tisdag 31 juli 2012

Anfallet anar antagonisten aldrig

Men vad håller antagonisten på med? Sitter hen och sover?

Det är mycket på gång i texten. Röster och djur och lukter. Plågsamheter av olika slag. Men ändå. Var håller antagonisten hus? Hen är som bortblåst. Kanske det kom nåt bra på tv? Blivit bjuden på nåt gott att äta? Slocknat av för mycket sprit.

Ibland är det inte huvudpersoner som behöver överraskningar. De kanske har nog med sitt ändå.

Inte kollar antagonisten tv. Hen simmar. Som om allt var frid och fröjd. Nänä. Man får lov och ta och styra upp det badet lite grann. Få lite sprätt på sin slappa antagonist. Så vad ska jag skicka på den badande antagonisten så att hen blir purken och tar i med hårdhandskarna? Lite fart på hen. Räcker inte med en kallsup. Dags för drabbning. Nåra förslag?

måndag 30 juli 2012

Miljö i klasar och grenar

Miljö miljö miljö. Kära jag. Miljön kan inte lämnas så där bristfälligt hängande i sina klasar och grenar.

Okej för att bli ivrig mitt i skiveriet men det kan vara bra om det är nån mer än jag som liksom vet var de befinner sej. Nu bara, oj, skog, oj, mur, oj, matsal. Visst ser du det (inte) framför dej?

Jag kunde vara lite mer specifik. Det kanske växer nåt viktigt i skogen. Aaa. *nickar ivrigt* Muren, ere nåt med den, va? Jo-o. *nickar så ivrigt att det gör ont i nacken* Vad är på gång i matsalen då? Vad hinner man se där? Ojojoj, man hinner se till exempel...

Nej. Nej. Jag tänker inte berätta vad man ser i matsalen. Det skulle ju verkligen vara dumt av mej att babbla om sånt. Dessutom handlar det inte om att se utan om att lukta. Och när jag säger lukta menar jag stinka. Och när jag säger stinka menar jag kräkreflex.

Hur som helst. Miljön behöver lite mer. Specifikt, hellre än allmänt och dessutom mer än ett snabbsvep i början. Lite smått då och då och gärna genom den storögt gloende huvudpersonen som råkar befinna sej på främmande plats. Ja du ser, finns gott om möjligheter att göra nåt åt miljön och inte bara kasta sej in i matsalen. Man måste ju gå dit först.

Själv då? Talat förstånd med dej om nåt idag? Jag har ju då miljö-issues.

söndag 29 juli 2012

Pavlovs hundar

Det mesta håller när man inte gräver i det. Men ibland, en scen som man stannar upp vid och vet att här behövs lite plantskola. Lite fiffel och smyg i konturerna.

Man fattar att scenens mål antagligen måste justeras för att det kommer att påverkas av bakgrunden. De där erfarenhterna som karaktärer släpar på. Sånt som gör att de reagerar på ett visst sätt. Kanske sparkar bakut och vägrar. Eller bestämmer sej för nåt urbota dumt. Bara för att de till exempel är rädda för hundar. Eller för att antagonisten råkar befinna sej där och mota Olle i grind så attans.

Bakgrunden alltså och hur den påverkar scener. Eller hur erfarenheter får karatären att göra vissa grejer för att den reagerar på nåt. Och jag talar inte om informationsdump utan mer om känslor. I den scen jag skrev är det en lukt som drar i avtryckaren. Det kommer att smälla och lukta krut. För bakgrundsberättelsen är motivationen. Att de gör som de gör för att Pavlovs hundar har vant sej vid det.

Men som sagt. Inte där än. Bara vet att sen, sen ska just den där scenen få skava lite mer. Och jag tycker rätt mycket om den känslan. När man vet att redigeringen kommer att lyfta scenen.

lördag 28 juli 2012

Synonymt boende

Har du tänkt på hur många synonymer det finns för ordet hus? Nåja. Det kanske inte var det första du funderade på, men nu gör du det:
byggnad, stuga, villa, kåk, bostad, hem, höghus, radhus, hydda, ruckel, dynasti, släkt, familj, stam, fastighet, lya, ätt, bungalow, kyffe, skjul, barack, torp, koja, kula, tält, kåta, wigwam, lägenhet, husvagn, slott, borg, ägor, ranch, residens, hotell, kvart, skolåda
Det är häftigt tycker jag. Vilken skillnad det blir om man placerar sina karaktärer i ett ruckel eller i en dynasti. Om huset har torn, röda knutar eller skinn. Om det känns som ett hem eller en kvart.

För övrigt så kanske det är byggt för djur, det där huset. Då blir det än mer.
myrstack, getingbo, hönshus, stall, ladugård, råttbo, ide, kråkbo, spindelnät, fågelholk, snäcka
Också grejer som man förstås hör användas om vissa hus ibland. Att nåt ser ut som ett råttbo. Tänk på de där typerna de visar på tv som samlar på sej grejer. The hoarders. Något råttaktigt över det där bökandet.

Så vad har jag glömt? Jag behöver fler husvarianter. Man kan ju inte nöja sej med de gamla vanliga fastigheterna heller.

fredag 27 juli 2012

Översatt till 435 språk

Jag har sagt det förr, jag säger det igen. Jag diggar att skriva listor.

Mina listor kan vara vad som helst. Vad som ska köpas från butiken. Typ mjölk alltså. Eller vilka böcker jag skulle vilja köpa. Gillar att Adlibris har sån där önskelista. Min är lång. Och sen förstås skrivlistor.

Alltså vad jag har på gång i skrivandet. Snarast vart jag är på väg med det. Eller hur man nu ska säga det. Vilka mål jag har. Med det menar jag inte att bli översatt till 435 olika språk, vinna nobelpris och intervjuas av Oprah Winfrey. Jag menar inte ens att det står sånt som att bli utgiven på förlag eller obligatorisk läsning i klass 9B eller nåt sånt.

För allt det där är grejer jag inte kan påverka. Jag har ingen koll över klass 9B. Så jag försöker hålla mej med mål jag har koll över:
Skriv första versionen under sommaren.
Gulp. Första versionen under sommaren? Djiisus. Det är ju som klass 9B. Hur tänkte jag där? Så. Bäst att hålla sej inom rimliga gränser:
Skriv första versionen.
Kom fram till att den rimliga gränsen inte kunde vara så specifikt tidsangiven. Mest för att det fick mej att andas väldigt ytligt. Däremot så tror jag inte att det räcker så där. Bäst alltså att göra ett litet tillägg:
Skriv varje dag.
Tja, då blir det tidsangivelse i varje fall och en med stora möjligheter att inte ge mej särdeles stora problem. För jo. Jag skriver varje dag. Även om det ibland bara är listor över vad jag ska skriva. För övrigt så är jag hemskt tillåtande så jag sänker målen ifall de visar sig vara övermäktiga. Och det ger mig orsak att skriva nya listor. Win-Win.

torsdag 26 juli 2012

Dramatiska trappan


Den dramatiska kurvan brukar ofta liknas vid en trappa.

Man börjar sin berättelse med att presentera sina karaktärer och relationer och miljö och annat med mål att få läsaren att tycka om umgänget. Och så kommer man fram till första trappsteget. Nåt händer. Nåt rätt intressant. Huvudpersonen måste tänka till lite grann.

Och så får huvudpersonen kanske ta några steg i trappan. Du vet hur det är. Man har mycket kraft i benen i början av trappan, men några kliv upp så kommer en avsats och man hinner andas men just då. Just då! Ja då händer nåt igen.

Vad det än är som drabbar huvudpersonen på trappavsatsen så sker en förändring. DEN förändringen avgör vad som händer sen. För just där på trappavsatsen finns vägen mot slutet. Alla de små trapporna är steg på vägen, som trappar upp. Men sen gäller det att fortsätta. Utan att ta för många pauser i avsatserna som kommer. För gör man det så kan det gå som på den första. Komplikationer. Eller snarast konflikt. Så vad händer där på första avsatsen? Vad tvingar huvudpersonen till förändring? För det räcker inte med kliv i trappan, mycket mer står på spel.

onsdag 25 juli 2012

Medan naglarna växer

Hur vet man att nån har tråkigt?

Nån som börjar skruva på sej. Eller gnäller. Eller bara sitter sitter sitter. Kliar sej. Börjar sortera grejer. Alltså riktigt plockar ut varenda spik och ordnar dem i storleksordning. Tittar på trafikljus. Vad man nu gör när man har tråkigt.

Men hur visar folk att allt smakar trä? Och hur försöker de dölja det? Det är dagens uppgift. Kolla in folk. Hur ser de uttråkade massorna ut? Vad gör de för att försöka låtsas om intet?

Och ja. Återkom gärna med beskrivningar. Jag ska också kolla in min tröga omgivning. Just nu verkar de mest ha somnat av all tristess. Men det ska väl gå att få liv i dem. För jag ska ju ägna mej åt forskning. Och då behöver man objekt.

tisdag 24 juli 2012

Nyfiken måste veta

Otroligt så lätt det är att slinka in när man är igång. Alltså att bara sätta sej ner och där är allting.

Läste i tidningen Skriva om Majgull Axelsson som sa att hon inte planerade så värst. Utan hellre ville upptäcka medan hon skriver. Och att texten skulle dö för henne ifall hon planerade för mycket i förväg.

Jag har ramarna för min textvärld. Kan reglerna och försöker hålla mej till dem. Går sådär. För jag tycker som Majgull, att det är nyfikenheten som driver mej. Att söka vidare i de där typerna. Vill veta vad som ska hända dem. Är lite orolig för dem också för det finns så mycket som sliter och drar åt olika håll. Och eftersom de inte alltid håller sej till reglerna så inser jag ibland att det finns grejer jag inte fattat. Så då är det bäst att fortsätta gräva.

Vad driver dej? Vad får dej att fortsätta skriva?




måndag 23 juli 2012

Bokglädje

Idag bjuder jag på den här, The Joy of Books.

söndag 22 juli 2012

Handbag-eriet

Jag försöker bestämma mej för vilken bok jag skulle välja.


Det är ett stort och angenämt problem som jag tänker ägna mej åt idag. Det är ju söndag då ska man tänka på viktiga saker som handväskor.

Men jag är lite så där att jag älskar den bok jag håller på med. (Gör jag det inte slutar jag läsa boken.) Just nu skulle jag alltså helst ha en bag med Lian Herns Across the Nightingale Floor. Fast det är möjligt att jag borde fundera på titelnamnet och ta nåt som Eating people is wrong eller Fat White Vampire Blues. Kanske man borde ta nåt mer klassiskt Pride and Prejudice eller Wuthering Heights? Det är mycket att ta ställning till inför handbag-eriet.

Vad skulle du välja? Och du ser, jag har redan skaffat mej en mängd handväskor. Varför begränsa sej till en enda? Så vilka titlar vill du ha på dina bags?

lördag 21 juli 2012

Pratglada punkter

Det finns ju en och annan som brukar sucka över att skriva dialog.

Så om vi skulle ta och väcka liv i dialogen idag. Få den att flyta fram som värsta vattenfallet.

Skrev en eländig dialog igår. Den saknade ungefär allt. De hade inget mål med sitt prat, så det blev mest chit chat och pfuitt. Dessutom stod de rakt upp och ner och babblade på. Aaa, det fanns en grej som skulle fram, men fan vad de plötsligt pladdrade på innan de kunde komma till saken. Man blir så trött. Så trött.

Nåja. Kavlar upp ärmarna. Viker upp byxbenen. Knakar fingrarna och skakar ut manen. Rajt.

  1. Varför pratar de? Målet.
  2. Vad vill A och vad vill B? De vill inte samma sak.
  3. Vad gör de medan de pratar? 
  4. Var befinner de sej?
  5. Vad ser/hör/luktar det omkring dem?
  6. Ta bort info-dump ur dialogen
  7. Inget chit chat
Sju punkter att fundera på för dialogen. Själv är jag mest intresserad av punkt tre. Eftersom jag tror att agerandet vid sidan om är viktigt. Det gör så att man har en bild på gång medan snacket pågår. Gäller alltså att bestämma sig för var de är och vad de då kan göra. Du då? Har du nåt bra dialog-tips att bidra med. Allt, eller det mesta i varje fall, mottas med böjd och blottad, tacksam nacke.

fredag 20 juli 2012

Så var får du idéerna ifrån?

Nå. Om jag nu har så lätt att hitta på såna där idéer att skriva om, så hur gör man det då?

Se bara. Man skriver ett inlägg om sin idésprutande förmåga och dan därpå kastar man det i ansiktet på sej själv. Splätt. Bra jobbat.

Nåja. Som jag ser det så finns det ju möjligheter att ta till när man lider av idétorka också.
  • Gräv i dej själv. Har du gjort nåt som du kan skriva om? Och alla har gjort nåt som man kan skriva om. Börja med det du först tänker på.
  • Använd nätet. Proppat med Writing prompts
  • Iaktta andra. Sätt dej på en parkbänk, café, bibliotek eller vad det nu kan vara och kolla in folk. Vad är det med dem? Vem är tjejen med glassen i handen? Vad har hon gjort?
  • Se dej omkring där du sitter. Vad finns där? Varför luktar det så konstigt?
  • Nån fråga du funderar på? Nåt lite så där olösligt världsproblem. Lös det i skrift. Du bestämmer.
  • Och egentligen så finns det faktiskt bara ett tips för att få idéer. Skriv. Bara sätt dej ner och skriv. Nånstans bland bokstäverna kommer det att finnas en idé. 
Grejen med idéer är att de behöver hålla och skrivas klart. Annars blir det ingenting. Eller annars blir det bara idé och det är alltså ingen bok. Om det inte är en bok fylld med idéer förstås. Fast det har redan skrivits. Tror jag.

Nåt mer sätt man kan få idéer på? Hur får du dina infall lika fort som en gris blinkar?


torsdag 19 juli 2012

Så många idéer

Så många idéer, men vilken ska man välja?

Jag har aldrig haft problem med att hitta på grejer jag vill skriva om. Har helt knasigt knökigt fullt i skallen av saker som kunde bli skitbra. Oh la la. Bara att sätta sej ner och skriva liksom. Jo jo. Men på vilken idé?

Det tog mej ett tag att bestämma mej för vad jag ville berätta. Och andra må ha såndär skrivkramp av att inte veta vad de ska skriva, jag å min sida får det av min knökfulla skalle. Som vill göra allt på en gång. För många idéer betyder, inte en enda bok. Ända tills man fattar. Eller knökar om i skallen.

Så hur gör man för att välja idé? Jaa, du. Hur? Beror på.
  • Skriv ner idén, inte alla, och prova den. Håller den? Skriv vidare.
  • Läs skrivguider. För visst kan man bli förvirrad av alla tips men man kan också hålla sej på fötterna av dem.
  • Inför en rutin. Behöver inte handla om klockslag. Kan vara mer nåt du gör på samma sätt innan du börjar skriva.
  • Andas. Det är väl egentligen viktigast att liksom andas. Och med andas så menar jag inte bara att dra in och blåsa ut, utan också att man ska göra andra grejer. Se sej omkring. Häng i ett hörn och glo. Umgås med familj och vänner. Sånt. (Och risken finns ju att de frågar vad man håller på med, om de inte lärt sej att man bara suttit och väntat på den frågan...)
Andra förslag? Jag kunde egentligen göra en lång lista. Men jag utgick från mej själv och de där fyra brukar vara mina stöttepelare. Vilka är dina?


onsdag 18 juli 2012

De säger att de inte läser

Det finns författare som hävdar att de inte läser.

Och jag blir lika förvånad varje gång. Jag kan liksom fatta att det finns folk så där i allmänhet som inte trivs med att läsa. Men författare som inte läser?

Stephen King, som man ofta får orsak att återkomma till, har sagt att "If you don't have time to read, you don't have time (or the tools) to write." Och jag har inga större problem med att nicka bekräftande.

För vad är det man får när man läser? Speciellt om man dessutom lägger lite tanke på vad man håller på med. Röster får man. Olika sorters röster som bygger upp olika karaktärer. Man får berättelser också förstås och upplevelser. Man får byggstenar att fundera på. Pusselbitar. Teknik. Men låt oss sammanfatta det genom röst. Eller pluralis. Röster.

Jag tog en läsdag igår. Åsa Larsson Solstorm. Mycket skönt att få sjunka in i en deckare och bara vända blad. Bara läsa. Och lyssna på berättarrösten.

Men hur gör alltså de där författarna som säger att de inte läser? Jag har inget svar. Kanske de inte får olika röster. Jag bara funderar på hur man gör, om man inte besvärar sej med att undersöka arbetsredskapen? Nån som vet?

tisdag 17 juli 2012

Backup backup backup

Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej! var min ganska entoniga reaktion på 25 sidor text som plötsligt försvunnit.

Jag skrev. Sparade och tittade. Men. Jag hade ju fler sidor förra veckan tänkte jag. Många fler. Jag snurrade igenom texten. Det kändes som en gammal version. Sidådär en vecka eller två gammal. En som saknade allt det där som jag hade jobbat fram med flyt. Borta.

Letade igenom alla filerna och nej. Eller neeej med långt e-ljud.

Bet hårt ihop om att det är inte meningen att jag ska skriva det här. I stället tvingade jag mig själv att skriva in några korta förklaringar om vilka textbitar det är jag måste skriva om.


Och just då. Om jag ändå skulle öppna dropbox också tänkte jag. Även om det borde vara samma fil. Så det gjorde jag.

Det var inte samma fil. Mina 25 sidor fanns där. Kunde bara foga in dagens text till det och börja andas igen. Men fy fan, säger jag. Hjärtklappningen. Kallsvetten. Svordomarna. Det långa e-et i nej. Lusten att bara ge upp.

Så folks. Ha backup. Hur ni har backup, det skiter jag i. Printa ut åtminstone. Men ha backup. För att titta in i dropbox och hitta sin riktiga fil. Man börjar andas och det är meningen att man ska skriva.

Och nej, jag är inte mycket för omen och sånt. Däremot krafterna som rinner ur en när man saknar 25 sidor. Pfuuii.

måndag 16 juli 2012

Det är regnig sommar vi har

Den här sommaren är rätt blöt så regn är ämnet.

Regn i berättelsen påverkar ljussättning. Himlen blir grå. Världen blir gråare. Det som var rött eller grönt får annan nyans, mer dämpad. Det grå kryper över träd och blommorna drar ihop sej. De första dropparna är fläckar på marken. Små prickar i pölar.

Dropparna blir ösregn. Ett hårt och häftigt vatten gör att man inte ser ut genom fönstren. Man ser inte de där som kan smyga förbi. De som är utomhus söker skydd under träd. Man är lite orolig där under trädet för det är inte så långt man hinner räkna mellan blixtarna. Vidare. Måste vidare trots att gudarna plaskar vilt i sina floder.

Håret blir platt och kläderna klibbar vid kroppen. Kläderna känns tunga och svåra att röra sej i. Kallt blir det också.

Det luktar elektriskt vid åska.

Ljudet av regn som trummar på tak.

Man är på flykt. Mossan på stenarna är hal. Man faller och har skrubbat sina knän och händer. Regnet sköljer undan spåren.

Man får ju använda det som väder-världen bjuder på. Regn alltså.


söndag 15 juli 2012

Nära skjuter ingen hare

Spänningen byggs upp och man tar sej vidare och det knakar i golvplankorna i rummet bredvid.

Och så är det typ vinden. Den bara slår lite grenar längs fönstret eller nåt. Greeen-knak. Greeen-knak.

Besvikelsen.

Man kan inte bara bygga upp och sen förklara knak med vinden. Nära skjuter helt enkelt ingen hare.

Inte alltid kul att utsätta sina fiktiva karaktärer för saker som skrämmer en själv. Men dit ska man. Sikta och skjut. Och du måste träffa. För man vill inte ha besvikelsen. Man vill ha blod. Kött att slita i. Senor och slem. Benbitar.

Låt haren hoppa omkring ett tag. Se detaljerna i hur nosen rör sej. Väg dina alternativ. Så många vapen du har. Slägga? Motorsåg? Kniv? Halsduk? Vad passar bäst i din hand?

lördag 14 juli 2012

Utan att fråga om lov

Man kliver av tåget och ser sej omkring. Nej nej. Tänker man. För så här ska det ju inte se ut.

Man har ju skrivit om det här. Om tågstationen. Och nu har de gjort om grejer. De har ändrat utan att fråga om lov. Fräckheten.

Fast sen minns man. Man har ju också ändrat. Utan att fråga om lov. För man hade vissa behov. Då ändrade man enligt sina egna önskemål. Flyttade vägar och gator. Rev upp stenar och parkeringar. Tog bort butiker och lät andra flytta in. Bytte namn på hela platsen förresten, när man ändå var i farten.

Så skit samma att de ändrat utan att fråga om lov. Jag kan också. Och om jag vill att station ser ut på ett sätt. Då ser station ut på det sättet. Hah.

29 kreativa vägar

En lista, oh yeah. Och såna gillar jag.


29 WAYS TO STAY CREATIVE from TO-FU on Vimeo.

fredag 13 juli 2012

Framtida filminspelningar

Jag har en bakgrundsfil. Alltså en fil jag jobbar på när det kör fast i det riktiga projektet.

Min bakgrundsfil har det ljuva namnet "Mitt liv". Jag tyckte att vafan, ska man ha en fil som handlar om att skriva om det man faktiskt vet nåt om så ska den heta Mitt liv eller Min stora resa eller Mitt liv i bilder eller Mitt segertåg över världen. Men. Det där med resa, bilder och segertåg kändes lite overkill.

Erkänner att jag inte skrivit så långt på berättelsen om Mitt liv. Just nu är det en bra sak. Det betyder att jag skrivit på det riktiga i stället. Men jag behöver en text i bakgrunden. Nåt att skriva på när jag blir frustrerad på den där andra texten.

Och för övrigt, det kommer naturligtvis att uppskattas i framtiden. Se hon skrev om sitt liv. Ge ut den boken! JA JA! Folk samlas med plakat utanför bokförlagen. Så där som det brukar vara. Förresten blir det film av mitt liv också. Vilket castingarbete det ska bli. Håhå.

Nå. Det är inte för framtida filminspelningar jag har en bakgrundsfil utan för mej. För att skriva rakt av utan att fundera. Och plötsligt upptäcker jag att oj, sepåfan, det där hade jag glömt. Grejer som jag pysslat med. Att lite spännande. Inte helt värsta töntlivet ändå.

Ingen större betydelse om man är 10 år eller 70 år när man sätter i gång med sånt här skrivande. Alla har gjort grejer. Så gör en bakgrundsfil för framtida filminspelningar.

För naturligtvis kommer filmen att bli av. De får justera titeln lite grann, men jag har skrivit in några förslag i filen, så inga problem där heller.

torsdag 12 juli 2012

Knatter knatter pling ritsch


Idag ska jag berätta ungefär hur gammal jag är.

Jag är så gammal att jag minns hur otroligt lycklig jag blev över min första skrivmaskin. En egen skrivmaskin. Som jag kunde skriva på hur mycket som helst utan att mamma avbröt mej. För den var min. Håh vad jag älskade min skrivmaskin.

När man sitter och tittar på Kalle Anka på julafton, ni vet den där husvagnssemestern. De käkar majs. Och majsätarljudet är skrivmaskinsknatter som avslutas med ritsch och pling när man drar tillbaka valsen. Åh. Skrivmaskin. Kunde skriva en sång till det. Eller nåt.

Men men. Man växer upp. Blir tonåring och det är fasen så mycket lättare att skriva på dator. Fast den inte är min. Utan farsans. Dessutom kan man ju spela spel också. Pacman. Den där glupande munnen. Sluka alla och allt. Man känner Pacmans hunger. Det gräver i magen på Pacman.

Skrivmaskin var det. För man går tillbaks till den i nåt läge. Och försöker skriva. Men då har man lärt sej skriva med alla fingrar. Inte bara pekfingrarna. Skrivmaskinen dör. Den hopplösa utländska skrivmaskinen som får mej att skriva fel hela tiden för att ÅÄÖ inte finns i mitt fingerminne utan radade efter varann på nedersta raden.

Då och då kan jag ändå tänka på den där friheten. Den första skrivmaskinen. Min. Som jag skrev. Inte undra på man blir glad när man hittar den här sidan där Keira Rathborne ritar på maskin.

onsdag 11 juli 2012

Att skriva måste få ta tid

Jag måste skriva om tid. Alltså om skrivtid. Min. Eller vems som helst.
Att skriva tar tid.
Man måste avsätta tid för att skriva.
Avsatt tid borde vara varje dag.
Överst i min blogg står, inga ursäkter, inga mirakel. Sant. Också sant att man ibland behöver städa. Eller äta. Eller bara sitta och glo. Måste upprepa, inga inga ursäkter.

Det är bara svårt att förlåta sej själv när man kommer med så många bra ursäkter. Vilket alltså påminner mej om Frank McCourts bok Magistern. I den beskriver han sina två högar med förklaringsbrev. Den ena högen är ganska tunn. Den har föräldrar skrivit. Den andra högen är, ja, hög. Den har hans elever skrivit. Fast naturligtvis undertecknat med sina föräldrars namn. De breven är längre och utförligare, kreativa.

Alltså, när man inte gjort det man ska, skriv ett långt brev om varför. Kom med undanflykter och lögner. Ju värre (sämre eller vidlyftigare) dess bättre. Varför läste du inte boken du skulle? Varför gick du inte på jobb/till skolan? Varför sydde du inte i knappen? Varför gick du inte till gymmet? Varför satt du bara och surfade? Varför varför, o varför, skrev du ingenting igår? (Den sista gäller mej.)

tisdag 10 juli 2012

Namnlös karaktär

Karaktärer utan namn som envisas med att säga saker behöver också få va' me'.

Det händer ju att det dyker upp bifigurer som pratar. Kanske så att huvudpersonen tjuvlyssnar. Då kan det vara bra att ge såna där namnlösingar nåt som är ett karaktärsdrag.

Skrev precis in en man som har en skjorta på sej. Fast jag skrev: "säger han i den spända skjortan." Och sen kan man fortsätta på det. För det är ju möjligt att "spända skjortan" är medveten om att det glipar mellan knapparna och lite försöker rättta till det där. Drar i skjortan medan han fortsätter prata. Eller bara borstar bort nåt från skjortkragen. Gräver fram nåt ur skjortfickan. Sånt som man kan göra med sin spända skjorta utan att varje gång tala om "han i spända skjortan". Grejen är vad pysslar spända skjortan med om den har dragit på sej fel kläder. Det kan ju vara en skynklig skjorta också. Eller smutsig. Åtminstone för den man jag ville få fram. Även om skrynklig och smutsig är lite andra grejer än spänd.

Så istället för att berätta vad han har för färg på håret så står det lite mer om mannen ifråga. För vad kan man tänka om en typ med brunt hår och vad kan man tänka om en typ med för spänd skjorta?

måndag 9 juli 2012

"Jag kommer aldrig att skriva så där"

Det finns dagar då man tänker "Jag kommer aldrig att skriva så där".

Nähe. Och även om det alltså inte är nåt fel på att jämföra sej på det viset så finns det också andra saker man kan tänka på i stället. Som sej själv.

Det finns gott om böcker som slår stort utan att vara det bästa man nånsin läst. Har du kanske råkat på nån sån bok? Jag har. Flera. "Jag kan skriva bättre än det där" är vad man tänker då.

Sen finns det förstås välskrivna superba berättelser som får axlarna att sjunka och Jante att slå in skallen på en. Med bollträ.

Och ändå handlar det mer om att fundera på vad man själv kan åstadkomma. Att liksom har sina egna mål.

Sånt här satt jag och funderade på igår medan jag skrev om den världelösa scenen. Det fick mej också att inse att scenen som vid första anblick verkade fullständigt urbota-tönt-tråkig faktiskt innehöll vissa grejer. Så, jag sparade den. För "jag kan visserligen aldrig skriva så där" men "jag kan skriva bättre än det där". Så det så.

Lita på att det finns där, det som behövs. Det är vad jag tycker man ska göra idag, lita på sej själv. På sin egen kreativa förmåga.

söndag 8 juli 2012

Som en fisk på Ikea

Man har gjort sitt skrivpass. Sätter sej ner och vet att allt man skrev blev bara skit.

Den känslan är inte kul. Men ändå har man den i bland. Och med man menar jag förstås mej själv. Vad andra man:ar har vet jag inte. Fast misstänker starkt att det inte är nån grej som jag är ensam om i världen. Eller?

Nåja. Så vad göra? Fundera ska man göra. Fundera är vad jag gjorde. Vad var det för fel på scenen? Personen rätt, check. Platsen funkar, check. Konflikten fullständigt åt tjottaheitti.

En konflikt utan konflikt var det. Visserligen fanns ett mål, dvs. nån mening med att skriva det hela, men konflikten bara blaaah.

Scener behöver konflikt. Scener behöver konflikt som fiskar behöver vatten. En scen utan konflikt är som en fisk på Ikea. Ett uppsytt mjukisdjur och de finns i mängd. Alla heter typ Kompis Firre. Inget ont i det, bara liksom utan DET. Men också en Kompis Firre från Ikea kan få kärlek. Bli sliten och nedspydd med tiden.*

Även om jag alltså vet vad typen + platsen + målet har för funktion så behöver scenen kryddas med nånting mer, ett problem. Eftersom målet i just den här scenen hör ihop med själva huvudhandlingen så skulle scenen ifråga må bra av nåt mindre. Ett hinder, nåt som stoppar rörelsen från A till B. För just nu stoppar absolut ingenting, tvärtom, jag har till och med låtit karkatären ta in på hotell. SÅ LAME!!!

Kom alltså ihåg, note to self, varje scen behöver en konflikt. Glöm inte fisken på Ikea.



* Det är mycket möjligt att min liknelse med Ikea-fisken är ogenomtänkt och utan betydelse men den dök upp först. Och först vinner idag. Så gone fishing.


lördag 7 juli 2012

Djävulen sitter i detaljerna

Djävulen sitter i detaljerna. God is in the details.

Hur kommer det sej att på svenska får man ty sej till en djävul och på engelska får man hjälp av guden? Bara för att fixa detaljerna.

Med detaljerna menar jag alltså det där med att skapa en plats och handling. Det där lilla som gör att karaktärerna finns i en viss miljö. Sen må läsaren föreställa sej att det ser ut hur som helst bara detaljerna finns.

Stephen King har ett exempel på det genom att beskriva ett bord med bordduk, en bur och en kanin och på kaninens rygg finns nummer 8. Man ser bord och kanin, men det man undrar över är åttan.

Så hur gör folk i miljöer? Om de går i skogen och pratar kan dialogen väva in att de måste gå runt ett stort träd, hoppa över något, stanna och lyssna. För sinnena behövs för att beskriva miljön. Hur där luktar, vad man hör. Sånt.

För djävulen och gud samsas om de där detaljerna. Eller sams är de kanske inte. Jag tror de tjafsar om detaljerna. Vems detalj som är vems.

Eller så är detaljer jäkligare på svenska medan de på engelska är gudomliga. Hur som helst, så sitter nån och nåt i detaljerna för att texten ska bli levande. Gäller att jonglera rätt mellan djävul och gud.


fredag 6 juli 2012

De sju dödssynderna (och underverk)

Låt oss ta en titt på snedsprången. Eller om du föredrar att kalla det för omoral?

  1. Efterapning
  2. Försäljning
  3. För duktig
  4. Avundsjuka
  5. För lydig
  6. Läser inte
  7. Lat 
Och nu tar vi ut svängarna. Med efterapning menas: skriva av. Försäljning: att fundera så mycket på slutprodukten att man glömmer skriva boken. Att vara för duktig är att plocka in ALLA bitar man grävt fram och verkligen LÄRA sina läsare saker och ting. Avundsjuka över att nån annan skrivit DIN bok. Att för lydigt följa den plan man gjort upp och inte ta ut nån sväng alls. Inte läsa betyder att man säger det, att man inte läser. Och lat är lat men också lat som i att man inte orkar ägna sej åt research.

Ja. Jag snubblade över en lista över författandets dödssynder.
Men jag tycker att vi får väl luckra upp dem lite grann. Att i stället för dödssynder så tja, kanske uppmuntran och underverk. Så ny lista:

  1. Imitera som i att lära sej av dem som kan
  2. Marknadsföring då man väl har nåt att tala om
  3. Kapabel att välja vad som behövs för att förstå och vad som är briljera
  4. Avundsjukan kan behövas, skriv boken själv för fan
  5. Skicklig på att manövrera den där planen och avvika vid behov
  6. Läs
  7. Använd åtminstone sökfunktionen i google
Nå. Dödssynda mej hit och dödssynda mej dit. Det intressanta är att döddsynerna består men av underverken finns bara pyramiden kvar. Vad ska vi lära oss av det?


torsdag 5 juli 2012

Mellan varven

Har skrivit. Massor. Tänkt annat. Väldigt väldigt trevligt liv jag lever. Me like.

Inte bara det. Har hunnit klippa håret också. Inte längre knälångt precis.

Och som avkoppling mellan varven gör jag som Maria, Jenny och Malin, alltså lyssnar på Writing Excuses.

En bra dag. Du då? Vad har du pysslat med idag?

Deckargåtan

Du har väl kollat deckare på tv eller läst nån? Där de samlar in bevisen för att hitta brottslingen. Hårstrån och skoavtryck. En tändsticksask från nån porrklubb (alltid just den sortens klubb). Allt det där.

Ibland, som igår, när man sveper framåt i sin text så känns det så där. Som om man höll på att undersöka nåt fall. Man har vissa ledtrådar som man med möda och ett leende på läpparna grävt fram på brottsplatsen. Leendet dog i och för sig när man tittade närmare på förödelsen. För först såg det ut som om man inte hade några som helst ledtrådar att följa. Hopplöst fall. Inte ett hårstrå.

Men sen hörde nån av sej. Ringde in på den uppmaningen man slängt ut i tidningen. Då. Nån har sett nåt. Hört. Ja, det var inte som det brukar där i trakten just den kvällen för grannens katt hade klättrat upp i björken, högt upp.

Du ser. Man får lite sidoinfo från de där samtalen om grannens katt på hög höjd. Men sånt får man ta och gallra ut. Vidare med ledtrådarna för samtalet ger den där tändsticksasken och då. Från sånt finns hur mycket som helst att nysta upp.

Well. Sånt. Den här deckaren ska gräva vidare bland hårstråna och se ifall det är hår eller tagel.

onsdag 4 juli 2012

Flyter fram

Bara det att jag har såna Heureka-moments med texten att jag nästan inte kan skriva för att det liksom blir så mycket på en gång att jag knappt hinner med.

Jag gillar när det är FLYT. Mer sånt. Hela tiden tack.

Tror i och för sig att det mesta av själva texten är skräpig, men grejen, åh grejen, den finns där och FLYTER på. Hejrå måste vidare.

Flera typer i rask följd

När man jonglerar med många karaktärer på en gång gäller samma grej som när du håller på med en.

Vilka karaktärer är det man minns och hur? Pippi, Harry Potter, Anne på Grönkulla, Kulla-Gulla, Janne i Janne, min vän av Peter Pohl, Kim i Juliane och jag av Inger Edelfeldt, tjejerna i Cirkeln, Katiniss i Hungerspelen, Dracula, Frankensteins monster och Arn. Vad har de gemensamt? Svaret är inte att de är huvudfigurer i berättelserna.

I något läge beskrivs a) hur de ser ut och det är nåt speciellt med hur de ser ut b) nåt de gör genom en mindre händelse och det är nåt speciellt med vad de gör c) ett sätt att stå eller röra sig och det är nåt speciellt med det också.

För att en karaktär ska ploppa upp och bli synlig så behöver de något som får dem att sticka ut. De behöver finnas i berättelsen så att de kan etsa sej fast i skallen på läsaren. Ett drag som gör att de blir tydliga och lätta att minnas. Nåt man kan zooma in på. Stor näsa. Ett ständigt kliande i nacken. Ett ärr. Ett brutet finger. Rött hår. Stickande ögon. Lång. Kort. Flätor. Nyfiken. Modig. Glasögon. Rolig. Snäll. Nervösa ryckningar av olika slag.

Bara man har fått in nåt distinkt på varje typ så går det lättare att också introducera flera typer i rask följd, gäller bara att få syn på deras särdrag. Det senaste särdraget jag skrev in på en typ var längd. Inte så märkligt alls, men uhuu vad lång hen blev. Rena rama tornet. Vad kryddar du med för specifikt särdrag?

tisdag 3 juli 2012

Formeltexternas formeltext

Om du har ploppat omkring bland skrivsidor på nätet så vet du att det finns, jag tänkte säga en del, men det är en underdrift. Mängder finns det.

Man kan få bra råd. Man kan hålla på i oändligheters oändlighet att läsa dem också. Kanske man borde.

Men det finns rätt mycket sånt som jag verkligen inte bryr mej om, som till exempel att Skrbent X lärt sej en metod som går ut på att i stället för 2000 ord om dagen skriva 10 000 ord om dagen. Grattis?

Sen finns det sånt som inte är nåt problem. Alla de där råden som man gäspar sej igenom för att man helt enkelt inte skriver så.

Det viktiga är, hur mycket man än kollar och surfar omkring, att alla de där Reglerna, stort R, kan göra skrivandet platt. Följ varenda gott råd, och tadadam så har du formeltexternas formeltext. Om avsikten är att ironisera över formler och regler, tja, nada problema, då är det bara att fräsa vidare.

Redigerandet kan å sin sida också ta livet ur originaliteten. Man stryker varenda liten Darling man skrivit. Och varje bokstav och ord som inte för vidare och plötsligt har de där 10 000 orden man skrev ena dagen blivit stela och styva och betydligt färre. De finns knappt kvar.

Så har du proppat din text full med adverb och adjektiv? Läst att man borde stryka dem och använda bättre verb? Javisst. Men en bra berättelse, skit samma, döda inte texten för att adjektiven är i vägen. Inte genast i alla fall.

Man kan läsa skrivsidor i all oändlighet och det är kul till och med. Men för att skärpa sin egen text så är det mest övning som krävs. Övning och mera övning. Tror jag i alla fall. Så jag säger att regler och råd är till för att brytas. Bara man övar sej så att man kan det.

måndag 2 juli 2012

Antagonisten styr och ställer

Måndag. Naturligtvis är det på måndag man vaknar upp och vet med säkerhet att de första fem sidorna är värdelösa. Tack Måndag.

Men inte fasen att jag tänker låta Måndag köra med mej på det viset! Icke.

Alltså satte jag mej ner och undrade varför är de första fem sidorna värdelösa i nya projektet och vad händer efter det som gör att jag inte genast vill stryka och slänga.

Aha!

Antagonisten. Jag har smugit in antagonisten där. För en berättelse behöver en antagonist. En berättelse behöver en antagonist så mycket att protagonisten inte har nån funktion på de första fem sidorna när hen slarvar omkring utan mål och mening. Okej att protagonisten av olika orsaker är förvirrad, men vad ska det vara bra för?

Då får jag väl lov att börja där. Ge upp Måndag. Jag tänker fixa det här. Antagonisten är på väg. Med ett flin och lite smått som hen plockat ihop. Antagonisten vet vad hen vill. Gäller för mej att ta reda på det också. För jag är mer osäker. Vad har hen med sej? Vad vill hen? Men låt för allt i världen inte protagonisten vara ifred, inte en sekund. På bara!

Ja. Ska försöka kasta mej in i Antagonistens förvridna skalle. Ta reda på hur berättelsen ser ut ifall det är hen som får sin vilja igenom. Och som hen råkar vara lite av en "Puppet Master" så lär det väl få konsekvenser. Det är ju trots allt Antagonistens berättelse, enligt Antagonisten.

söndag 1 juli 2012

Som man ropar får man sina karaktärer

En av karaktärerna gjorde grejer igår som jag inte trodde var möjliga. En annan förvånade inte alls. Och en tredje vägrade snacka med mej.

Men jag gillar det här stadiet när man bara, ja, skriver.

Fast jag tror att alla stadier i skrivandet har sina goda och mindre goda sidor. Jag blev till exempel lätt irriterad på den där typen igår som bara vände ryggen till och muttrade nåt om att hen skulle segla iväg. Skitfräckt.

Och just då kom en annan och ville anstränga sej. Bemöda sej om mitt intresse. Vad kan man då annat än lyssna. Lite inställsam var hen i och för sej, det fanns nåt lurt där...

Alla stadier i skrivandet har sina vinklar, man gillar den del man håller på med för tillfället bäst, hoppas jag. Kanske för att man behöver det. Så, vad gör du? Vilken del av skrivandet intresserar dej mest just nu? Planera? Skriva? Redigera? Bolla idéer? Karaktärsgestaltning? Strukturer? Dramatiska kurvor? Nåt annat?

http://30.media.tumblr.com/tumblr_lzk7e3dI5k1qdjwldo1_500.png