torsdag 31 januari 2013

Galla i minnesglashuset (för stenandet är så GT)

Ett år har jag bloggat på Skrifva, så för att fira det tänkte jag att det blir Memory Lane of Skrifva.

Då börjar vi rimligtvis med sex. Inte siffran.

Jag har precis läst så många urtrista sexskildringar i Game of Thrones att jag blir trött. (Och oroar mej för vad de ska göra av det i tv-varianten. Herrejesses.) Dessutom var det fantasykurs igår och i en och annan av de grupper som presenterade böcker nämndes sexandet ur lite olika vinklar. Alltså tänk på det, om man ska "den vägen vandra" är man tvungen att vara på det klara med vad man har där att göra. Jag är nämligen jättejättejättetrött på ruttna sexscener.

Följaktligen överväger jag var man ska placera DET-skildringen i enlighet med Dantes Inferno. Inser i och för sej att jag gräver min egen grav genom att trampa omkring i det här minnesglashuset, här flyger gallan och jag förolämpar folk som hållit på att skriva bra mycket längre och mer erkänt än lilla jag. För vem är jag att säga nåt om sexscener? Ha ha. 2005 vann jag en novelltävling där jag gestaltade våldtäkt. Före det hade jag skrivit en dikt som utgår från de där små reklamrutorna i tidningar med telefonnummer för alla möjliga damer. Uppträdde bland annat i poetry slam med den. Och tror ni att jag blivit klokare? (Det där är en retorisk fråga, svara inte på den.)

Kan förstås bero på att jag hänger bland monster. Monstrositet både i form av monster och människor, helst i kombination, de är bra att umgås med.

Hur som helst med alla minnen, dagen till ära ska du fundera på att
Ingen behöver omotiverad nakenhet.
 Och många behöver få veta det.

onsdag 30 januari 2013

Jobbig scen eller gräva guld

En sån där scen som man känner motvilja inför att skriva.

Man hoppar över den i redigeringen. Möjligen krafsar man lite omkring i scenen, fixar en bokstav där och ett ord här. Men man fortsätter att tycka att den är jobbig att skriva.

Kanske för att det är en del av genreingredienserna, en sån scen som man vet att finns i andra verk och man vill inte skriva samma sak. Eller om det ska hända grejer som man känner obehag inför. Kan också vara för att man inte vet hur den ska skrivas. Men man vet att den behövs, att på nåt sätt behöver man få till scenen trots motviljan.

Men hur ska man göra? Fundera på scenen. Kanske går det att svänga på det hela, beskriva ur ett annat perspektiv. Eller hitta en tydligare koppling till helheten, till den dramatiska frågan eller bakgrunden eller karaktärsbeskrivningen. Leta efter kryphål, buffa omkring genren. Tänk ut nya bilder, andra ord, metaforer och liknelser.

Hur man än gör så har man egentligen två val, skriva den som man tänkt eller vrida på den och hitta en annan ingång. Om det blir fel? Då vet man att man ännu inte hittat lösningen, att man behöver snurra omkring scenen lite mer. Man får vara glad över att man har idén medan man gräver efter guld.

tisdag 29 januari 2013

Minimal skrivtid

Splittrad mellan saker som ska göras. Man ska krafsa lite här och lite där.

Helst vill jag bara skita i alltihop, sätta mej ner och skriva på den där scenen jag kom fram till igår. En överlång scen som behöver bli kortare och farligare. Allt går alldeles för bra. Spänning, skrämma, hemskheter ringer i skallen på mej.

Men det finns annat som måste göras. Jobbsaker.

Jag vill, jag vill, jag vill skriva.

Det är svårt att trycka undan det där man måste göra. För på nåt plan tror jag att jag ska hinna göra både det ena och det andra, och lite till. Samtidigt. Om jag inte fixar det är det svårt att förlåta sej själv.

Så vad gör man för att skydda den minimala skrivtid man ibland har?
  • Fokusera: skriv när du ska skriva, om det så är 15 minuter
  • Sätt upp mål: det här ska skrivas idag
  • Var flexibel: anpassa dej till vad som råkar vara ivägen, utan att ge efter för vad som helst, om du inte når målet, förlåt dej själv
  • Sätt igång: du är din egen chef, ta hand om din tid, ge chefen kaffe och fokusera
Ålrajt. Börjar alltså med scenen trots att jag kanske inte hinner göra den klar. Och det är jobbigt men: det är som det är.

måndag 28 januari 2013

Röntgensyn och vissna smaklökar

Man uppmanas att använda andra sinnen än synsinnet när man skriver. Allihop ska man använda.

Det ska lukta lik, dofta rosor. Man ska höra fågelungar pipa och bilar brumma. Bäst att sticka in handen i det okända och hitta mjukt, blött, klibbigt och en vass kniv. Käket ska smaka urk eller slurp. Och i vissa fall ska man gärna använda ett sjätte sinne också med föraningar om ond bråd död.

Så man ställer in sej och funderar på hur den där platsen man valt luktar, låter, känns och smakar. Man skriver utan att använda synsinnet. Ibland tänker man på de där böckerna för barn Hur låter brandbilen? Hur låter djuren? Fast helst ska man förstås inte skriva ut hur brandbilen låter för då är det en sån där Hur låter-bok man skriver.

För att driva det till sin spets kan det vara bra att förhöja ett visst sinne över ett annat. Tänk en karaktär som inte orkar lyssna på den som pratar, då kanske den sitter och pillar på något i stället. Eller tuggar i sej honungsmelon för hen är jättehungrig och hinner inte lyssna på en litania om vikten av att hålla sej hel och ren. Eller vad nu personen som pratar säger, fast det vet inte hen som inget hör.

Man kan också tänka sej en karaktär med ett sinne som är extra bra. Stålmannen har röntgensyn och eftersom han sällan ses käka kan det bero på att han har vissna smaklökar.

Hur man än väljer att använda sinnen är det ett sätt att fördjupa en karaktär, en person med gott luktsinne mår sämre bland svavel och spyor.


söndag 27 januari 2013

Informationen hänger tung som smog

Scener där informationen hänger tung som smog i luften. Ibland kan man stryka dem, ofta kan man det inte.

Jag har nått fram till ett ställe i manuset som beskriver bakgrund, nutid och en av karaktärerna. Men medan jag läser scenen vet jag att det är segt. Den där biten som jag skulle hoppa över. Och om inte jag vill läsa, vem vill göra det?

Funderar på hur jag kan skruva till det så att scenen har bättre kontakt med berättelsens tema, för jag vill att det ska leda vidare, inte tillbaka. Just nu är det en u-sväng.

Karaktären behöver utvecklas. Inte bara ge en förklaring till vad hen gör där. Förklaring räcker inte, måste finnas motivering, en vilja, en drivkraft som inte leder nån annanstans.

Eftersom det är bakgrundshistoria saknas den del av spänning som betyder att karaktären är i omedelbar fara. I stället är det ett urtrist limbo där man fastnat och håller på att tyna bort, ingenting händer.

Alltså måste scenen skrivas. Molotovcocktailblandningen för informationstyngdscen består av: en del tema som får det att smälla högt, en del karaktär som bestämt grejer som blir bensin, och förstås tändnings- eller spänningsanordningen som gör att tema och karaktär kan göra det besvärligt för hela alltihop. Nu ska scenen brinna.

lördag 26 januari 2013

Tala eller inte tala om romanidéer

När till och med reklamen på tv säger åt mej att min romanidé är mer än idé, då, folks, då skriver jag ihop den.

Det finns såna där romanidéer som sveper igenom, man kanske skriver ett ord eller en mening nånstans och det händer inte mer än så. Men sen kommer den där frågan som griper tag och man känner hur berättelsen börjar spira ur fröet. Rena rama Jack och bönstjälken alltihop.

Man tänker början och slutet. Scener som vill låta sej skrivas. En dramatisk fråga. Karaktärer som har vissa drag. Platser och stämning. Sen en reklam på tv som säger de förlösande orden. Då man ler för sej själv och samtidigt sväljer ner klumpen i halsen. För jag hade hittat det som gör ont. I mej.

Där börjar sånt jag skriver. Med att det gör ont i mej. Eller om jag säger att jag blir rädd? Och besatt.

Mer än så kan jag inte säga om min idé. Jag kan inte tala om romanidéer. Så det sitter jag och funderar på, medan jag skriver det här inlägget. Varför är det så, en del kan berätta om hela alltihop och sen skriva det och vara hur glada som helst. Jag kan inte. Om jag säger mer än att jag har en idé så spricker bubblan. Bönstjälken växer inte.

Men det hindrar mej aldrig från att gå på skrivkurser och visa bitar av texten. Då väljer jag att säga nåt smått bara om vad jag skriver om, med tillägget att jag inte vill säga mer.

Hur är det med dej, kan du tala högt om dina romanidéer?

fredag 25 januari 2013

Vad minns en stad? Mer än miljö

Miljön eller än hellre det där som man på engelska kallar setting, finns inte nåt bra ord på svenska, för setting är inte bara miljö, det är också stämning och situation, möjligen kanske inramning kommer närmast.

Och det är vad man vill få fram ur omgivningen, alltså inramningen: stämning, situation och plats. Ska precis skriva om en plats där jag kan tycka att stämningen och situationen i viss mån finns men att de kan förstärkas genom att vrida fram mer ur platsen. För att de hör ihop.

Däremot tror jag inte att jag ska tänka direkt på platsen. Lite paradoxalt va? Utan jag vill alltså ha hela "setting"-grejen på en gång. Därför utgår jag från person:
  • Vad ser man om det är första gången man går här?
  • Vad ser man om man ofta går här?
  • Hur känner hen inför platsen?
  • Har det hänt nåt här som sätter igång nåt? Känslor?
  • Hur kommer saker och ting att förändras efter att hen vistats här den här gången?
Det jag vill åt är vad inramningen, setting, kan göra för karaktären. Inte vad karaktären gör där. Eller för att säga det annorlunda, platsen, staden är viktig. Mycket. För vad minns en stad? Vad får en stad mej att minnas?

torsdag 24 januari 2013

Flera synvinklar

Flera synvinkelkaraktärer?

Så hur tänker man kring att använda mer än en person? För har man fler än en synvinkel har man också flera trådar att hålla koll på. Och det är möjligt att man får hålla på ett tag för att komma till slutet med de olika trådarna.

Man kan gärna följa rådet att begränsa antalet synvinklar. Det gör alla kloka människor. Men man kan förstås också skita i det rådet och ha många synvinklar så att man behöver fundera på sisådär sju olika röster. Det gjorde jag.

En grej blir extra viktig med sju karaktärer. Det är att klippa av scener. Precis mitt i när de tagit det impulsiva beslutet att kasta sej ut för stupet, då byter man till nästa person. Till en annan röst som leder fram till nästa stup.

Vad jag gör just nu är att plocka bort extra trådar som slunkit in under skrivandet, fokuserar på att hitta olika fallhöjd på stupen där jag knuffar ner karaktärerna. Stryker och stramar upp för jag behöver inga extra trådar. Igår var en bra skrivdag. Först strök jag ungefär 1500 ord, sen skrev jag in andra. Ungefär lika många. Och jag har följt punkt 13 från igår, så jag vet vad jag ska göra idag.

onsdag 23 januari 2013

15 frågor att ställa sej före, medan och efter skrivandet

Frågor man behöver ställa sej själv före man skriver, medan man skriver och när man har skrivit:
  1. Var börjar man?
    Med en idé, en mening som fastnat, en bild, mitt i eller efter slagsmålet, man börjar genom att sätta sej ner och skriva.
  2. Hur håller man på?
    Se ovan. Man sätter sej ner och skriver.
  3. Vad handlar berättelsen om?
    Det handlar om... ? Dvs. i en eller två meningar, vad handlar det om?
  4. Varför skriver jag det här?
    Ja? Om du inte bryr dej, vem ska göra det?
  5. Skriver jag det jag vill skriva?
    Alltså skulle du köpa din bok? Eller föredrar du egentligen en annan genre?
  6. Vad vill karaktärerna?
    Möjligtvis velar man i verkligheten, men i text vill karaktärer grejer, de måste ha eller kommer att undvika om de så ska döda för att uppnå sina mål.
  7. Vart tog konflikten vägen?
    Först konflikt ett, sen konflikt nästan löst och så kommer konflikt att förvärras och förvärras. Karaktärer är inte konflikträdda. De gör en mängd impulsiva beslut som leder dem i fördärvet.
  8. Vad är meningen med den här scenen?
    Om du inte vet vad den gör där, ta reda på vad den gör där.
  9. Hur känns det?
    Ska läsaren få ont i magen av oro? Tårar? Skallrande tänder? Ja tack.
  10. Trivs jag med det här?
    Det finns dagar då skriva är skit, men de där andra dagarna när man faktiskt gör det man trivs bäst med, kom ihåg dem.
  11. Hur mycket behöver jag åstadkomma per dag?
    Antal ord, sidor eller hur lång tid, kom överens med dej själv om ett mål. Anpassa det efter vad du faktiskt klarar av, håll det.
  12. Sparade jag filen på X antal olika sätt?
    Spara på datorn, mejla dej själv, använd Drop Box, extra hårdskivor, minnepinne och sisådär sextielva fler sätt att inte bli av med hela ditt arbete.
  13. Vad ska jag göra imorrn?
    Avsluta så att du kan vara ivrig nästa dag, så att du vet var du fortsätter. Låt dej planera var du kör igång.
  14. Blev det bara skit?
    Det gör inget.
  15. Ska jag skriva nåt idag?
    Ja det ska du. Inspiration kommer vanligen när man hållit på ett tag. Regelbundet.
Nåt mer som borde frågas?

tisdag 22 januari 2013

Första versionen är ett skavsår

Varför är det inte det minsta tröstande att läsa att Ernest Hemingway sa:
The first draft of anything is shit.
Okej att jag kan gå med på att jaja, första versionen är skit, men jag tycker inte om det ändå, att det är så.

Skulle det inte vara häftigare att säga att jag inte ändrar en bokstav för det är så fantastiskt som det är? Ähum, kanske inte. Det låter inte ens klokt att säga det. För man sätter sej inte ner och känner hur självförtroendet pulserar. Tvärtom att läsa igenom eländet är ett utmärkt sätt att betvivla allt, och i synnerhet skrivförmågan. Eller magkänslan som Carola skrev om igår.

Men att skriva handlar inte om att producera ett fantastiskt första utkast. Kanske bara ett någorlunda hyfsat andra och när nummer tre ser dagens ljus, då börjar det liksom likna nåt. Få se vad som händer sen, fram till nummer sju ungefär.

Förresten, när man har det där första utkastet och sitter och funderar på helhet, scener, dramatiska kurvor, dialoger, karaktärer och berättandet från alla håll och kanter, då förstår man hur många grejer det gäller att ha koll på när man skriver. Hur många grejer man inte haft koll på medan man krafsade ihop första versionen.

Och ändå. Önskar att jag kunde känna mej vänligare inställd till version ett. Om jag åtminstone skulle våga tro på versionerna som kommer medan jag håller på, men första versionen är ett skavsår. Ett blödande, hudflängt skavsår.

måndag 21 januari 2013

Vad gör hen där?

Vad gör hen där? Frågar jag mej medan jag läser igenom scenerna.

I min text finns ofta nånslags (luddig) idé, det finns dialog, en hel del gestaltning och någorlunda hyfsat på informationssidan. Och gärna en slutkläm, tadadam och där kom en liten cliffhanger eller om inte direkt en sån, åtminstone nåt som ska locka att läsa vidare.

Men vad gör hen där? För de där delarna, dialogerna, handlingarna och allt, vad har de för betydelse om det verkar oklart vad hen gör där.

Scener är ögonblick, en kort stund där det gäller att ha koll på vad karaktären har där att göra, vad är det som ska hända i scenen som gör att karaktären förs vidare. Karaktären, den stackarn, kommer inte undan utan befinner sej på scengolvet. Karaktären ska handla, då kan det vara på sin plats att veta vad hen köper. Inga grisar i säckar, utan här och nu, vad gör hen i just den där scenen? Vilket ögonblick får karaktären inte missa?

söndag 20 januari 2013

Tjohoar och går an

Måste bara tjoa offentligt  lite. Tjoho vad det går bra med redigerandet när jag vet vad jag håller på med.

Vilket alltså betyder att jag betat av några sidor. Svept snabbt förbi som attans vid andra för tja, om texten skulle vara strålande... men man kan inte få allt. Å andra sidan strålar texten ändå, fast lite så där radioaktivt. Man borde käka jod eller nåt.

Men tjoho skulle jag ju säga, jag redigerar, jag vet vad jag gör även om texten inte rättat sej för egen maskin.

Föremål i fiktionen

Föremål i fiktionen, såna där som betyder nåt extra. Vad de är och vad de fyller för funktion. Rätt mycket funderar jag på magiska föremål:
  1. Ringen förstås, i Lord of the Rings
  2. Mjölner, alltså asaguden Thors hammare
  3. Askungens glassko
  4. Sjumilastövlar
  5. Miljoner olika grejer i Harry Potter: bägare, trollstaven, manteln, karta etc.
  6. Turkish delight i Narnia
  7. Excalibur, det magiska svärdet
  8. Flygande matta
  9. Magisk lampa i Aladdin
  10. Guldkompassen i Den mörka materian
Men det kan också vara frågan om helt vanliga föremål som inte är magiska i sej, bara viktiga. Beroende på vad som behövs:
pistoler, hus, böcker, nycklar, favoritklänning, gift, stenar, pengar, blommor, proteser, hattar och harpor
Och att jag sitter och funderar på föremål beror förstås på att jag insåg att bland mina högar av lappar som ska påminna mej om grejer fanns ett föremål som jag slarvat bort. (Vilket naturligtvis får mej att skämmas som bara den men grejen är nu upplockad till ytan och jag ska försöka sluta skämmas.)

I alla fall så fick det mej att tänka mer på föremål i litteraturen, både magiska och icke-magiska. Vad de är till för. Och att de alltid är till för nåt om de utpekas. Nån speciell grej som du själv använt? Eller nåt föremål som du minns ur litteraturen som borde nämnas? För visst är föremål som är med nåt lite extra?

lördag 19 januari 2013

Släppa lös kaos

När man har det övergripande, vet vad det är man faktiskt skrivit fram, ja då behöver man fundera på hur man släpper lös kaos.

Ordning vill hjärnan gärna ha. För man förväntar sej saker, tänker sej att så här ska det gå för det brukar det. Fast just då är det dags att slänga in vad som helst som stör normaliteten.

Antagligen är det därför jag gillar listor. Överst skriver jag målet. Förslagsvis att jag vill att det blir en skrämmande plats där man inte riktigt vet vem som vill vad. Eller om jag skriver att jag vill ha ett triangeldrama som kanske är ännu mer än triangeldrama, det kanske är en kvartett. Eller om jag vill utgå från huvudpersonen som är på nånslags quest, om det sen är att hitta en nyckel, en glassko eller vägen hem, ja sånt där som nu huvudpersoner pysslar med. Överst i alla fall det jag vill veta nåt om. Därefter listan.

Listans grej är att när man kommer till nummer 50 så har man antagligen fått börja anstränga sej och småningom i ren desperation plitat ner nåt alldeles vansinnigt. En sån där grej som man inte vågar säga högt för att punkt 50 faktiskt är sjuk. Bara det att när man tittar på den sinnesförvirrade anteckning man gjort och kombinerar den med punkt fyra är det just den sortens kaos, vändpunkt, förvånande händelse som kan rubba ordningen man vill ha men än hellre vill rubba. För det är vad man vill, göra det oväntade.

Du då? När du ska vrida till, oberoende om du är den planerande outline/synopsis-sorten eller den framskrivande oplanerade-varianten, i nåt läge, när det ska vändas upp och ner på vad du hittat på, vad gör du?

fredag 18 januari 2013

Intrigmönster och epifani

Du vet, när man har gått och lagt sej och precis håller på att somna och skallen är behagligt avslappnad - när man exakt just då kommer på det där som man gått och funderat på. Den där grejen som kommer att fixa precis allt. Det där som gör att man på riktigt vet vad man håller på med. Man har liksom hittat ordet som sammanfattar HELA manuset.

Varför kommer det precis när man ska sova? Så att man sliter sej ur sin sömn för det här måste man faktiskt fundera på. Till och med så mycket att man får lite ont i magen, för det är så jäkla bra. Det är IT. Epiphany. Epifani. Heureka.

Allt faller på plats, har sitt mönster, men jag såg det inte. Ser det nu.

Det finns många intriger att välja mellan. Eller det finns olika sätt att fundera på intrig. Det kan väl finnas mellan 1-100 för alltid hittar man nåt som avviker mot mönstret. Men om man tänker sej att det finns 1 intrigvariant som alla berättelser eftersträvar har den mönstret: anslag, exposition, upptrappning, klimax/höjdpunkt, avtoning.

Strukturen finns kvar fast man kan också göra en lista över vem som står mot vem eller så funderar man på hur berättelsen slutar eller rabblar upp ämnen i lång rad:
kärlek, äventyr, quest, flykt, hämnd, rivalitet, uppoffring, frestelse, förändring, katastrof, makt, galenskap, rivalitet, upptäckt osv.
Och där, bland de där orden finns min epifaniska stund där jag slits ur mitt nästan sovande för att tänka igenom alltihop och resultatet är att idag är jag något av en lallande idiot för det funkade. Nu vet jag vad som ska strykas och vad som ska utvecklas. Fattar du hur stort det är? Katastrof har fått ordning. Nej. Kan ordnas och rättas till för jag har sett ljuset! Igår var det kramp idag är det flygande champagnekorkar. Heureka!

torsdag 17 januari 2013

Skriva sej ur skrivkramp inklusive skrivgnälla

Satte igång med kursen i kreativt skrivande i tisdags och vi talade bland annat om skrivkramp/skrivtorka eller Writer's block.

Min eget kramptillstånd tenderar att uppstå i samband med omskrivning av första versionen. Men jag vet att jag kan fixa det. Så det tvingar jag mej ur.

Det finns mängder med återvändsgränder. Att drabbas av en blockering i skrivandet är nästan för lätt. Att skriva, omfattande allt från själva skrivandet till redigerandet och att skicka iväg text till betaläsare, förlag och sen då vad som eventuellt kan följa efter det, att skriva är många olika faser. Gott om stuff som kan hindra den mest garvade skribent.
Inga idéer, dåliga idéer, tidsbrist, hur hör allt ihop, det här fixar jag inte, för mycket projekt, för lite projekt, fel projekt, håller bågarna, karaktärerna, scenerna, tematiken och för dialogerna framåt, självkritik, självkritik, självkritik osv.
Och vad löser skrivkramp? Att skriva löser skrivkramp. Att inte lyssna på självkritiken. Att göra nåt annat ett tag, ta en promenad, kolla en film, lyssna på musik, byt plats, byt skrivsätt. Sätt dej på bordet, på café, på biblioteket. Skriv medan du tittar på tv. Flödesskriv i 3, 5, 10 eller 20 minuter utan att censurera.

Skriv om blod, tårar, tryck över bröstet, klump i halsen, katter, hundar, choklad, tivoli, flygresa, en vän, en ovän, en sak som stör dej, vad du drömmer om. Skriv. Om. Nåt. Annat. Skriv är det enda som hjälper mot skrivkramp.

En grej till är väldigt bra att ägna sej åt vid skrivkramp, tala om den. Så skriva sej igenom och prata med andra. Skrivgnäll och pratgnäll. Man blir just så trevlig för sin omgivning som det låter: gnä-ä-ä-ll. Men det bjuder vi på.

onsdag 16 januari 2013

När jag väl svalt kaffet...

Precis när man tycker att man har läget under kontroll så hittar man sej själv på mittuppslaget i dagens tidning. Hick sa det av kaffeklunken. För det hade jag ju inte tänkt på att man kan landa där. Med bild. Bredvid Jörn Donner.

Men när jag väl svalt kaffet kändes det fint.

Så här sitter jag och känner mej nöjd och belåten över att kolla in vårens utgivning och grunna över beskrivningen "mörk fantasy" och "skräckberättelse" och "fiktiv småstad".

Igår fortsatte kursen i kreativt skrivande och idag börjar kursen i fantasy. Alltså så värst länge hinner man inte gotta sej åt bilder i tidningen. Jag ska återgå till redigeringen av - och plötsligt slår det mej att jag borde förklara att jag skiljer mellan bok (fast den än så länge är en bok på väg) och manus som är en pappersbunt vilken ska bli bok två men än så länge är ungefär så kaos som en första version kan vara. Förutom det finns förstås också NaNoWriMo-manus men det är på semester på annan ort, alltså nån annans läseproblem för tillfället. Övriga manus ligger på is. Så vi rör oss med bok, manus, Nano-manus. Idag manus och undervisning. Och då och då kan jag kasta en blick på mittuppslaget i dagens tidning...

Hur är det själv då? Fått nåt kaffe idag? Vad ska du pyssla med? Har nåt livat upp din dag?


tisdag 15 januari 2013

Frågetecken, streck, kryss och utropstecken

Den där utprintade första versionen. En nästan bok. Eller det är att ta i, men i alla fall, en möjlig samling meningar som kan bli nåt.

Det mest frustrerande är att jag måste göra en massa andra saker hela tiden. Att jag inte får kasta mej över första versionen och faktiskt göra allt det där jag vill och vet att ska fixas.

Men de stunder när jag får krypa upp i fåtöljen med en penna i handen och en anteckningsbok bredvid mej, guld och stör ej. Skriver ner löst hängande trådar, varenda en så att jag kan kolla ifall de följs upp. Sätter in frågetecken för oklarheter, streck i marginalen för att utvecklas, kryss för sånt som tråkar ut mej och utropstecken när jag blir extra belåten. Första versionen. Man får vara lite snäll med sej själv då, lägga in nåt extra utropstecken för att man (läs jag) inte ska behöva må som alldeles för illa när jag är igenom.

Eller, och det skrämmer mej, inbillar jag mej att det är nåt fast det bara är skit alltsammans? Borde jag skippa utropstecknen till förmån för fler frågetecken, streck och många många kryss?

Ah. Självförtroende vid redigering kunde vara nåt man tänker på att odla inför framtiden. Ska överväga det. Måste antagligen börja med att försöka tycka att utropstecken är ett bra tecken. Men jag tvivlar. Använder väldigt sällan utropstecken i text och oftast stryker jag dem vid redigering.

måndag 14 januari 2013

Förlora kroppsdelar, alla pengarna och förståndet

Som ett mantra har det snurrat på hela natten. Måste höja insatsen för h-pers. Måste vara mer insats. Mer prestation. Mer bedrift. Mer kraftmätning. Måste måste höja insatsen.

Och det står en hel del på spel redan.

Jag börjar känna mej lite spelgalen. De här orden. Insats. Oddsen. Vad det blir för utfall. Handicap. Inlägg. Mål. Och så vidare. Fast man knappt är säker på vilket spel man spelar. Kan vara enarmad bandit, fotboll, poker eller monopol. Man får treva sej fram på spelplanen, bland korten och bollarna.

Vad jag menar är att det finns där, spänningen, men att konsekvenserna inte är tillräckliga. Mer av livet som insats behövs. Huvudpersoner har det inte lätt. De ska göra misstag och välja fel. De ska balansera på lina och ramla ner. Utan skyddsnät. Eller bristfällig i varje fall. Huvudpersoner ska förlora kroppsdelar, alla pengarna och förståndet. Symboliskt i alla fall. Och jag måste få till större ansträngning, det måste vara värre att vara huvudperson. Allt bara för att det behöver finnas en orsak att bry sej. Bäst att ta itu med det. Behöver fundera på vad det värsta som kan hända är, hur illa det kan gå i det här spelet. Och låta det gå just så illa. Eller värre. Kan det gå värre än värst?

Själv då? Har du slängt in huvudpersonen i ett spel som den ser ut att förlora?

söndag 13 januari 2013

Debutantbloggen

Det här med att debutera. Najs. Många grejer man pysslar med. Som att skriva lite här och där.

Idag hittar man mej på Debutantbloggen. Där jag skriver om spindelnät.

lördag 12 januari 2013

Magkänsla och Betaläsare

Hur vet man om det är bra då? Det där man skriver.

Medan man sitter och redigerar, eller medan man skriver, eller medan man planerar så undrar man, blir det som jag tänkt, blir det så där, just exakt så där BRA som jag vill att det ska bli. Blir det vad jag vill att det ska bli?

Så hur vet man?

Magkänsla, när du har den där idén som du sen skriver och så börjar redigera, och du börjar le. För du vet. På nåt vis vet du. Och magkänslan övas genom att läsa och skriva, mycket. Dessutom genom att lägga undan det där manuset ett längre tag så att man återvänder med pigga ögon.

Betaläsare, eller testläsare. Nån som talar om för dej vad som funkar och inte funkar. Kan vara författarcoach/lektör/pålitlig kompis eller vad man nu vill kalla den som ger respons på texten man skrivit. Nån annan än alphaläsaren eller skribenten själv alltså. Ifall magkänslan inte är att lita på, för den tenderar att sända upp magsyra, då är beta lösningen.

Ska se hur det är med magkänslan och magsyrorna idag. Igår var det rätt hyfsat.


fredag 11 januari 2013

Varför, o varför, skriver jag?

Varför, o varför, skriver jag? Frågan man ibland ska svara på.

Det är ju inte precis pengarna som lockar. Eller att sitta ensam och stirra på en dator. Och inte kan det vara för att utsätta mej själv för att nån ska slita textbitarna i stycken och troligen ifrågsätta hela min rättighet att uttrycka mej skriftligt.

Nä.

Ett svar är det här:

Varje text är en resa. Ett sätt att se världen. Att faktiskt se. Världen. När jag skriver vet jag inte alltid vad som ska hända. Jag slungas iväg från en plats där jag vet hur livet fungerar med morgonväckning, diskmaskiner, kattmatning, barn-till-skola, fredagsmys till nåt annat. En främmande plats där reglerna är föränderliga, man vet inte vad som ska hända, man vet bara att nåt ska hända, mycket till och med. Inget som påminner om tvättmaskin över skrivandet.

Jag får vara på platser där jag aldrig annars skulle få vara. Och varje gång gäller det att våga ta klivet ut och låta allt det där som rubbar tillvaron få fart, allt det obekväma, farliga och förändringar. Det som är min egen vardag får vänta. Jag ska skriva lite, jag ska strutta omkring i en värld där saker och ting händer. Man vet inte vem, men man vet att bakom knuten står en person som har nåt att säga, nåt avgörande. De hinner knappt äta och går väldigt sällan på toaletten. Om huvudpersonen har huvudvärk, snuva eller slår sej blodig får hen samla ihop sej och fortsätta röra på sej, för annars...

torsdag 10 januari 2013

Skriv varje dag, va?

Varje dag, va? Skriv varje dag. Alltså att inrätta rutinen skriva varje dag. Men det går ju inte. Det finns ju annat att göra också.

Ja det gör det. Men jag tror ändå hårt på skriv-varje-dag. Trots det skriver jag inte varje dag. Det kan jag inte. Ibland måste jag jobba, ägna mej åt familj och vänner och så finns det dagar då jag faktiskt skiter i allt skrivande (ofta för att jag kommit fram till att jag är värdelös och faktiskt inte kan skriva alls och förresten kan jag inte ens stava till skriva).

Om vi bortser från det där med att jag ibland skiter i att skriva och funderar på vad man kan göra när man inte kan skriva för att livet är i vägen. Tre aktiviteter:
  1. Se dej omkring. Bort med telefonen och titta dej omkring istället. Står du i en kö? Sitter på ett café? Kolla in nån i närheten, fundera på vem det är, vilken historia personen har. Och om du inte är ensam, involvera folk i funderandet.
  2. Lyssna. Är du ensam i den där köbildningen, caféet eller annan vänthall, vad hör du omkring dig? Vad talar folk om? Vilka ljud hör du?
  3. Använd skallen. Du står där och trampar eller sitter och sörplar kaffe medan du är ilsken på dej själv för att du inte skrivit en rad idag för att det var stopp och inte gick att skriva för du vet inte hur texten slutar (eller nåt annat problem). Dagdröm. Föreställ dej alltihop, låt det spelas upp i ditt huvud. Många skrivproblem har sett dagens ljus i en dagdröm.
Även om jag inte kan skriva varje dag så kan jag titta, lyssna och tänka (någorlunda i alla fall). Men helst förstås, skriv-varje-dag. Bokstavligen och bildligen.


onsdag 9 januari 2013

Kamera-vinkel

Alltid mycket snack om gestaltandet. Om att visa i stället för att berätta.

Ett sätt att fundera på gestaltandet är bild. Jag tycker om att ta bilder. Trampa omkring och ta bilder på vägar och hus och torg och strand och vinklar och folk. Inte för att jag exakt vet vad jag ska göra med bilderna men för att jag vill kunna plocka fram dem och bläddra igenom, se.

Jag skriver upp detaljer också, i omgivningen. Vad jag ser omkring mig. Bilar (märken), caféer, vad som ligger kvar på bordet utomhus, hur många som står i glasskioskkön, hur många båtar som ligger vid gästbryggan, var det finns bänkar, vad som hänger i fönstret. (ah du hör, jag leker sommar dessutom...)

Frågan är förstås vad jag ska med alla detaljerna till. Vad nån ska med detaljer till. Vilka man behöver och vilka man absolut inte ska ha med? Jag tänker mej att man försöker spela upp det som en film, vad ser kameran, vad kan man behöva lägga märke till? Zooma in eller zooma ut. Inte så att jag medvetet sitter och skriver som en kamera-vinkel utan det lägger jag (kanske) till efteråt. Vad ser man om man står här? Vad behöver man skriva in i texten för att det ska gå att se människorna och platsen?

Men inte för mycket. Inte skriva som om det var en kamera, för det är inte viktigt att alla ser exakt samma sak. Måste inte se exakt rätt utseende på en karaktär eller färg och form på en plats. Att försöka avväga var man låter läsarens fantasi ta över och hur många och noggranna detaljer som behövs för att få filmen som inte är en film utan en text att bli synlig, det är en balansgång.

Hur gör du för att visa i stället för att berätta? Hur gör du för att få texten att visa känslor, plats och folk?

tisdag 8 januari 2013

Huvudpersonens berättarkurva del 2

Eftersom frågan ställdes, Vad är huvudpersonens berättarkurva, och jag gav ett  svar men definitivt tycker att det är värt att pratas mer om, så igen, huvudpersonens berättarkurva.

Huvudpersonen måste utvecklas. Okej. Men från vad, hur och till vad? Rätt ofta talar olika skribenter om att betrakta utgångsläget som att du har en klump formbar lera. Det är i och för sej fint, men jag skulle gärna tillägga att just i början är inte leran särskilt formbar. För vem tusan vill förändras? Så karaktärsklumpen i början är som smör taget ur kylskåp/frys, mycket hård och obändig. Vill verkligen inte släppa ifrån sej bitar till förändring. Eller så är karaktären lerklump men författaren har på sej stela vantar (eller har händerna inklämda i en muff) och har svårt att forma eländet.

Men huvudpersonen måste utvecklas. Hen har ett mål. Troligen har hen fel mål. Och inser senare att det hen egentligen vill är nåt annat. I slutet har karaktären utvecklats, lerklumpen har omformats från klump till en mogen karaktär.

En huvudpersons berättarkurva, från lera till porslin. Det knepiga är inte själva utvecklingsgången, utan att foga ihop de olika delarna så att det inte är övertydligt att här kommer den motgång som får karaktären att utvecklas, att göra sina val och gå åt ett visst hål. Allt det där som motiverar ska smyga in och ligga rätt i hela lerklumpsformandet. Man ska helst inte se sömmarna. Eller det beror på förstås, ibland är avsikten att man ska se varenda felhack och spricka. Oftast ändå, ska det vara smygsöm.

måndag 7 januari 2013

Huvudpersonens berättarkurva

En kommentar som man ofta får då man låter nån annan läsa texten är: förstärk huvudpersonens berättarkurva.

Men den är ju jättejättejättestark redan? Inte. Nähe. Inte.

Och om det inte är huvudpersonens berättarkurva så är det antagonistens. Eller nån annan viktig typ som blivit lidande. Oftast ändå, huvudpersonens. Det måste vara besvärligare att vara huvudperson, saker måste stå på huvudet och allt ska faktiskt vara väldigt mycket nära-döden-upplevelse, eller döden-döden-döden. Kort sagt, inga mjuka händer om huvudpersonen, ut med hen i fiktiva världen bara, man kan inte ha dem inneboende jämt.

Så jag ska ägna mig åt omskrivning. Stärka huvudpersonens berättarkurva. Hålla i minnet vad som är viktigt i relationerna. Huvudlinjen i berättelsen i fokus under första omarbetningen. Sidospåren ska väl också vridas till men just nu gäller det att hålla ett stadigt tag om huvudintrigen och huvudpersonens väg genom berättelsen.

Jag känner mej taggad och ivrig. Problemet är förstås att en mängd olika annat jobb kräver min uppmärksamhet. Nå, här ska balanseras mellan kurser och skrivande. Sån är vardagen.

söndag 6 januari 2013

Kärlekssoppa

Man kunde tro att det är Alla hjärtans dag för jag sitter och funderar på kärlek.

Till min egen fasa inser jag att kärlek, det har jag inte funderat på just alls. Inte på väldigt länge. Och nu talar jag alltså bara om fiktivt liv. Ingen verklighet.

Å andra sidan, har ju faktiskt ägnat mycket tid åt att under julen kolla in Love actually, Pride and predjudice, Sense and sensibility, Much ado about nothing, Four weedings and a funeral och kanske nåt till (troligen ännu en Jane Austen filmatisering, jag gillar dem).

Rätt laddad alltså. För det var vad jag tänkte på igår och tänker på idag och ska fortsätta att hålla kvar, kärleken. Mellan karaktärerna i manuset.

Vad behövs då för kärlekssoppan?
  • Karaktärer som man vill att ska få ihop det
  • En mängd grejer som gör att det faktiskt tar våldsamt länge innan det blir nåt av alltihop och sen går det åt skogen igen
  • Så de ska skuffas ihop och sepreras, skuffas ihop och separeras, skuffas ihop och sepreras
Och problemen är omgivningen på en del varierande vis. Mmm, här ska kokas kärlekssoppa. Nåt i stil med flicka-möter-pojke flicka-tycker-han-är-konstig flicka-ändrar-sig flicka-förlorar-förståndet flicka-tycker-pojke-är-klängig flicka-måste-fly-hemsk-äldre-man flicka-möter-pojkAR flicka-kan-inte bestämma-sig flicka-måste-göra-ett-val flickas-val-påverkar-världsordningen kan-flicka-leva-lycklig-i-resten-av-sina-dagar?

Jahapp, kärleksfull söndag på er.

lördag 5 januari 2013

Efter vila kommer brännpunkt

En tjock pappersbunt ligger och väntar på redigering.

Bok två i trilogin har fått vila ett tag. Men det är dags. Jag ska börja med en lista. Eftersom texten vilat och jag skrivit ett annat manus under tiden är det lämpligt att köra en ur-minnet-lista över sånt som sticker ut (på ett bra sätt).

Inte en lista över själva berättelsen alltså, inte ett synopsis eller outline eller intrig eller pitch eller vad man vill kalla allt det där man gör när man har allt tydligt i huvudet. Utan sånt som jag tänker mej som stark stämning, känslor.

För jag vill veta vad det är jag egentligen behöver lägga krut på, var jag tror att det bränner till. Helt enkelt, vad är kärnan och den hittar jag bäst om jag inte har texten för mycket närvarande. Precis just nu, när jag låtit den vila ska brännpunkterna grävas fram.

Har ingen betydelse vad som finns runt om ifall jag inte vet var det kryper in i huden, var man blir glad, rädd, nyfiken. Måste hitta var det bränner till.

fredag 4 januari 2013

Läsare är smartare

Läsare är smartare än man föreställer sej.

Jag satt och funderade på smarta läsare medan jag läste Cassandra Clares City of Bones. Över huvud taget hoppas jag att jag alltid tänker på det. Att läsare är smarta. Att man faktiskt inte behöver förklara precis allt för dem. Och att det blir irriterande ifall man som läsare nästan hela tiden vet vad berättandet håller på att bygga upp inför. Som i City of Bones. Då vill jag stryka den biten och hoppa direkt fram till avslöljandet. För själva grejen i City of Bones har jag inget emot, men att det först ska muras upp en vägg, hängas upp en tavla att skriva med krita på för att förklara vad som ska hända och sen händer det. Låt hända bara, glöm väggen och förklaringen. Jag förstår ändå.

Läsare förstår och om de inte förstår exakt vad jag har tänkt, vad har det för betydelse? Måste man komma fram till exakt min intention? Läsaren har kanske en betydligt mer fascinerande åsikt, nåt som jag inte medvetet funderat på.

Jag lägger helst bort böcker med för många förklaringar. Speciellt om inte förklaringarna leder fram till nåt jag bryr mej om. Grejen är väl också det att jag tittar gärna på film vilket bidrar till att jag vill att död-köttet försvinner.

Och för övrigt tror jag att det gäller alla läsare, också yngre människor, alltså barn, förklaringarna, informationen, glöm dem. Låt händelserna förklara hellre och om nån detalj inte stämmer överens med vad jag tänkte mej, än sen då?

torsdag 3 januari 2013

Närmare bestämt fantasy

Ska ägna dagen åt att fundera på genre. Närmare bestämt fantasy.

Orsaken är att jag ska hålla en kurs om fantasy under januari-februari. En grej som ofta fascinerat mej med fantasy är att de som skriver fantasy också ägnar sej åt att plocka genren i bitar. Alltså många skriver både skönlitteratur och åtminstone artiklar om olika element i fantasy. Ofta betydligt mer än artiklar.

Fast jag ska förstås släpa mej bakåt i historien, fundera på fantastiska berättelser, mindre på vad man idag kallar fantasy. Dvs. vad ska man tänka om alla sagorna, Den gudomliga komedin, En midsommarnattsdröm, Alice i Underlandet, Odysseen och sånt? Vad är de i förhållande till Harry Potter, Sagan om ringen, Den mörka materian och alla vampyrer (fallna änglar/sjöjungfrur/älvor)?

Å andra sidan vill jag ännu hellre fundera på världar, karaktärer och magi. Det knepiga med att fundera på en genre är att det alltid finns mycket man måste välja bort. Inte en chans i världen att man på nån timme ska lyckas slänga ur sej allt. Man hinner ungefär ta sej in genom skåpet till Narnia och sen slängs man tillbaka ut igen. Tur att tid räknas annorlunda där så att man hinner med ett helt liv innan man är tillbaks på vinden igen. Eller nåt.

Hur som helst, det har sina fördelar att fundera på en genre ur andra perspektiv än sitt eget världsbygge, att undersöka andras. Det är väl därför som så många fantasyförfattare gärna skriver också OM fantasy. Så vad gör du för att fundera på genre? Alltså verkligen fundera på vad den genren är som du ägnar dej åt, oboeroende av vilken det är?

onsdag 2 januari 2013

Att ändra eller inte ändra

Man släpper ifrån sej sin text, låter nån annan läsa den. Lite skrämmande ju.

För tänk om det inte finns där? Om det inte går att förstå? Ifall läsaren gillar vissa grejer eller inte gillar alls. Och eftersom man helst låter fler än en person läsa, om de tycker olika, vad händer då? Nån kanske sliter texten i stycken. Sliter lite mej i små sladdriga slamsor av bara farten.

Texter ska läsas. Alla kommer inte att gilla det man gjort. En del kommer att tycka riktigt illa om det rent av. Sen måste man välja, men hur? Ska jag tro på den som säger segt, den som säger snabbt eller ska jag ha en tredje väg som jag själv ska gräva fram ur det innersta?

Ärligt talat, mitt ömdöme, ha ha. Jag har ibland svårt att döda darlings. Hur ska jag kunna avgöra nåt alls? Man ska gå på sin egen känsla, säger nån. Men om den är fel?

Det är därför man inte ska lyssna så noga på folk som säger bra eller dåligt utan att förklara vad det betyder. Det måste gå att säga mer än så. En förklaring. Klart att man får bli glad av att nån säger o så bra och ledsen över att nån säger usch sånt skit. Men om det är allt, glöm det då. Lyssna på förklaringen, fundera tre gånger till. Ändra inte på känsla utan för att det finns en vettig orsak.

Därför har jag låtit det mogna och ska prova, se hur det låter med tredje person i min text, för jag tror inte jag vet förrän jag testat.

tisdag 1 januari 2013

Golvfilm

Se där. Det kom nåt som jag måste nämna på årets första dag.

Har ägnat en liten del av dagen åt att filma golv. Det ska antagligen ingå i den kommande boktrailern. DET är inget pjokigt vis att börja det nya året med.