väl dras med alla de här nivåerna och sucka över att det ibland är som om jag sitter och sparkar mig själv i skallen.

Vilket alltså betyder att jag just nu skrivit sisådär femhundra ord och undrat, vad händer vad händer vad händer - och - tänk om tänk om tänk om... Det var utmattande, men tror att jag löste ännu ett av dessa karaktärsproblem, eller början på det. Alltså började jag fundera på många karaktärer.

Den enkla vägen är att välja en. Men om man inser att berättelsen kräver att man berättar grejer som den ena inte känner till, då tar man fler än en. Huvudsaken är att alla typer är nödvändiga för berättelsen.

fredag 1 augusti 2014

Pingviner och åter pingviner

Pingviner. Läste i tidningen Skriva (tror jag) att någon (som jag inte minns vem) sa att man ska slänga in en pingvin i sin text.

Och med pingvin menas något som överraskar. Kan, men måste inte vara exakt den där frackförsedda fågeln.

Det är ett gott råd. Ända tills man har sådana mängder av pingviner att det är en koloni. Pingviner med ägg på fötterna dessutom, som de värmer, för att det ska kläckas fler och fler och fler pingviner.

Inga fler pingviner för mig alltså. Jag har pingvinförbud.

Jag ska bara skriva utan att överraska mig med ännu en pingvin. Men andra kan med fördel få några pingviner av mig att slänga in i sin text.