måndag 30 september 2013

Lugna nerver

Well folks. Oktober från och med imorgon. Ska alltså öva mej på det jag ska läsa under den litterära supén i Ekenäs på lördag.

Efter supén åker jag i rask takt tillbaka till Åbo för att vara på Åbo bokmässa. Söndag alltså. Klockan 13.20-14 på Fiorescenen. Förutom jag då, så sitter också Anna-Lena Laurén, Philip Teir och intervjuande Mari Koli på scenen. För övrigt så kan man sitta kvar ett bra tag om man vill, det svenska programmet håller på till klockan 16.

Åbo bokmässa brukar vara tämligen finskt så det är rätt kul att det är ett längre svenskt inslag. Och att jag får vara en del av det.

Men idag ska jag fundera på läsning, sen öva. För jag tror på det ospontana läsandet. Det inövade, så att jag vet vad jag läser. Hur jag läser. Att komma ihåg att andas. Betona. Rytm. Sånt. Men allra mest då, att faktiskt gilla det avsnitt jag läser.

Tror jag skrivit om det här förut. Men i alla fall. Jag brukar välja nåt som har början, mitt och slut. En helhet, en egen berättelse. Det är ju att betrakta som en open mike-läsning eftersom jag har totalt sex minuter på mej. Eller fem för först måste jag säga nåt, som hej och det här ska jag läsa.

Välja del alltså, som en helhet, betyder också att utelämna sånt som är förvirrande, hänvisningar till nån scen som inte blir läst. Det hoppar jag över. Inte direkt så att jag skriver om, men så att jag strävar efter berättelsen.

I synnerhet som jag har för mej att det kan vara sisådär en hundra människor på plats att lyssna på lördan i Ekenäs, så behöver jag öva. Har försökt fundera på ifall jag läst för så många förr. Tror inte det. Wish me calm nervs.

söndag 29 september 2013

I natt jag drömde, nåt jag drömt förut

I  natt drömde jag att jag tydligen var nummer två. Alltså att han den där jag är gift med hade varit gift förut. Eftersom det var andra gången jag hade den drömmen, har jag nu ställt honom till svars. Att vad fasen!

Brukar faktiskt inte minnas så värst i drömväg. Måste vara oktober som ramlar över mej nästa vecka med alla kalas och mässor. Att grejer att tänka på. Som det här då. Med den andra.

Och eftersom det alltså var andra gången så är jag lite lätt fundersam över vad det här betyder. Förslag?

lördag 28 september 2013

Använda grejer

Överväger vilken som ska användas. Är inte helt övertygad om hotfullheten i "vapenarsenalen".

fredag 27 september 2013

Laddad med och mot det mesta

Ska åka tåg. Laddar med läsning. Och laddar telefonen. Och laddar datorn. Man skulle kunna tro att jag ska åka långt. Det ska jag inte. (Jag ska inte till exempel till Göteborg, även om jag är lätt grönfärgad av avund över folk som är där, men vi kan låtsas att den gröna färgen beror på att jag mår illa.)

Laddar alltså som om resan skulle ta timmar. Det tar lite mer än en timme. Men jag är i alla fall laddad. Med läsning, manus, böcker. Och avlyssning av poddar. Och ifall jag ska skriva nåt så kommer det att kunna ske på dator eller papper. Laddad är jag. Finns inte utrymme för tom tid.

Har också laddat upp med extra halsdukar. Den här världen. Denna kalla förbannade värld som dragit in här. Nej, jag gillar inte kyla. Men jag har i alla fall försökt. Ändå vet jag. Kylan kommer att tränga in. Som den alltid gör. Kan vi hoppa över vintern i år? Kan vi det? Tydligen inte.

Laddad är vad jag är. Med och mot det mesta. Undras vad jag glömt?

torsdag 26 september 2013

Hända mer

Det här med att låta det hända, att se till att det faktiskt händer. Där i den där scenen.

Jag gräver omkring i scenerna för att se vilka som är fel, eller nej, inte fel, gräver för att se var det ska styras upp mer. Hända mer.

Som i dialog, att de i stället för att tänka, uhu-uh, gillar hen där men urkigt vad hen där är besvärlig, så upphäver de sin röst och säger nåt om besvärligheten samt lägger till ett ultimatum. Alltså att det inte bara är inuti en karaktär utan blir en situation, ett ställningstagande. Och nåt som hen där måste reagera på. Troligen med att smälla i dörrar. För gillandet kom naturligtvis ut fel, så där som gillanden gör. Alltså "jag gillar dig MEN..."

Eller genom att ta miljön, alltså ifall inte karaktären lyckas prata ändå, så får man ta ut det på köttbiten som ska styckas i små små små bitar. Möjligen slinter kniven också. För miljön är ju grejerna också som finns där. Kanske det inte är kniven förresten, utan nåt viktigt, en bild på nån som rivs i bitar, bränner, käkar upp. Och det gör ont för bilden föreställer ju hen där.

Ja då har man ju i det hela taget det där som händer. Det som finns inuti ska synas utanpå.

onsdag 25 september 2013

Hellre rasar till och med luftslottet

Det händer att jag undrar om jag ramlat av och slagit skallen. Att jag kastat ut barn och badvatten. Att jag till och med kommer att få luftslottet att rasa. Att jag inte bara är fallen från skyarna utan att skyarna har ramlat över mej och de galna tunnorna.

Jag talar alltså om det jag skriver på. Om när jag stannar upp och verkligen tänker på berättelsen. På vad jag gör. På scener, dramatiska kurvor och bågar, karaktärer, dialoger, detaljer, helheter - att det kan vara skrämmande, klarar jag det här?

Alltså så djupt vatten. Och kan jag verkligen simma? Har nån sett mej simma?

Men sen. Om jag skrev mindre. Höll mej närmare sådant jag gjort. Gjorde på samma sätt igen. Höll mej till det trygga och välkända. Trist, tradigt, tråkigt.

Jag föredrar att varje gång låta allting ramla ihop omkring. Hellre kasta mej ut för stupet och hoppas på att jag lär mej flyga på väg ner. Våghalsig. Halsstarrig. För adrenalinkicken när det går bra, DEN!

Väljer att skriva om saker jag inte genast vet allt om, vill hellre ägna mej åt research och omskrivning, vill hellre leka med orden, texten, berättelsen. Det ger mer. Lär mej saker om mej själv och om mitt skrivande genom att utmana mej själv och riskera mer då jag skriver utanför det jag vet. Hellre alltså det oförutsägbara än att ha kontroll. Ja. Kaos alltså. Det var ju det jag skulle säga. Att kaos trivs jag bra med, att inte veta, inte förstå, men ta reda på, trots att jag är väldigt mycket bambi, inte på hal is, utan snarast under isen.

Jag har tvivlat några dagar. Men igår, en tanke, lite research, lite genomgång av text och jorå, det verkar finnas trampolin där i slutet av stupet.

tisdag 24 september 2013

Tisdagar lite bättre dagar

Så kul så kul så kul! Fasen, jag är lika ivrig idag som jag var för tre år sen. Då skulle jag första gången hålla i den här skrivkursen som går en gång i veckan. Och idag börjar den. Wunderbaum.

Nu blir tisdagarna lite bättre dagar.

Skit samma att vädret är grått. Att det ska blåsa, typ småspik. (Även kallat regn.)

Det är energiboost att hålla skrivkurs. För allt. För dramatiken, karaktärerna, intrigerna. Och när man skriver det så där förstår man ju. Att om det ska vara dramatik, intriger och karaktärer - det är klart att sånt är intensivt. Att man liksom kan leva upp av allt som ska hända.

Finns det nåt häftigare att få vara med om än när nån skriver det där som kan bli - som kan växa. Oftast gör de det förr. Och senare.

Jag har gjort det själv. Man sitter där, styrd av vissa förutsättningar, vad det nu är, skriv om förvåning, använd de här orden, ställ en arrogant karaktär mot en ledsen, skriv om en glad utan att skriva glad, karaktären träffar sin mamma, hitta ett brev, tre-sex scener osv. Man kämpar med att sätta ord på pappret under de där förutsättningarna och det ska göras på förslagsvis sju minuter. Måste få ur sej nåt. Och så tänker man, fan vilket dravel. Överväger att inte öppna käften och läsa upp det, överväger att riva sönder pappret. Bränna och förstöra och för evigt glömma.

Så läser man ändå.

Ibland hör man det själv. Ibland säger nån. Där, säger nån, där, det där, det där det där det där, det känns.

Adrenalinet. Tisdagar. Lite bättre dagar igen.

måndag 23 september 2013

(Lek)plats

Om en och en halv vecka är det dags för Ekenäs bokkalas. Själva kalaset pågår 3-6 oktober.

Jag ska i synnerhet vara på plats den 5 oktober. Maria Turtschaninoff ska intervjua mej kl 13.30-14.00 i Gamla Stadshuset. Är rätt nyfiken vad hon ska hitta på att fråga. Plus att jag vet ju att hon kan hitta på knepiga frågor.

Och just det där med frågor alltså, om bok och skrivande. Alltså man ska ju fundera på det. Vad man vill få sagt. Hur man gör. En mellanväg tycker jag, att både ta sitt skrivande på allvar, samtidigt också betrakta det utifrån och inse att visst är det en ganska mystisk sysselsättning. Sitta och skriva, hitta på berättelser. Fast då kommer jag tillbaks till det här med att det är också en lek. Kan vara en allvarlig lek, men att söka orden, meningarna, sättet att säga något - en lek.

Jag tycker att leken är viktig. Ofta är det ett sätt, åtminstone för mej, att få syn på något. Ingen skillnad egentligen vad jag skriver (också nu så här i blogg) letar jag mej fram bland orden. Kanske är lek fel ord? Men det är på många sätt en lek. Bara det att all lek är inte lustigt. Utan ibland är lek till för just det där, att förstå och kanske lära sej.

Som till exempel, att ja-a, Ekenäs, att jag en gång bodde där, gick i högstadiet. Sen flydde jag fort tillbaka mot Helsingfors igen (där jag bott innan högstadiet). Men något av den där högstadietiden blir förstås kvar. Om man letar, och varsågod, jag hindrar ingen, så kan man i den miljö jag skrivit om i Martrådar hitta en spår av den där högstadiestaden (och då menar jag inte bara högstadiescenerna) och den tanke som bet sej fast i mej medan jag bodde där under de där åren. Och just den tanken, den har jag drivit vidare sen, när jag skrivit vidare. (Men det är nästa bok så det talar jag inte om nu.)

Förutom tala med Maria så kommer jag också att läsa ur Martrådar på den litterära supén som börjar klockan 19. Måste alltså plocka ut vad jag vill läsa.

Och om du råkar befinna dej i Ekenäs under bokkalaset, kom gärna och lyssna. På mej. Och ja, gå på de andra programmen också, själv överväger jag ifall jag ska ställa upp i poetry slam på fredan.

söndag 22 september 2013

Slösöndag

Slösöndag tänker jag kalla det här för. Min avsikt är att göra så lite som möjligt.

Och visst, jag vet det kan skita sej, ifall jag får för mej att göra nåt. Men idag har jag faktiskt tänkt göra noll och intet. Möjligen läsa.

Önskar er därför en enormt skön slösöndag!


lördag 21 september 2013

Ridån är nära

Tidigare än jag trott var möjligt sitter jag och glor på min text och inser att jag nått punkten för att sitta och glo ut i luften.

Jaaaa!

Eller det skulle förstås vara väldigt kul att bara fortsätta skriva. Men också kaos behöver viss dramaturgi.

Det är ju det att när jag plötsligt inser att ifall den där karaktären kunde, skulle hen vända sitt sura ansikte mot mej och be mej lägga av. Troligen efterföljt av fula ord.

Jag kan skriva idag, kanske i morgon. Men sen, ridån är nära. Eller för att säga som i en viss bokserie "winter is coming". Med det menar jag att eftersom jag kan ramarna för den här berättelsen kan jag inte hålla på som om allt var möjligt. Allt är inte längre möjligt. Alltså surar karaktärerna. Och jag glor ut i luften. Måste undvika att dra ut på tiden, ingen vinter, möjligen lite höst.

fredag 20 september 2013

Kom kom kom...

Finally, programmet för Fantastika2013 i Stockholm, så att jag vet var jag ska vara (och vad jag vill gå och lyssna på).

Jo och jag är taggad till max. Of course är jag nervös. Jamen, kolla nu då, jag ska ju sitta i tre paneler och det betyder skärpt som attans, ja och den sista går på engelska fast det är okej även om jag inser att alla andra i panelen talar liksom engelska betydligt mer och oftare än jag brukar.

Alltså folks, ifall ni råkar bo i, eller i närheten av, Stockholm så tycker jag att det skulle vara alldeles otroligt kul att få se er i publiken. Man har gott om möjligheter att få lyssna på mej i olika sammanhang också (och det vill man, visst?). Både på lördag och söndag. Sen kan man efteråt komma fram till mej och klappa mej på axeln och säga, det där gick fint, jättefint. (Ifall det gick usligt, ljug, tack.)

Finlandssvensk fantastik, Lördag 17-18, Lilla scen
I traditionen från Tove Jansson och Irmelin Sandman Lilius har det kommit en rad unga fantastikförfattare i Finland som skriver på svenska. Fyra av dem samtalar med Johan Anglemark.
Johan Anglemark (M)
Mia Franck (alltså jag)
Hannele Mikaela Taivassalo
Maria Turtschaninoff
Jenny Wiik

Vi torde allihop ha med oss böcker också, ifall man känner att man vill införskaffa Martrådar till exempel. Eller ifall man köpt så kan jag gärna krafsa ner en dedikation.

Vampyer, maror m.fl, Söndag 10-11, Lilla scen
Hanna Wallenbro (M)
Mia Franck
Mattias Fyhr
Hannele Mikaela Taivassalo

Vad exakt vi ska tala om? Nå. Mikaela har skrivit om en vampyr som flänger omkring i världen. Själv har jag skrivit om en Mara som håller sej i sin småstad. Mattias Fyhr har ägnat sig åt skräck överlag i en doktorsavhandling. Så, monstrositet tycker jag ligger rätt. Monster och människor. Horror och terror. Utsugare och hämnd.

Female Authors, Söndag 13-14, Stora scen
Jukka Halme (M)
John Berlyne
Mia Franck
Ian Sales
Karin Tidbeck
Jo Walton

Och om den här panelen kan jag säga att jag antagligen kommer att vara starstruck. Fast det låtsas vi inte om utan inser att det faktiskt är otroligt kul att få kastas in i samlingen.

Kom alltså till Dieselverkstaden i Sickla, Stockholm. Kom kom kom! (För övrigt är de där tre "kom", något som finns i Martrådar, när Maran sjunger. Själv känner jag att jag måste följa rådet, för säkerhets skull.)

torsdag 19 september 2013

Författarintervju med Katarina Persson


Idag har jag fått besök av Katarina Persson som debuterar med en roman, 90 minuter. Jag fick nöjet att ställa henne några frågor om bok och skrivande. Boken ges ut av Frank förlag (förutom att de saknar ett c i sitt namn, så måste jag ju påpeka att vilket förträffligt förlagsnamn).

Jag har följt Katis blogg och vet hur glad jag blev när hon äntligen klättrade ut ur hemlighetsmakeriet och sa att hon skulle få sin bok publicerad. Hur som helst, här, intervju med Kati om hennes 436 sidor långa debutroman (inget dåligt sidantal det).

Du har skrivit en bok, 90 minuter, heter den. Vad handlar boken om?

Boken utspelar sig under ett år i min huvudkaraktär Ninas liv då hon tar jobbet som assistent åt en skådespelare i Hollywood. Detta kommer att förändra hela hennes liv, på ett sätt hon aldrig hade förväntat sig. Både utåt och inåt. Boken handlar om att följa sina drömmar och att hitta sin plats i livet.


Vem är din publik, alltså vem/vilka har du tänkt dig att huvudsakligen är dina läsare?

Kvinnor i alla åldrar, kanske främst de som läser för att underhållas och för att få en stunds verklighetsflykt. De som gillar chick lit och romantiska komedier.


Beskriv ditt sätt att skriva med högst tio ord.

Snabbt, passionerat, egensinnigt... Hm, jag inser att det kan låta som om jag pratar om något helt annat…


Nån del i skrivprocessen som du inte gillar?

Hm, jag gillar nog alla delarna. Det mest ångestfyllda är helt klart det där första råmanus-stadiet, innan man har en hel story. Men ogilla... hm, jag svarar nog väntan, den när man har skickat in sitt manus och väntar på att få veta om det duger. Det är för övrigt där jag befinner mig just nu. Himla frustrerande.


Om du fick träffa IRL någon av dina karaktärer, vem skulle det vara och vad skulle ni snacka om?

Åhh, jag vill ju träffa dem allihop, men ärligt talat känns det som om jag redan gjort det. Jag har ju umgåtts med dem varje dag under ett och ett halvt års tid. Jag skulle förstås gilla att träffa Jake... Men jag svarar Nina, för att få veta vad som hände mellan scenerna, det där som inte kom med.


Vad får kreativiteten att flöda?

Lustigt nog är själva skrivandet den största källan till kreativitet för mig. Att alltid vara i skrivar-mode är som att ha en motor igång dygnet runt som ständigt alstrar nya idéer.


Det man oftast uppmanas att göra för att skriva en bok, är förstås att skriva, men har du ett skrivtips utöver det, nåt som hjälpt dig att skriva?

Precis som du säger. Skriv varje dag. Ta skrivandet på allvar, se det som ett jobb. Skriv om det du brinner för och var inte rädd att utforska områden du inte känner till. Be andra om feedback. Och slutligen, Ha tålamod.


Kul att du tittade in Kati. Lycka till med debuten. Själv ser jag fram emot att plöja igenom din bok.

onsdag 18 september 2013

Hamrar vidare

Kan det sägas för ofta? Jag tror inte det. Man ska skriva mycket skit innan det blir text av manuset.

Det kan vara jobbigt att hamra ner orden och undra ifall hela dagens arbete är värdelöst. Om man kanske borde stryka alltihop direkt. Men jag vägrar.

Om jag stryker för tidigt då försvinner eventuellt nåt viktigt. Och en sak som garanterat fladdrar iväg är ivern, glädjen över att hitta på nytt, att göra vad som helst. För vad har det för betydelse om ingen annan än jag ska se de där träiga gestaltningarna?

Men mest oroar jag mej för att råka stryka det som var den egentliga idén. Att råka riva upp den med rötterna.

Jag skriver vidare. Det blir just så skräp som det blir. Det är egalt. Jag hamrar på tangenterna. Gör hopplösa utvikningar, låter karaktärer säga saker de aldrig skulle säga. För nånstans finns det där jag egentligen vill. Och jo, jag vet vad jag vill. Jag vet vad som är kärnan i den här berättelsen. För mej. Det skriver jag ner med jämna mellanrum, påminner jag mej själv om.



I morgon får jag besök. Här. På bloggen. Katarina Persson har svarat på frågor om om boken, 90 minuter, och om skriva. Titta in då. Chick lit hör boken till, en brokig genre, och också ofta omdebatterad, så där som rätt många böcker för och om kvinnor är. Därför extra roligt varje gång det dyker upp en ny sån bok. Tycker jag.

tisdag 17 september 2013

Var som helst

Visst skrev mina 500 ord (eller de blev runt 1000) igår. Sen läste jag igenom texten. Jorå, det är bra. Jag har verkligen inte sparat på infall. 

I ungefär varje textdel har jag droppat in nåt som måste fixas. Ett skadat ben. Men skadat hur? En försvunnen man, som försvann när? En tjej som dyker upp, var kom hon ifrån? En nyckel. En dörr. Hör de ihop? Sex. Oh yeah. Tycks ha vridit in en del sånt också. Och mellan "fel" personer. Of course.

Sammanfattningsvis, ja vad kul det är att skriva nytt. Förvirrande och kaotiskt också. Men man kan börja var som helst. Jag börjar var som helst. Den här texten vill inte skrivas kronologiskt. Kan inte skrivas kronologiskt. Då hittar man plötsligt ett skadat ben att fundera på.

Alla dessa skadade ben (och jag menar det inte bokstavligen) ger texten driv, framåt och fort. Jag tror inte ens att jag tänker reda ut dem kronologiskt. Vissa svar ska man helt enkelt få vänta på.

Det är ju det också. Jag vet vad jag gjort i ettan och tvåan. Måste hacka annorlunda här. Stycka upp och rada ut på nytt sätt för en trilogi får inte vara självklar, får inte bara ha driv, måste också förvåna. Just därför, det kaotiska, det okronologiska och alla dessa skadade ben.

Tror att om det är nåt skrivtips jag själv skulle följa så är det kaoset, man kan börja var som helst. Man kan då skita i allt som händer innan. 

måndag 16 september 2013

Det här är slutet

Jamen så öppnar jag äntligen filen med del tre. Och där är det. Som om jag var tillbaka på Leros när jag bläddrar igenom anteckningarna. Jag kan känna doften av hav, höra smällarna alldeles för nära, en man matar duvor, gubbens kaptenshatt och alla de där jag åkte med, skratt och allting som bränner och blänker.

Det här är slutet. Och jag tittar på det jag skrivit. Det här är verkligen slutet.

Är det för att man blir nervös över allt detta ihopknytande, är det därför som författare ibland får för sig att skriva ännu en fjärde del? För att det kanske inte går att dra ihop varenda tråd? Och jag menar, trådar, på allvar, jag skriver ju om dem, trådarna. När man sen märker att vissa trådar ändå kommer att slarva, så tänker man del fyra. Nej, jag tänker inte del fyra. Jag är bara nervös. För att det är slutet. För att när jag har skrivit det här då ska jag lämna dem. Då har de gjort sitt.

Avskedsmelankoli innan jag skrivit klart. Samtidigt ivrig, ja ja, mycket till och med. Att få veta. Jag har ju redan börjat på den här berättelsen.

Nu blir det ordantal per dag för att få ihop texten. Mitt mål brukar vara minst femhundra ord. Dags att skriva dem.

söndag 15 september 2013

Ingen vila för de läsande

Ibland inser man hur lite man läst. Hur mycket som återstår. Och sen ger man upp för listan är för lång. Mitt liv räcker inte till.

Och ändå, skit samma, överväger att pigga upp mig med en beställning på böcker och nån av de här kanske slinker med då. För jag vill gärna läsa nåt nytt. Ifall du känner att din fantasy- och scifiläsning behöver utökas, kolla här. Och lycka till! Kanske du hinner.

lördag 14 september 2013

Svängande armar

Det där med att man ibland går omkring och iakttar folk. Ibland kan det bli maniskt.

Gick hem från tåget och började kolla hur folk rör armarna när de går. Ena eller båda armarna, eller om de håller i nåt och inte rör armar. Kvinnan framför mej gick med raska steg och armen svängde i snabb takt. På andra sidan gatan en hängig farbror med högt svängande armar. En tjej bland tre tjejer som gick med armarna stelt längs sidan. En kvinna med stort lager väskor i händerna svängde inte alls. Kvinnan framför mej igen, och jag inser att jag anspassat mitt eget armsvängade i takt och det gör mej stressad för jag hasar långsamt fram medan hon går fort och ändå svänger plötsligt våra armar i takt. Jag kan inte svischa armen fram och tillbaka så där frenetiskt för det ser faktiskt inte klokt ut.

Förutom då att man blir lätt knäpp och ser hur olika och ibland lika armar flyger av och an när folk går blir det också människor av dem, personer, individer beroende på hur armarna rör sig. Det är klart att det har med kroppspråk att göra och att jag gick omkring och aktivt avläste det. Hur en del rör sej närmast husväggarna och armarna svänger bara lite grann. Andra går med stora stadiga steg och en bestämt svängande arm, i andra ofta en portfölj. Minns att jag pratat om det här med nån. Och att personen ifråga nån gång beslutat att inte svänga armarna, att det varit en så stor gest, en synlig.

Visst är det en fascinerande rörelse folk gör när de går. Ja och om du vill veta mer om det, "Därför svänger dina armar när du går".

Efter ett tag blev jag tvungen att liksom glo på hus för att liksom ta mej ur det hela.

fredag 13 september 2013

På tåget

På tåget. Satt och läste i en bok om skrivande. Medan jag rimligtvis samtidigt, of course,  multitasking lyssnade på medpassagerarna.

En upprörd ung man. Han ville inte betala biljetten. Tyckte det var för dyrt. Krävde att få stiga av. Jag kollade ut och såg den förbirusande världen. Undrade a) om mannen menade allvar, ska han kasta sej ut ur tåget och rulla runt innan han stannar som på film och jag menar, det ville jag gärna se b) hur tusan ska han få upp dörren för att åstadkomma det där, kommer han att slita den där nödhammaren från väggen och slå sej ut, för dörrarna går ju inte längre att öppna så där bara och då blir det inte det där filmhoppet jag vill se.

Nåja. Han gjorde inget av det jag hann måla upp för mej själv. Reste sej bara ilsket och försvann ut ur vagnen och klev av på nästa station. Men poängen var att jag precis hade läst i den där boken om skrivande, om att fundera på saker man inget vet om och hur man ska tackla sånt. Och att jag förstås omedelbart satte det hela i praktisk tillämpning genom att fundera på hur mannen skulle ta sig av tåget. För det finns gränser för vad jag vill göra i praktiken, slänga mej av tåg hör till de gränserna - däremot går det alldeles utmärkt att plötsligt se det när tillfälle bjuds genom en hugad kandidat så där på tåget. Insåg att jag måste skriva just det. Vilket alltså ledde vidare till en bokidé jag filat och hamrat på ett tag. Där har jag pga ung arg man infogat en tågscen. Vad som händer i den och sånt, tja det återstår att se.

Hur som helst. Tusan vad glad man blir över tågbiljettprisilska ibland. Man får en scen. Det är värt också det vidriga faktum att kaffekokaren på tåget gått sönder så det såldes inget kaffe.



Den skumögda fotografen

Den skumögda fotografen (jag) tog fram mobilen för att ta bilder från festen. Vad har jag då lärt mej av det vågade experimentet? Att jag borde börja plåta tidigare på kvällen, innan skumögdheten fullständigt tagit över. Men kul hade jag. Lägg märke till att ju längre kvällen lider, dess mer lider skumögdheten också.

Cara Knuutinen och Lena Frölander-Ulf på terssen.

Jenny Wiik från sidan sett.

Anna Gullichsen och Sofia Torvalds genom dimmigt fotograffilter.

Maria Turtschaninoff försöker undvika bildbevis. Good luck. Se nedan.

Maria, Linda Bondestam och Lena i rosa skimrande filter.

torsdag 12 september 2013

Kejserlig garderob

Idag mot Helsingfors och höstfest. Herrlian tider.

Utom förstås, klädskåpet. Verkar som om jag inte har några kläder. Det är enormt tragiskt. Och jag har aldrig tyckt om den där sagan, du vet, Kejsarens nya kläder, den får mej alltid att skämmas över kejsarns dumhet.

Me and my petty problems. Jag vet. Men ändå. Snälla klädskåp, innehåll nåt jag inte minns.

På tal om kläder. Alltså om man tänker lite utanför min klädskåp.Jag funderar på karaktärer och kläder. Hur mycket man egentligen beskriver kläder. För kläder fungerar ju ofta som en tidsmarkör. Eller stilmarkör.

Satt och läste igenom en artikel jag skrivit, eller läste korrekturet igår och där har jag bland annat talat om kläderna, hur karaktärerna placeras i en viss tid genom sina kläder. Hur de också tittar på varann och avläser kläderna. Rätt fascinerande, tycker ju jag då.

I vissa romaner beskrivs karaktärers kläder ingående, ibland för att visa att det är en annan tid än nu, ibland för att visa att det är nu. Förutom karaktärsbeskrivande så är kläder en del av miljön.

Samtidigt kan det ibland vara viktigt att inte peta in för många detaljer, knappar och krås, för det är just det, beskrivning, information. Texten kan stanna upp. För det är inte alltid, trots förklaringar, helt lätt att se de där kläderna. Eller sen blir det för mycket eller för litet. Man börjar beskriva en skjorta och undrar om man måste klämma in att karaktären har brallor också. Men det kanske inte är det viktiga. Men det kan bli det ifall nån tror att man har att göra med den där kejsaren igen som struttar omkring som Kalle Anka.

Kläder alltså. Ett sätt att presentera karaktärer för världen och i världen.

Och det är sånt jag står och tänker på när jag tittar in i min för närvarande kejserliga garderob. Önskar bara att kejserlig betydde att det fanns nåt att välja mellan.


onsdag 11 september 2013

Fest hela veckan

Ett litet mumintroll gick hem
från mjölkbutiken klockan fem

Vad tror du att det hände sen?

Det här lilla mumintrollet ska ta itu med allt det där som blivit sladdrande medan jag varit sjuk och frånvarande. Det är vad jag ska göra idag.

Och imorgon är det torsdag och höstfest på förlaget så då ska jag hasta iväg till Helsingfors på party.

Ja och på fredag blir det skaldjurskalas med kompisar.

Ett enda långt partajande. Man ska väl för fasen belöna sej när man tryckt på knappen. Utom idag då, när det ska arbetas.

Nästa vecka ska jag fortsätta med tredje delen. Och där, wunderbaum, sublimt, fantastique, ska jag SKRIVA, inget redigerande utan i stället ska det fabuleras. Kärlek till det stadiet när allt är möjligt och inget ska fixas bara kasta sej ut över branten. Så nästa vecka ska jag leka.

tisdag 10 september 2013

Det har jag gjort. Har jag?

Klar klar klar klar klar klar!

Har skickat iväg manuset.

Och nu ska jag sitta här och tänka på just ingenting alls resten av dagen. Mest ska jag låta bli att tänka på att jag har skickat iväg. Det har jag alltså glömt att jag gjort. Påminn mig inte. Det är lite nervöst. Känsligt.

Äntligen vid min läst

Äntligen stod prästen i predikstolen (Selma Lagerlöf Gösta Berlings saga)*
Eller, äntligen sitter jag vid datorn med manushögen bredvid mej. Visserligen hostar jag med jämna mellanrum sönder innanmätet, men det är hostskrällar man får ta.

Ivrig, herrejöss vad ivrig man blir av att ligga en dag på soffan. Alltså låg och läste inför bokmässan i Helsingfors, då jag ska sitta i samma panel som en drös andra författare och har nu plöjt igenom Johanna Holmströms Asfaltsänglar. Skulle säga trevlig läsning, men tidvis är det kanske inte trevlig som beskriver bäst, utan mer att jag fascineras av att få ta del av något jag känner dåligt till. Dessutom, ah, språket! Hon har ett så fantastiskt fint språk. Vad det handlar om? Om att vara flicka, muslim och att faktiskt få vara just det flicka och muslim, inte bara på olika sätt möjlig att använda och därmed utsatt.

Som jag skrev igår, arbiskursen börjar snart. Tja, dessutom blev den knökfull nästan med en gång. 11 av 12 personer anmälde sej klockan 18. Kontrollerade precis, nu är det folk på reservplats. Måste fundera på hur jag gör med det.

Men nu nu nu, texten, ah, texten! Jag känner mej som om jag kom springande med armarna utsträckta för krama sönder och samman allting, som jag har längtat! Fattar du! Glädjeyran! Ballonger. Trumpetfanfarerna. Hejaklacken. Applådåskorna. Och en kopp kaffe! (Igår ville jag inte ens ha kaffe, det säger en hel del om vilken grad av vissenhet vi talar om.)

Där tog jag en liten paus i yran för att hosta. Men nu är jag klar med det och kan sätta igång.



*En av de häftigaste inledningsmeningar som skrivits i svensk litteratur.

måndag 9 september 2013

Åbo Arbis

Idag ska man anmäla sej till Kreativt skrivande vid Åbo Arbis. Och mitt lilla tips är att vara snabb. Har råkat på några stycken som sagt att de tänkt anmäla sig till kursen. Kan alltså uppstå köbildning.

Fast det är förstås inte därför man ska anmäla sej, utan för att det kommer att bli abnormt kul. Har massvis med nya idéer och planer för årets kurs. Kan den inte sätta igång snart?

Klockan 18 kan man anmäla sej här.

Soffan & jag

Fortfarande ett elände med mig.

Skulle ha jobbat klart idag. Manuset. Orkar inte. Tänker lägga mig på soffan och ligga där och läsa, sova och glo mej igenom film. Det jag tänker resa mej upp för att hämta är varm dryck. I övrigt får världen ha det.

Inte för att jag kommer undan. Vi har lägenhetsvisning senare på eftermiddagen, då får jag helt enkelt pallra mej ut och till bilen. Men just nu, soffan & jag. Samt gärna en katt på magen.

söndag 8 september 2013

synd om

Klart att man vaknar och har ont i halsen. Riktigt skitjobbigt ont.

Uff. Eller aj. Urk. Svälj.

Resten av familjen har ren haft sin andel, men de bara liksom hade sin andel, så där, jaha ont i halsen jaha. När det når mej då är det mer så där aaaaaaj synd om synd om aaaaj svälj och sov dåligt också förstås.

Varför ska de andra liksom vara lite sjuka och jag känna mej som om jag till och med tycker att septembervädret är irriterande.

Det är bäst jag slutar blogga nu. Jag kommer i varje fall inte att säga nåt klokt eller kul. Förstås inte. Synd om.

lördag 7 september 2013

En sak jag skulle ha sagt

Jag var troligen lite till mej igår eftersom jag skrev det blogginlägg jag skrev. För egentligen skulle jag ha berättat att jag gått och blivit handledare på litterärt skapande. Alltså på den tvååriga skrivkursen, författarutbildningen, vad man nu vill kalla den. Och ja, det är rätt stort det.

En gång har jag själv gått den där kursen. Det var när den var ny. Så ny att den inte hade någon romersk siffra efter sej. Pionjärkursen, försökskaninerna, det var vi det. Och när jag satt där och tittade på den där häftiga gruppen som hade samlats där, så kom jag fasen ihåg hur det kändes. Att sitta där.

Dessutom gick det att känna det liksom alldeles i egenskap av mej själv också. Lite nervigt. Jamen, man börjar liksom på ettan. Det är ju det.

Hur som helst. Det var en grej jag tänkte på. Som jag skulle ha sagt igår. Men som jag inte fick ur mej. Jag säger den här i stället, för den kan liksom lika gärna sägas åt vem som helst som skriver. Det var bara det att jag insåg att det aldrig sades igår av nån. För det var mycket sånt där praktiskt om texter hit och texter dit, yadi yada.

Men det jag vill säga, förutom att man ska ju liksom skriva, är att det där skrivandet är roligt. Ja, alltså, visst är det sjukt att jag säger det nu? Att det är kul att skriva. Det är en lek menar jag. Inte bara allvar och man måste jobba jobba jobba. Utan hej, det är en lek, man berättar berättelser för sej själv va. Mycket underhållande. Och att det är en lek, det är det som gör att man kan prova sej fram, göra misstag, göra fel och skriva uruselt, för man leker, provar och tänjer sina gränser. Men man får skriva skit för att skriva är en lek.

Rajt. Det där borde jag alltså ha hävt ur mej för allt är inte så fasens allvarligt. Men jag har sagt det nu och ifall nån littskapare läser det så är jag nöjd och glad med det. För det gäller då tycker jag på nåt vis alla som skriver. Att hej, det är roligt och jag har inte slutat leka. Never will.

Betyder förstås också, att den som sej i leken ger... (NÄ, det där sa jag inte.)

fredag 6 september 2013

Har nånting att säga

Det finns nånting att säga. Så man ger en karaktär en röst. Ett sätt att se på världen.

Efter det sätter man igång att krångla till det. Planterar gevär på väggen och hjälpare på vägen och smäller av den första kyssen. Man rycker och river i karaktärerna. Driver dem framåt och uppåt väggarna.

Och ändå finns det där, ringlar sej igenom alltihop, ett tema. Eller hellre just det där med sättet att se på världen, värderingar som ska luftas. Helst så att vissa värderingar rycks upp med rötterna.

Ja, alltså jag vill det i alla fall. När jag läser, få syn på saker jag inte tänkt på, eller inte tänkt på ordentligt. Så det vill jag när jag skriver också, leta mej fram till det som tvingar upp mina (och kanske andras) ögon. Fast samtidigt ändå, krånglar jag till det för att det inte ska bli nån predikan, det ska smyga in där i krånglet, rassla bland orden. Få det att klia. Ja och då blir det både nånting att säga och hur man säger det i berättelsen.

Nådde fram till ett sånt där stycke igår. Där det flyter ihop och är fint. Jäkligt snyggt skrivet om jag får säga det själv. Bara det minimala problemet att det förstås är fel för krånglet, detaljerna stämmer inte.

Det tar emot att förstöra detta stycke, men sättet att se eller, i det här fallet, att inte se måste styras upp. Så nu gör jag det bara.

Men min poäng är alltså, att man har nånting att säga och att man inte får glömma bort det i berättelsen. Ibland låter jag mej svepas med. Skärp mej, säger jag om det.

torsdag 5 september 2013

Skrivhumöret svänger

Har jag gått in MER? Fördjupat? Skrivit in mer? Har jag det? Det är vad jag frågat mej medan jag läst och grävt omkring i texten. Liksom stuckit ner spaden och vänt på jorden. Skyfflat vilt omkring på vissa ställen. Sett maskar kravla fram ur jorden. Råttor som ser ljuset efter långt liv i mörka tunnlar. Det börjar banne mej vara uppluckrat och trådarna fladdrar som de ska, där de ska.

Festen! Jag har fason på festen. Det är ett party jag inte skulle gå på, ifall nån undrar. Men där svänger. Inte glatt danssvängande ben, utan fnurrorna, gnisslandet, blodet bubblar. Det är en fest. Festligt, eller kanske fest-lik(t).

Det böljar. Berättelsen för framåt. En textbit har jag strukit. Ett stort kryss över de raderna. Bort när jag inte vill läsa. Bort för det är ingen orsak att stanna om det inte driver framåt. Bort med meningslösheten.

Och nu, ska skriva in ändringarna. Har redan börjat. Rättar och korrigerar. Petar in meningar, ord. Skriver till nån scen här och nån scen där. Igår skrev jag en helt ny scen. Satt och stirrade på den. För det var infallet jag fick och efteråt, stum stirrar jag på scenen. Ska den vara där? Ska den? Tur att man råkade träffa skrivkollega igår, att jag fick muttra surt om min dumma scen och mitt dumma manus och min egen dumhet. Skönt då att få höra att man är en fjant (vilket jag visste) och att det där låter ju bra.

Idag är jag GLAD! Ja, fasen vad det här skrivhumöret svänger. Svänger som festen i mitt manus gör det. Igår skulle allting brännas och idag är det fan-tas-tiskt. Det är egentligen den enda rätta inställningen att närma sig ett manus. Så man slipper tänka m-anus. Nu lallar vi in i texten, för jag läste precis igenom infallet, bara lite ska till där, sen SITTER det.

Önskar samtliga en god dag bland meningsfulla ord.

onsdag 4 september 2013

Sämre med förståndet

Den här genomläsningen ska läsas igenom idag. Betyder att jag ska vrida omkring i slutscenen. Den enda jag inte rört, inte läst innan jag tog itu med helheten.

Hade hård takt på igår och skulle ha läst slutet också, men sen, nä, för självförtroendet sjönk till noll eller minus och jag undrade ifall hela berättelsen är skit. Alltså på allvar. Först läser man nästan 200 sidor och tänker, åh vad jag kan. Trallalaa. Och så fjutt, uff, vilken idiot jag är och detta kan aldrig räddas.

Dylika omläsningar ska göras när läsaren är pigg och har återfått sitt förnuft.

Vet inte om pigg är ordet som beskriver mej idag.

Opiggheten kan bero på att jag den här veckan jobbar från klockan åtta på morgonen till åtta på kvällen. Alltså först redigera och sen annat jobb. Det gör gott för inkomsterna. Men är tydligen sämre för förståndet.

Hursomhelst, det ska göras.

Måtte orden flyta lena och vänliga i texten. Det är mitt mantra idag. Du då? Vad rabblar du på för att peppa dej själv? Eller ifall du råkar vara sprängfylld av självförtroende, hur tog du dej dit? Jag har glömt hur man gör.

tisdag 3 september 2013

Anpassad skrivövning

Gissa om jag hunnit läsa fram till festen? Gissa om jag tycker att det var ett smart drag att läsa igenom vad som händer innan?

Naturligtvis har jag hunnit läsa fram till festen. Den som jag inte fått nån fason på.

Självklart var det smart av mej (jag har mina stunder) att läsa igenom. Därmed inte sagt att festen skulle liksom flyta på som jag vill än. Ingen sjudundrande partystämning över det kalaset. Men jag ställde frågan: Vad vill jag här? Och sen körde jag igenom, skrev vad som är viktigt. Lite brainstorming kring scenen alltså, eller scenerna för det är fler än en och de är inte som de ska. Resultat, jag ska skriva om dem. Med scentänk som ledstjärna. Resten, bort. Har ungefär tio ord som jag skriver från:
förberedelser, flickan, brott, vaniljdoft, misstänksam, straff, dryck, gömstället, offer, gaddar
Utplockade ur scenerna. En anpassad skrivövning. Dessutom, när jag skrev upp ett av de där orden förstod jag vad jag ville. Svaret på vad vill jag här finns bland dessa ord.

När rätt ord uppenbarar sej! *slår mej för pannan* Självklart! *slår mej för pannan* (igen) Hur långsam får man vara?




måndag 2 september 2013

Den som spar han har

Läser i tidningen om opålitliga datorer. Och inser att jag pga ny dator slarvat. Därför skäms jag lite grann just nu. För brukar inte slarva med att spara mina filer. Jag menar, jag vill faktiskt inte att de ska försvinna.

Just nu har jag alltså bara Dropbox och dator. Borde alltså spara på fler och andra ställen. Fler moln. Extern hårdskiva. Tidigare har jag brukat spara lite här och där och mejla och what not. Men nu. Ny dator. Jag lever farligt.

Varför det då? Jo, för datorer kan ramla i golvet. Ett moln räcker inte. Genom att sprida ut i flera har man också större chans att faktiskt återfå eventuella förlorade filer. En och annan roman som man exempelvis inte vill att ska förintas. Jag är alltså inte mycket för att börja om från noll med romaner. Det finns ju folk som gör så. Skriver en version och skriver en ny. Inte jag. Måste alltså gardera mej.

Gör du det? Sparar på tillräckligt många ställen? 

söndag 1 september 2013

Ibland får man ju idéer

Jag har fått en idé. En seg en. Som jag tror att är det där som borde finnas. Som fanns i Martrådar. Som alltså borde in här i del två. En idé. Jag ska prova den.

Ibland får man ju såna där, idéer. Först känner man sej som ett geni. Pöser och klappar sej på axeln. Den stora stunden får man gärna ta till vara för många av infallen är luftslott. Korthus. Pysande ballonger. Ja alltså bara dumt. Men man känner sig bra. En kort tag i alla fall.

Men det är klart. En del idéer är stora. Eller stämmer överens och passar in.

Och jag tror det här är en sån. Har bara inte börjat skriva på den än. Utan fortsätter läsa för om det är en bra idé då måste jag hitta var den dyker upp igen. Den första platsen är en plantering. Nu gäller det att hitta förlängningen, fortsättningen, förgreningen. Så jag läser vidare.

Jo förresten, nöjd med vad jag gjort så här långt. Riktigt belåten. Fast jag är också på väg in i minerat textområde. Men vidare ska jag.