onsdag 31 oktober 2012

De dödas själar

Och vad är det för dag idag då? Jo det är 31 oktober. Ergo Halloween.

Det gäller alltså att vara lite på sin vakt idag. Inte så att folk i det här trakterna precis går omkring och kräver godis förrän sen mot vårsidan och påsk. Däremot så vet man aldrig med andarna. De dödas själar som kan få för sej att klättra ut ur sina hålor och skrämma vettet ur en stackars bloggare.

Och det är just det som är grejen. Så länge de dödas själar håller sej där de brukar finnas så är allt frid och fröjd och bloggaren kan vissla i godan ro. Men idag, eller ikväll snarast, då... byter andarna plats, och när såna plötsligt befinner sej i vardagsrummet är de onekligen betydligt knepigare.

Eller för att uttrycka det annorlunda. Det som är skrämmande är inte farligt så länge det gör vad det brukar göra. Alltså håller sej i sin sarkofag, krypta eller annan kåk. Men placera en död själ, Frankensteins monster, valfri seriemördare, Voldemort, gamla tant/farbror X, Cujo eller sabeltandad tiger i ditt eget vardagsrum, då blir det skallrande tänder och stela ben.

När man förflyttar det farliga till sin egen omedelbara närhet skräms farligheten. Och ikväll, Halloween... Misstänksamhet är en dygd hela dan. Se upp för folk som verkar trevliga.

tisdag 30 oktober 2012

Verkligheten överträffar fiktionen

Verkligheten tenderar att överträffa fiktionen. Och det har ingen betydelse ifall man inkluderar drakar och Frankensteins monster, verkligheten är värre.

Hur ska man övertyga en läsare om de där otroliga grejerna som man skriver kan hända på riktigt? Alltså hur tror man på tomtar och troll och på Halloween?

Eller för den delen, hur tror man på alldeles vanliga skofetischister och frimärkssamlare och tonårsrebeller?

Satt och funderade på det i samband med ett av de författarsamtal jag lyssnade på under bokmässan. Att hur man går med på att det man läser är sant. Hur nåt blir på riktigt trots att det är fiktion.

Man tror faktiskt på vad som helst i fiktionen, på vissa villkor. Ett av dem är att man tror på karkatären. I verkligheten skulle det kunna hända lite vad som helst, men karaktärerna finns i en värld med vissa regler. Då måste man tro på hen som berättar, vad hen än säger. Man måste tro på hur hen reagerar. Saker och ting behöver byggas upp så att man faktiskt inte trillar av och undrar hur kom vi hit.

Och med det menar jag inte långa förklaringar utan att man behöver bygga upp karaktären. Visa vem det är frågan om. Hur hen låter. Om man tror på karaktären så tror man på drakar, tonårsrebeller och Halloween.

Om jag upplever att nåt i en text händer omotiverat, då slutar jag tro. För kontraktet har upphävts. Det där som skrevs när jag öppnade boken. Kanske är det därför det ibland blir svårt att läsa sånt som handlar om det där som hänt på riktigt. För att verkligheten är värre än fiktionen. Just därför är det väldigt spännande att försöka omvandla det där riktiga till fiktion, till karaktärstrovärdighet.

måndag 29 oktober 2012

Sångtext, en berättelse

Rätt vad det var kom det där ordet, den där stämningen som jag gått och tuggat på. Alltså för en sångtext jag behövt skriva.

Jag tror i och för sej att jag jobbat lite på texten under natten också för kände mej imorse som om jag skulle ha vaknat upp med ännu en del av texten. Så det får jag lov att slipa lite på idag.

Och sångtexten ja. Den tonsätts av skrivbordsgrannen. Alltså min musiker. Det var väl lite så vi träffades faktiskt. Eller kanske inte träffades men fortsatte träffas.

Så vad brukar jag tänka på när jag skriver sångtext?

Rätt ofta söker jag en viss känsla, en stämning som jag behöver hitta rätt ord för att beskriva. Vilket hör till det svåra. Det är en sak att skriva 250 sidor roman där man kan hålla på och vrida ihop stämning i lugn och ro och en helt annan grej att försöka få samma sak på några rader.

Men å andra sidan så försöker jag tänka på samma sak som i en 250 sidors roman, dvs. att det finns en berättelse. För det är den sortens sångtext jag själv tycker bäst om, berättelser.

Och eftersom det är sång jag talar om så behövs rim och rytm också. Lite olika rimmönster A-B-A-B eller A-A-B-A-B eller hur man vill kombinera. Rim är mindre viktigt än att ändra rytmen. Det ska inte bli jämntjockt hela vägen utan efter ett tag behöver det hända nåt. Korta meningar blir längre och tvärtom.

Framför allt ändå, berättelsen, stämningen, orden är vad jag jobbar med.

söndag 28 oktober 2012

Postmässa för mej

Det är bokmässa än idag men jag har lagt mej ner. Är mycket belåten med min mässinsats. Har ytterligare ökat på läshögen och fått prata med andra om skriva. Ja och så har jag bara allmänt skräpat omkring. Imorrn vidtar skrivtid.

Published with Blogger-droid v2.0.9

lördag 27 oktober 2012

Fotnot

Idag funderar jag mest på fötter.

Mina egna närmare bestämt. De har troligen blivit tre storlekar större, vilket betyder att jag inte ska köpa skor just nu precis. Note to self, nästa år, köp nånslags grejer att ha i skorna som gör att det känns som om du går på moln.

Men skam den som ger sej. Skam den som bryr sej om sina fötter på en lördag.

Fötter är söndagens problem.

fredag 26 oktober 2012

Nordisk kvinnolitteraturhistoria


Här gör Maria, Ebba och Tua historia.
Published with Blogger-droid v2.0.9

Bok- och skrivvandring

Bokmässa. Det. Är. Grejer. Det. Jag går så igång på att få vandra bland böcker och lyssna på folk tala om böcker och skrivande.

Jag har samlat på mej en del grejer som jag ska skriva om senare men just nu är jag mest upplagd för att småningom ta mej tillbaka till vandrandet bland böcker och människor.

Tänkte bara säga att nummer ett bland allt vandrande var ändå att få träffa nån man bara pratat med per blogg förut. Så otroligt kul sånt. Nästan svårt att säga hur glad man blir. Fast jätteglad blev jag alltså.

torsdag 25 oktober 2012

Snygg katt. Och suddiga poeter.

Published with Blogger-droid v2.0.9

Ett hejdlöst bokmässande

Snart åker jag med tåget för att kliva av i Böle och vallfärda till Bokmässan i Helsingfors.

Jag ska börja med att gå och lyssna på Fantasysessionen med Maria, Jenny och Irmelin. Jag har bett Maria och Jenny se till att jag trillar av stolen. Få se hur det ska gå. Det har utlovats både ocensurerade ord och knuffar.

I övrigt är jag vansinnigt oplanerad. Lite för oplanerad. Men det har varit så mycket annat att styra upp runtomkring för att jag ska kunna ägna mej åt ett hejdlöst bokmässande. Som stipendieansökningar och att försöka skriva lite också, sånt där som man söker stipendier för. Och lite brödjobb för att ha nåt att äta ibland eller åtminstone nån brödkant åt barnen. För att inte tala om att nån gång borde man kanske städa också, fast det får vänta. Me, myself and I ska mässa, så det så.

Det blir väl nån bild från mässan. Om jag inte trillar alltför hårt av stoln när de knuffas.

onsdag 24 oktober 2012

7 grejer att trycka in i skallen när man skriver en trilogi

Vad ska man ha intryckt i skallen ifall man skriver en trilogi?

Alltså rätt mycket ska man förstås ha tryckt in i lilla huvudet men några grejer hade jag ganska klart för mej innan jag lät ordet trilogi låsa sej fast i huvudet på mej.
  1. Första boken ska fungera utan uppföljare. Fast man kan lämna lösa trådar förstås. Ja. Det. Har. Jag. Gjort.
  2. Man behöver veta hur hela berättarbågen ser ut, för alla tre böckerna. Vart man är på väg. Det betyder inte att man vet så värst mycket ändå. För hur man tar sej fram dit till slutet behöver man inte veta. Inte behöver man ha funderat ut alla sidointriger heller. Bara de stora frågorna om vilken konflikt som är avgörande i varje bok.
  3. Bestäm hur du ska förhålla dej till karaktärer. Bestäm framför allt vilka som ska få vara med och vilka inte i de olika delarna. Karaktärer har en otrevlig förmåga att ploppa upp och i bok tre har man faktiskt inte tillräckligt med Gevalia att bjuda alla gästerna på. Men massmord på sidan tio kan verka lite märkligt, eller verka som om man försöker göra sej av med folk...
  4. Mycket av trilogibygge handlar om det som inte syns. Det man döljer för att portionera ut i lämpliga doser. Hemligheterna alltså. Det gäller att försöka få saker och ting att verka naturliga när de händer för att sen vrida om dem när avslöjanden tar vid.
  5. Den sista boken i trilogin behöver vara en käftsmäll. En riktigt rejäl smocka så att när man lägger ifrån sej boken har man kvar berättelsen.
  6. Och glöm inte bok nummer två. Den tenderar ibland att verka lite sladdrig midja. Det får den inte vara. Strama upp och strama åt. Sträck på ryggen och tänj där det ska tänjas.
  7. Som med allt annat, läs trilogier. Stieg Larsson. J.R.R. Tolkien. Lian Hearn. Väinö Linna. Philip Pullman. Susanne Collins.
Och själv ska jag ägna mej åt punkt 6. Man måste se till att Akt två i trilogin håller måttet alltså, många situps kvar.

tisdag 23 oktober 2012

Skriva skrämmande

Den här årstiden, när det är mörkt och mörkt och mörkt, då är det lättast att skriva skrämmande.

Så tänk dej att din karaktär sitter och glor ut i det där mörkret. Det börjar där alltså. Med att titta på mörkret. Hur kompakt det är. Hur skuggor rör sej. Men då händer nåt. Mitt i mörkergloendet råkar karaktären kanske vrida lite på huvudet, eller möjligen lägger hen en hand nånstans på kroppen. Och där, om det är blicken som ser nåt eller handen som känner nåt, men just där har det börjat växa hår. Det har aldrig vuxit hår på den platsen förut. Mycket buskigt hår är det.

Skriv om att titta på mörkret och upptäcka att det börjat växa hår på en plats det aldrig vuxit hår på förut.

Och sen, anmäl dej till min Skriva skräck-kurs på Axxell i Pargas. Som är 16-18.11.

måndag 22 oktober 2012

Gustaf, August och Stig

Nångslags växelverkan mellan schizofreni (och annan psykisk ohälsa) och författandet har de kommit fram till vid Karolinska institutet.

Läste om det för nåt tag sen på Svt efter att en av mina skrivkursare sagt det högt på skrivkursen. Och idag står det också i Hufvudstadsbladet (hittar ingen länk tyvärr).

Vad jag funderar över är vinklingen. På Svt står det författare. I Hbl lyckas de rada Gustaf Fröding, August Stindberg och Stig Dagerman efter varann på bild. Vad har Gustaf, August och Stig gemensamt förutom psykisk ohälsa?

Karolinska institutet står det att undersökningen inte kunde knytas till individer. Så varför blev det en farbror-sjukdom? Ett lidande bland kreativa män?

Kanske är det bara jag. Som undrar. Jag har inga svar, jag bara sitter här och funderar över hur det ska tolkas. Att inte kunna knyta till individer och visa upp Gustaf, August och Stig.

söndag 21 oktober 2012

Bussigt värre

Eftersom jag ska åka buss idag så är ämnet lätt. Samla kunskap om bussar. Säg ordet högt Bussar. Låter lite mysigt och mjukt. Skriv om en bussresa. Och allt vad det innebär.

Bussillamående till exempel. Bussar med penisionärer i. Amerikanska gula skolbussar. Dubbeldeckare. Och tre våningar i Harry Potter. Sitta längst bak i bussen. Små meddelanden som folk ristat in i sätet framför. Den glada busschauffören, för vår busschaufför har så glatt humör... Dagliga bussturer. Buss under charterresan för att titta på förslagsvis spanska hästar och sen äta riktigt dålig mat som är gjord på bland annat tomatpulver. Inte så mums. Röda bussar. Blåa. Gula. Gröna. Leksaksbussar. Att läsa eller att inte läsa i bussen. Omnibussar. Dragspelsbussar. Minibuss. Turnébuss. Och vill man tänka längre tillbaks så hästdragna bussar. Bussigt värre. Buss på.

Vad mer kan man säga om bussar? Mitt bussförråd är tomt.

lördag 20 oktober 2012

Katastrof

Huvudpersonen sitter tillsammans med sin fiende. De äter. Eller egentligen är det bara fienden som äter. Huvudpersonen får titta på.

Där ska jag börja idag. Ett möte mellan huvudperson och fienden. Och om det inte framgick så säger jag det, ser inte bra ut för huvudpersonen. Katastrof är ledordet. Ser faktiskt ingen ljusning. Käpprätt bara.

Problemet är förstås att det är liksom på slutet. Man vill ju helst inte lämna allt i katastrof. Hur reder man upp en katastrof, ja, egentligen ska den inte ens redas upp utan bara lite ordning, kanske. Det är bäst att jag släpper tänkandet kring det här, skriver i stället. Har jag tur så löser det sej. Om inte...

Nästa gång när jag hittar på ett större projekt, PÅMINN mej att ALLT inte måste vridas om ännu ett varv när man vridit fem. Tack.

fredag 19 oktober 2012

Grundkurs i stipendieansökning - första lektionen

Stipendier va? Ansökningstider och ifyllande av formulär plus fritt formulerade det ena och det andra.

Att söka stipendier är att ständigt utvärderas, vägas och mätas. Allt från huvudomkrets, midjemått och skostorlek. Inte för att de brukar önska få just de detaljerna förklarade för sej. Det skulle man åtminstone genast kunna måtta sej igenom.

Att skriva stipendieansökningar är att skriva en berättelse. Det behövs en handlingsplan, en huvudperson, nånslags bedrift och vilka prestationer som kommer att utföras. Och ett starkt tema.

Piece of cake. Lätt som en plätt.

För det där har man ju gjort förr. Varför känns det då som om man aldrig skrivit en berättelse förut när man ska skriva stipendieansökningar - varje gång känns det så?

torsdag 18 oktober 2012

Göran hit och Göran dit

Idag ska jag tala om verb. Eller nej, jag menar: Idag talar jag om verb.

Det är skillnad på ifall jag ska tala eller om jag talar. Men det är bara en del av verbgrejen. Vad jag framför allt vill prata om är aktivitet. Att jag lyckas snacka om rätt verb. För tillfället är jag mindre intresserad av var det här passar in i grammatik och mer fokuserad på verbens funktion i berättande text.

Och tro mej - verb - en kamp är det att hitta rätt handling för det man vill få fram. Har ingen som helst betydelse att jag alltid älskat lexikon och gärna slår upp och kollar synonymer. För när jag skriver rakt av då smyger de sej in, de där förslöade verben. Alla vanliga: gå, äta, göra. Inget fel på dem. Nä nä. Men ifall det inte är "gå" utan nåt mer beskrivande i gångart man är ute efter. Hen kanske hasar. Eller släntrar. Eller smyger. Och ätandet kan ju faktiskt slafsas och glufsas. För att inte tala om göra. "Göran hit och Göran dit". Och än slank han ner i diket, eller texten slank alltså.

Men värst är förstås när man lindar in det hela i en mängd tvekanden för visst är det skillnad på "Hen vill låna telefonen" och "Hen lånar telefonen" och speciellt mycket skillnad är det ifall lånandet i sej är en underdrift för att det som händer egentligen innebär att telefonen försvinner.

Verb är sånt man gör. Betyder en hel del vilket verb man väljer då man skriver för att faktiskt lyckas få fram rätt handling, få fram rätt bild av hur någon går, äter eller vad den i övrigt pysslar med.

onsdag 17 oktober 2012

7 sätt att skriva tydligare

Så det blev lite vagt och luddigt. Hur skriver man tydligare utan att avslöja allt på en gång?

  1. Förstärk karaktärerna, förstärk alltid karaktärerna.
  2. Använd starkare verb som bättre visar vad som är på gång.
  3. Ge upp de fiffigaste grejerna och få fram det du vill ha fram i stället.
  4. Skriv ordentliga meningar av de där tvåordssatserna (ibland i alla fall).
  5. Dela upp dina långa meningar så att det blir färre led att hålla koll på.
  6. Skriv så att det känns naturligt för dej, inte som du tror att du borde.
  7. Ta en paus, återkom när du gjort nåt annat ett tag och har lite distans.
Och om du skiter i grammatiken, så ägna dej åt punkt ett, för tydliga karaktärer gör berättelsen. Så vad går din huvudperson igång på? Vad håller dina karaktärer vakna om nätterna?


tisdag 16 oktober 2012

Inre monolog eller inre monolog-monopol

James Joyce, Virginia Woolf, Marcel Proust och troligen nån till som jag glömt gjorde inre monolog till nåt lite fint och kanske farligt. Men ingen rädder för vargen här inte!

Jag menar, Joyce, 50 sidor inre monolog eller medvetandeström för Mary, alltså på riktigt, hur ska man liksom göra sen? Det är ju faktiskt att ta monopol på den inre monologen. Och Virginia Woolf var väl en av de första att ägna sig åt inre monolog, som Mrs Dallaway vars hjärna man får dalla omkring i. Och Marcel Proust, tja det är väl mer eller mindre inre monolog hela vägen medan det spanas efter den flyende tiden.

Inre monolog är alltså det som pågår i skallen på karaktärer. Deras inre babbel. Personligen för jag en hel del inre monologer i huvudet också och just nu både i huvudet och i skrivandet angående vissa storheters inre monolog-monopol. Och missförstå mej inte, jag låter mej inte skrämmas av Marys 50 sidor inre röst.

Tvärtom, inre monolog är ett sätt att komma nära karaktärerna. Och jag vill att man ska in där i skallen på dem. Men jag är ingen Joyce, Woolf eller Proust. Har inga planer på att bli nån heller.

Vad ska man då göra med den inre monologen? Helst ska man kombinera den med lite handling. Så att det inte är bara huvudet som svarar utan hela fysiken. Om karaktären får syn på något som den är rädd för, äcklas av eller tycker alldeles otroligt mycket om så borde den reagera kroppsligt. Samtidigt också med en inre monolog, en respons på vad det än är den ser. Och att man gärna kombinerar den fysiska reaktionen med vad som händer inuti beror på att man helst vill frammana en viss sorts respons. Eftersom inte alla läsare är ideala, så gäller det att leda dem åt det håll man vill ha dem, så att de förstår handlingen utgående från känslan.

Din inre monologen ska också göras så att det fortfarande är gestaltningen som är det viktiga, för man kan gestalta en hel del genom att finnas tätt intill den där karaktären. Ja. Kolla in hur de gör de där inre monolog-monopol-författarna jag nämnde ovan. Det blir gestaltande och eventuell information smiter in mellan känslorna. Man kan väl säga att det är ihopslingrat, nånslags action-medvetande-väv.

Hur är det med ditt inre babbel? Och hur är det med dina karaktärers?

måndag 15 oktober 2012

En social enstöring

Så du har valt att ha en karaktär som är social och ändå ensam. För det är viktigt att ha lite motstridiga drag hos karaktären.

Och med du, menar jag förstås jag. Alltså jag har gjort en karaktär som är en social enstöring. Jag har också gjort en som är väldigt hjälpsam och hypertrevlig och som vet allt och gärna vill förmedla det också. Fast vad har det för betydelse? Även om man funderat ut att en karaktär är si eller så, vad ska man med det till?

Egentligen har det ingen större betydelse vilka egenskaper man tilldelar en karaktär utan det viktiga är vad man gör av det hela. Vad det där karaktärsdraget leder till. Eller kommer ifrån förresten, dvs. varför blev hen en social enstöring? Hjälpsam, hypertrevlig och know-it-all?

Sen gäller det att få fram det utan att det är påklistrat och när det väl finns där så ska det förändras. Man hinner bara berätta hur otroligt trevlig nån är innan nåt i trevligheten naggas i kanterna och berättelsen tar nåt kliv framåt. Den sociala enstöringen får både sällskap och väljer bort umgänget.

Viktigt är alltså hur det avslöjas, ibland genast, ibland kan det dröja ett tag. Egenskaperna finns där som grund men behöver orsak och verkan.

söndag 14 oktober 2012

Sånt jag ångrar

Okej? Alla delar kvar? Har hjärtat placerat sej på rätt plats igen?

Vad jag INTE rekommenderar är det här: Skriv inte en text om en joggingtur där en galen hund anfaller joggaren.

För sen när du är ute och slarvar runt där i godan ro och du hör en skällande, morrande hund bakom din rygg. Då. Ångrar. Du. ALLT.

Dessutom försöker du minnas allt som han den där Ceasar sagt. Han som hjälper folk att få ordning på sina hundar, såna där som bits och håller på. Men du kommer inte ihåg nånting. Inte ett ord. Kanske han inte ens heter Ceasar? Det kanske var en hund?

Och så försöker du kolla omkring dej att vart du ska ta vägen och det är en park med smala pinnar till träd. Förresten, klättra i träd, eller över det där stängslet, det är nästan så man skrattar på sej för det är ju fullständigt orimligt att du skulle hinna upp i nåt träd, du är fasen inte tio år gammal.

Varför finns det inte nån annan här som hunden kan anfalla?

Jahapp. Själv då, hur har din dag varit så här långt, ångrat nåt?




lördag 13 oktober 2012

Och om man har diskmaskin?

The best time for planning a book is while you're doing the dishes. (Agatha Christie)
Och det är när man läser det som man undrar hur man ska förhålla sej till såna grejer om man har diskmaskin. Jag menar, borde det inte bli tunnare böcker? Och blir de slarvigare eller noggrannare? Alltså hur diskade Agatha Christie egentligen?

fredag 12 oktober 2012

Sidointrigen som lagerutrymme

Sidospåren i berättelsen då? Man har huvudintrigen och så finns sidointrigerna, så vad ska man med dem till?

Igår skrev jag in en del som jag gått och grunnat på ett tag, ett sidospår vars uppgift är att lägga ett extra lager i berättelsen. Helst ska såna förstås fördjupa huvudintrigen. Gärna låta huvudpersonen skina lite extra. Ett sätt att klämma fram information också. Eller lite lustigheter.

Sidointrigen kan ha många funktioner. Ibland är det ett större spår och ibland mindre. Vissa kan rent av vara ett slags dubblering eller som om det fanns en extra berättelse. Man varnas ofta för att försvaga huvudintrigen när man ägnar sej åt sidointriger.

Så jag knappade in ett sidospår. Och eftersom jag visserligen tänkt på hur det ska göras och samtidigt är ytterst intresserad av denna sidointrig är jag lite oroad för att den ska släpa iväg mej åt fel håll. Att den inte ska bidra till huvudintrigen alls. Men den behövs. För det är det där lagret, den där cayennepepparn som jag hoppas på att ska vrida till smaken, så att man kanske börjar svettas, åtminstone på överläppen.


torsdag 11 oktober 2012

Mo Yan

Mo Yan. Nobelpris.

Nä. Jag har inte läst Mo Yan. Ville bara göra klart det. Att nobelpris oftast hör till kategorin: böcker av författare jag inte läst.

Bikaraktärer lever farligare

Bikaraktärer behövs för att huvudpersonen ska fördjupas.

De har alla sina bikaraktärer. Den där som babblar på vid sidan om. Som får till och med den enstöriga besvärliga huvudpersonen att prata, eller att verkligen inte prata utan bita ihop hårt om orden.

Och strunt samma ifall bikaraktären är mänsklig, en hund, en fotboll, en whiskyflaska eller röster i huvudet. De funkar ändå som bollplank för huvudpersonen.

Relationen ger orsak att skapa konflikter. De är inte alltid överens om vad som är klokast. Vilket rimligtvis blir en väg att smyga in information. För huvudpersonen och bipersonen grälar om vilken väg de ska gå, vem som får vara med, vilka kläder man ska ha på sej, vem som har gjort vad, hur världen är funtad i största allmänhet.

Dessutom kan inte huvudpersonen vara bra på precis allt utan behöver sina bikaraktärer för att de ska få visa upp sina förmågor.

För att inte tala om att det är oftast är lättare att knäppa iväg en bikaraktär som spelat färdigt sin roll, som gjort sitt och som alltså kan utsättas för gruvligheter av värsta slag. Huvudpersonen ska förstås inte komma lätt undan, men bikaraktärerna lever farligare.

Det viktiga är att huvudpersonen får en kontrastfigur, någon som fördjupar vad det nu är som är viktigt med huvudpersonen. Vissa egenskaper är svåra att få syn på ifall man inte har en motspelare.

Och om man nu inte avlivat varenda liten bikaraktär, tja då kan man ju passa på att låta dem få skina lite också. För det fördjupar inte bara huvudpersonen utan ger mängder av möjligheter för intrigen.

onsdag 10 oktober 2012

Finska litteraturens dag



I Finland är det idag den finska litteraturens dag. Alexis Kivi dagen därmed.

Sofi Oksanens Utrensning säger jag. Och Väinö Linna Under polstjärnan. Eftersom det är Alexis Kivi dagen så blir jag tvungen att nämna de där sju bröderna också. Fast jag föredrar Oksanen.

Tycker ni att jag är usel på slänga ur mej finsk litteratur? Det är jag. För tillfället kan jag säga att det känns som om jag inte läst nåt alls. Finsk litteratur, vad är det säger en liten figur som satt sej på min högra axel. (Ingen aning om varför figuren valde högra axeln.)

Lyckligtvis har det precis dykt upp en annan figur på vänstra axeln som säger, hallå hallå: Mirja Saari, Minna Canth, Mika Waltari, Anna-Leena Härkönen, Maria Jotuni, Mauri Kunnas, Leena Lehtolainen, Arto Paasilinna, Hella Vuolijoki och det var det för Anja Kauranens Rädslans geografi har jag inte läst så långt.

Det jag ville säga om finska litteraturens dag är att jag ofta betraktar den här dagen som en skammens dag. Min skam över att jag inte läser mer finsk litteratur, helst på finska, men si det gör jag inte. Jag hinner inte mellan alla andra böcker som ska läsas. Och min skam är fort övergående för om jag tog den på allvar så skulle jag läsa mer.

Hur som helst, jag skäms och tar mej an lite finlandssvensk litteratur trots dagens namn. Det blir en kombination av Monika Fagerholms Lola uppochner, Yvonne Hoffmans Det förlorade paradiset och tjahapp, Mia Franck, fast den boken är under arbete.

Du då, har du läst finsk litteratur? Lämnas jag ensam med min skam?

tisdag 9 oktober 2012

Boken är inte en bebis

Det här med att betrakta sin text, eller låt oss kalla det för bok, som bebisar. Att man liksom "förlöser" en bok.

Eller det här med att den där boken är liksom JAG. Blod, svett, tårar och mycket mycket kärlek också förstås har man lagt ner på skrivandet.

Ja jisses, hur går det ihop egentligen? Ärligt talat så har jag lite problem med båda bilderna. En bok som en bebis? Alltså bebisar kommer ut efter nio månader, nån dag hit eller dit, utan att man behöver göra annat än fundera på hur kroppen är förrädisk med foglossning och halsbränna och what not. Böcker, icke. För att få ihop en bok kan man inte bara glo. Det blir ingen bok om man inte sitter ner och skriver. Och sitter man för mycket så påverkar det förstås kroppen också i längden, men inte fasen blir det nån "förlösning". Mest är det tvivel på ifall man faktiskt kan. Vill man ha graviditetsliknelsen så snacka om uttänjd elefantgraviditet för rätt många böcker.

Men jag får inte till det där med att boken skulle vara jag heller. Att man liksom utgjutit sitt allt och innersta i texten. Visst, det finns delar av det som är jag. Kan peka på dem, se där, lite av författarn i den karaktären och i den miljön har jag hängt. Men inte ens om jag skulle skriva uttryckligen om mej själv så blir det riktigt jag. För hur skulle det gå till? Hur skulle jaget kunna fläkas ut över sidorna så att det faktist är där och är sant? Man lägger tillrätta, drar ifrån och lägger till. Boken är inte jag. Den är skriven av mej, men jag är inte min text.

Ord för ord, mening för mening. Hårt jobb att vrida ihop. Men det är inte en bebis som är slutresultatet och inte är det jag som ska dissekeras. Det är något jag gjort, något jag tvivlat på och sen, ja, sen har jag tänkt att det blev faktiskt mer än den där idén, mer än den där rösten, mer än fragment - jag skrev en bok. Den är min, men inte min bebis och inte jag.

måndag 8 oktober 2012

Föräldralösa barn i en lång rad

Alla dessa föräldralösa barn i barnböcker. Mer eller mindre i alla fall.

Ibland undrar jag ifall jag kan komma på ett enda barn i en barnbok som inte slarvar bort sina föräldrar. Inte så att jag tycker att föräldrarna direkt behövs till nåt i barnböckerna. För om de är med, då blir det inte mycket till äventyr. Mammor och pappor skulle ropa att det är dags att äta, borsta tänderna, göra läxorna, gå i säng, stiga upp, gå till skolan och äta igen. Bort med dem alltså.

I stället finns det alltså en hög med omplacerade barn. De finns på barnhem, fosterhem, sommarhem, ute på vandring för att söka ett hem. Eller sen har de alkoholiserade föräldrar, galna föräldrar, döda eller frånvarande i största allmänhet föräldrar. Om föräldrarna till äventyrs vågar vara med om äventyret så behöver de göras om till drakar, pirater och andra monster för att de egentligen vill ropa att det är dags att göra läxor. Möjligen kan de också få delta ifall de är tillräckligt naiva. Alltså så pass barnsliga att de är barn.

Vilket gör att vi har böcker som Barnen ifrån Frostmofjället, Harry Potter, Ett veck i tiden, Tom Sawyer, Pippi Långstrump, Lille lorden, Askungen, Hungerspelen och så vidare i en lång rad.

Men vad betyder det att det finns så många föräldralösa barn? Förutom då att äventyret kan börja. Kanske ligger det nån annan hund begraven bland de frånvarande föräldrarna? För på riktigt, är det inte lite skrämmande, hur ofta lämnar man barn så där från späd ålder i västvärlden att slarva omkring? Att man tvingas till det på grund av omständigheter är en sak, men rätt många av de där föräldralösa barnen finns ju i tämligen borgerliga hem. Ändå, spark i ändan och ut i världen.

Fast nä. Jag struntar i dem. Hålls borta bara, föräldrarna. Låt barnen fixa sina grejer själv. De ska också bli stora och frånvarande nån dag. Om de inte tagit sina inte "bliva stur"-piller förstås.

söndag 7 oktober 2012

Dramatiska bågar - skissa karaktärers berättarkurvor

Skrev ett möjligt slut. Att ha ett slut betyder att jag måste se över de dramatiska bågarna. Karaktärernas berättarkurvor.

Att ha en upplösning ger överblick. Jag vet vart texten är på väg. Det finns såna som skriver slutet först. Jag har försökt en gång, berättelsen dog. Så jag skriver i stället och sen funderar jag på slutet. Eller egentligen hade jag väl en idé om hur det borde sluta, men det var öppet och stort, inte ett slut. Men nu, ett möjligt slut.

Däremot behöver jag sätta mig ner och skissa nya bågar. Jag tror rätt hårt på dramatiska bågar både för hela berättelsen och för de enskilda karaktärerna. Alltså är mitt skriver först och slutet sen möjligen lite falskt, för en del planerande gör jag förstås, som konfliktplaner. Och egentligen är det inte bågen för berättelsen jag fokuserar på. Intrigen finns och fungerar. Jag vet vad det handlar om. Visst, intrigen påverkas av att jag gör nåt åt karaktärernas dramatiska bågar, det är som det ska vara.

Eftersom jag inte gjort det lätt för mej utan klämt in flera karaktärer så blir det många bågar att rita om. Varje typ ska ha sin egen utvecklingskurva att följa, sin egen olust till att nåt ska förändras och sen ska de ändå behöva ta det där osäkra klivet ut för att konflikter och kriser kräver det.

Speciellt är det huvudpersonen som jag tycker att behöver få lite tydligare kriser för klimax, alltså höjdpunkten, kommer att kräva att det byggs upp inför att allt faller i små bitar.

Alltså, jag tror inte att det kommer att vara samma slut när jag väl är färdig, men jag har en upplösning som fick mej att luta mej tillbaka och tänka, se där. Och nu ska jag rita dramatiska bågar. Du då, vad ska du pyssla med idag för att få texten att vrida sej åt rätt håll?

lördag 6 oktober 2012

Den flyende grevinnan

En bit till blir det på Helene Schjerfbeck spåret. En av tavlorna hette: Den flyende grevinnan.

Det finns så många berättelser redan i namnet på tavlan. En dold hemlighet i att grevinnan är på flykt. Och att hon är grevinna. Jag har ingen bild, men jag ska måla upp den i ord i stället. En kvinna i vid, ljus kjol som ser sej över axeln medan hon är på väg bort. Lite av hennes mörka hår har letat sej fram ur hatten. Hon ser rädd ut.

Men varför flyr hon? Från vad? Från vem? Kommer hon att hinna undan? Var finns greven, är det honom hon flyr ifrån? Vad tror du, vad döljer sej i namnet: Den flyende grevinnan?

fredag 5 oktober 2012

Kosacken och kvinnan i gult




Där står man omgiven av läsande kvinnor, cirkusprinsessan, vedhuggaren, självporträtten, den vackra kosacken, El Greco-motiven, Vyer över Raseborg, kvinnor i hatt och gult och röda kinder, mommo och mamma, till och med pappa, nån eka och cypresser, konvalescenten från olika håll och med varierande teknik.

Och så säger en besökare till en annan besökare: "Om Schjerfbeck hade målat ett sånt där porträtt på dej, skulle du då ha tyckt om det, att se ut så där, kantig?" Tonfallet säger att svaret ska vara negativt. Så jag tar en extra titt på kvinnan i gult och försöker förstå vad de såg som jag inte ser. För jag tycker den är fantastisk. Vill ha ett porträtt av mej målat av en död Schjerfbeck. Speciellt efter att ha sett hur hon målar sitt eget gradvisa förfall.

Mest tittade jag på minspel och hur aktivitet kan framställas så enkelt med en hatt. Koncentration, glädje, lek, sorg och att ha något för händer. För att inte tala om kosacken. Jag önskar att han hade funnits på kort, för där var han ju, den där jag funderat på. Visste väl att jag skulle träffa på honom.

Finns det nåt bättre än att se en utställning och komma ut med ett belåtet flin för att man vet att "kosacken" man letade efter har fått ett utseende och en förklarande scen? Och jag har en ny skrivbok, med vita sidor, se bilden, flickan som håller på att snöra på sej balskorna.

torsdag 4 oktober 2012

Inte vida världen precis

Idag ska jag bege mej ut i världen. Inte den vida precis men i alla fall.

Jag tänker ta mej till Ateneum i Helsingfors för att bese den där utsällningen av Schjerfbeck. Avsikten är ställa mig framför tavlan och dra lite i mitt obefintliga pipskägg, humma och ta några steg fram och några steg tillbaka. Ni ser, jag är full av fördomar för hur sånt här ska göras. För övrigt kommer jag säkert att bli mer tagen av nåt helt annat, som jag ännu inte vet vad det är och alltså inte kan säga nåt om.

Vad jag egentligen gör är att ägna mej åt lite hederliga efterforskningar, söker viss sorts inspiration alltså. Eller vad man nu vill kalla det. Det är också rekreation. Men jag kommer att ha med mig anteckningsbok (med vita sidor) och kamera för att undersöka verkligheten och konstigheten. Jag ser fram emot min utflykt alldeles ofantligt. Man ska ibland resa sej upp från sin dator och bege sej ut bland människorna och tavlorna.

Och som det brukar heta, det finns inget dåligt väder, det finns alltid möjlighet att gå in på ett museum. Hej hopp, ha en fiiiin dag! Det ska jag ha.

onsdag 3 oktober 2012

Inget mer curlande med karaktär

Ofta ägnar man en hel del tid åt huvudperson och antagonisten, men de där som sladdrar omkring på sidan, vad med dem?

Det finns så många sätt att göra en karaktär på och också bifigurerna behöver sina berättelser. Helst så mycket berättelse att man ska ana att deras egna böcker skulle kunna skrivas. Ibland rent av skrivs.

Ett enda gnällande har det varit från en av bifigurerna i texten och jag har försökt med mjukare madrass i sängen, godare mat på faten, snyggare partners och hur mycket curling-skrivande som helst. Gnällgnäll har varit svaret. Ända tills jag tänkte, skit samma och slutade med curling och gav bifiguren en stor flaska vin, sup dej full din idiot, tänkte jag. Och då gick det bättre att få svar på frågor. Okej, lite sluddrigt och dimmigt men ändå, svar. Det här frågade jag:
  • Vad skäms du mest för?
  • Ditt första minne som är riktigt lyckligt?
  • Jag vet vad du är mest rädd för, men vad är du nästmest rädd för?
Sen kan jag ju inte göra något åt att svaren fick mej att rycka upp bifiguren ur apatin och omplacera. Jag vill ha action och nada apati. Mer entusiasm. Om inte curling fungerar så får man hitta på nåt annat.

Vad skulle du göra för att få grepp om en bifigur som vägrar samarbeta? Curling eller piska eller något annat?

tisdag 2 oktober 2012

Blodiga biffar

Om nån säger skräcklitteratur och man börjar tänka på blodiga biffar eller avhuggna kroppsdelar, så fint då.

Men skräcklitteratur är mer än sprutande blod. Mer än Freddy Krueger. Mer än Fredagen den 13:e och vad allt de där filmerna heter. Det är också Frankensteins monster och rätt många vampyrberättelser.

Allra mest är skräcklitteratur en känsla. Det är mindre en specifik litteratur utan handlar mer om att läsaren blir rädd. En rädsla som kryper över huden så att håret reser sej i nacken, för det är nån där... Skräcklitteraturen skapar en stämning av obehag. Och skräcklitteraturen förändras med tiden för det som skrämmer oss kanske inte är samma saker som förr. Skräck ingår i många olika sorters litteratur.

Tjahapp. Om du vill ägna dej åt att skrämma dej själv så ska du anmäla dej till min Skriva skräck-kurs (19-21.10 och 16-18.11), det finns ännu platser kvar. Anmäler sej gör man via Axxell, Pargas, Finland.

måndag 1 oktober 2012

Topp 10 i udda figurer

För nåt tag sen kom ett barn hem och sa att de skulle läsa en klassiker. Och jag krafsade skallen en stund och gick sen med snabba steg för att plocka fram en udda figur, för de är ju ofta det, klassikernas karaktärer sticker ut. Alltså blir det en lista på det. Udda figurer i litteraturen:
  1. Mark Twain Tom Sawyer (alltså den som barnet läser)
  2. JD Salinger The Catcher in the Rye (fortfarande en fascinerande figur, först utgiven som vuxenbok som snabbt flyttade över till ungdomshyllan)
  3. Goethe Den unge Werthers lidanden (Goethe själv må ha tänkt sej att få ungdomarna på rätt spår men tji fick han när de unga tyckte Werther var en rollmodell)
  4. Oscar Wilde Dorian Gray's Portrait (porträttet som låter Dorian Gray fortsätta vara evigt vampyriskt ung)
  5. George Orwell 1984 (den lilla typen mot storebror, politik alltså)
  6. Mary Shelley Frankensteins monster (och jag menar monstret som udda figur, ett fascinerande monster är det)
  7. Antoine de Saint-Exupéry Lille prinsen (prinsen må vara liten men slänger omkring sej stora ord om världen och livet)
  8. Stephen King Carrie (den utsatta tjejen som har kan släppa lös hämnden på mobbarna)
  9. Peter Høeg Fröken Smillas känsla för snö (ljuvligt det där med alla namnen på snö)
  10. Hjalmar Bergman Farmor och vår herre (att få se från först den ena sidan och sen den andra sidan på hur det är med farmor ger både ett lustigt och ett sorgligt intryck)
Några fler som borde vara med bland de udda figurerna? Nån som du brukar fundera på ibland?