onsdag 31 juli 2013

"Det här blir fint"

Måste bara säga det. Att min testläsare skrev "Det här blir fint." Och det gäller alltså del två. Fortsättningen. Uppföljaren. Och "egentligen har jag inga invändningar", jisses. För nä, inga invändningar, utveckling mest. En del förenkling. Viss inveckling. En hel del jobb att göra, för mej. 

Mest ändå. Tänkte att jag behöver sånt här. Nätverkandet. Uppmuntran. Att jag jobbar bäst då. När jag inte känner mej ensam utan finns i ett sammanhang, att det är så texter blir mer. Ett litet, "du vet". För visst vet jag. Blir inte förvånad över kommentarerna. Det vänder sej inte i mej, visste att de där karaktärerna måste få mer utrymme, mer tydlighet. Mer kött. Och nån av dem behöver mer egen vilja. 

Man måste också förstå varför nån ska dö. För dö ska nån i tvåan. Döden dö. Men då måste läsaren bry sej. Jag måste bry mej.

Längre in bland trådarna. De där martrådarna. Dit ska jag. Kötta till berättelsen.

Jag har berättelsen. Ja. Och nu har jag också hört nån annan än min inre benhårda kritiker säga det. "Det här blir fint."


tisdag 30 juli 2013

Gästar förlaget

Eftersom jag börjar gästblogga på förlaget idag så kunde man ju tro att det är augusti. Eller snarast så är jag liksom inzoomad på att det är augusti. Vilket betyder att regnet mottages leende, tack regnet, arbetsmoralen kan höjas och jag kan hinna med grejer.

Men nu alltså, gästbloggar på Sets, idag om att Flytta liv i låda. Gästblogga kommer jag att göra under augusti, sisådär tre gånger i veckan.

måndag 29 juli 2013

Bland folk

Det var fotbolls-em det. Åker hem igen. Det är mäktigt i alla fall att sitta bland 41 tusen människor. Stämningen och vågen.

Published with Blogger-droid v2.0.10

söndag 28 juli 2013

Dream on eller nåt

Hänger i Stockholm. Väntar på fotbollsfinal.

Men imorse när jag ramlade in hos lillebror och la mej att vila löste jag gårdagens skrivproblem. Ja. Dessutom, för jag drömde ju, så vann jag pengar på lotto och kunde göra precis vad jag ville.

Uff att vakna utan pengar. Fast skönt att lösa skrivproblem.

Snart fotboll.

Published with Blogger-droid v2.0.10

lördag 27 juli 2013

Innan skammen

Den frågan, som betaläsaren lämnar efter sej, den där som man tänker: Det vet jag inte. - Men jag borde göra det. 

Ja. Låt oss dröja här vid skammen. Vid rodnaden. Om jag alltså brukade rodna, skulle jag. Där har jag suttit och vridit ur mej texten, till och med redigerat den. Jag har jobbat igenom den två varv. Ändå står den där frågan där.

Inte vilken fråga som helst. Nej. Utan den självklara. Den som liksom är en bärande del av allting. Och jag och skammen ser varann i ögonen, gamla bekanta. Skammen, hen ler. Jag ler inte.

Allt det andra är bara småpotatis, sånt man kan glömma eller inte fatta att man borde svara på. Men den här frågan... *skakar på huvudet*

Bäst att alltså försöka se om jag kan hitta ett svar, innan skammen börjar asgarva.

fredag 26 juli 2013

Betar av - och an

Eftersom jag på nu haft och har en del betaläsning att, ja, beta mej igenom har jag funderat på det. Att läsa andras texter alltså. Jag som läser. Och nån som läst/läser min text.

Det är klart att jag gör det för att jag tycker om att det är skitkul. Om jag är bra på det beror inte bara på mej, det beror också på vad den som lämnat text till läsning egentligen behöver. Och författare behöver olika. En del behöver hurrarop. Andra vill att man bara pekar, här, pekar man, nåt, gör nåt här. Mest som ett streck i kanten bara. Sen finns de som vill ha mer handgripligheter, inga vantar, pekfingrar som säger hur en viss grej verkar.

Ibland vet jag, alltså vet vad skribenten kommer att behöva. Andra gånger får man köra en blandning av allt: hurrandet, nåt här, pekfingret. Det viktiga är att den som lämnar ifrån sej en text måste på nåt vis också veta. Ha ett slags MIN TEXT-känsla. Då kan skribenten skaka av sej eller ta till sej de kommentarer jag ger. För det är ju ändå bara jag, mina futtiga åsikter. Jag kan ha fel.

För åtminstone jag, när jag läser så där, söker jag efter allt. Innehåll, dramatisk fråga, karaktärer, relationer, dialoger, perspektiv, språk och ord. Men det betyder inte att jag sen måste peta på precis allting. Det väsentliga är berättelsen, karaktärerna och utvecklingsmöjligheterna. Alltså viktigt, att trots alla svackor man kan lida av i sitt skrivande, på nåt plan ändå, veta, känna att jag kan. Skriva alltså. Tro på det jag skriver. Eller om man inte är där än, om just den där texten som man lämnar ifrån sej är ett blödande sår, då ska man säga det också, att jag tror det kan finnas nåt här, men jag kan inte se.

Alla texter jag läser är fantastiska. Tro mej. Det är därför jag älskar att läsa sånt här. För det finns alltid i texterna nåt som får mej att bli stum av beundran. Och det är en kick. Att kunna säga, här är det. HÄR! Det som finns före och efter kan tonas ner bara man hittar de där brännpunkterna, rysningarna.

Nu ska jag fortsätta fördela min dag mellan att jobba igenom den text som jag fått tillbaks med kommentarer av superduktiga betaläsaren och själv beta vidare i läsandet. Ett superbt parallelljobb tycker jag. Betar av och an.

torsdag 25 juli 2013

Du vet att ...

someecards.com - You know you're a writer when... you wonder if that new laptop would make all the difference to your work

Och jo. Datorn gör skillnad.

Det här är en lovsång till min dator. För nu ska jag skriva på min text. Den där som jag fått kommentarer på. Är så glad över de där kommentarerna. För det känns som om, ja, som om det faktiskt kan bli en bok av den där texten jag skrev i november ifjol. Nä. Nu måste jag skriva. Ivern trycker på.

onsdag 24 juli 2013

Häxbrygd

Äntligen får jag tid att öppna anteckningshäftet. Det där som hängde med på road trip.

Det är som att läsa ett recept, tänker jag, när jag bläddrar bland sidorna med den skräpiga handstilen. Ett långt recept, kanske en häxbrygd.

Man tager vad man haver:

1 replik som bland annat innehåller Jerry
1 flak utspridd koskit
1 tilltufsad höna
8 solvarma tomater
x-antal syrsor
1 paranoid borgherre
2 vinglas av lera
1 solhjul
1 fallos
2 hästar

Allt rörs ihop för att blandas med mannen, han som kommer att bli nåt alldeles extra, han som jag såg, som förklarade en hel del för mej och som jag inte gick fram och klämde på.

Det tar ett tag för häxbrygden att bli klar. Den måste puttra och jäsa och kryddas med fler ingredienser som endast kan plockas genom hårt arbete. Vet inte hur länge det tar. Och vet inte om det blir så där fantastiskt som jag tänkt mej, kanske har jag fel ingredienser. Känner mej rätt osäker på den där Jerry till exempel, för man kan inte heta Jerry i min text, går bara inte. Det kanske inte är en människa utan nåt annat. Men vad? Varför? Hur?  Och framför allt, tänk om...

Lika bra jag kör igång, för ja, nån kock är jag inte, men häxbrygder, det gillar jag.


tisdag 23 juli 2013

Mardrömmar, betaläsning och lite annat också

Snart augusti, då kommer jag att vissa dagar i veckan blogga på förlaget. Men talar nog om när jag förflyttar mej dit så får ni haka på.

Innan dess ska jag tydligen intervjuas om mardrömmar. Well. Man kan inte klaga på variationen i vad man får svara på för frågor. Jag är rätt nyfiken på vad jag ska säga. Eller, förstås vet jag ungefär vad jag säger, men ändå, rätt vad det är gör hjärnan nåt mardrömslikt hopp och man råkar säga nåt helt annat. Man hör sej säga nåt man aldrig tänkt klämma ur sej.

Har också fått tillbaka en av de texter som varit ute på vift hos betaläsare, alltså vet jag vad jag ska göra. Så ivrig över alla kommentarerna i manuset, allt från detaljer till tja, det som jag antog att skulle behöva göras. Men man är ju sån, att man lite hoppas på nåt vis att man ska ha fel också. Att det ska finnas fast man vet att det inte gör det. För ibland är man helt enkelt en lat jäkel som vet att det kommer att straffa sej men måste försöka ändå. Så jag vet vad jag ska göra. Trycka undan den lata jäkeln.

Plus att jag har några egna betaläsningar att utföra. Alltså lika bra att sätta igång.

Fast först kaffe. Förstås.

måndag 22 juli 2013

Kattfot

Man kommer hem, glad i hågen. Man hämtar sina katter från katthemmet-hotellet och där skiter det sej. För man hittar a) en extra katt i buren med våra två, och b) en av mina katter med en tass fastklämd, jamandes som tokig om att tassen är fastklämd. Och den katten jamar inte, bara nåt litet som knappt hörs. Men nu har han alltså haft tassen klämd mellan två bräder på en bänk hela natten, där spånskivan gett efter.

Jag tryckte ner spånskivan. Insåg att jag ska ta mina katter och gå.

Så man åker hem med sina katter, ringer veterinären och får trycka in den rädda katten i buren igen. Får tassen röntgad, katten ges smärtstillande och antibiotika. Inget brutet, ifall det inte är väldigt litet. Men jag tänker inte så. Det värsta har redan hänt. Punkt.

Jag har en haltande katt, med svullen tass. Men han har slutat lukta stressad och fått sin egen doft tillbaka. DET är bra. Han spinner och buffas i åttor kring benen. Som han brukar.

Att sitta hos veterinären en söndag är inget man vill göra. Det är bara sorgliga historier omkring en.

söndag 21 juli 2013

Livslevande hår och hud

Ålrait. Här är jag. Hemma igen. Trött. Superbt nöjd och pösande över en skön resa och det trots att jag verkligen trodde jag skulle hata att åka så där mycket bil. Gjorde inte det. Tvärtom.

Och imorse. ÅH! Satt i bilen och väntade på att vi skulle anlända till hamnen och tittade förstås på de övriga bilarna runt omkring. Då såg jag honom. En karaktär. Där stod han. Livslevande och bara att se honom gjorde att jag förstod varför han över huvud taget dykt upp. Vilken uppgift han har. För allt utgår från hans utseende. Från hans hår och hud. Egentligen hade jag allt bra gärna hoppat ut ur bilen och petat lite på honom. Tryckt ett finger rätt in i kinden.

I stället slet jag fram anteckningsboken och medan jag väntade vred jag ur mej två sidor. Han blir så bra. Helt fantastisk blir han. Undras vad han sagt ifall jag petat lite på honom?

Nu ska jag skriva vidare på min karaktär. Han vill beskrivas. Jag gör som han vill. Men åh, den som ändå hade vågat dra honom i håret...

lördag 20 juli 2013

Under tiden

Medan du väntar på att jag börjar bete mej som en riktig bloggare igen och liksom bloggar aktivt får du läsa vad Anneli skriver om Martrådar. För hon har läst. Och jag är glad. Så här :D

Dessutom hittar man en recension på Adlibris. Här. Åh. Jag bara, åh.

fredag 19 juli 2013

Gravkullar och rösen

Jamen vad kul jag har haft! Eller har. Är inte hemma än. Och fatta hur mycket död jag kan samla på mej trots att huvudmålet var Legoland.

Legot var möjligen för de yngre i familjen, men miniatyrhusen var nostalgitripp. Lite som att trampa omkring bland barndomen. Det var ett visst 1980-tals stuk på bilarna till exempel. Och hur tolkar jag det? Svunnen tid. Död.

Och efter Legoland åkte vi till Jelling och kollade in världsarvet. Alltså två vikingahögar plus runstenar. Det var döden i stort format. Mycket konkret död när man går upp för trappan och ställer sej ovanpå Gorms gravkulle... Plus att jag makabert nog gillar att gå omkring på gravgårdar. Alltså gravkullarna finns då lämpligen vid en kyrka, inklusive vanlig gravgård. Tror att för mej personligen var Jelling kanske det häftigaste. Skrev långa anteckningar efteråt. För där möts hedendom och kristendom, och det gick att se. Känna på.

Dessutom, kollade in hällristningar idag. Också en gravplats. Ett stenröse. Fick guidad tur och det var bra. Efteråt ritade jag kvinnosymboler, solhjul och yxor. Viktiga grejer för bronsåldern. I synnerhet yxan.

Och så har vi förstås hängt nåra dar i Skåne. Passade på att åka till Glimmingehus och få veta allt om hur omöjligt det skulle ha varit att inta huset. Skottglugg till och med i trappan. Fast innan man kom dit var man troligen död.

Du förstår. Döden över allt.

Det märkliga med den här resan är att jag knappt klarat av att läsa. Jag har bara låtit intrycken svalla över mej. Inte en chans att gå in i nån annans värld då. Har alltså bara börjat på Besvärjelser och beskydd. Men hemma blir det väl tid.

Tror att jag ramlar in i radioskugga imorrn igen. Men sen så. Snart. Då bloggar jag mer som vanligt igen. Hoppas jag minns hur man gör.

lördag 13 juli 2013

Verk och värk

Har lite nätverk. Har en hel del sitta-bilen-värk men det är okej, jag tycker det är rätt kul att åka genom Svärje. Det är annorlunda än att åka på de vanliga vägarna.

Å så stannade vi i Vimmerby och jag blir bara barnsligt glad av att se små hus och Pippi och Karlsson på taket och Ronja.

Utöver det så har jag, insåg jag, letat efter sånt som är lite obehagligt. För såg först en bit skog som var död. Sen ett litet sumpigt vattendrag, såg ut som om det skulle kunna sluka grejer, som mej till exempel. Så jag har letat efter det idag. Typ döden alltså. Det kan man göra när solen steker och man då och då stannar för att iaktta platser.

Och vi åkte förbi Pepparkakshuset, Pomeripossa har det gott kan jag säga. Mycket gott.

Nu ska jag däcka ihop i en trött hög i min sköna hotellsäng någonstans i Blekinge.

fredag 12 juli 2013

Resande fot

Ålrait, nu ska jag ta lite aktiv semester. Ska åka genom Sverige till Danmark. Närmare bestämt till Legoland. Om det finns tid och luckor för att blogga under tiden gör jag det, samt behövs också wifi,  nåt inlägg kommer säkert men i övrigt ska jag ha tio dagar resa.

Det här med att resa, man ser grejer. Lite i stil med att ta en promenad där man aktivt söker efter vissa bestämda saker. Det är alltså vad jag kommer att göra, hålla ögonen öppna och få syn på grejer. Leta också. Just nu vet jag inte efter vad, men jag ska samla ögonblicksbilder och över huvud taget sommar.

Förutom samla för skrivintryck ska jag förstås läsa. Har plockat med mej en del böcker bland annat Maria Frieders Besvärjelser och beskydd samt ett testläsningsuppdrag. Fick också frågan om ett annat testläsande. Gott om läsning för mej. Jag tycker att det alltid är spännande att se work in progress-texter, att se kärnan och sen hur de växer.

Återkommer när jag plockat på mej intryck. Och försöker blogga när jag kan, men det blir kanske inte varje dag. Hare bra så länge.

torsdag 11 juli 2013

Dekorerar skedbladet

Vet du varför man läser böcker? När man skriver alltså. Och jag menar skönlitteratur.

Det är för att man sitter hopkrupen i dålig ställning, helt uppslukad av berättelsen och ändå... Där! Man måste störta upp efter anteckningsboken. För det finns en idé som man kan kommer att stjäla, för man är en tjuv, en skata som plockar upp den blänkande skeden. Sen böjer man skaftet, tar tången och klipper bort det. Dekorerar skedbladet. Gör halsband av det, eller örhängen, eller kanske blir det en spade. I så fall slår man på ett nytt skaft så att man kan gräva ordentligt. Man gör skatskeden till sin egen. Bara en blänkande sked som passar skitfint in.

Därför läser man medan manuset jobbar högtryck i skallen.

Okej också för att det är kul med berättelsen. Men ah. Stöld. Löööv it.


onsdag 10 juli 2013

Röst-rätt

Man hör dem förstås inte varje gång. Och med risk för att verka rubbad ska här talas om röst(er). Såna jag hör. Alltså karaktärers.

Snarast om det där med att hur man gör för att leta fram röster. I synnerhet om man tror att man är nära och ändå är det nåt som inte stämmer.

Ja, jag gillar berättelser. Och i nånslags förlängning betyder det att jag gillar bra berättade röster. Rösten är också ofta det som får mej att släppa berättelsen. Ifall jag inte trivs med berättaren, inte övertygas av rösten då vill jag inte. Gäller alltså både böcker och eget skrivande.

Men ifall det gått snett. Man sitter där med en sluddrig röst som man hoppas kunna rätta till, vad gör man? Envishet och tålamod. För man får helt enkelt lov att försöka snacka med karaktären på lite olika sätt. "Hur är det med dig?" "Vad vill du?"är enkla frågor men om karaktären inte svarar? Karaktärer kan vara envisa och vägra svara på måndagar, dålig dag. Sen kan de vara bittra ända till torsdag för att man över huvud taget frågade på måndag. Eller för att man inte såg att de pekade vart man skulle gå. Förresten var frågan felformulerad. Vissa karaktärer är känsliga typer.

Man tar det från början. Igen. Frågar på nytt. På nya sätt. I nya situationer. Förr eller senare har uttröttningsmetoden gett med sej och man vet vad man behöver. Framför allt, rösten dyker upp. Det lönar sej att ha rösten för allt som händer efter att man har rätt röst är väldigt mycket enklare.

tisdag 9 juli 2013

I huvudet

Och en till som gör mej glad idag är Minna. För hon skriver Maran, fy sakeli och sen tar det ett tag men så blir hon rädd. Imponerad och jag har klättrat in i huvudet på henne.

Ja. Jag är glad.

Här sitter jag och flinar

Som abnormt stort BtVS-fan måste jag ju säga att när jag påminns om att Martrådar kallats Svenskfinlands Buffy blir jag på ytterst livat humör. Satu har alltså läst klart boken.


En gång i timmen

Man vet att man glömt nåt viktigt när man har ont i axlarna och nacken.

Det man glömt är att stiga upp en gång i timmen. Att stretcha, dansa eller gå upp och ner för trappan ett varv. Vad som helst. Men just det har man glömt.

Helst gör man det för att förebygga. Men egentligen är den främsta orsaken att se till att hålla sej kreativt i trim. För det hör ihop. Den värkande kroppen skriver skruttigare.

Och det är inte mycket som krävs. Bara gå runt i lägenheten/huset och titta på grejer som om du aldrig sett dem förr. Lyft på saker medan du rör på dej. Turista hemma. Kolla vad som finns på översta hyllan och längst ner. Fågel, fjäril eller fisk.

En gång i timmen. Fem minuter. Idag ska jag minnas.

måndag 8 juli 2013

Knyckande skallrörelse

Ord som ska beskriva en viss rörelse, ibland blir det suspekt. Läser en bok, på engelska, där karaktären med jämna mellanrum "jerked her head and looked at him". Och jag har problem med "jerk". För det är knycka, rycka. Skulle det här "jerkandet" bara ha förekommit en gång, men med ojämna mellanrum ska det där huvudet knyckas, ryckas än hit än dit och inte bara hennes, utan flera karaktärer som har detta ryckiga rörelsemönster med huvudet.

Jag vill inte ens försöka göra rörelsen, min nacke protesterar innan jag provat. Inser visst att karaktären ifråga har bättre kondition än jag och starkare nacke, men ändå, att knycka huvudet gör man ibland, vid plötsliga ljud eller dylikt. Jag menar, mitt problem är inte själva rörelsen, den kan jag tro på, men eftersom jag reagerat några gånger på att det utförs, har jag kommit fram till att en ny sorts huvudrörelse eller förklaring kunde ha varit en poäng.

Så varför snackar jag om det här? För att påminna mej själv om variation i rörelsemönster, tror jag. Och för att få rätt rörelser i en viss situation. Tänk på det, folks. Rörelser behöver kunna utföras, viktigt för trovärdigheten. Viktigt också för att petiga läsare som jag hakar upp sig på ord som "jerk" trots att jag i övrigt lapar i mej av alla andra fantastiskt bra gestaltade rörelser. Men köper inte n:te gångens "jerk".

söndag 7 juli 2013

Den inre tvååringen

Ibland känner man sej som en tvååring i relation till sin karaktärer.

Där går de omkring och försöker spänna av och varva ner, men se då dyker man upp och frågar Varför det? Och när de reser sej och gör grejer frågar man igen Varför det? Om de vänder och springer undan, Varför det? Karaktärerna visar obscena gester, varför varför varför det? Eller kryper ihop i fosterställning med händerna för öronen, varför?

För det är vad man gör, släpper lös sin inre tvååring, den där som frågar Varför det? om precis allting och i synnerhet efter att man förklarat blir det ett oändligt upprepande varför, för det går alltid att fråga en gång till. Varför det?

Och för att kunna besvara alla dessa den tvååriga författarens varför behöver man veta karaktärernas mest nödvändiga behov, deras största rädsla och vad som gjort att det är just det där behovet och den rädslan som är avgörande för hur karaktären funkar. Då går det bättre att besvara varför. Att ifall karaktären är rädd för intimitet, möss, torg, folk eller humlor kommer man runt tvååringens vaaaarföööör. Eller åtminstone kan man försöka börja besvara frågan. Tills man blir tämligen trött i öronen.

Har precis insett att ett stycke äldre herre i min text knycker till vid minsta ljud. Varför det?

lördag 6 juli 2013

Nordisk panel


Den nordiska panelen igår med Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren, Karin Tidbeck, Hannele Mikaela Taivassalo och Maria Turtschaninoff.

Kan man göra en bättre kombination än det här? Alltså trilogin som haft slagkraft i Sverige och Norden och lite till, sen Tidbeck där Sverige inte riktigt fått upp ögonen för ett häftigt författarskap (läs Amatka) men uppmärksammad på amerikanskt håll (läs Jagannath), den finlandssvenska vampyrberättelsen (Svulten) för att det var den texten som skulle skrivas och Maria fantasydrottning (senaste bok Anaché) som dessutom höll i panelen så att det blev ett riktigt samtal. Tror jag satt och nickade, jo,  nickade jag och ja, nickade jag åt allt de sa. Tror att panelen glömde att de var panel för de var mysigt opaneliga vilket jag alltid gillar bäst.

Över huvud taget en bra dag igår, mitt enda problem är att jag är tvungen att hålla i slantarna. Så det blev bara en dag. Andra håller på till söndag. Men jag tar vad jag kan och det där var superskoj. Det som kanske jag tycker är tristast är att jag gärna hört Nene Ormes prata i nån panel också, men det gick inte. Och om ni inte läst hennes Malmöskildringar, ja då tycker jag ni ska skärpa er och göra det. Just saying.

Trivdes också bra med den egna panelen. Den finlandssvenska alltså. Jag vet inte om det märks, men jag har lite problem med det där ordet, finlandssvensk. Alltså går visst med på att jag låter som ett mumintroll eller som en rantaruotsalainen* och är hur otroligt finlandssvensk som helst, men som Mikaela (i vår panel sa) man skriver inte som finlandssvensk utan man har sin fiktiva globala publik i huvudet och hoppas på att nå ut.

Eller man kanske inte ens funderar på den globala världen, man skriver sin berättelse och hoppas att världen ska upptäcka hur otroligt häftig man är och att till och med parallella universum och andra världar ska se ens storhet. Herregud, om man skrivit fantasy, varför begränsa sej till den här världen?

Och på tal om att ta sej ut i världen... Science fiction & Fantasydagar i Stockholm 18-20 oktober. Jag ska nog ta mej dit för då har jag hunnit få en lön. Och då kan man lika gärna sätta sprätt på pengarna.

fredag 5 juli 2013

Green room

Hänger i Green room som inte är så grönt. Snart ska jag lyssna på nordisk panel. Är lätt starstruck. Och yr.

Published with Blogger-droid v2.0.10

torsdag 4 juli 2013

Om man är perfekt, förlorar man

Man kan börja på så många olika sätt. Få en idé som växer och frodas.

Själv fascineras jag av karaktärer, av mänsklighet och monstrositet. Jag vill älska den som en text handlar om. Som Katniss Everdeen i Hunger Games, Elisabeth Bennet i Pride and Predjudice, Zoey Redbird i House of Night, Sookie Stackhouse i Charlaine Harris Southern mystery (och jag vet att tv-serien heter True Blood, se hur mycket jag inte bryr, jag gillar böckerna), och varför inte Kulla-Gulla, Anne på Grönkulla och alla såna där som man levt med och som fått en att önska att man själv var blondare, rödhårigare, snällare, klokare, starkare, modigare.

Fast jag tycker mest om deras brister. Att de är perfekta och så har de fel. Mänskliga monster. De vägrar och sen växer de. Och jag tycker illa om att berättelserna tar slut. Så då börjar jag om igen. Såna karaktärer, såna som jag vill läsa om fler gånger. Många böcker. Tills de verkligen kramats ur och förlorat glamouren och är smutsigare.

Och om det är det jag gillar. Karaktärerna alltså. Då är det där jag måste börja. Med att hitta människan och monstret. Se var hen finns. Nej. Inte hen. Hon. Se var hon finns. För det är väldigt mycket hon. Att det skulle vara en tjej och att hon skulle vara perfekt, och att om man har allt, förlorar man.

I morgon Kabelfabriken

Imorgon är det Finncon. Inklusive finlandssvensk panel för mej. Klockan 17-18 på Kela Watti. I Kabelfabriken.

En fråga kommer att handla om finlandssvensk fantastik. Hmm. Ja. Naturligtvis kommer en fråga att handla om finlandssvensk fantastik. Vi är där för under den rubriken, ju. Och jarå, jag har svar, i morgon, när frågan ställs.

Före den sessionen ska jag singla slant om alla parallella grejer jag vill gå och lyssna på. Ja och så ett allmänt omkringhasande. Lovar att det kommer nåt blogginlägg från det.

Och nej, det är inte första gången jag sitter i en panel men jo, det är första gången jag gör det så här, med en roman. Mest övervägande känsla är nyfikenhet. Det är blandat med iver, torr hals, klädångest och ska jag åka buss eller tåg? Vad kan vi kalla det? Lyxproblem?

onsdag 3 juli 2013

Ska vi - ska vi byta grejer - ska vi byta grejer med varann

Och precis när jag hade tänkt att café och skriva så fick jag ett meddelande: Vill du byta manus?

Vilket alltså inte betyder att jag och nån annan knökboll fått för oss att, hej om du skickar in mitt så skickar jag in ditt, hö hö, vad förvånade de ska bli... Utan att jag ungefär hade hunnit börja skrapa mej i skallen, tänka, ska jag orka läsa igenom det nu igen eller ska jag ta en paus eller ska jag be nån annan läsa - och se där kom då meddelandet, byta manus.

Så det blidde inget café. Det blev putsa och skicka iväg ett manus och invänta nån annans. Jag menar, fasiken vad bra tajming. Som om jag hade p-l-a-n-e-r-a-t det själv. Fast det hade jag inte.

Idag däremot. Idag ska jag plocka ihop mina grejer och styra stegen mot café. Jag ska öppna det manus som är del tre. Det har legat och vilat några dar. Nu är Törnrosasömnen över. För här kommer prinsen (alltså jag).

Hängeru i Åbo, idag är det skriva på Voltaire som gäller. Om du inte hänger i Åbo, skriva är det som gäller.

tisdag 2 juli 2013

Först kaffe

Idag ska vi ta katterna till veterinären för att få dem vaccinerade. Det kommer de inte gilla. Katterna att grundligt ogilla alltsammans.

Förresten kommer inte jag heller att tycka att det är himla skoj. Det kommer att börja med att den tysta katten jamar i bilen. Well. Då vet man. This sucks.

Men jag försöker se fram emot att komma hem och allt är över och att jag ska ringa Lotta och sen ska vi gå på kaffe/lunch och skriva på café. Sommarens första, har inte hunnit. Å andra sidan så har det tidvis verkat som om jag varit på café här hemma när det vandrar in barn med kompisar och katter över tangentbord och själv dricker jag ju kaffet då. Det är tur att jag inte bryr mej medan jag skriver jag för då skriver jag, kan störas men har ingen aning om vad jag svarar.

Hur som helst, först kaffe, sen veterinär.

måndag 1 juli 2013

Innan alla maskor rinner

De sista sidorna kvar att redigera. Slutet.

När jag bara hade det kvar igår var det dags att lägga av eftersom hjärnan måste vara i skick när man fixar slutet.

För du vet väl att slutet egentligen ska ha funnits i början? Alltså att man ska ha smugit in det och att det man gör är att man bekräftar att jepp, så där ska det sluta.

Och jag tror att jag har det. Delvis åtminstone. Helt sjukt. Men det tror jag faktiskt. Nåt karaktären säger i början åt sin kompis, en liten grej. Sen har jag lyft upp det i slutet. Ungefär som om jag tappat en maska och lyckas rädda den innan alla maskor rinner.

Däremot är det bara en del av slutet. Det finns mer som borde planteras i början. Tror jag. Möjligt också att det finns där, att det mer dramatiska faktiskt smugit sej in ändå. Som med karaktärens replik. Ibland gör man ju det, har mer koll än man tror. Vilket alltså ska upp till bevis idag. Har Mia nån jäkla koll alls?