onsdag 30 april 2014

Maraminne finns!

I går meddelade min redaktör att Maraminne kommit från tryckeriet. Man kan alltså säga att boken kom från tryckeriet i april. Betvivlar att det går att köpa boken denna månad... Och jag har inte sett den själv än, hoppas på fredagens postförsändelse. Fotobevis följer senare alltså.

Men det viktiga i detta meddelande är att Maraminne existerar i fysisk form. Jej! Gladare Valborg/Vapp kan man väl inte få?

Dessutom har jag en releasefest. Eller närmare bestämt en lokal och en tidpunkt. Förra gången var jag ute i god tid, den här gången inte riktigt så. Det kanske är sånt som skiljer sig åt när man ger ut bok ett och bok två? Undras hur jag gör med trean? Två dagar innan va?

Dagens uppdrag är  därför att skicka inbjudningar. För fest. Och om nån tror att det är bara så där, så glöm det. Det gäller att skriva en text också, en sån där inbjudningsformulering. Det ungefär lika lätt som att skriva en presentation av sig själv.

Annars skiner solen.

tisdag 29 april 2014

Vad gör författaren hela dagarna?

Fick ett mejl av Annelie som undrade vad gör författaren hela dagarna?

Det är en mycket bra fråga. Något jag faktiskt också undrar över med jämna mellanrum. Kommer fortfarande ihåg min fascination när jag läste Stephen Kings beskrivning över sin arbetsdag i den där utmärkta boken om skrivande. Alltså rutinen, att stiga upp och ditt och dutt och sen skriva sina tio sidor, inte liksom resa sig upp innan arbetet är gjort.

Så gör jag inte. Min skrivrutin är för närvarande ur led. Det betyder att jag kliver upp om morgonen med den goda föresatsen att här ska skrivas.

Jag inleder med att väcka la familia. Käkar frukost. Hasar ut på balkongen och kollar folket medan jag dricker kaffe.

Efter det skriva? Ja, den ideala dagen skulle betyda att jag sätter mig och skriver efter morgonkaffet. Det skulle jag lyckligt och glatt ägna mig åt i några timmar fram till lunch. Och sen lika lyckligt och glatt fortsätta med ett tag till efter lunch. Förutsatt att jag inte behövde försöka inhåva en del ekonomi.

Den senaste tiden har skrivandet varit litet, obefintligt, mest tänkande. Skrivtiden har gått åt till att utföra alla de uppdrag jag säger ja till för att ha råd att skriva. Men, det är roligt det också. För det är allt mellan författarcoaching, undervisning, poddinbandning, tidskriftsihopplockande, kolumnskrivande, kursplanering och annat smått. Eller sen läser jag in mig på något jag undrar över inför att på allvar få ta itu med skrivandet.

Javisst en del av jobbet handlar om att jag skjuter upp. Jag vet det. Det är okej. En annan del handlar mest om att jag samlar mig för att skriva del tre, att vrida ut det sista ur min mara och eftersom det är ett rätt mastigt jobb så vill jag ha sammanhållen skrivtid. Snart är den här. Mycket snart har jag betat av det jag kan av alla uppdrag och ska leva på stipendium och kasta mig in i berättarvärlden igen. Då välkommen, rutin!

Stephen King spelar liksom i högre division. Inte en chans att min vardag kan handla om att skriva tio sidor per dag. Men också med min takt blir det romaner fast 800 sidor kortare än hans.

Just i dag funderar jag på releasefest för Maraminne och på att jag ska ge feedback på någon annans manus.

måndag 28 april 2014

Hur man repeterar

Tror att jag sagt det förr, men det kan sägas igen, varje del i en trilogi ska kunna stå för sig själv. Vara sin egen berättelse.

Det är en ganska enkel sak att säga, men är svårare att förverkliga utan att det blir tjyvtjockt. För hur fasen gör man för att Maraminne ska tilltala både den som första gången tar sig an min mara och den som behöver få mer berättelse?

Jag läste på. Trilogier och andra serieromaner. Kollade hur andra gör för att få inspiration. Och hur jag absolut aldrig ska göra.

Ändå, informationstyngd text är sååå trist. Gäller alltså att repetera gestaltande. Att låta minnestriggare få karaktärerna att av nya orsaker komma ihåg vad som hänt.

Jag tror i och för sig att den som läst Martrådar har bättre koll, men fristående fortsättning betyder också att det ska gå att läsa Maraminne först. Återstår att se ifall jag fixat det...

söndag 27 april 2014

En ny karaktär trampar in

En ny karaktär dyker upp i Maraminne. När han gjorde entré bloggade jag om det: Ung man möter huvudperson (i februari 2012).

Det jag visste var att han var viktig, för han hängde envist med.

Framför allt pysslade han med att förändra dynamiken. För som alla karaktärer har han sitt eget mål. Han heter Nor. Och har fått mig att fundera på trianglar, motsatser, antagonister, mord, stora kattdjur och hur man smyger i en skog.

Nor fungerade som en katalysator. För om det första jag skrev på Maraminne handlade om hur Mati behöver en häst så var Nor det som fick mig att skriva vidare.

Rekommenderas alltså varmt, vid behov, släng in en ny karaktär. Om typen ifråga inte landar rätt går det att plocka ut människan efteråt. Men det kan också gå rätt, det kan bli någon som stannar kvar.



Över huvud taget, vid alla karaktärsproblem så finns det bara en väg ut och det är att klämma ihop dem tillsammans. För det är vad man gör. Alltså Jenn, som svar på din andra fråga, skit samma om karkatärer inte pratar med varann, stäng in dem i samma rum en vecka, kasta bort nyckeln.

lördag 26 april 2014

Ord är makt, visst?

Många frågor betyder intervju, visst? Så jag tar alla Livs frågor på en gång och ja då blir det en intervju.

Hur fick du den första idén/idéerna till Martrådar-böckerna?

Det allra första skrevs på en skrivkurs för Monika Fagerholm. Hon skickar runt en sån där snöglob, sån där man skakar på. I den finns ett pariserhjul och troligen ett eiffeltorn. Jag skakar på den och sen skriver jag. Och det jag hittar är huvudpersonens röst. Fast det är också annat som gör att det just i den stunden händer. Det är bara svårare att säga vad. Kanske hade jag övat klart. Ändå är det framför allt rösten som jag genast vet, att henne ska jag skriva om. För Maraminne skrivs däremot den första snutten då jag tittar på det svartvita kort jag talade om här.

Hur angrep du sedan projektet? Var det tydligt från början att det skulle bli tre böcker t.ex.? Var historien eller karaktären tydligast i början?

Ja-a? Först skrev jag ivrigt en månad. Sen hände det som inte fick hända. Min mamma som varit cancersjuk dog. Och då skrev jag bara dikter. Inte en rad på den röst jag hittat förrän det gått ungefär tre år. Kunde inte. Men sen, då ägnade jag två somrar åt att skriva ihop Martrådar. För då var jag ledig från universitetet och hade disputerat - alltså kunde jag ägna mig åt att skriva roman.

Och ja. Det blev väldigt fort ett stort projekt. Ett som svällde över en bok. Också för att det faktiskt inte var tydligt utan för att jag försökte hitta svar på vad som hänt Mati. Och vad var grejen med staden? Karaktärerna var det jag sökte efter i första hand, vilka de var, vad som hänt dem. Varför de hade en historia som jag skulle skriva.

Hur gick det till när du skickade till förlag? I vilket skick var Martrådar då jämfört med den tryckta versionen?

Jante-lagen be damned. När jag skickade in Martrådar visste jag att jag hade en bra berättelse. Och det är förstås viktigt, man måste tro på sin egen text. Det gör jag. Jag kan tvivla ibland, men oftast tror jag på att det här håller. Så den var i bra skick. De ändringar som gjordes efter kommentarer från redaktörer var inte på nåt vis sådana att jag skulle ha rivit upp allting. Tvärtom, finsjusteringar och förtydliganden. Så ganska samma. Strök en del övertydligheter. Detsamma har också gällt för Maraminne. Nu är förstås det senare tydligare i mitt minne, men nä, inte gjort något väldigt revolutionerande i ändringsväg. Strukit nåt. Lagt till annat. Förtydligat.

Vet du vad du kommer skriva efter bok tre? Och hur känns tanken på att avsluta ett så stort och långvarigt projekt?

Ja det vet jag. Har haft en stark idé länge som jag då och då vänder och vrider på. Vågar inte börja med den, för jag tror att den är minst lika, om inte mer, uppslukande som Martrådstrilogin. Just därför, för att jag har det där nya, det jag väntar på att få ta itu med, just därför känns det faktiskt skönt att jag från och med maj (och resan till Leros) ska få jobba färdigt del tre.

Hur länge har du velat bli författare?

Mamma sa att jag var fem när jag sa det första gången. Rätt länge alltså. Min första tryckta novell och dikt finns i en antologi från 2003. "Vid tillfället druckit alkohol" heter novellen. Sen finns det några noveller i andra samlingar också, samt dikter.

Skriver du andra saker än fantasy och låttexter?

Jo. Skriver dikt i olika former. Skriver kolumner och vetenskapliga texter. Alltså skriva är jag. Skönlitterärt har jag också skrivit på annat sätt än med inslag av något fantastiskt. Det som kanske fascinerar mig mest i text är berättelsen, och jag tycker om det som är skrämmande. Oberoende av genre vill jag att det ska finnas något obehagligt. Realistiskt obehagligt, fantastiskt obehagligt, skräck obehagligt, humoristiskt obehagligt. Nånting som stör. Som förhoppningsvis får läsaren att tänka en gång till. Det främmande och skrämmande.

Hur gör man när man skriver låtar? Kommer musiken eller texten först eller är det iterativt?

Det beror på vem man jobbar med. Som jag nu skriver låtar så har texten alltid kommit först, för jag gör det inte överdrivet ofta. Det kräver lite annat sätt att tänka. Alltså om man jämför att skriva trilogi där man kan breda ut sig hur mycket som helst så är att skriva låttext nåt annat. Då har man bara en endaste minimal grej som man kan säga. Typ en enda poäng som ska vinklas på olika sätt. Gäller alltså att veta exakt vad den poängen är.

Har också skrivit text till musik. Men föredrar, för det är lättare för mig, att skriva text först. Men det är klart att jag kan ändra på sånt som jag hör att inte funkar sen när musiken finns.

Vad är din vision med hela skrivandet (Lätt och enkel fråga, jag vet...) Vad vill du uppnå eller förmedla?

Ja det var ju - lätt. Ord är makt, visst? Så jag kanske vill förändra världen? Eller bli rik och berömd och på annat sätt firad... Frågan är väl om den ofantliga rikedom som tillfaller författare gör dem lyckligare?

Eller jag kan väl säga så här att jag skriver för att ta reda saker, för att förstå något. Om det förändrar världen, knappast, men kunde vara kul. Om jag blir rik, tror inte det heller, men lite mer pengar kunde sitta fint. Men jag skriver för att det är ett sätt att se. För mig i alla fall.

Vad är de största förändringarna du har upplevt sedan du blev publicerad författare?

Jag gör det jag vill göra. Det är den mest avgörande förändringen. Jag pysslar med det jag tycker mest om. Alltså har ju alltid skrivit, men nu gör jag det för att det är det jag - gör. Och jag kallar mig författare. Det var också ett ganska häftigt steg att ta. Att säga det som något jag pysslar med, författar.




Mängder med tack, Liv, för dina frågor! För kul ju, att tala om sitt skrivande!

fredag 25 april 2014

Recept på huvudperson

Om huvudpersonen är baserad på en riktig person eller ifall jag hittat på henne själv frågade Eva-Lisa.

Det enkla svaret är väl javisst. För jag tar gärna en del verklighet och en del fantasi. Så det finns förlagor till Mati. Inte bara en utan flera. Jag vet också vilka de är även om jag inte kommer att berätta det för hon är ingen av dem utan lite av alla. Och rimligtvis finns det en bit av mig själv också, inte direkt medvetet gjort, utan mer för att jag tror att alla karaktärer har drag av sin författare.

Men med det sagt så är det mesta av min huvudperson och andra personer i just Martrådstrilogin hopkok av min skalle. Alltså kombinationen karaktärsdrag, intressen, hemligheter i relation till vilja och behov är en knepig blandning av den röst som var Matis när jag först började skriva om henne.

Dessutom, det mest fascinerande med karaktärer oberoende av förlaga är att när man skriver vidare, alltså det jag insåg medan jag skrev Maraminne var att Mati hade förändrats, alltså som man gör när något hänt och att det som hände i Martrådar hade gjort henne illa på ett sätt jag faktiskt inte hade tänkt på så hon mår sämre i Maraminne. Att hon mår sämre betyder också att jag gräver djupare, in i det undermedvetna och, tadam, underjorden.

Så för sitt recept på huvudperson tar man en del riktig person man inte känner, en del riktig person man känner och en del fantasi, kryddar med författaren och ser vad som händer. Eller så gör jag. 

torsdag 24 april 2014

Detta har hänt...

För ett år sen gavs Martrådar ut. Och även om ett år inte känns så värst länge sen (för mig i alla fall) så tror jag att lite repetition kan vara bra inför att Maraminne släpps lös i världen.

Martrådar börjar med att en storasyster inte längre vill leva och huvudpersonen, lillasyster och fotbollsspelaren Matilda "Mati" Creutz hittar sin storasyster Angelica. Matis liv ramlar i bitar. Allt det hon tagit för givet hur det ska vara har med ens ryckts ifrån henne. Människor man tycker är självklara är det inte längre. För Angelicas död förändrar hela familjen. Bara det att det inte bara är döden som spelar en roll utan också att det är något märkligt på gång med hela staden, Björknäs. Den lever också sitt eget liv.

Mati liksom staden ruskas om och för Mati är resultatet att hon blir en hämndgirig mara som knyter mardrömmer åt dem som ska straffas. Björknäs kvicknar till och stad och människor börjar bete sig underligt. Alla de otroliga talanger som staden fostrat visar sig ha ett större syfte och de av talangerna som befunnit sig utomlands kallas hem igen. För det gäller att samlas och enas emot de mörka krafter som börjat röra på sig. Saker och ting står inte rätt till i den lilla idylliska staden.

Så samlas det ett gäng udda personer: en fotbollsspelare, en seglare, en stå upp-artist, en spion, en taxichaufför, en astrologiskt kunnig, en som vet allt om Björknäs. De har olika uppgifter för att på nåt vis försöka enas och mota undan de mindre trevliga personer som rör sig omkring i Björknäs. De samlade måste först förstå vilka de är och vad de är i relation till varann. Alla går inte helskinnade ur slutstriden. Inte ens levande.

Men några av dem klarar sig och de som gör det samlar sina krafter och lyckas dölja vad som hänt. Så väl döljer de allting att...

Maraminne, som namnet antyder handlar om att minnas och om vad som glömts bort. Och hur det är att inte komma ihåg. Hur djupt man måste gräva för att hitta det som dolts.




Jenn, nej. Det som inte längre finns kan inte heller spela roll i följande bok. Eller det som skulle kunna visa mönster har inte tillträde i en värld av osäkerhet och kaos. Eller för att tala klarpråk: ingen astrologi. Man kan nämligen inte skriva en uppföljare som handlar om samma sak som den första boken.

onsdag 23 april 2014

Maraminne och ett svartvitt kort

Den allra första lilla biten på Maraminne skrevs under en skrivkurs. Det var ungefär den sista skrivövningen på den kursen. Jag fick ett svartvitt kort i handen, på kortet fanns en gubbe och en häst.*

En version av den text som jag skrev då finns kvar i boken. Och det var som när jag skrev det första på Martrådar, jag visste att här är scenen jag ska förklara för mig själv. Vad den är. Varför just den hör hemma i min text. Eftersom min huvudperson, Mati-Maran, pratade med gubben och hon behövde hästen.

Vad jag undrade var: vad tusan hon ska med en häst till? Vad gör hon på just den platsen? Och vem fasen är gubben? Dessutom, vem jagar henne? För vem skrämmer Maran?

Och det var vad jag gjorde när jag skrev del två på min martrådstrilogi, sökte svar på de där frågorna, bland andra.


Tänkte ett tag framöver blogga om Maraminne. Och ifall nån av er sitter inne med en fråga som ni gärna vill ställa om mina (jisses) böcker, mitt skrivande eller nåt annat som det undras över så går det också fint att göra det. För jag bloggar om Maraminne eftersom det snart är dags. Mycket snart finns boken på riktigt riktigt.


*Fick tyvärr inte behålla kortet så kan inte lägga in min inspirationsbild.

tisdag 22 april 2014

Skulle ha åkt

Kommer på mig själv med att sitta och tänka på Madicken. Då, när hon hoppat med paraply från taket och har hjärnskakning. Vilket betyder att hon inte får åka med på klassutfärd med tåg. "Nu går tåget" säger Madicken och tycker alldeles väldigt synd om sig själv.

Jag skulle ha åkt till Helsingfors i dag. Åkt och träffat andra författare, men insåg att mina ekonomiska tillgångar inte riktigt tillåter just den här lilla resan så stannar hemma och tycker synd om mig själv.

Eller det gör jag väl inte. För tänker på att om två och en halv vecka åker jag först till Sundsvall (Sverige) för att tala böcker och skrivande och sen snabbt därifrån för att åka från Helsingfors till Leros (Grekland). Så det är inte så värst synd om mig. Bara lite. För "nu går tåget"-repliken snurrar i skallen på mig. Inser i och för sig att Madickens fröken också skadat sig och resan sköts upp, så jag lever i hoppet...

måndag 21 april 2014

Känslobågar

Känslor, att de kan ha olika styrka är vad jag funderar på. För man vill ju inte bli melodramatisk. 

Utan hellre att ibland är karaktärer rädda för små grejer och att när det verkligen gäller så blir det panik och skräckblandning. Oftast är ju känslor inte så omvälvande. Utan ganska små. Eller åtminstone av olika grad. Det är klart att man i verkligheten också kan känna väldigt mycket. Vara så glad att man typ studsar, eller gråter och står i. Men inte ständigt alltså.

För det är utmattande att känna stort och starkt. Det kräver också sin berättarbåge. Vilken jag alltså nu sitter och funderar på, känslobågarna. Så att de inte ska bågna.

söndag 20 april 2014

Fem timmar med bil och tre dagar till häst

Det händer att man talar om skrivandet som en resa.

Och jag kan hålla med om det. Att man ger sig ut på en resa när man ska skriva en berättelse. Att det är ett äventyr att ta reda på hur det går för karaktärerna.

Men funderar också på att det då och då dyker upp konkreta resrutter i berättelser. Karaktärer som åker bil. Eller flyger. Eller en fantasyfavorit: att rida. Ibland går de också. Oftast har de ett mål, en orsak att bege sig iväg på den konkreta resan. Någonstans i slutet av bilfärden eller ridturen hägrar en oas eller ett spökhus eller vad det är som råkar vara slutpunkt på resan.

Problem uppstår när man under resan passar på att ta denna enkla resande handling och kombinera med information. Karaktären hinner tänka mycket under sina fem timmar i bil eller tre dagar till häst. Fint så. Ibland behöver karaktärer tänka, förstå saker, komma fram både till beslut och resmål. Bara det att det gärna får gå fort som attans. För det är rätt trist att åka bil i fem timmar. Det blir transportsträcka. Både per fordon och i huvudet.

Så om man tänker sig resan som det symboliska, alltså skrivandet som en resa. Ja. Och klipper av den svettiga transportsträckan, kokar ner den till minsta minimalaste och bara lämnar kvar det absolut nödvändigaste av själva färden. För att resrutter oberoende av fortskaffningsmedel kräver mer handling än att sitta på baksätet och kolla på hur träden sveper förbi. Det behöver hända mer än själva färden.

För skrivandet är en resa, men transportsträckorna kan förkortas.

lördag 19 april 2014

Kometen kommer



Älskar observatoriet i Brunnsparken i Helsingfors. Mycket för Tove Janssons Kometen kommer. För det är ju där mumin hänger. Fick alltså hasa omkring i barndomsparken. I solsken och med finfin kompis. Känner mig alltid som en gladare människa efter att ha fått vara i Helsingfors. Detta som dagenefterfesten-program. Var alltså på en födelsdagsfest i går. Nu har jag återvänt till Åbo och snart ska vi tävla i äggrullning och annat påskigt. Glad påsk!

fredag 18 april 2014

Trådslarvor

Ägnar mig åt att dra ihop martrådarna ju. Funderar därför på spänning. Eller rättare sagt, funderar på frågor.

För spänning är det där man vill ta reda på. Måste få veta svaret på. Orsaken att läsa vidare.

Jag tänker mig att spänning hör ihop med nyfikenhet. Och att det skapas genom märkliga saker karaktärer gör, känslor och gärna så att det blir fler frågor av den första.

Frågor jag funderar på är de trådslarvor jag hittar slängande i böckerna. I synnerhet vissa, alltså de där som inte kan få fortsätta fladdra när trean är klar. Ibland är det tydligt uttalade frågor, andra gånger är det snarast rester av något som var en fråga.

Spindelnätet, sladdhärvan eller vad man nu vill kalla det, så ser det ut i alla fall, de dramaturgiska frågorna jag sliter och drar fram för att få det där råmanuset att falla på plats. Och det är, som jag påpekade i går, ett helt annat sätt att närma sig den här berättelsen än jag gjort förut. Mycket mer bakgrundsberättelse, mycket mer planerat. Men jag gillar det. Skarpt.

torsdag 17 april 2014

Skriva så det känns

Hur skriver man så att det känns? Eller hur fördjupar man en berättelse?

Fick en fråga, eller snarast fick jag ungefär samma fråga två gånger. Först på skrivkursen och sen per mejl av Nina.

Undrar om det är en jantelagsfråga egentligen. För att svara på den är omöjligt. Jag tror nämligen att det inte funkar likadant från projekt till projekt. Eller jag kan åtminstone inte göra på samma sätt för då slinker det absolut inte in något som känns, ingen fördjupning. Så fort man skriver nåt på rutin försvinner magin.

Regel nummer ett alltså för "känns" och "fördjupning" är att varje manus kräver sin egen metod.

Men med det sagt så finns det förstås saker man kan göra för att få liv i projektet. Och då vill jag hävda att regel nummer två kränger omkring bland karaktärer. För det är karaktärerna vi minns. Om de varit bra alltså. Ägna tid åt att göra dem komplexa, att lära känna dem. Deras goda sidor och deras brister. Viljor och behov. Bland annat. Regel nummer två är egentligen evighetslång eftersom det är allt man kan säga om karaktärer. Så om det ska kännas är det genom karaktärerna.

Tredje regeln är att det behöver kännas och brännas i författaren också. Viktigt att skriva den berättelse som berör. Så skulle söka efter de meningarna, orden. Mindre fundera på scenhelhet, mera tänka på vad i scenen är det som är viktigt. Och sen mejsla fram det. Ta bort onödigheter runt omkring. Framhäv kärnan. Enklast bara att sätta sig och läsa, stryk under den mening, ord som är DET.

Tror inte att nåt av det här är särskilt enkelt. Det är svårt att veta vilken metod som är rätt för manuset. Folk, också karaktärer, berättar aldrig allting direkt, utan man får skala av dem lagren av hemligheter och masker. Och ibland är det nån annan som behöver säga att den här meningen, det här ordet är viktigt - men vad ska du med allt det andra till. Så när man inte ser själv, då är det klokt att hitta sin betaläsare. Alfaläsaren räcker inte alltid till, man blir så blind för hur det brukar vara.

onsdag 16 april 2014

Avslutning

Det var avslutning på skrivkursen i går. Det blev med groupselfie. En bra samling typer. Och i dag är jag lite lite lite trött. Fast jag tror att andra kan vara tröttare.


tisdag 15 april 2014

Ska det vara gammal ost?

Det ena hit och det andra dit. Men alltså karaktärsrelationer, det är ju DET.

Och jag menar det där att karaktärer hatar, älskar, är beroende, blir galen på osv. i relation till andra karaktärer. Klart som den att jag sitter och funderar på en sån relation. Försöker närma mig den genom mindmap, skrivflöde och planering. Alltså allt krut. För this is it.

Speciellt om tre personer oberoende av varann sagt just det, att hörru, den grejen. Det blir väl mer av det? Jamen, såklart såklart, säger jag. För jag har varit på väg dit hela tiden. Bara det att jag behöver förstås skriva det. Men så länge jag inte hinner vränga fram just den biten funderar jag på hur jag ska ta mig an relationen.

Att ska det vara mer offer, hemligheter, gammal ost eller andra orättvisor? Ska det vara allting? Ska det vara nåt annat?

En fråga som hänger bland boksidorna. Ett svar, eller ett "svar" som försöker hitta riktning.

måndag 14 april 2014

Att se eller inte se

Jag blir rastlös av miljöbeskrivningar. Och då menar jag de långa som beskriver och beskriver.

Det som gör mig rastlös är problemet att förstå vad det är jag ska se framför mig. För jag är jättejättejättedålig på att se sånt framför mig. Det är därför jag blir rastlös. Eller om det bara får mig att känna mig dum? För visst är det mitt tillkortakommande att jag inte fattar miljöbeskrivningen. Läste Robin Hood högt nån gång för miljoner år sen. Det var en plåga. Där var så många skogar som skulle beskrivas att jag höll på att somna mitt i meningen.

Så jag hoppar över de där miljölängderna. Om inte miljön gör det som jag vill att miljö ska göra för att jag ska fatta vad den är. Alltså används. Skitsamma hur nåt ser ut om det bara beskrivs för glädjen att lära läsaren saker och ting, för den här läsaren, jag alltså, lär sig ändå inte. Däremot om miljön sätter hinder för karaktärer och dikterar villkoren för händelser - då är jag med. Då lever miljön.

Men vad vet jag, det finns kanske folk som helst läser miljöbeskrivningar. Som lyckas måla upp de där bilderna för sin inre syn. De måste väl få ha det då. Men själv vill jag helst ha använd miljö. Inte utifrån beskriven.

söndag 13 april 2014

Fötterna på bordet

Lööv på att ha käkat frukost just. Och att inte ha några hårda planer för dagen. Det är måndag i morgon ju.

Jag har kaffe, eller latte, söndagsvarianten. Jag behöver skriva ett mejl men det är vad jag behöver.

Fötterna på bordet är dagens motto.

lördag 12 april 2014

Mera poetry slam tycker jag också

Poetry Slam i går var helt otroligt. Alltså jag tycker att dikt ska läsas högt, inför publik. Det ska vara något man delar. Satt och tänkte på det medan jag lyssnade på de riktigt häftiga dikter som deltagarna läste. Och alla deltagare hade häftiga texter.

Själv hängde jag i en av jurygrupperna och det är faktiskt extra kul när man ska försöka enas om poäng. För då lyssnar man lite extra medan poängsiffrorna snurrar i skallen.

Dessutom så många plus för en av de häftigaste mellansnackare i Poetry Slam nånsin.

Och höll med vinnaren som tyckte att Poetry Slam skulle kunna ordnas oftare än vartannat år i Åbo. 

Det var min gårdagskväll det. Ja och träffade dessutom gamla studiekompisar. Och allt det här sammantaget betyder att jag firat att Maraminne är hos tryckeriet. Nu återstår bara väntan på det tryckta exemplaret.

fredag 11 april 2014

Ett hotell, ett tecken

Det kändes nästan. Eller nä, det gjorde det väl inte. Men ändå. Det kändes att jag snart får åka till Leros igen medan vi satt och kollade på bilder och käkade oliver m.m.

Speciellt en bild för övrigt som får mig att studsa av glädje. Men det beror på att den glidit in i manus tre och att den sitter perfekt där. Perfekt.

Och vad är annorlunda i år? Eller vad är annorlunda som jag NATURLIGTVIS ser som ett tecken. (Vet inte på vad.) Sista natten ska vi inte vara på Leros utan på ett hotell i Aten. Vad heter hotellet? Hotellet heter Mati. VA? Jag har en romankaraktär med det namnet. Mitt hotell alltså.

Ibland när man hör hur hjärnan rasslar på en undrar man samtidigt försynt om man är riktigt klok. Tror dessutom att jag sa det där om namnet sisådär 12 gånger åt stackars Lotta som satt bredvid. Som om hon inte kunde läsa och räkna ut det själv. Men jag blev ju lite till mig över tecknet.

Dagens program är läsa och sen gå och lyssna på folk under Poesidagarna. I kväll blir det Poetry Slam, det ska bli bubbel och sånt medan det pågår har jag tänkt mig.

torsdag 10 april 2014

Fantastisk podd och komposthögen

Torsdag och Fantastisk podd är the word of the day. Lyssna alltså på Vad jäser i komposthögen? med Nene Ormes, Kristina Hård och Karin Tidbeck. De talar om idéer och inspiration. PrÄcis vad jag behöver.

Det är vad jag ska göra eftersom jag ska åka tåg till Ekenäs för att träffa Monika Fagerholm (vi ska tala om vårt gemensamma skrivretreat) och sen hänga på Villa Schildt inför den mycket mycket mycket (wunderbaum) snart förestående resan till Leros, Grekland. I år igen!

Känner mig som effektiviteten personifierad. I går vred jag ihop en kolumn också, när jag ändå gick på högvarv. Den här dagen har jag börjat med att klämma fram prismotiveringar. Jag betar av på långa listan arbeten. Nu ska jag posta räkningar åt olika håll - pengar kan man ju också behöva.

Och om nån timme får jag belöna mig med Fantastisk podd. Troligen medan jag sätter igång med lektörsläsning. Vad mer kan man hinna kompostera en torsdag?

onsdag 9 april 2014

Färdig färdigare färdigast

Klar klar klar! Har satt punkt för min insats på Maraminne.

Bara det skulle jag säga. Att done! Och champagne.

De andra som slinker in

Hur det känns när man får bild på hur omslaget på riktigt ska se ut?

Ja det känns mycket bra. Det känns perfekt rent av.

Alltså ett omslag på bok två är nåt annat än omslag på bok ett. För på tvåan, ja där plockas det ju in de där orden som sagts om Martrådar. Det slår mig att man alltså inte längre är den enda författaren till den andra boken. Att det också finns andra röster, läsare, kritiker som slinker in på det där omslaget. Det är annorlunda. Alltså som uppföljning på gårdagens inlägg. Nu ska jag titta en gång till på omslaget (ni får vänta lite till på helheten) och sen tar jag itu med andra och sista etappen på det här läsandet. Men det är gott att tvingas läsa så många gånger, gör gott för att kunna påminna sig om det där man vill säga, det där man vill få fram i sin text. Och ja, det finns där, tycker jag.

tisdag 8 april 2014

Om det känns annorlunda

Känns det annorlunda med bok nummer två frågade Sofia Fritzon igår, en fråga som snurrade runt i skallen då och då under gårdagen. Hur det är nu, hur det var för ett år sen.

Både och. Alltså en bok är en bok, jag tror att det kommer att vara stort och spännande varje gång. För det är ju en ny bok som ska ut i världen. Jag kan i och för sig tycka att jag förstår vad som hänt i de olika skeden som boken genomgått den här gången. Från ja-vi-ger-ut-boken till att nu ha ett sista korrektur att mögelöga sig igenom. För sen efter det här, då kan jag inte göra så värst mycket mer.

Det som däremot är annorlunda är nog idén om nummer två, att det där med att en bok, det kan man ju klara av att ge ut. Många ger ut sin bok. Men tvåan, det är inte längre debut, då är det något jag gör. Skriver böcker. Och det, ja, det är annorlunda. På alla möjliga sätt. Jag vet inte riktigt vilka än.

Ändå, det som är väldigt lika är spänningen och/eller oron. För det senaste i textväg, ligger så nära och är både starkt och skört.

Nu, ska jag läsa vidare, kolla att det sitter rätt, att det fortfarande är den text jag ville skriva. Att min mara står där på ruinens brant (bildligt alltså) som jag placerat henne.

måndag 7 april 2014

På riktigt, nästan sant

Tjahapp, nu är Maraminne ombruten, återstår bara att läsa igenom ännu en gång och sen bär det av till tryckeriet.

Men som redaktören uttryckte det så har vi båda mögelögon när det gäller texten och ser inte skrivfel just alls mer. Läser alltså för att kolla att all text är med och kursiv på rätt plats och om jag hittar nåt stavfel så ska jag peta på det också.

Fast just i dag hinner jag inte så värst för måste åka till Helsingfors och tala om andra texter. Utom vad jag möjligen kan läsa på en buss.

Ska alltså packa ner datorn nu. Men ja alltså, Maraminne mycket snart på riktigt!

söndag 6 april 2014

En grå söndag

Bakom min rygg sorteras skruvar etc. Sånt där som liksom plockades ner i flytten och slängdes in i nån påse eller låda och nu är det bara omöjligt att hitta nånting. Så de sorteras.

Framför mig, i höghuset, drog en halvnaken man upp gardinen och i ett annat fönster vattnade en tant blommorna.

Ute är det grått. Passar mig fint. Ska ägna mig åt att läsa. Försöker liksom ta igen förlorad läsning, för jag känner att det börjat rycka i Adlibris-fingrarna som vill beställa mer, men måste först få undan det jag har lagt på väntelistan. Plus att, tja, läsa är det klokaste man kan göra en grå söndag. Speciellt om inte grannarna tänker vara mer spännande än så där halvnaket och blomvattnande.

lördag 5 april 2014

Brytningsskeden

Maraminne befinner sig i ett brytningsskede. Närmare bestämt ombrytning. Vilket å sin sida närmare bestämt betyder att jag klarade vad jag skulle klara. Och det ledde till att jag drack bubbel igår.

Men det bästa av allt är faktiskt att mycket snart bara boken ligger hos tryckeriet, då får jag börja reda upp i den djungel som är del tre. Jag ska dra ihop alla alla alla martrådarna.

Ännu bättre då att jag är ivrig. Understatement. Jag formligen studsar av iver. Och det beror naturligtvis på något jag förstod när jag med hökblick nagelfor Maraminne och letade efter, jag visste inte efter vad, en katalysator för att få skallen svängd åt rätt håll. Och hittade. Ja. Jag hittade min katalysator. En mening bara. En liten fras. Ännu ett brytningsskede.

För visst är det otroligt hur man kan läsa en mening nånstans (egen bok eller andras) och då förstår man något avgörande med mycket mer än bara berättelsen, också någonslags idé om större sammanhang. Låter fånigt att säga livet, va? Men det är ändå det också. Insikten alltså. För berättelser är ju liv när de är som bäst. Levande och frodiga.

Fast innan jag alltså får ta itu med berättelselivet är det annat leverne som uppslukar mig. Och i dag är det lördag eller slördag.

fredag 4 april 2014

Jag ser målsnöret

Det finns lägen när man inte tror att det ska gå. I dag är inte ett sånt. Jag har bara de sista metrarna innan mållinjen kvar. Sen fjutt, bort, mot ombrytning.

Och kul att kolla Hufvudstadsbladet och se att Fantastik podd fanns med bland poddpresentationerna. Samt Grupp Finlands teckningar på våra ljuva huvuden. En gallup alltså. Poddgallup. Och det ordet, alltså poddgallup, vill jag nu lämna er att fundera på under dagen. För man kan gå omkring och muttra det: poddgallup, bah. Eller göra nonsens av alla dessa -d och -l poddeligallelipoddup. Om du inte lyssnat på Fantastisk podd så gör det medan du funderar, och om du har lyssnat så lyssna en gång till, du kan ha missat nåt fantastiskt...

Lovar att bli lite mer bloggnärvarande bara jag skickat vidare mitt manus.

torsdag 3 april 2014

Maratonsträckor

De återstående kilometrarna av detta maratonlopp tänker jag på att en dag ska jag skriva en liten och tunn bok. En sån där som man klämma in var som helst i en bokhylla för det finns alltid plats för tunnisarna. En sån där som man läser under kaffepausen.

Det är ungefär den boken som återstår nu när jag läst så här långt. Lilla "lätta" kvar alltså.

Och det är ungefär så spännade mitt liv är just nu i dessa dagar.

Men nästa vecka! Då är det umgänge och kolumn och poesidagar. Lika bra att bli klar alltså. Så jag tar en stärkande klunk av sportdrycken kaffe och så upp för sista backen. Maraton be damned! Jag ska i mål.

onsdag 2 april 2014

Spänningen stiger

Spänningen stiger. Halvvägs, nästan, genom korrektur. Fanatisk blir författaren inför korrekturet. Bokstäverna dansar men sitter takten, rytmen? Var det verkligen det här jag ville skriva, undrar författaren plötsligt.

Samtidigt skräckslagen - och belåten. Belåten? Paradoxalt att läsa sin text är det. Att tro på den och tvivla på den. Mest bara frågan, ser de? Kommer de att se, att förstå, vad jag gjort? Eller ska allt rämna. Är det nu agnarna skiljs från de Riktiga Författarna?

Ja-a. Spänningen stiger. På alla möjliga vis. Korrektur är mekaniskt, men ändå inte. För det finns frågor också. Som handlar om hur en hand flyttat plats. Eller om fötter. Och om ekonomi i åtrå. Om maktrelationer. Och om en glasskärvas storlek.

tisdag 1 april 2014

Manus-manin fortsätter

Här???? jag lägger in kommentarer åt mig själv i manus om att det kanske är här jag ska förtydliga.

Bara det att jag skriver in det så många många många gånger att jag samtidigt övertygar mig själv om att, nej, här är det inte.

Eller, möjligen är det sista här??? som fick tillägget ja??? rätt plats.

Vet inte hur andra gör. Själv sitter jag ner, läser och fixar. Fogar in mina här??? och så studsar jag upp och slänger på en tvättmaskin. Sitter igen. Tar en paus och tömmer diskmaskinen. Sittmuskelsitter. Städar plötsligt badrummet. Sittsittsitter. Käkar lunch. Sätter mig och sitter. Målar lådor. Sitter. Och sen måste jag sluta med detta märkliga beteende för då har jag läst sisådär 80-nånting sidor och vet att det inte hjälper att röja på balkongen.

Men idag igen. Fast ska inte städa badrummet. Hur som helst så får jag mycket annat gjort också. För grejen är den att jag kan liksom inte sitta hundra timmar utan att döda hela kroppen, därför allt annat också, som blir fixat. Sånt som inte avbryter koncentrationen.

Och nu fortsätter manus-manin. Hela halva veckan.