söndag 31 mars 2013

Den förlorade timmen

Klockorna flyttade. Tror jag.

Och eftersom klockan ser ut att vara hemskt mycket betyder det att man gjort sej av med en timme. Jag är inte nån större anhängare av det här tidflyttandet. Men ändå, när det nu måste göras, tydligen. Låt oss då fundera på det.

För det känns som en skrivövning.

En person inser att den förlorat en timme. Under den timmen har nåt hänt. Men personen vet inte vad. Däremot har allt förändrats pga den förlorade timmen.

Eller.

Ett gäng har samlats ute på landet och vaknar upp liggande på vardagsrumsgolvet. De inser att det sista de minns är från en timme tidigare då det knackade på dörren.

Eller.

En person vaknar på en plats den aldrig sett förut. En annan person kommer in och beter sej som om allt är som vanligt. Som om de känner varann, rent av har levt ihop i 50 år.

Ja, det här med den förlorade timmen. Jag försöker tänka positivt men det går inte, det  blir skrämmande banor i stället.

Så har du förslag på hur man kan fundera på den förlorade timmen? Negativt eller positivt?

lördag 30 mars 2013

Spara, spara nu

Känslan när datorn låser sej och man vet att jag har inte sparat. Den. Tänk på den känslan en stund.

Okej. Obehagligt?

Så bästa människor, spara, spara nu. Spara över allt. Spara med två sekunders mellanrum. Det mår du bättre av. Mycket mycket bättre.

Stängde datorn och öppnade igen och tack tack för autosave som gjort vad jag inte gjort. Heders, sparar med två sekunders mellanrum.

Nu fortsätter vi så. Spara. Inte slösa.

fredag 29 mars 2013

Baklänges korr

Lätt vindögd redan efter en dags korrläsande.

Min vindögdhet får mej av nån anledning att tänka på en tjej i lågstadiet som log så att man såg tänderna. Det tyckte jag var urtufft och snyggt. Så ville jag också göra. Vilket jag alltså gör, på ett enda skolfoto i mitt liv. Ler så man ser tänderna. Ungefär sån kände jag mej igår när jag la av. Leende med tänderna framme. Kan beskrivas som lätt galen och stirrig.

Däremot, bästa stalltipset från Maria. Tack. Och vet ni varför man ska läsa baklänges? (Alltså det där var en retorisk fråga, jag tänker svara på den själv.) För att man inte behöver bry sej om vad texten handlar om. Eftersom grejerna (mycket långsamt) spolas tillbaka är det lättare att koncentrera sej på det där språket, orden, bokstäverna, kommatecken. Man kan inte samtidigt fundera på handlingen.

Alltså. Korrläsa baklänges och le med tänderna framme.

torsdag 28 mars 2013

Korrekturläsning och kaffepauser

Dags för korrekturläsning.

Igår fick jag den ombrutna texten från förlaget. Betyder att jag vet hur jag tillbringar påsken och någon dag efter det.

Små bitar i taget och kaffepauser. För läser man för mycket på en gång slutar man se grodorna. Det blir prinsar av alltsammans, utan att man pussat de slemmiga varelserna. Eller prinsar blir de inte, de bara låtsas. Grodprinsarna rubbar illusionen, avbryter berättarrösten och stör.

Problemet med korrekturläsning när man läst sin bok sisådär hundra gånger är att man tror sej se saker som de borde vara. Tur att man inte är ensam alltså, att det inte bara är mina ögon som avgör.

Jo, och det finns att läsa, nästan 400 sidor finns det.

Well, kaffe och hökögon.

onsdag 27 mars 2013

Medan du väntar

Om man då befinner sig i väntans tider (som jag skrev om igår) vad ska man då fördriva tiden med?
  1. Trösta dej med choklad och chips. Möjligen inte bra för långa tider, men man är inte mer än människa, så vrid i dej bara.
  2. Tala med folk omkring dej. Berätta i detalj vad du gör om dagarna. Alltså vilken choklad du äter och att du sorterat dina gem.
  3. Skriv tack-talet för slutet av boken. Det kan du hålla på med länge. Naturligtvis förändras tackandet beroende på vem du för tillfället känner dig tacksam mot och vilka som inte hör hemma där.
  4. Eftersom det blir film av din bok, skriv det tal du ska hålla när du tar emot Oscarstatyetten. Bra att vara förberedd.
  5. Du kommer också att vistas i mängder av tv-program. Babel och vad de allt heter. Öva dej på att vara anspråkslös och ändå ivrig. Du ska helst kunna studsa ivrigt i stolen och verka trevlig ändå.
  6. Hjälp dina vänner. Skriv baksidestexter för deras böcker. De kommer att vara tacksamma. Om du inte har vänner, skriv baksidestexter för vilka böcker som helst, skicka dem till författaren. De kommer att uppskatta det fruktansvärt mycket.
  7. Planera nästa bok som handlar om hur man skriver en bästsäljare. För det vet du allt om. ALLT.
Alternativt börjar man om igen. Nästa bok, nästa karaktärsuppsättning, intrig, konflikter, känslor och tänk om-frågor. Alltså man väljer mellan choklad och att skriva nästa bok. Ungefär.

tisdag 26 mars 2013

I väntans tider

Eftersom Kati (äntligen och JÄTTEGRATTIS) fått sin bok antagen tänkte jag idag tala om att vänta.

För man skulle kunna tro att skrivandet handlar om att skriva eller om man tittar på författare, att uppträda i skolor, på bokmässor, i tv och sånt. Men inte. Att skriva handlar om att odla ett enormt tålamod för att vänta:

  • Inte röra det färdiga manuset på minst en vecka, helst mer, låta det svalna så att man kan SE igen.
  • Den oändliga tid det tar för testläsare att ta sej igenom texten (och de må läsa alltihop på två dagar, allt är länge)
  • Ett eller fler förlag ska höra av sej och säga nej eller än bättre då, säga ja tack, kom hit.
  • När man väl är där då, med kontrakt, ska det väntas på att få respons från förlaget att jobba vidare med.
  • Sen ska man vänta på bokens omslag.
  • På att finnas i kataloger.
  • Man väntar på ombrytningen.
  • Man väntar på Boken.
  • Man väntar på släppfesten.
  • Man är lite tveksam över ifall man väntar på recensionerna, men det gör man nog ändå på nåt vis, fast med svettiga händer som håller i papperspåsen för andningsövningar.
  • Man väntar på andra sorters läsare än bokbloggare och tidningsrecensenter, de där som förhoppningsvis ska dras med i berättelsen och säga det, för man vet ju ändå inte, man bara väntar, hela hela hela tiden väntar man.
Odla tålamod för väntande. Eller än bättre, bestäm dej för att det är en viktig del av skrivandet, i vilken fas du än befinner dej, att du tycker om ääälskar att vänta. Det är det bästa du vet.


måndag 25 mars 2013

Arg kräver energi

En berättelse utan känslor är inte spännande.

Även om karaktären går omkring och känner sej hopplös rätt länge kan det vara bra att i nåt läge sparka till dem och göra dem arga. Hur lång stubin de än har, ilska är en bra känsla att gestalta för då händer det.

Att vara arg kräver energi och sånt behövs. Medan ledsen, nervös, besviken och ivrig kan vara lite tamt blir ilskan en bomb. Än bättre då om ilskan placeras fel, så att den arga måste behärska sej (eller dö). Fixar man det, går det att tänka klart när man är arg? Har du försökt fatta kloka beslut när du arg nån gång?

Ilska kan vara personligt eller riktat mot allmänna orättvisor. Ett personligt påhopp eller rasism och andra förtryck av folk. Och vad som än händer är det ett sätt att få karaktären att göra misstag. Ett sätt att driva intrigen framåt. Arga karaktärer gör först och tänker sen.

Vad gör din karaktär arg? Så där fly förbannad och ser rött-arg? Så att hen sparkar omkring sej, spottar och fräser? Eller biter ihop och ilskan är inuti men det formas beslut och vägran?

söndag 24 mars 2013

Mera är för mycket

More is more. Eller mera är i alla fall för mycket, kom jag fram till. Håll dej till det enkla när allt annat kräver mycket uppmärksamhet i texten.

Försökte mej på långa invecklade, detaljerade problem som skulle lösas tills jag suckade djupt, avbröt min medboende musiker i musikjoxet och bollade idéer om hur jag skulle lösa eländiga scenen. Det funkade. Hittade den lätta och närliggande lösningen och kunde skippa söka efter en hel thriller. Man kan inte ha en extra thriller som bihandling mitt i en roman om nåt helt annat. Blir, dumt.

Jag fortsätter vidare mot slutet. Och sen tillbaka igen. Väldigt mycket "three steps forward, two steps back" över mitt manus för tillfället. Men det hjälps inte.

När scener rasar faller de hårt.

lördag 23 mars 2013

Vi kan fortfarande vara vänner?

Man måste gå vidare. Inse att det där fina förälskade stadiet är över. De ord man skrivit är inte nåt att bygga ett liv på.

Ibland är det lätt, man ser bara fel. Eller lätt är det väl inte att bara se brister, men man ser dem åtminstone. Andra gånger har man koll på alla de sköna darlingarna.

Visst, vi kan fortfarande vara vänner, det kan vi väl?

Man får göra slut på relationen som den var. Bygga upp nytt. Ändå komma ihåg det där som svepte iväg i början. Finns det kvar? Och om det finns, går det att förstå, kan nån annan se det där fina som vi hade i början, jag och idén? Eller har allting förändrats radikalt och jag måste tänka om, måste betrakta relationen utifrån och se att det var inte som jag trodde, att jag lurat mej själv och måste se vad texten egentligen betyder.

En ny fas i umgänget är det. Att skriva om. Texten och jag, vi slåss vissa dagar. Idag är det spänningar i luften. Men det ska gå bra. Vi ska komma överens om villkoren och reglerna. Förr eller senare.

fredag 22 mars 2013

Antagonistens hedervärda motiv

Antagonister, åh, man kan återkomma till dessa textuella grundpelare hur många gånger som helst.

Sitter och glor på ett stycke text där jag streckat för och under och över. Antagonisten har jag skrivit med hård hand (lite hål på pappret). Det beror på att om man läser stycket kan man få för sej att antagonisten är, tja, bara monster.

Har därför kollat i mitt antagonist-dokument där hen beskrivs som en hjälte i sitt liv. För i sitt liv är antagonisten fantastisk, en som ska rädda världen, en moralisk kraft, en förenande länk med hedervärda motiv. Ja alltså ifall man råkar vara antagonisten är det protagonisten som är en fjant som inte fattar att det bara finns ett rätt sätt att tänka.

Det är klart att man kunde ha en antagonist som är Mörkret eller en antagonist som är en ny istid (med tanke på all snö ute så är man ju orolig), men just den här antagonisten, min, har rätt, det ska gå att förstå det. Därför måste monster-antagonist-stycket justeras.

Hurdan antagonist föredrar du? En hjälte, ett monster eller en icke-mänsklig-kraft?

torsdag 21 mars 2013

Avgörande insikt

Senast på skrivkursen lät jag dem göra en skrivövning som handlar om att karaktären förstår något, alltså något stort och avgörande.

En sån där grej som förändrar allt. Om det sen handlar om att karaktären förstår att hen har tagit livet av nån, fått en dödlig sjukdom/skada, att skilsmässan är ett faktum eller att världen invaderats av utomjordingar/monster och den enda som står mellan ond bråd död och överlevnad är karaktären - ja, en stor insikt är målet.

Man går rakt på det avgörande. Kärnan. Brännpunkten. Kastar sej in i svett, blod och andra kroppsvätskor. Efteråt kan karaktären förstås försöka förneka insikten, men den finns ändå.

Det är ett sätt att lista ut vad man håller på med. Eller vad karaktären håller på med, menar jag. Tänkte praktisera det själv idag. Utgående från antagonistens insikt. Få se vad som händer. Det är ingen lätt person att ha närkontakt med, å andra sidan kanske jag blir förvånad.

onsdag 20 mars 2013

Vingklippt scen

Man läser. Blir glad och tänker, jamen det här var fint. *klappar sej på axeln* Och så kommer scenen. Den vingklippta. Halv. Ofärdig. Utan mål eller möjlighet. Men den finns där.

Så vad gör man när man kommer till en halvfärdig tanke, en tanke man glömt? Jag ställde mej frågor om de närvarande karaktärerna, om det slutgiltiga målet, om hur platsen ser ut, var övriga karaktärer finns.

Jag frågar mej om den ska vara med eller skrivas om. Den finns där. Och det är något med den. En dragningskraft. Jag vill veta vad den vill. Vad vill den där scenen i mitt manus? För jag ser att den kommer att ändra på saker. Det kommer att bli annorlunda att röra sej vidare i texten bara jag vet vad just den där scenen håller på med.

Är det en avgörande scen? Inte avgörande som i vändpunkt, men i helheten, för den stora frågan. Ja, det är det som är dragningskraften i den. Tror jag.

Där står de och väntar på att jag ska skriva färdigt. Jag kan se att en av dem öppnar munnen för att säga något. Ännu gapar han som en fisk på torra land. Men jag anstränger mej, tänjer mej till det yttersta för att försöka se. Kommer inte framåt annars.*


*Nänä, jag har inte gett upp den än. Kan alltså inte stryka.

tisdag 19 mars 2013

Tid är en illusion

Time is an illusion, lunchtime doubly so. (Douglas Adams, Hitchhiker's Guide to the Galaxy)
På många sätt handlar alltihop om tid.

Man väljer en viss tidsaxel för sin berättelse, här börjar det och här slutar det och däremellan händer saker. Dessutom funderar man på om det ska vara nu eller då. Alltså var befinner sej karaktärerna? Är det något som händer medan berättelsen spelas upp eller har allting redan hänt och karaktären berättar om vad som hände för en timme sen, igår, förra veckan, för ett år sen, för tio år sen?

Tempus (från latin) betyder tid. Och tid i berättelser är avgörande för vad man gör i texten. Hur man gör. Vad man vill åstadkomma.

Presens eller preteritum (kan också kallas imperfekt), börja där. Man provar sej fram, vad en verbböjning betyder för det man vill berätta.

Och jo, man kan experimentera, man kan klämma in verbböjning i spiral bara man vet vad man håller på med. För tid i berättelser, man kan röra sej mellan olika tidsplan. Så länge det inte blir en kaotisk tidsresa där alla regler är satta ur spel, back to the future, present and past.

Ibland upplever man att tiden rinner fram i vild fart, andra gånger står tiden stilla. Tiden blir en rörelse som åtminstone verkar röra sej i en enda riktning. Fast sen dras man med minnen (tillbakablickar) och förhoppningar (framåtblickar).

Gäller alltså att ha tid med tiden. Att låta den böja sej enligt vilken illusion man vill skapa.

måndag 18 mars 2013

Skriva bättre

Omskrivning första omgången handlar om både att skriva om och att läsa om.

Berättelsen finns. Karaktärer, intrig och fördjupning. Det finns men sitter inte riktigt rätt. Som om nån dragit på en för trång tröja. Manuset står med armarna rakt upp och försöker åla sej in i korvskinnet. Har man tur lyckas det. Bara det att korvskinnströjan har en mängd märkliga buktningar och det är svårt att andas. Armarna står fortfarande ut lite från sidan eftersom det är tajt i armhålorna.

Man får sprätta. Plocka fram skalpellen. I början sladdrar det för man har inte hunnit sy ihop kanterna.

Där ska jag sätta igång. Med skalpellen/pennan i högsta hugg och ge konstgjord andning åt manus nummer två. Nej förresten, så känns det faktiskt inte idag. Inte som konstgjord andning, mer som äntligen. Har peppat mej själv under helgen inför att sätta igång och jag är ivrig att fixa den där tajta tröjan, sprätta och få rätt sorts fördjupning (eller urringning, jag har ju valt att tala om tröja).

Att skriva om är att skriva bättre. Jag kommer att sucka tungt flera gånger. När Hemingway säger att första manuset är skit är det med tanke på vad det ska bli. Jag vill verkligen få det här manuset att bli det jag tänkt mej. Så, det ska gå. Nu sätter jag igång.

söndag 17 mars 2013

Boktid

Lovade länka den här, men den kan inte ses i annat land än i Finland, bor man avsides så bor man... Så this goes to alla finska läsare: Boktid där jag alltså i nåt läge pratar om vampyrer och min bok flimrar också förbi. (Eftersom jag är en feg typ har jag ännu inte vågat titta på programmet så jag vet inte exakt vad och hur och varför.) Men de som kan se, enjoy.

Arbetshandskar för skrivpush

Efter fest kommer arbete.

Eftersom mycket är på kommande, både fest och skrivande, tänkte jag faktiskt fundera på hur jag lägger upp tiden. Om jag inte gör det kommer sociala medier och andra sociala tillställningar att äta upp tiden för mej och det är jag inte okej med.

Som jag ägnat mej åt ett otroligt slöande så behöver jag nu häva upp mej själv och ta itu. Inga ursäkter. Utan mål och delmål. Ordantal och redigerade sidor. Och alltså hur långt jag ska ha hunnit innan mars är slut. Två veckors hårdare skrivpush.

Jag tror också att när man planerar arbete och resultat behöver man komma ihåg att en skrivpush kan ha sina sidor och man ska alltså belöna sig själv efteråt. Dessutom blir vissa grejer lidande under en intensivare skrivperiod. Det ska vara okej.

Idag drar jag på mej arbetshandskarna och planerar för två veckors intensivjobb med manus nummer två.

lördag 16 mars 2013

Mellan tyger och Nykänen

Om vi säger så här: jag har talat om allt mellan inköpta tyger (Marias) och där mellan om skriva och skriva mera och senare på kvällen, av nån anledning, om Matti Nykänen, den något avdankade backhopparen.

Tjyvtjockt med författare i alla åldrar. Bubblor i glas. Johanna Holmström i fin vintageklänning.

Ja-a? Och har talat om legoland, Visby, skrivkurser, bebisar och skriv-koma.
En film med en tenor.
Om förlag.
Några sura ord om snö.
Mera skrivande.
Stand up man vill se.

Min värd hade lagt fram lite lättsam kvällslektyr i form av Povel Ramels berättelser om Povel Ramel. Finns det nåt angenämare än att få underhålla sej med förvald litteratur på det viset? Inte för att jag klarade av att läsa en rad, bläddrade lite, men bara det att Povel Ramel ligger och ler på bordet bredvid är fantastiskt.

Ska nu sjunka djupt ner nånstans och återuppstå imorgon. God lördag!

fredag 15 mars 2013

Ute å rör på mej

Sitter på en buss. Ska till Helsingfors och käka lunch.

Eller egentligen ska jag gå på Johanna Holmströms släppfest. Fast innan dess blir det lunch, en utställning och allmänt hängande. Mycket bra ordnat alltihop.

Vad har du för dej en fredag som idag?

Published with Blogger-droid v2.0.9

torsdag 14 mars 2013

Det ryms fler

If you have enough book space, I don't want to talk to you.
(Terry Pratchett)
Eftersom jag inte är nöjd med min bokhög för tillfället försöker jag hitta orsaker att skaffa fler böcker. Terry Pratchett har rätt. Det ryms böcker ovanpå och bakom de andra böckerna i bokhyllan. Och jag vill inte att folk ska sluta prata med mej. Bäst att åtgärda.

Jag menar vad ska man prata om ifall inte bokhyllan rinner över? Folk ska helst avkoda bokhyllan och dra snabba slutsatser, höja ett ögonbryn och skaka på huvudet, rysa av fasa. Då måste det finnas tillräckligt med böcker att utgå ifrån. Helst en förvirrande samling. Som visar hur otroligt komplex jag är, eller om jag bara har svårt att bestämma mej, en orolig typ som läser vad som helst bara det går att trycka in i hyllan. Jag vet inte. Det är andra som ska tolka min bokhylla och tänka tankar om vad som finns där.

Och jag ska hjälpa till genom att fylla på lagren, varenda liten bit av den där hyllan. Plus att katterna behöver nåt att välta ner.

onsdag 13 mars 2013

Bakom kulisserna

Hej å hå, välkommen in bakom kulisserna. Idag pågår väldigt lite aktivitet, samtliga stjärnor har stängt in sej i sina loger eller tagit ledigt. Kan alltså vara bra att vandra på här i gångarna idag. Alldeles tyst och lugnt. Bara teaterkatterna som jagar varann och dammråttor.

Se här, detta är det rum där huvudpersonen äntrar i den första scenen. I taket där, ja ja, ni måste titta uppåt, i taket finns gungkroken. Men vi kan inte stanna här, det är kusligt vet du, man ryser lite grann av den där kroken. Vi fortsätter vidare. Här har vi fler rum. Ett utan fönster och dörrar. Ett med en säng i, se hur nedlegad den sängen är. En rejäl sovgrop.

Vidare, vi skyndar vidare, man vet aldrig, nån kan komma och faktiskt är det inte tillåtet att vandra på så här bland rummen, inte än. Titta på den där fina kulissen, med kullen och träden, visst är det vackert. Andas djupt, man kan nästan känna skogslukten. Man kan faktiskt ana lite röklukt också. Det kommer från skorstenen där borta.

Vad var det där? Oj oj, bäst vi går. Nån kommer. De blir inte nådiga om de hittar oss här. Dessutom måste jag faktiskt ta itu med viktigare saker. Måste skriva nya kulisser, rökridåer och dittelidatt. Det finns fortfarande lösa trådar att knyta. För om du stampar hårt här med foten, då känner du det, här inunder finns något. En hund, ha ha, en varg rent av, begraven. Jag ska gräva upp graven. Gravskändning.

Men du, jag vet att du inte riktigt förstår vad du sett här, vad jag visat, och ingen av skådespelarna råkade vara på plats och så, men i alla fall, kul du kom. Välkommen tillbaka. Hörs och ses. Måste ta itu nu. Ska klättra ner här i underjorden. Väldigt mörkt är det och visst är jag rädd. Men ibland måste man bara. Trots att musiken som spelas är farlig.

tisdag 12 mars 2013

Från bok till film

Funderade på hur man ändrar från bok till film/tv-serie igår.

Jag jämför. Vad finns med, vad finns inte med. Och så undrar jag varför vissa grejer fogats in fast de inte finns i bokvarianten.

Gårdagens tv-serie gjorde mig irriterad. Det fanns många sega avsnitt som inte finns i texten. Nåt spår gav en ny underberättelse. Bra okej. Det köper jag. Vissa grejer var bara ändrade och gav ingenting. Utan stampade på stället. Köper jag inte alls. En poäng var kanske att försöka ge mer insikt i nån viss karaktär. Fast vete fasen om det blev nåt av det. Dessutom, förstås, naturligtvis, också en scen med omotiverad nakenhet. Suck. Då och då kunde jag säga, jo, det där finns ungefär så där i texten.

Egentligen tycker jag om när man förändrar grejer för filmatisering, så att det blir filmatiskt. Men om jag inte förstår poängen, utan i stället börjar ifrågasätta allt fler detaljer och helheter, då tycker jag inte att de riktigt fixat det där filmiska.

Det gäller förstås inte bara det jag tittade på utan många andra böcker som blivit film. Jag vill bli överraskad och nyfiken på vad det nya spåret ska göra. Inte uttråkad.

Alltså om man i filmatiseringen klämmer in nåt som inte finns i texten, borde det inte vara en bra poäng med det då? Nåt så att man snarast tänker att det kunde ha funnits i boken, att det blir mer berättelse inte mindre.

måndag 11 mars 2013

Mar-trailer

Min boktrailer för Martrådar
Mar trailer 0008 from Schildts & Söderströms on Vimeo.

Författaren i sin källarhåla

Många författare har beskrivits som ensamma varelser instängda på sina kammare, källarhålor belägna långt ute i skogen. Helst med alkoholproblem och andra knepigheter. Skäggiga. Galna. Deprimerade.

Vissa med en åsikt om sej själv som stora och viktiga i världen. Ibland utan att världen riktigt erkänt deras storhet. Åh, deras bitterhet som fräter genom sidorna. Som syra.

Märkligt att den bilden av författaren, förr, är stark.

Jag kan stänga in mej i skrivandet. Men jag har aldrig upplevt att jag varit ensam. Här bloggar jag om att skriva och blir glad över alla uppmaningar om att det är okej att luta sej tillbaka och vila. Att man faktiskt får vara trött. Tack alla. Tsäärlek på det.

Det paradoxala i uppmaningar, i att prata om skrivandet, är att för mej är det världens inpirationsinjektion. Behovet att tala om att skriva är stort. Hela tiden försöka tänka vidare.

Gick på bio igår. Beautiful Creatures. För att jag ville det. Och kunde inte hindra mej från att lägga märke till en grej för bok två. Men lättare när jag inte tvingade mej till nåt, när det bara fanns där.

Vad det än innebär att skriva, hur det än ska göras. Jag tror att den ensamma, undangömda författaren behöver prata om skrivandet. Jag tror att de gjorde det förr också, men att vissa exemplar kommit att bli den där bilden av Författaren. Men vad vet jag. Jag har aldrig sökt mej undan, tvärtom, trivs bra med ett högljutt skrivande.

söndag 10 mars 2013

Nya tag, inte idag

Är det okej att vara trött när man kommit till sista meningen?

Alltså har en känsla av att jag egentligen borde kasta mej över nästa texthög. Dessutom borde jag le och steppa medan jag gör det. I bakgrunden skulle andra låtar spelas än de jag hittills lyssnat på. Nya tag, ny inspiration. Trallallaa.

Men jag är alltså trött. Matt. Utpumpad. Tror jag skiter i att ens snegla åt den där texten. Och le, nepp jag tänker inte le.

Vad finns det att le åt?

(Va? Så där sa jag väl inte?)

Som sagt trött. Har hållit på med rätt många grejer på en gång, det har inte blivit varmt ute och vi har ingen cava hemma att fira sista meningen med. Mest är jag urkramad, illaluktande disktrasa för tillfället. Jag orkar inte le. Men det finns massa grejer att le åt. Fast jag gör det imorrn när jag kommer ihåg vad. Over and out.

lördag 9 mars 2013

Nån har antecknat

Det händer att nån säger nåt om nån bok som de tycker att man borde läsa. Att man skulle gilla den. Att den är för mej.

Man läser och förstår inte.

Man läser och förstår inte att boken sagts vara bra, medryckande och yadi yada.

Eller och det är ännu värre. Ibland uppmanas man inte bara läsa, utan fundera på hur just den där författaren gör i just den där boken. Underförstått eller ibland övertydligt uttalat, "tag lärdom". Alltså som litteraturvetare så säger man det jämt och ständigt förstås. Jag säger det också.

Nej, ingen har direkt sagt det åt mej särdeles nyligen, tror jag. Utan jag sitter och minns. Gamla oförrätter som nån borde äta upp. Äh, så farligt är det inte men jag tänkte på det. På det här med hur man säger "läs den boken för att den är bra" eller "läs den boken för att den är bra för dej".

Kanske ska man försöka komma ihåg att folk och i synnerhet "nån" säger så mycket grejer att man inte ska fästa sej vid varje ord. Men hur gör man när man är en sån som pysslar med ord? Med ord, stämning, undertexter. Well. Hell.

Bara en sak att göra. Anteckna oförrätten. Använd den.


fredag 8 mars 2013

Slutstrid gör ont

Okej, vi närmar oss slutet på redigerandet, alltså ska vi diskutera slutstrider idag. Man må tycka vad man vill om blodigt dunkande på varann i film och text, men ska man ha en slutstrid så ska man:
  1. I Buffy the Vampire Slayer när Spike berättar om en tidigare vampyrdödare, Nikki. De slåss på tunnelbanan och använder sej av tunnelbanevagnen för att slåss.
  2. Iofur i Golden Compass, alltså isbjörnen som slåss för att bli högsta isbjörn, blodigt allvar i isbjörnsrustning.
  3. Kill Bill, flera scener, typ varje scen där fiender möts. The Bride vs Vernita Green. The Bride vs Elle Driver. The Bride vs O-Ren Ishii. The Bride vs The Crazy88's.
  4. Harry Potter, den på mysteriedepartementet med de fallande glaskulorna.
  5. Twilight sista filmen, där slutstriden låter huvuden kastas åt olika håll och vad det egentligen är som händer.
Att skriva en slutstrid handlar om att fundera på hur folk fungerar som slåss. Är man van eller inte van. Slagsmål är skit och ett slag räcker att förändra liv.

Skriver man en slutstrid ska det gå undan. Om man hinner se slagen då duckar man. Man använder miljön. Ljud och lukter spelar roll, men dialogen är sparsam (utom om det är skrivet av Joss Whedon för då slänger man ur sej kvickheter). Jo, och att slåss gör ont. Det gör ont i romance, fantasy, sci fi och realism. Konsekvenser alltså, för vad händer efter slutstriden? Vem är kvar och vem är inte kvar? Överlever hjälten?

torsdag 7 mars 2013

Att röra ihop en fiktiv stad

Man gör många saker när man ska skriva en bok. Jag kunde till exempel ha tagit den där staden som jag utgått ifrån och bara låtit den vara, men det ville jag inte. För det är inte exakt den staden jag vill ha. Kanske för att jag behövde en butik på en viss plats, båthus på en annan plats, en flyktväg som fungerade och lite annat. Alltså fick jag plocka ihop och röra om i grytan.

Saker jag gjort för att röra ihop en fiktiv stad:

  • gick omkring på sommaren och fotade den stad som är huvudsaklig inspirationskälla för min bok, fotade gränder, bryggor, gågata, konstiga trappor, hus, träd, parker, torgets alla hörn, stranden osv.
  • hämtade en karta på turistbyrån, ritade om den genom att fundera på andra städer och sånt jag ville ha i min fiktiva stad
  • läste historiska skildringar om staden, insåg att grannstäderna hade haft vissa intressanta historiska händelser, flyttade dem där jag behövde dem
  • kollade hemsidor för staden för att undersöka vad de säger om familjer, boende, idrott, stränder, befolkning, skola, kultur och så vidare
  • steg av på stadens tågstation och insåg att de ändrat en grej som jag gjort ur minnet i texten, beslutade mej för att strunta i verkligheten och behålla fiktionen
  • tittade på fotbollsplanen, gick runt den, såg nån match, stannade kvar efter matchen för att titta på damernas fotbollsträning
  • ritade två egna kartor, den ena över en flyktväg, den andra över vad som finns vid (det fiktiva) torget 

Och hade roligt med blandningen, både att låta verkligheten finnas och vrida ihop den med vad jag behövde. Det mesta av det jag gjorde för att röra ihop staden finns inte i boken utan bara i planeringsdokument för att jag skulle få rätt känsla för plats. Men en del behövdes för att göra staden levande.

onsdag 6 mars 2013

Hår och kaffekoppar

Ska göra min medborgerliga plikt och ta mej till frissan idag. Efter det kan jag igen visa mej bland folk.

Det goda med att ta sej till frissan är att man kan passa på att fundera på grejer eller bara kolla in folk. Dessutom går jag garanterat på kaffe efteråt.

Tror jag ska passa på att göra en iakttagande observation. Alltså medan jag häller i mej kaffe ska jag kolla in folk, inte lyssna, men titta. Jag hoppas få se vissa rörelser, gester och miner som jag funderat på ett tag. Men jag vill se nån annan utföra skådespelet.

Rekommenderas för övrigt, sök upp ett café, iaktta omgivningen. Hur behandlar de t.ex. sina jackor, handväskor, kaffekoppar, hår och medmänniskor?

Men först alltså, medborgerlig plikt. Klipppa håret. Bli presentabel.

tisdag 5 mars 2013

Min drömkritiker

Den bästa lösningen på att få saker och ting att funka i texten är hen som skrivit boken.

Det är jag som har skrivit. April närmar sej, herregud det är mars, alltså drömmer jag tämligen mysko drömmar. Kan bero på att jag alltså skrivit en bok som innehåller mardrömmar. Naturligtvis ska man straffa sej själv med sina egna medel.

När jag vaknar upp undrar jag om jag ska ändra alltihop. Egentligen skriva om för det är väl inget som funkar, jag menar, det drömde jag ju. Måste vara sant va?

För det påverkar, alla kommentarerna, förbättringsförslagen. Till slut blir man blind och ser bara de små rutorna och de understreckade partierna. De snurrar inför ögonen på en tills man lägger sej och drömmer om det hela.

Men om jag hörsammar allt? Vad blir då kvar av det jag tänkt mej? Ja, jag leker med förslagen, funderar ifall det hör ihop med resten, om det påverkar nåt som skulle tvinga mej att slita upp alltsammans. Eller om jag kan komma på nån annan lösning. Sånt som förbättrar, inga problem, det ändrar jag gärna. Annat överväldigar mej och jag gräver fram ur minnet hur jag funderat.

Det fascinerar mej mest. Att jag faktiskt vet. Jag kan lösa problemen och förklara. För jo, den bästa problemlösaren är jag när det gäller min text. Påminner mej själv om det, när jag vaknar på morgonen och överväger ifall jag faktiskt ska tro på min drömkritiker som är fasen så mycket hårdare än alla andra tillsammans.

måndag 4 mars 2013

Köpte en penna

Gick till en pappershandel. Köpte penna. Summa vid kassan 70 euro (vilket betyder ca 600 kronor).

Som om det var så enkelt. Icke. Gick ut i kylan, hade inte märkt att det var kallt. Frös hela vägen. Visste att jag levde. Fort in i pappershandeln för att köpa en penna. Provade varenda penna de hade. Utom de inpackade.

Samtidigt iakttog jag damen vid kassan. Bestämde mej för att hon har en varm jacka och strumpbyxor. Att hon var en ordentlig dam som knäpper alla knappar. I hennes handväska finns plåster och näsdukar. Hon var igång precis hela tiden. Inget hängande vid kassamaskinen inte. Plocka lite gem här, lite pennor där, rätta till bokhögen och borsta bort obefintligt damm från disken. Naturligtvis gjorde hon allt det medan hon sneglade på kunderna som sprang omkring och flyttade på block och pennor.

Och kunderna, alltså jag och mina barn plockade på oss skrivböcker, suddisar, olika varianter av pennor, post it och diverse annat. Sen bytte vi skrivböcker och la bort de vi plockat på oss. Tappade 0,5 bly och bytte till en ny ask ifall de gick av när de föll.

Efter det valde jag penna. Den kostade några euro. Slängde fram allt vid kassan och tänkte oj då

Jag tror inte jag ska gå till pappershandlar nåt mer. Det är hemskt dyrt för en penna.

söndag 3 mars 2013

Redan död

Igår handlade min redigering om dialog.

En riktigt snygg dialog. Jag var väldigt nöjd med den när jag skrev den. Så där pösmunk-nöjd. Ergo, för nöjd.

De talar i munnen på varann. Har olika agendor. Mår lite olika. Visar vilka de är med språkliga egenheter och sånt. Och de sa absolut ingenting som behövdes för nånting över huvud taget.

För övrigt var det inte bara en dialog, utan fler. Jag gillar att skriva dialog. Att gräva ner sej i den och fundera på vad de gör medan de talar. Mycket kul.

Den lite större dialog som jag strök ner till nästan ingenting var tänkt att visa att de har svårt att närma sig varann. Det var åtminstone min alldeles fantastiskt fina baktanke.

Som om jag prickat av ett dialog-schema...

Men jag läste den skarpsynta iakttagelsen av redaktören och tänkte, herregud att man ska vara så lätt genomskådad.

Jag tror inte att man ska döda alla sina "darlings", men jag tror att man ska öppna ögonen när nån säger att den här darlingen redan har dött. Själv är man förälskad och har vissa problem med att se objektets brister.

lördag 2 mars 2013

Var med där det händer

Denna lördag gläds vi åt att solen inte lyser (inte här i alla fall) och tänker på lilla jag som ska sitta med blicken fäst på bokstäverna och redigera.

Äsch, inte behöver du ägna mej den minsta lilla tanke medan jag redigerar. Tvärtom, tänk hellre på fokus, på att faktiskt finnas i den där scenen du planerar/skriver/redigerar. Var med där det händer. Om karaktärerna gör nåt, stig upp och härma rörelsen. (Strunta i omgivningens höjda ögonbryn.) Om karaktärerna pratar, prova dialogen (recitera mera). Se miljön och känn stämningen (andas och iaktta).

Och ifall du råkar ha skrivpaus idag, ägna dej åt nuet som om du skulle ägna dej åt en scen.

Var med där det händer, se dej omkring och känn stämningen.

fredag 1 mars 2013

Eru klar snart?

Ibland har jag tråkigt:

  1. Eru klar med den där boken, va?
    Svar: Snart. Tror jag. Kanske. Möjligen.
  2. Blir den bra?
    Svar: (Måste hindra mej själv från att börja diskutera ordet bra i ungefär 90 minuter. Jag har gjort det. Talat om vad som är bra litteratur i 90 minuter. Nä. Antagligen har jag talat om bra litteratur i betydligt mer än 90 minuter, men i ett sträck liksom.)
    Ja-a? Jag tycker oftast om min text. Men undrar du liksom vad du tycker om?
  3. Vad ska du göra sen då?
    Svar: På ett visst plan är jag faktiskt redan sen. Alltså jag gör också det som jag ska göra sen. Skriver vidare liksom.
  4. Men vad gör du på riktigt?
    Svar: Allvarligt? Oftast överväger jag vem som ska få leva och vem som ska dö. I text alltså.
Så där. Nu ska jag fundera på döden.