fredag 30 november 2012

Re-re-re-redigera, fast imorrn

Imorgon ska jag ta itu med redigerandet. Och imorgon byter vi till december dessutom.

Idag tänkte jag därför ge mig en dags vila. Till och med när jag skriver det undrar jag när jag på gjort det sist. Man ska skriva varje dag, ju. Och visst, jag skriver det här inlägget, men nåt mer än det har jag inte för avsikt att åstadkomma idag. Jag tror man behöver såna här dar. Inte så ofta. Men idag.

Men imorgon alltså. Redigering, ReWriMo tillsammans med åtminstone Lee och Kati. Dessutom december.


torsdag 29 november 2012

Magiska metaforer

Det är inte precis så där att jag springer omkring och funderar ut metaforer och annat bildspråkligt jämt och ständigt. Nä. Sån är jag inte.

Men ibland ploppar de upp ändå. Metaforerna. Och vad, kära Mia, är då en sån där metafor? Jo serru, det är en salig blandning. Det är vad det är. Man gör en kombination av nåt som man inte annars parar ihop. För vad har en snöstorm att göra med en älg? Eller en författare med en tofs? (Det vet jag faktiskt inte men man kan säkert få till det.)

Metaforen håller liksom fram en bild och tycker att man ska jämföra den med nåt annat som inte går ihop. Ett sätt att krascha partyt, eller bilden i alla fall. Fast än hellre kanske man kan hävda metaforerna är partyt.

Så vad ska man de där metaforerna till? Förutom skrapa sig i skallen för alla metaforer funkar inte (vilket betyder att man kanske inte ska göra författare till tofsar). Men det man behöver dem till ifall man nu inte råkar vara poet och ha koll på metaforer till tusan är att de blir riktigt party-vilda om man klämmer in dem i beskrivningar. Metaforerna kan bli DET, it-factor, som gör mer än beskriver, lyfter rubbet från beskrivandet och det blir helkväll på bästa festen. En karaktär som visas genom en metafor säger mer om karaktären än vad beskrivningar gör.

Ofta behöver man inte strutta omkring och fundera på metaforer. De är en del av språket. Tänk bara på de stelnade metaforerna som stolben, flaskhals, livets resa och lysande idéer. Men tänk inte så länge på dem.

Det viktiga i sammanhanget är i alla fall att metaforer genom de omöjliga kombinationerna sätter nya bilder i skallen på folk. Metaforer är förvandling. Lite magiskt alltså. Som om man viftade med trollstaven över beskrivningarna och så står man där med balklänning i närbutiken. Mysigt. Kombinera och förändra alltså. Dagens grej.

Tillägg: Såg att Debutantbloggen också ägnar sig åt metaforer idag, så här kan man läsa mer om det.

onsdag 28 november 2012

Släpa stora skåp eller mind map

Hur ska man ta reda på det där som man inte riktigt har koll på? Alltså hur ska man få tag på idéerna?

De där idéerna som satt sej som betong i nåt överbökat ställe inne i skallen. Jag måste flytta undan tunga skåp som står i vägen. Såna skåp innehåller fördomar och förutbestämda grejer om det jag skriver på. Det är ett jäkla jobb att dra storskåpen åt sidan. De väger. Mycket.

Eftersom jag tycker det där flyttandet är jobbigt så ägnar jag mej snarast åt att vrida fram saker med magnetisk kraft. Eller med håv. Eller nät. Ja. Nät. För jag gör mind maps. I mängd. Varje gång det ställer sej ett fördomsfullt skåp i vägen så gör jag en mind map.

Men jag börjar med rubbet. Titeln i ett moln mitt på pappret (eller "Ingen titel" ifall jag inte har nån titel än) och så fyra streck som leder till Karaktärer, Intrig, Miljö, Tid. Från Karaktärer kommer man till huvudperson, antagonist och bipersoner. Från huvudpersonen kommer man till sånt som egenskaper och utseende. Fler och fler streck.

Just nu har jag gjort en mind map över Miljö. För jag kom på en grej, men det stod en massa text och fördomar i vägen. Jag ritade alltså en mind map för att reda ut alla möjliga och en hel del omöjliga samband och associationer för ett specifikt drag i miljön. En sån där sak som gör att jag just nu *myser* förnöjt...

Brukar du göra mind maps? Eller hur letar du reda på grejer i skrivandet som är svåråtkomligt?

tisdag 27 november 2012

Varför händer det där just nu?

Men varför händer det där just nu? är en fråga man kan behöva ställa medan man undersöker sina scener.

Jag har lagt NaNoWriMo på hyllan några dagar för att återgå till en mycket längre och knepigare text. Del två i trilogin därmed. Och den har hängt där på hyllan de senaste veckorna. Det gör mej rätt spänd på hur det ska kännas att fundera på vad som finns och vad som inte finns. Framför allt då, varför saker och ting händer när de händer.

Eftersom jag utgår rätt mycket från karaktärerna finns svaret där. Sånt som händer i ett visst läge kan alltså inte bara bero på att man försöker leda vidare mot nånslags big bang. Karaktärer påverkas av stuff omkring dem och i dem. Varför något händer i ett visst läge handlar inte bara om huvudintrigen utan rätt mycket om alla biintriger som böljar av och an. De där små grejerna som som ska stöda storsläggan. Men lika lite som huvudpoängen kan hända av sej själv kan nåt annat det.

Så varför händer det där just nu? Vad har fått igång det hela? Katalysatorer ska jag leta efter, igångsättare som svarar på varför nu.

måndag 26 november 2012

Novisen fixade orden. Hah!

Grattis jag! Har skrivit alla alla alla orden i mitt NaNoWriMo projekt. Och det utan några större överdrifter i ordväg...

Så vad har jag lärt mej av det här?

Framför allt att jag kan, att det går. Att jag klarat av att skriva ihop 50K på något färre än 30 dagar.

En annan grej som jag tänkt på medan jag hållit på är regelbundenheten, att det där att man faktiskt skriver varje dag gör att det inte är svårt att komma in i texten. Jag har också slutat skriva på såna ställen att jag vetat vad jag ska göra dan därpå, hellre mitt i meningen än i en avslutad scen har varit arbetsmetoden.

Det är ingen färdig roman precis. Men det är ett skelett. Inte bara det. MITT romanskelett är det. Med inledning, mittparti och avrundning. Karaktärer, konflikter och dramtiska kurvor. Hela alltihop.

Jag tror inte att jag skulle ha avslutat texten om jag inte tyckt om berättelsen, om jag hade tappat tron på den. Nyfikenheten har fått mej att skriva vidare, hur ska det gå för dem? Nu vet jag.

Tadam alltså, jag har en extra roman att pilla med. Inte illa för en NaNoWriMo novis. Hah! Jag fixade det.

söndag 25 november 2012

Småstilat

Fick till och med ihop lite bokstäver igår. Så nu ser jag fram emot att få återvända hem. Har träff med datorn.

Published with Blogger-droid v2.0.9

lördag 24 november 2012

Najs lördag

Denna lördag:
  • käka frukost hos C, inklusive dricka det superbt goa kaffet.
  • träffa folk som snöat in sej på fantasy, såna där fantasivänner alltså.
  • käka käk på nån restaurang i större samling.
  • med samma samling gå på teater, se och höra Kristina från Duvemåla.
Najs lördag alltså. Vad ska du underhålla dej med idag?

fredag 23 november 2012

Bussbloggar

Tror att dagens ord är grå. I kombination med skakningar. Skitsvårt att blogga på bussen.

Ska på ett möte. Är lite nyfiken och möjligen också nervös eller så måste jag bara få kaffe.

Vad ska ni göra idag då?

Published with Blogger-droid v2.0.9

torsdag 22 november 2012

Ord

48533 ord
Nu har jag inga ord kvar.

"Stora" insikter mitt i natten

Man vet att hjärnan går på högvarv när man sätter sej upp mitt i natten och har kommit på något som man redan har kommit på förut. Tack hjärnan. Trevligt.

Det är rätt mycket på gång den här veckan och nästa. Så mycket att jag faktiskt vägrar tänka på det, utom förstås mitt i natten när jag får "stora" insikter om saker jag inte behöver ägna nån mer tid åt.

Och sen kan man förstås inte sova mer. Naturligtvis inte.

Nåja, vad är väl bättre då än att fundera på andra viktiga saker som det inte är läge att fundera på till exempel ifall jag valt fel perspektiv och om karaktären borde bla bla...

Visst är det fascinerande hur man kan tvivla på allt när man ligger där och inte kan sova. Jag tror att jag till och med funderade på ifall jag borde byta klänning på en karaktär, alltså inte ett stort ingrepp, snarast ifall mönstret var fel.

Men nu är jag uppe och lite trött, har kommit på klokare saker än ifall det ska vara rosor eller annat blomstermönster på en klänning. Jag säger bara att jag förstår varför det svischar omkring så många kaffekoppar på NaNoWriMo, man blir lite stirrig av alltihop. 46680 ord har den effekten.


onsdag 21 november 2012

Inte precis läst nån kurs i marknadsföring

Vad finns det för sätt att få synlighet för en bok man skrivit?

Alltså det här med marknadsföring. Hur mycket koll har du? Jag har inte precis läst nån kurs i marknadsföring. Om jag igår talade om omslag så hasar vi vidare på den vägen.

Jag tror, för jag har alltså inte läst marknadsföring, så jag spekulerar vilt och vansinnigt, men jag tror alltså att det bästa man kan göra när det gäller marknadsföring är, ja just det, texten. Alltså det där som såna som skriver håller på med, att man tar det där omarbetandet, reviderandet och förändrandet på allvar. Att man håller på och petar på bokstäverna tills de faktiskt sitter som de ska.

Må så vara alltså, att jag inte läst marknadsföring men tips nummer ett är att "get dirty", gräv ner dej i manuset tills det inte längre släpper ifrån sig fler jordlager. För om man inte själv blir upphetsad och ivrig av vad man skrivit, hur ska man få nån annan att bli det?

Det finns förstås en hel del mer man kan ägna sej åt också. Men jag påstår att det börjar precis där, med texten och sen kan man fortsätta med allt annat man kan ägna sej åt. Tala med vänner, göra facebook sidor, blogga, twittra, prata och läsa på bibliotek och mässor och vadsomhelst, ställa upp och ställa ut och så vidare och tala lite mer med folk, fråga folk, hoppas på vänlig kritik och naturligtvis prata för andras texter - för just det, där börjar det, med den marknadsföring som man faktiskt kan, med eller utan kurs i marknadsföring, börjar alltså med texten.

tisdag 20 november 2012

Omslag

Det är kanske inte alla som behöver designa sina omslag själv. Men man köper dem i stället. Böckerna och deras omslag alltså.

I senaste numret av Skriva har de en spännande sida med omslag för romance-böcker. Åh så mycket kärlek det är på den sidan. Prova googla olika genrer och bild, kolla hur de ser ut. De mörka skräckböckerna, fantasy kan också vara rätt mörkt. Äldre ungdomsböcker har alltid en ung person i bild. Äldre deckare har en ledtråd i bild. Nya placerar ibland författaren i fokus. Rätt många mönster på böcker för tillfället är det också på alla möjliga sorters böcker. Vad det än finns där på omslaget så är det viktigt.

Omslag signalerar genre och ton. Det ska dra till sej betraktare, man ska stanna upp och få lust att läsa. För det där omslaget är pakteringen, det som ska locka innan man hinner vare sej vända på boken eller läsa recensioner.

Eller är det så? Jag menar, omslaget är viktigt, jo då. Men hur är det idag, är det omslaget man dras till eller nåt annat? De senaste böcker jag köpt har jag faktiskt sett beskrivna på olika bloggar. Och där har visst funnits bild på boken och snygg har den varit. Men det var inte precis så att jag stod i nån bokhandel och tog upp en bok för att den var snygg.

Så vad fick dej att köpa en bok senast? Omslaget eller annan marknadsföring?

måndag 19 november 2012

Rikta visandet åt annat håll

Visa, berätta inte, är en sån där fras som upprepas med jämna mellanrum. Men vad betyder det egentligen?

I min NaNo text har jag för tillfället buntvis med områden där jag är fullt medveten om att jag inte visar alls utan berättar. Åh, vilken berättarglädje det finns, kan jag tänka.

Men hur göra för att jobba bort det och få fram det där visandet?

Många gånger kan man ägna sej åt att fundera på detaljer, på miljö, att förse alltihop med stämning. De där förklaringarna som kan bli flugsurr, ruttnande kadaver, en lång ekande gång, högt i tak, väggar som tycks pressas närmare, solljus som letar sej in genom smutsigt fönster - allt medan man förklarar det där som behöver berättas. Samtidigt rabblar man upp det som finns omkring. Ibland kan man kanske tänka på hur en mer saklig berättelse byggs upp. Ett sakligt beskrivande av vad som finns omkring. Eller hur kroppen reagerar.

Om man exempelvis förser den berättande delen med värme, eller hetta, så blir karaktären tvungen att skala av sej tröjan och dra av sej strumporna, doppa tårna i vatten, dricka eller försöka hitta en dryck. Under tiden kan berättarglädjen få sippra fram mellan agerandet. Bara man bestämmer sej för att nåt pågår samtidigt, ett iakttagande som riktas utåt och mjukar upp det där som inte är visa utan berätta. För vissa grejer måste ändå berättas.

söndag 18 november 2012

Klockan går

Det är på tiden att vi talar om tiden.

Inte för att här ska talas om tid i allmänhet som om det skulle vara nåt att slösa omkring sej. Nej. Här gäller det att passa tiden. Inget bidande av tid.

Det finns utvecklingsromaner, där karaktären börjar som barn och blir vuxen. Om det har en manlig huvudperson à la Werthers lidande, ja si då är det en bildningsroman (män bildas, kvinnor utvecklas och nä, inte är det så enkelt heller men jag förenklar som jag vill). Tiden är alltså lång, ett liv. (Kvinnors liv tar med fördel slut ungefär vid äktenskap. Män kan välja mellan ålderdom och självmord.)

Och så har vi berättelser som handlar om en specifik tidsperiod i en karaktärs liv. Ett år. En sommmar. En månad. En vecka. En dag. En timme eller några timmar. Ju kortare tidsram, dess mer står på spel. För handlar det om några timmar eller en, då är det en bomb som kommer att smälla av nånstans. Och då menar jag inte att det behöver vara bokstavligen en bomb (fast det ofta är det), utan kan också vara bildligen. En tidsfrist som går ut inom en dag. Nåt som absolut aldrig någonsin på några som helst villkor får hända. Måste komma i tid.

Det har sina fördelar att bestämma sig för hur lång tid det är frågan om, eller kort tid. Då har man ett mål att skriva emot. Kan vara klokt att synkronisera klockorna. Fast naturligtvis kan det också visa sig att det blev nåt fel i synkroniserandet ändå. Inte lätt med tiden och alla tidstjuvar. För klockan går, tick tack, tick tack.

lördag 17 november 2012

Karaktärer med gester

Tänk dej följande: En lägenhet med gamla möbler. Ett pysande ljud och en stark, vidrig lukt.

Två karaktärer.

Den ena reagerar. Hur då?
  • slår handen för munnen
  • vrider händerna
  • ett förskräckt rop
  • häftigt blinkande
  • ännu häftigare blinkande för att inte tårarna ska tränga fram
  • ser sej vilt omkring
  • stampar med foten
  • säger nej nej nej
  • och till sist slår fanskapet ut armarna i luften
Om man gör allt det där, vad är då på gång? Hur känner sej karaktären? Och än mer, hur tolkar den andra karaktären det? Sånt roar jag mej med idag.

fredag 16 november 2012

Läsupplevelse

Har haft en Läsupplevelse. Med stort L. Och i kursiv.

Du vet en sån där när man känner att man kommer att få gå omkring med den där boken hur länge som helst i huvudet. Eller rent av överväga ifall man ska läsa om boken.

En som fick mej att läsa lite långsammare när jag närmade mej slutet för att det skulle räcka längre? Näää. Verkligen inte. Jag kastade mej vidare i halsbrytande fart för jag måste få veta hur det går. Eller det är inte sant. Jag visste naturligtvis hur det går. För det går illa för de onda och bra för de goda. Men i detalj visste jag ju inte.

Alltså en sån där text som innehåller allt det där, intrigen, karaktärerna, dialogerna, miljön, spänningen och överraskningar som får mej att bläddra vidare. En Läsupplevelse.

Och vad har jag läst då? Jo. För ett tag sen var hon här som gästbloggare. Så jag har helt enkelt läst Maria Turtschaninoffs Anaché. Rekommenders varmt som julklapp. Inte är det bara jag som gillar den heller utan recensenterna också, som här.

Vad mer kan väl en aspirerande författare begära än att få finnas i nån annans text en stund.

torsdag 15 november 2012

Vägen mot slutet eller en berättelse

För rätt många är det första man skriver episoder. Scener där nåt händer och sen fler scener där nåt händer.

Så har jag också skrivit. Hur många scener som helst som radats efter varandra och som man kan flytta om i annan ordning utan att det egentligen betyder så värst mycket.

Problemet med episoder, hur snygga de än är och välformulerade också, är att det blir ingen berättelse. Och om det inte finns en berättelse så finns det ingen orsak för nån att läsare vidare. Då fladdrar episoderna iväg.

När jag började NaNoWriMo projektet hade jag bestämt rätt lite. Ville mest bara skriva ihop ett skelett. Och det börjar verkligen finnas. För att jag hade koll på hur det skulle sluta. En till grej visste jag, vem som var antagonist. Och eftersom jag valde att skriva fantasy så finns det ett mönster att följa.

Jag är usel på outlines, skisser över vad som ska hända. För jag tycker om att leta efter vägen. Men målet måste finnas för annars blir det episoder och det ska inte gå hur lätt som helst att flytta om kapitlen, för hur ska jag då nånsin veta att de är i rätt ordning?

Men tusan vad länge det tog att lära mej det. Att episoder inte gör en berättelse.

onsdag 14 november 2012

Scen: Sovrum

Tisdagkvällar, då jag håller skrivkurs ligger på topp för vilken dag i veckan som är klart bäst. För finns det nåt bättre än att få ägna sej åt än att umgås skrivande?

Igår fick de skriva om rum. Närmare bestämt om sovrum:
  • En lista på 20 saker som finns i ett sovrum (valfritt och kan vara fiktivt sovrum).
  • Dra ett sträck under de saker som särskilt sticker ut, alltså inte säng, kuddar och täcken (utan bland annat bettskena och kondomer)
  • Placera ett stycke huvudperson i rummet, beroende på om det är eget eller nån annans sovrum, vad lägger huvudpersonen märke till, använd mer än synsinnet.
  • Samma sovrum, men ur en annan persons perspektiv, kan vara antagonisten. Kan vara samma scen, samtidigt, men annan skalle. Kan också vara tidigare eller senare, men samma sovrum.
Och det mest fascinerande är vad allt som hittades när personerna kom in i rummet. Hå hå, allt mellan mordvapen och intima leksaker. Dessutom, stämningarna i de där sovrummen - *ryser*.

Så vassego, skrivövning bjuder jag på idag. Ta en titt på sovrummet helt enkelt.

tisdag 13 november 2012

Magiska krafter

Hur lär man sig magi egentligen?

Nån gång som yngre önskade jag att jag skulle få bli häxa. Det var innan Harry Potter så häxor var inte mysiga alla gånger. Men jag hade siktet inställt på att få tillgång till vissa sorters magiska krafter som jag kände att jag behövde. Som att förse en rätt jobbig klasskompis med diverse bölder. Jag skulle absolut inte bli nån snäll häxa. Tvärtom besvärlig och i vägen.

Men det var inte så lätt ju. Man får inte magiska krafter så där bara för att man längtade efter det. I stället fick jag föreställa mej det. Fundera på det. På hur man får magiska krafter alltså:
  1. Hur lär man sej magi?
  2. Hur kan den användas?
  3. Vad begränsar magin?
  4. Vad kan man inte göra med magin?
  5. Vem får använda den?
  6. Vad kostar magin?
  7. Varför har inte magin satt alla uslingar på plats och placerat sej högst upp i hierarkin, på snyggaste tronen, omgiven av allt man kan önska sej och lite till?
För det är väl det, att magisk makt korrumperar, lika bra att jag blev utan alltså.

måndag 12 november 2012

Ett kriminellt problem

35687 ord har jag klämt ur mig för NaNoWriMo. Och förutom scenen jag skriver just nu så vet jag vart jag är på väg.

Men blev tvungen att ta en paus för att fundera på hur jag ska lösa problemet med att utföra en manöver som inte alla ska se samtidigt som de som ska göra manövern är väldigt iakttagna. Ett kriminellt problem, kunde man kalla det. För det handlar väldigt mycket om att dyrka upp en dörr.

Det händer att man skriver på och så landar man i en situation där man vet hur scenen borde sluta men att vägen dit är det besvärliga. Att försöka hitta fram till hur man ska få detaljerna att fungera.

Mina alternativ just nu är:
  • skicka den iakttagande för att lätta på blåsan, tror tyvärr att hen inte är det minsta kissnödig
  • bara ha hen att vända sej om, men varför? Vad hörs bakom hen? Buller av vad?
  • låta iakttagaren titta på nåt annat, alltså rikta uppmärksamheten åt ett håll där det händer nåt som iakttagaren inte kan låta bli att gå helt upp i, men vad? Kanske de där kattungarna som finns där skulle kunna vara nåt... Eller paraplyna...
  • tvinga över personen på "rätt" sida, fast hen verkar ha gått väldigt mycket Darth-vägen
  • ytterligare alternativ?
Tror jag ska resa mej upp en stund och göra nåt annat. Tyvärr har jag redan tömt och fyllt diskmaskinen. Måste ut, alltså.

söndag 11 november 2012

Snacksalighet

Dialog ska visa vem som pratar.

Jag har använt ganska mycket dialoger i den text jag skriver. Just nu är vissa av dialogerna så informationsspäckade att till och med jag gäspar. För jag behövde veta grejer så då lät jag karaktärerna säga allt. Ut med språket, lätta på lilla hjärtat.

Men det ska bort. För det jag egentligen vill att dialogen ska visa är vem som pratar. Hurdan den personen är. Det som är information ska bli vilseledande för de vill definitivt inte klämma fram med allt. Tvärtom, att säga vissa av de där grejerna ligger inte i karaktärernas intresse alls för det framställer dem i dålig dager. Bättre då att förse dialogen men skuggor som skymmer, ordentlig dimma ibland.

För i samtal så missförstår man, överdriver, underdriver och också karaktärer som vet vad de vill säga babblar på om nåt annat för att göra sej själv lite finare i kanten. Dialogen gör att de kan få visa sej just såna, visa hurdanna de är trots att de tror att de försöker dölja osnyggheten så finns den ändå där i vad och hur de säger nåt.

Klart att dialoger har andra funktioner också. Karaktärsavslöjandet är ett drag.

lördag 10 november 2012

Fågel, fjäril eller fisk

En plats som redan spelat en viktig roll och så ska man tillbaks dit. Vad ska man göra då?

Välkommen tillbaka, mumlar huvudpersonen som tycks gå i cirklar eftersom hen återvänt mitt i den ganska intensiva framåtrörelse som hittills varit grejen.

Man kan inte beskriva rummet på nytt. Och helst inte göra exakt samma saker som förra gången. Jag funderade alltså ett tag på vad jag ska hitta på. Insåg också att jag befann mig i det sladdriga mittpartiet, samt att det kanske gått lite väl fort att rusa dit. Men om jag går tillbaka och saktar av på tempot nu, tja då kan jag glömma 50K. Vad kan jag alltså göra med en plats som redan är bekant?

Byt vinkel tänkte jag. Titta på nåt helt annat. Om det varit en svepande rörelse med lite lätt beskrivning av rummet förra varvet så zoomar vi in på nåt i stället. Detaljen som inte rymdes med sist. För annars är det bara sladdrig mitt och här behöver finnas nåt. En ny och förändrad vinkel, som tar bort det statiska och ger dynamik.

Fågel, fjäril eller fisk är det som gäller när man letar efter en nyckel. Gäller att bestämma i vilken nivå här ska letas.

fredag 9 november 2012

Blodigt, köttigt och dödligt allvar

Att inte veta vad och varför något händer är inte särdeles spännande.

Vad jag menar är att man behöver veta vart texten är på väg. Och man behöver berätta det. Vilket inte betyder att varenda pytteliten detalj ska avslöjas. Men det är inte stor mening med att slänga ut sina stackars karaktärer i en värld där farligheten är diffus.

Mina karaktärer rusade från rum till rum. Visst där fanns en hotande antagonist som kom susande och log illvilligt. Men sen då? Eftersom de hann undan i sista sekund, två gånger faktiskt. Vad vill antagonist-eländet? Vad är det hen försöker hindra? Tänkte jag. Och visste att jag inte svarat riktigt på den frågan. Att jag bara sjasat iväg huvudperson och sidokaraktär. Stackars satar. Inte undra på de ville stanna och vila.

Det som krävs är att det ska finnas en orsak att ta reda på vart det hela är på väg. Sen behöver förstås den idén vara tillräckligt vriden för att locka. Nyfikenheten alltså. Läsaren ska känna att den vill veta hur det ska gå. Och nyfiken blir man inte om ingen förklarar varför de springer undan. Den där avgörande frågan helt enkelt, som driver dem från rum till rum, inte på måfå, utan på blodigt, köttigt och dödligt allvar.

torsdag 8 november 2012

Tänk om...

Den där känslan av att man inte räcker till, det går dåligt dåligt.

För mej betyder sånt att jag blir irriterad. På mej själv mest. Och om man bara kan ta ut det på att sortera in i diskmaskinen så är det inte så mycket med det. Hur kul är det egentligen att vara sur på smutsig disk? Man kan liksom inte ta i ordentligt för då blir det bara kladd och skit av det också. DET behöver man inte mer av.

Irriterad. Och arg. Och butter. Och allt möjligt inte så muntert satte jag mej och käkade. Rätt vad det var tänkte jag, men om det ändå är så där? Varför är det så då? Va? Att om scenen är uselt skriven, visst. Men om grejen stämmer. Tänk om? Och så tänkte jag en mängd olika "tänk om".

Släppte gaffeln. Hade blivit nyfiken. Och det är väl det som är grejen, nyfikenheten.

Fixa fix idé

Ibland går det fel. Så fel så fel.

Jag valde fel spår. Försökte fixa det. Blev värre. Blää.

Jag försöker trösta mej med att man ska skriva mycket dynga. Det ska klafsa om fötterna medan man trycker in eländet trots att man vet bättre. För det kanske finns nåt där ändå. Men det går inget vidare med peppandet. Jag behöver bara kolla lite tillbaks i texten så vet jag, så fel så fel. Håller inte, funkar inte. Blött och slött och man vill bara bränna den där skitscenen.

Så vad gör man då, mitt i NaNoWriMo? Eller mitt i alldeles normalt skrivande som man inte vill att ska stanna av?

Man gräver vidare. Man undersöker vad som finns där i bakgrunden. Man kollar in vad karaktären har för fix idé, tvångstankar, besatthet. Man ser till att det händer nåt, att karaktären inte är förutsägbar. För jag tror ändå på resten. Bara det att om inte just den där scenen skruvas till så faller allt. ALLT.



onsdag 7 november 2012

Gruvliga hemligheter

Förse karaktärer med hemligheter. Gruvliga helst.

En av mina karaktärer har en hemlighet. En som går på tvärs med vad den för tillfället ägnar sig åt. Det är ungefär vad jag vet.

Vilket inte är mycket men ändå en början. För det håller på att sippra ut och tvivel runtom finns redan. Jag till exempel känner att min tillit till denna person rubbats å det ofantligaste. Sitta där med hemligheter utan att säga det bums åt mej. Så fräckt.

Så nu gäller det att lista ut vad det är för hemlighet. Jag ska alltså göra lista över gruvliga hemligheter. För hen har gjort nåt för länge sen som inte var snällt, gjort nåt mot nån annan. Men vad? Det behöver vara tillräckligt stort för att det ska finnas orsak att hemlighålla.

Ett brutet löfte? En lögn som döljer nåt annat? En lögn som gör ont? Vad mer kan man utgå ifrån?


tisdag 6 november 2012

Miljö är inte bara lejonfötter

Miljö är inte bara beskrivning av plats. Inte bara uppradande av blomsterarrangemang och lejonfötter på badkaret.

Min huvudperson ägnar sig för tillfället åt att gå från rum till rum. Ett enda rum-rännande är det. Vilket förstås betyder att jag lyfte händerna från tangenterna en stund för jag blev tveksam över vad som finns i alla rum.

Tre rum gick fint. Speciellt det första eftersom det var en bekant plats. Både för mej och huvudpersonen. Jag kunde bara blunda och fundera på vad det fanns där. Tänka ut några grejer jag minns. Som färg, lukt och saker.

Och de två följande rummen gick okej. Men sen blev det tangetlyft alltså. För vad är jag egentligen ute efter, tänkte jag. För att i nästa stund påminna mej själv om att, nä nä, inte jag. Vad är det huvudpersonen är ute efter? Vad är det huvudpersonen ser?

För om då valt att hålla sej tätt intill huvudpersonen, vilket jag alltså gjort, då är det hen som avgör vad som är viktigt. Vad ser just den här sortens huvudperson.

Hen vandrar från rum till rum och har precis plockat upp en fjäderpenna. Du då? Vad lägger din huvudperson märke till i ett rum? Lukter? Grejer? Färger? Annat?

måndag 5 november 2012

Tio sidor eller sväng på en mening

Det är visserligen bara dag 5 i NaNoWriMo, men en grej som jag suttit och funderat på, de korta stunder jag INTE skrivit är att det går bra.

Alltså det är inte det att jag egentligen är särskilt imponerad av mig själv som vridit ur mej text. För det är jag inte. Eller, who am I kidding, jag ska lyssna mer på Petra Mede som sa i Helenius hörna att man ska skippa den falska blygsamheten. Okej, jag jäkla nöjd och belåten med mej själv över att det funkar så bra att skriva.

Men om jag lägger av skryta en stund och säger vad jag egentligen ville säga, som alltså var att, när det funkar på ett plan med skrivandet, då går det också bra på andra sätt med allt möjligt annat också. Om jag skriver som nu, då läser jag massor och skriver rätt vad det är ihop lite annat också, av bara farten.

Vad lär vi oss, eller åtminstone jag mej, av det? Jo. Jag har sagt det förr. Jag säger det igen. Det finns bara ett sätt att skriva på och det är att göra det. Regelbundet. Om man sen producerar Stephen Kings tio sidor eller svänger på en mening i James Joyce-anda eller vad man har som mål, det är inte viktigt.

Så, om man bortser från antal NaNoWriMo-ord, så finns regelbundenheten kvar. Att jag kliver upp på morgonen med målet att skriva det som kommer. Eftersom jag är väldigt inne i texten så, tja, är det bara att låta orden flöda. Så folks, bara att inrätta en rutin. Vad som funkar för dej alltså.

söndag 4 november 2012

Kostnadskalkyl

I något läge måste man förklara för huvudpersonen att hen har problem, en överhängande konflikt. Och att de problemen går på tvärs emot vad hen vill.

Så det är vad jag har gjort. Förklarat för huvudpersonen vad som förväntas och att det bara är hen som kan göra det. Egentligen vill huvudpersonen bara gå hem och lyssna på One direction. Men se det går inte.

Konflikt alltså, man måste ha det. I varje scen och mellan storstjärnorna, huvudperson och antagonist. Och sen ska man ha konsekvenser. Avslutade kapitlet med att en karaktär frågar en annan ifall kostnaderna/konsekvenserna kommit på tal. För konflikter har konsekvenser. Det måste alltid kosta på att vara huvudperson. Inget myspys här inte. Utan hardcore valuta ska det vara. Dyrt dessutom.

Så nu ska jag fundera på vad betalningen består i. Ska göra en lista på 10 punkter. Kostnadskalkyl ska den heta. Så att verksamhetsplanen fungerar.

lördag 3 november 2012

Ordräkning


(Om man vill så kan man följa med här. Den uppdaterar ordantal då jag gör det på NaNoWriMo)

Golddigger eller en dagbok

Robinson av glädje tjöt
när han fann en kokosnöt

Det gäller att veta var man ska söka.

Åh. Jag är fullständigt, totalt, helt, absolut salig. Hittade ett stycke närstående släktings dagbok. Visserligen i lite fel ålder (för ung). Men vad tror du! Börjar dagboken med att gå på hemma-hos-fest?

Ja. Det. Gör. Den.

Citerar: "En fantastiskt tråkig tillställning."

Visst är det fint? Om jag inte får annat, så får jag exakt vad jag vill ha. Vad är bättre än att få vad man vill ha? Så jag får Rösten och Orden. Puss på er allihop! Det är sånt flyt så. Måste fortsätta skriva.

fredag 2 november 2012

Ordbruk och murbruk

Kan inte beklaga mej. Det går fint det här.

Igår stod det på min Nano-räkning att jag skulle bli klar med den här takten den 19 november. Idag står det 17 november. Det gäller att njuta av skrivflödet när man har det. Förr eller senare kommer muren emot.

Eller jag kanske kan beklaga mej...

För jag anar var min mur finns. Jag har, min vana trogen, blandat in nåt som jag undrar om jag vet nåt om. Idag har jag bara skrivit runt det och låtsats, tänkt att jag får ägna mej åt research sen.

Det jag alltså har blandat in i mitt Nano-projekt, och jag såg inte riktigt att det var på väg, men det är alltså 1950-talet.

ALLA tips om 1950-tal emottages. Just nu håller de på att fixa till ett party i en liten lägenhet och jag undrar vad man ska dekorera med?

Jag tror att jag har rätt bra koll på kläder. Och så råkar lägenhetsägaren ha fått en massa arvegods så jag behöver inte bry mej om möbler. Men hemma-hos-fest på 1950-talet ligger liiiite utanför mitt expertisområde. Ibland vill man verkligen slå sina karaktärer hårt, kan de inte bara bete sej. Hävda att de är från 1950-tal, vad är det?


torsdag 1 november 2012

50K på 30 dagar

Jaha. Idag börjar NaNoWriMo. Månaden då det ska skrivas så fingrarna blöder.

Jag har tvekat länge. Ska jag? Jo. Nä. Jo. Nä. Kanske. Nä. Jo. Eller?

Det är inte rätt inställning att delta i nåt där man ska skriva 50 000 ord på 30 dagar. Verkligen inte.

Min tvekan gäller mest att jag faktiskt har ett stort projekt på gång. Att jag borde koncentrera mej på det. Samtidigt. En idé som gnagt och skavt och som jag egentligen planerat utan att riktigt ha tänkt på det. Tydligen alltså.

För jag anmälde mej i alla fall. Till NaNoWriMo. Jag är ändå ganska säker på att jag inte kommer att klara 50K. Men det ger mej en orsak att kasta mej över det där skavande sidoprojektet.

Och jag erkänner, innan jag skrev det här inlägget satte jag igång. För att veta, får jag ihop dagsdosen Och jepp. Det fick jag. Dagsdosen avklarad. Mer än 2000 ord idag. Dessutom så att jag vet var jag ska fortsätta imorrn.

Klarar jag 50K, fint. Klarar jag det inte, fint det med för då har jag ändå nästan petat ihop den där texten jag funderat på. Mitt sidoprojekt. Ett NaNoWriMo projekt. Så. Wish me luck. Eller nåt.