lördag 30 juni 2012

Och så skrev jag lite mera

Har rent av intervallskrivit. Hela dan.

Först skrev jag lite. Sen belönade jag mig med frukost. Skrev mer. Städade toaletten. Tveksamt om det var belöning eller bestraffning. Skrev ännu mer. Hasade ut på Medeltidamarknaden som ligger runt hörnet ännu imorgon. Hann hem till renässansen innan det började regna. Och satte mej och skrev. Sen tog jag en paus. Samt käkade. Och nu ska jag skriva lite till.

Så det fungerade. Att släppa planerna en stund och bara köra vidare utan att fundera på detaljerna. För de är som de är. Så där som det är när man håller på att leta sej fram. I sitt nya projekt. Det får vara lite ruggigt och luddigt.

Och fasen vad skönt när man får gå igång igen. Inte bara planera eller redigera eller korrigera. Därför ska jag skriva lite till. Bra med flyt.

Skriva sej vidare

Planerandet i all ära. Men nä. Ibland ska man faktiskt bara skriva.

Så det är dagens. Man kan planera och hålla på. Måla upp möjliga grejer som ska hända i den och den scenen och bla bla. Kurvor och karaktärer kan ha mål och delmål och mållöshet. I all oändlighet kan man planera.

Men å andra sidan. Ibland är bästa sättet att faktiskt lära känna en karaktär att skriva in sej. För då fattar man plötsligt varför hen gör si eller så. Eller så fattar man det inte och då måste man skriva lite till för att veta.

Därför, slut på tvekandet, in i skrivandet. Så! Sätt igång!

fredag 29 juni 2012

Vad tror du att det hände sen?



Vad tror du att det hände sen? Eller fyra mål för berättelsen om vad som kommer att hända. Mumintroll + bladvändare är receptet.

  1. Huvudmålet, alltså själva drivkraften i berättelsen. Den dramtiska frågan som binder ihop allting. Den. Och hur den drivs framåt.
  2. Sidointriger. Ofta sisådär 3-5 stycken huvudsakliga vändpunkter. Karaktären hittar nåt, hindras, överraskas eller stöter på nåt som blir en konflikt. Man kan ju gärna jobba lite baklänges när man väl vet vad det är. För vad gör karaktären som hindras? Hur kom hen dit? Eller om hen förstått nåt. Vad hände innan, när okunskap rådde?
  3. Karaktärskurvor som mål. Det där med att karaktärer ska växa. De drabbas av hinder, val, situationer. Måste karaktären bryta mot nån invand regel, en lag? Eller fångenskap som är en trevlig både konkret och symbolisk grej. Hur reagerar en fångad karaktär?
  4. Scener med mål. Vad vill karaktären just nu, just här? En omedelbar grej. Måste kissa. Måste dricka. Måste fly. Måste döda.
Det var det. Fyra mål med frågor att besvara. Nåt man kunde tillägga? Andra delar som behöver ett mumintroll som frågar: Vad tror du att det hände sen?

torsdag 28 juni 2012

Skrattkammaren

Jag är usel på att berätta vitsar.

Det roligaste jag hört är nåt som min mammas morfar brukde berätta. Den där om: Det var en målare som målade ett plank vitt. Det var vitt sen.

Jag tycker den är löljligt rolig. Och man ska väl inte precis förklara vitsar, så jag hoppas verkligen att du förstår den. Men jag ska för säkerhets skull förklara den ändå. Alltså det roliga är att det var min mammas morfar som brukade berätta den.

Men hur skriver man roligt? Och är jag, den usla vitsberättaren, rätt person att tala om sånt? Jo det är jag. För jag skrattar gärna.

Det jag helst drar på mun åt är sånt som är sorgligt, skamligt, oroväckande och plötsligt dyker det upp nåt man studsar till av. Överraskning. Man förväntar sej inte att det ska vara muntert och så är det kul.

Jag fullkomligt dyrkade Barbro Lindgrens Jättehemligt och Världshemligt när jag var liten. Ändå skriver hon om ett barn som lider av depression. Men det är rakt och tjong på och ärligt. Det är på riktigt och det är roligt.

Det specifika är roligare än det allmänna. Och tidpunkten, när något sägs är viktigt. Ändå, ordval. Det måste vara rätt ord. Specifika, välplacerade ord som slår en med häpnad. Tjong.

Fast nu är vi tillbaka till att jag är usel på att berätta vitsar. Det är svårt att skriva lustigheter. Att faktiskt våga skämta om sej själv och veta när och hur och vilka ord. För oftast överanstränger man sej. Försöker kämpa in det komiska. Då blir det inte komiskt alls.

Men det är väl lite som att skriva allt annat, man måste gå till de där skampunkterna man har. Dråpligt med maktlöshet alltså. Ju sorgligare material dess lustigare prosa.

Så, vilken fantastisk vits går du och längtar efter att få bjuda på? Kanske lära mej nån ny? Kan ju behövas.

onsdag 27 juni 2012

Mänska-Monster

Det västerländska tänkandet tenderar att inordna saker och ting enligt motsatser.

Ja det var väl en pampig inledning. Har inte tänkt föra nån stor diskussion om det västerländska tänkandet men tanken började där.

Världen blir nånslags antingen eller. Att tala om något som är gott betyder inte att man egentligen förstår vad det där goda är utan snarast vad det goda inte är. Alltså så att man egentligen talar om vad som är ont.

Eller andra motsatspar för den delen. Mörker-ljus, natur-kultur, passiv-aktiv, och naturligtvis kvinna-man. Det man då gör är att man utesluter andra möjligheter när man rör sej mellan ytterligheterna.

Så därför fascineras jag av monster. Alldeles oerhört fascinerande är monster. För de må vara nånslags motsats till nån annan figur, men de är mer än så. De är också monstrositet. Monster är en figur och som sådan kan den vara en mänska. Att förstå monstret i mänskan. Det blir en helhet där det finns fler varianter än motsatserna. Att fundera på monstrositet betyder att man förhåller sej till metaforer och symbolik. Det monstruösa är annat än bara ondska.

Om man är mänsklig och monstruös, både och, då är gott och ont inte lika självklart. Mänsklig behöver inte betyda god. Monster behöver inte betyda ond. Det beror på vem som definierar. Vem som betraktar mänskan. Eller monstret.

Monstermänskor, mänskomonster. Många möjligheter på monsterskalan, många symboliska utvägar. Ja, det finns monster och monster. Precis som det finns mänskor och mänskor. Det gäller bara att vrida till dem lite. Låta monstret bekänna färg. Låta mänskan tro att allt är svart och vitt. Sånt funderar jag på idag. Själv då? Hur har du det med dina monster och mänskor?

tisdag 26 juni 2012

Fotbollsspråk

Har precis börjat läsa boken om Zlatan.

Jag måste bara säga att jag älskar tilltalet. Det där direkta och självmedvetna. Trivs utmärkt med att lyssna på en röst som vet vad den vill och vad den tänker tala om. Sej själv.

En sån röst för en fiktiv karaktär, en sån där riktig. När det faktiskt kryper under skinnet på en.

Läste i Vi läser om hur många fotbollsböcker Rooney presterar. Fotbollens förlovade England. Fast de ramlade ju ut ur spelandet trots alla böckerna.

Nä, jag är inte nån fotbollsgalning. Men jag är fotbollsintresserad. Jag blev. Jag satte mej ner med tre av mina fotbollsdiggande medmänniskor förra sommaren och sa: Förklara. Förklara allt. Också det jag inte behöver veta.

De ritade bilder. Jag antecknade ord. Ett språk.

Sen skrev jag en fotbollsscen. Och efter det, så sitter jag fast i att jag förstår vad de gör på planen. Jag tror ganska mycket på att försöka lära sej nya saker då och då. För den text jag skrivit var mitt eget krav på mej själv att jag skulle fatta fotboll.

Och nu läser jag Zlatan. Fotboll gör mej glad. För att jag fattar. Det jag behöver.

Nej förresten, mitt manus handlar inte bara om fotboll, men det finns med.

måndag 25 juni 2012

Lyssna lagom

Jag har förlorat rösten.

Alltså ytterst konkret. Min egen. Om jag säger nåt låter jag tyvärr inte som nån av de där hesa rösterna som folk letar efter till häftiga skådespelarroller. Nä. Jag låter mer som en blandning av dem och målbrottet inkluvise hostattack. Eller inte alls. Inte ett ljud, utan nånslags flås bara.

Men jag har alltid fascinerats av tystnad. Eller snarast av ljuden i tystnaden.

Under semestern i solen satt vi nån kväll i trädgården och lyssnade på ljud. Som min medlyssnare råkar vara musiker så babblade han om olika frekvenser och att man ska kunna urskilja nivåerna. Fast om man lyssnar för länge så blir man galen, så det skulle man (enligt uppgift) vara försiktig med.

Själv lyssnade jag mest så där: billjud, grannens ylande hund, vågorna mot stranden, klackar över asfalten på väg hem från krogen, prassel av ödla i busken och slutligen grannens vattensprinkler som åtminstone tvingade oss att flytta på oss, oftast ge upp.

Så folks, jag har förlorat rösten och är tvungen att LYSSNA på min omgivning. Gör det ni också. Kanske urskiljer ni nåt ljud nånstans som är exakt det ni ville höra. Sitt alltså ner, blunda och lyssna. Vad hörde du idag?

söndag 24 juni 2012

12 sätt att betrakta en kulle

I min text har jag en plats, närmare bestämt en kulle som betraktas av olika karaktärer.

Historiskt till exempel, för kullen har historisk betydelse. Och rimligtvis hur den ser ut idag. Platsen lever och förändras vilket gör att vyn behöver beskrivas på nytt. Desstuom finns det orsak att beskriva platsen inifrån. Uppifrån.

I någon tidig textvariant skrev jag 12 sätt att betrakta en kulle. Det var också innan jag visste exakt vad jag skulle med den till. Flera av sätten har jag förkastat för länge sen. Inte ens sparat dem. Och har man väl skrivit 12 sätt att betrakta en kulle, då visar det sej garanterat finnas 12 fler sätt att använda den. Så egentligen 24 sätt att betrakta en kulle.

Man måste inte ha en kulle, det kan vara en mugg. Eller en dörr. Eller en nyckel. För mej, en upphöjning i marken med många funktioner.

Vad skulle du gärna betrakta ur flera olika synvinklar? Inifrån, utfrån, nu, framtidsvision, uppifrån, jagberättare, tredjeperson, underifrån, tillsammans, med nån annans ögon, stirra, längtansfullt osv.

lördag 23 juni 2012

Palestinasjalsattityd

När andra drömmer om sina tillkommande. Då drömde jag att jag fått ett mejl av en kompis som skrev:

"Asenne, alltså attityd, din text skulle behöva sån där palestinasjalsattityd."

Bara det skrev hen. Så nu undrar jag vad palestinasjalsattityd är för något. Nån som vet?

fredag 22 juni 2012

P som i punkt

Där satt den. Färdig. Done.

Eller nästan i alla fall. Ibland får jag en känsla av att jag aldrig kommer att bli nöjd. Att jag kommer att vakna mitt i natten och tänka, nej nej. Det har jag glömt och det har jag glömt.

Men just idag säger jag att det faktiskt inte längre handlar om dramatiska kurvor och frågor eller scener som saknas. De finns. Karaktärerna utvecklas och lever och dör. Slutet finns. Början finns.

Detaljer kvar. Småfix. Petigheter.

Jag säger bara, herregud vad skönt. Detaljerna kan inte fälla alltihop. De kan bara slipas.

torsdag 21 juni 2012

onsdag 20 juni 2012

Äta kakan och ha den kvar, tack

Det första jag tänkte i morse var: Grattis Bo! Alltså från den där bilderboken om Bu och Bä som ska gå på kalas.

Sen tänkte jag på Pippis kalas i Villa Villekulla. Och det är kanhända mer rätt. Eller ännu hellre Pettsson och Findus som ju faktiskt lagar pannkakstårta eller plättkaka eftersom det är vad som pågår bakom min rygg just nu. Stekandet alltså.

För se, idag fyller jag år. Grattis jag.

Ska väl mest fira det med att förutom äta nämnda kaka, så städa för det är sista dagen i solen och sen bär det av till Grim up north igen.

tisdag 19 juni 2012

Egoistiska jag

Låg imorse och funderade på min huvudperson och på det här med jagperspektivet.

Håller nämligen på att läsa en bok med hur många perspektiv som helst. Den är visserligen bra och skickligt uppbyggd, men jag har lite svårt att hålla koll på typerna. I synnerhet som de är ryska och jag inte direkt har så benhård koll på hur ryska namn och ryska smeknamn fungerar. Ändå gillar jag det, att inte ha full koll.

Och så tänkte jag på jagperspektivet. Närheten och samtidigt det där att ett jag liksom undanhåller sånt som jaget tar för givet och sånt som finns utanför jaget. Det som jaget inte ser, inte vet, inte förstår. Eller inte bryr sej om.

Jag tycker om det där egoistiska hos ett jag. Snävheten. Hur jaget tar plats med handling och tankar. Och någonstans utanför jaget händer andra grejer som jaget inte ser förrän efteråt, då när de grejerna börjar påverka. När jaget inte längre kommer undan.

Då blir det snäva och egoistiska en begränsning. Ett naivt drag. Jaget blir lite idiotiskt. Kanske rent av irriterad och irriterande. Fast det gör ju att jaget kan växa.

Som sagt, gillar det här med jagperspektiv. Med den skenbara närheten.

måndag 18 juni 2012

Exploderande karaktär

Folk tenderar att lära sej att hålla känslorna i styr.

Man får helt enkelt inte säga åt sin moster att alla de där små porslinsfigurerna som hon samlar på är en kvarleva från dockskåpet. Plus att den där klänningen hon klämt in sej i får hennes hy att se sjuk ut. Utan i stället lär man sej att knipa igen och inte säga sånt rakt ut.

Det finns ju folk som säger förstås. Fast dem skiter vi i just nu.

Utan i stället funderar vi på de där som lärt sej knipa igen om hur ont det gör och ändå ler. Och ler och ler. Eller om de lärt sej att det är fult att gråta. De där som inget säger någonsin för det är oartigt och fult. Känslorna har klämts åt i åratal. Tryckts undan med våld. Allt har lagrats och bäddats in.

Så vad händer med folk som inte fixar det mera? Tja det är en annan och sorgligare historia. Men vad händer om den som inte fixar det mera är en karaktär?

Om hon som tänjt mungiporna till bristningsgränsen fått nog. Hon spricker. Pang. Smäller av och säger ifrån. Högt och ljudligt. Exploderar. Där.

Tystnaden fylls av ljudvågor. Och hon som exploderat tar över, breder ut sej.

Henne väntar jag på. Hon är på väg. Känner jag. Och jag längtar efter explosionen. Hon ler ännu. Men snart gör hon inte det längre. Och tro mej, det blir inte tårar hon kommer att utgjuta. Näe, för hon är inte sån. Hon kommer att smälla av rejält. Det enda som oroar mej är att jag vet hur det slutar. Men vi tänker inte på det idag. Bara på smällen. Big bang. Hon kommer att sluta le.

söndag 17 juni 2012

Vad ska hen heta?

Det här med karaktärernas namn.

Man kan sitta i oändlighet och vrida på ett namn och sen blir det rätt. Eller så blir det fel och man måste byta.

Ett tips är väl att först fundera på karaktären själv. Hurdan den är och sånt. För att hitta ett lämpligt namn.

Sen beror det väl på tiden också. Så att namnet stämmer överens med plats och tid.

Och symbolik är inte pjokigt. Namn som betyder något speciellt.

Dessutom Note To Self: Undvik namn som är svåra att uttala. Fast nä. Det gör jag inte. För min huvudperson har inga problem med att folk har problem med att uttala namnet. Det kan helt enkelt uttalas på olika sätt. Hen kommer att svara.

Vad brukar ni fundera på för att få rätt namn på karaktärer?

lördag 16 juni 2012

Döden döden döden

Läste nånstans nångång att vill man bli publicerad ska man skriva om döden.

Och det kan man väl hålla med om. Hur mycket finns det inte skrivet om döden från alla möjliga vridna håll. Liemannen. Vampyrer. Zombie. Mumie. Deckare. Den sköna jungfruns död. Döda mammor. Döda syskon. Död hamster. Död mormor. Död farfar. Änglar. Vandra i Hades. Himmel och helvete.

Urd, Skuld och Verdandi får man förlita sej på att de spinner sina ödestrådar. För lite så blir det väl när man skriver att man spinner ödestrådar för karaktärer.

Vilka mängder uttryck det finns också för att tala om att någon dött. Gått ur tiden. Finns inte bland oss. Intagit sista vilan. Trillat av pinnen. Tagit ner skylten. Vara hädangången.


Döden fascinerar. Och skräms.

Tänk på dina favoritböcker. Hur många av dem handlar om döden?

fredag 15 juni 2012

Gräva grop

Låg på stranden och iakttog ett par.

Hon satt och solade. Han började gräva en grop.

Han fortsatte gräva grop. Den blev djupare och djupare.

Jag började bli lite orolig över vad han skulle använda gropen till. Hon satt med ryggen till. Hon såg inte gropen. Han fortsatte gräva lite till.

Tyvärr blev jag tvungen att gå just där. Det är möjligt att han skulle begrava deras picknick skräp. Eller solparasollet. Eller att han bara var en sån som tänkte, åh sandstrand, barndom, gräva grop. Kanske skulle han själv hoppa ner i gropen och så. Men hon satt med ryggen till. Och han grävde frenetiskt.

Vad tror du han skulle med gropen till? Vad ska man begrava i en djup grop på en sandstrand i La Cala?

torsdag 14 juni 2012

Närkontakt eller distans i berättarperspektiv

Närkontakt med perspektivet eller distans? Det är frågan.

Tredjeperson talar jag om. Men vad du väljer, nära eller distans, tja, det väljer du. Beror på vad du ska med personen till. Eller om det är fler personer, vilket det ju ofta är.

Jag föredrar nära. Antagligen för att jag helst skriver om saker som jag tycker att kräver nåt mer personligt. 

Sen beror det väl på vilken sorts berättelse man skriver. Deckare tenderar att betrakta på ett visst avstånd.

Och förstås. Om karaktären ska förändras så är det rätt bra med närhet till tredjeperson. Den personliga resan behöver närhet. Om karaktären däremot inte förändras så mycket då kanske man kan ha mer distans.

Man behöver fundera på vad man vinner på att berätta med de olika perspektiven. För att göra sitt val. Men när man väl valt så behöver man hålla sej till det. Man kan visst skildra vissa karaktärer nära och andra med distans, men inte ändra sej mitt i. Jag tänker mej att skillnaden handlar om känslor. Närhet ger mer känslor. Distans kanske betyder att det är nåt annat som är det viktiga. Men du väljer.

Vad föredrar du, nära eller distans, i berättarperspektiv? Vad läser du helst?

onsdag 13 juni 2012

Katastrof i grönt och blått

Med tanke på min nedfärd igår blir det väl lämpligt att ägna sej åt att fundera på lite våld idag.

Dessutom skiner solen och Medelhavet är blått och grönt och jag skulle lägga in en bild förutsatt att jag hade kommit ihåg var jag lagt sladden till tellifonen, men si det minns jag inte. Utan ni får föreställa er hur blått och gönt och rätt skönt gung det är på Medelhavet idag.

Ska ta mej till stranden och fundera på våldsamheter. Mest sånt där psykiskt våld har jag tänkt. För som sagt min sinnesstämning är på katastrofberedskap och då ska man passa på att ta ut svängarna rejält. Vad är väl bättre än ett lugnt hav och hemskheter.

Det är dagens inspirationsdos. Medelhavet. Grönt och blått. Katastrof. Våld. Kanske det skapa lite mysig stämning längre norrut också.

tisdag 12 juni 2012

Kurvor finns

Trallalaa. Vad jag är glad. Också lite så där.

Man åker upp i bergen och uppvägen är lugn och fin. Men guuud blir man lite galen när man åker neråt för vägen svänger och svänger och åt alla sidor stupar det brant.

Man, som alltså är jag, och därför har alldeles för livlig fantasi i såna lägen tänker, herregud om bromsen inte funkar i svängen. Eller punktering. Eller man kör för fort in i kurvan. Och kurvor finns. För man är ju liksom högt över havet och öronen går i lås. Och om bromsen inte funkar i kurvan, då åker två familjer i stora bilen rakt ner i det där vackra, ner i dalen. Man flyger genom luften. Och den som inte kan, inte lär sig flyga medan man flyger, den dör. Ja. Så tänker man och just då säger chauffören: "gnisslar bromsarna?" Jag menar, som om det skulle hjälpa nåt alls?

Ibland blir jag hemskt hemskt trött på mej själv och allt jag hinner tänka under 45 kilometer kurvor ner för bergssidan.

Långlån

Det är dyrt att låna böcker från bibliotek.

Alltså det är dyrt ifall man lånar dem länge. Sisådär 80 år.

Jag fascineras extra mycket av att de faktiskt tar sej tid att räkna ut hur dyrt det skulle bli ifall de visste vem de ska bötfälla. DET är kul.

måndag 11 juni 2012

Hjärnstorm på full volym

Vad gör man egentligen då man ägnar sej åt brainstorming? Hjärnstorm alltså.

Man plockar med ALLT. Precis alla små grejer som man råkar tänka på skriver man ner. Man låter intuitionen styra och associationer och så ilar man på. Låter hjärnan fullkomligt skena. Inga hinder. Bara kör. Du behöver inte ens tuta.

Det finns inga dåliga idéer. Även om nåt verkar irrelevant och dumt och vadsomhelst så med ska det. Gu vet varför just den tanken dök upp men det kan visa sej vara the big shit. På ett bra sätt alltså.

Ingen censur. Alla eventuella uteslutningsbeslut kommer senare. Nu. Bara allt med. Alla får vara med, alla alla tankarna. Osorterade och ostrukturerade.

Att slänga ner sina vilda infall är rätt kul. Dumheter och fånigheter bidrar till det kuliga i det hela. Så man får passa på att roa sej. När man får. Tids nog kommer kritikern farande och ställer till det. Men brainstormingmötet får kritikern inte vara med på. Ut med hen!

Gör på olika sätt. Mindmap, skriv löpande text, punkter, lappar. Skriv för hand. Skriv på datorn. Skriv med vänster och höger hand. Lyssna på musik eller glo på bilder. Läs nåt och skriv. Tala med nån, brainstorma tillsammans. Ett bollplank alltså. Vad som nu sätter igång just dej.

Fler förslag på hjärnstorm?

söndag 10 juni 2012

Vad blir du rädd för?

Om man förr skrämdes av sabeltandade tigrar och spöken med rasslande kedjor, vad blir man rädd för idag?

Närmare bestämt, vad blir du rädd för?

Själv är jag en lättskrämd jäkel så jag erkänner villigt att senast mitt hjärta började banka extra hårt var det dagsljus, jag var ensam hemma och plötsligt visslade någon...

Jag satt rätt länge kvar i fåtöljen innan jag vågade lova mej själv att det var ett textmeddelande till någon av ungarnas mobil. Fast helt säker var jag inte.

Men vad blir du rädd för? När du läser till exempel, vad får dej att sitta extra långt ut på stolskanten eller kura ihop i ett soffhörn med uppsikt över hela rummet? Vilken bok skrämde skiten ur dej senast?

fredag 8 juni 2012

Mot Medelhavet

Jag ska hänga söderut. Skriva. Inspireras och dricka ett glas bubbel eller två. Ska försöka blogga också. Bara nätet funkar. Men idag får ni hålla till godo med en liten del av min utsikt. Åt annat håll är Medelhavet. Skriv folks! Går att låtsas att ni hasar upp på berget där borta.

(Det lär vara över 30 grader, så möjligheten finns att jag ska bada lite grann också. Och äta glass. Sånt.)

torsdag 7 juni 2012

Den skrattande skribenten

Folk som skriver blir lite konstiga av sitt skrivande.

Där sitter skribenten vid tangenterna och rätt vad det är brister skribenten ut i ett skratt. Ibland är det är glatt flickboksskratt. Ibland är det något djävulskt över det där skrattet. För då har skribenten precis kommit på ett alldeles fenomenalt sätt att ha livet av en karaktär på. *Muahaahahahaa*

Bara det där att skribenten sitter och funderar på vidriga saker att utsätta sina karaktärer för, jag menar, hallååå? Och skulle skribenten stanna där. Inte. Nä, världen ska sprängas i bitar till oigenkännlighet och hemska tyranner tar över och alla andra karaktärer får lov att gömma sej i de utbrunna resterna, eller grottor. Det kan bli lite kallt på vintern. Men skribenten bara *muahahaaahaha*.

Skulle nån få för sej att kontrollera skribentens sökstatistik på google under dylika processer, ja herregud. Snart ringer de på dörren. Om de över huvud taget ringer på dörren. De har säkert fått tag i en nyckel, för säkerhets skull. Det ligger i nationens intresse. Men precis när de äntrat dörren så har skribenten kommit på en alldeles skitspännande tortyrmetod och hinner lyckligtvis få ner det i dokumentet innan skribenten måste följa med. Så skribenten kan le lite fånigt. För skribenten har lite lite lite självbevarelsedrift och biter hårt ihop om det djävulska skrattet.

Igår stannade jag utanför domkyrkan mitt bland alla turisterna och upphävde ett djävulskt skratt *muahahahaaahahhaaa* så att turisterna tittade oroligt på mej medan jag stod kvar och grävde fram skrivbok och penna. Kanske ska jag finnas på bild nånstans, upphävandes ett tyst djävulskt skratt, och med en lite galen blick.

Själv då? Skrämt nåra turister igår? Eller andra oskyldiga som stod i vägen?

onsdag 6 juni 2012

Känsla för kritik


Rätt nöjda med sej själva är de, gubbarna i Muppet Show. Waldorf och Statler sprider sina spyor från balkongen. Vilket osökt för oss till ämnet, för nu ska vi tala kritik.

Det här med att få kritik närmare bestämt. För om man skriver och får för sej att visa sina texter för nån, rent av publicera dem i bokform, ja då kan man få kritik. Och av kritik kan man gå i bitar.

Varför går man i bitar av kritik? Tja. Antagligen för att man har en storartad idé som man skrivit ner och så kommer nån gök och ifrågsätter idén. Och eftersom det var JAG som hittade på idén så är det JAG som blir kritserad. Då blir JAG arg och vill fanimej försvara mej.

Jo.

Och nej. Så behöver man inte ha det. Eller inte ta det.

Alltså när kritik är som bäst är den konstruktiv och driver en vidare och man lär sej nåt nytt om sej själv som skribent och allt är rosa moln och sockervadd. Kritikers uppgift är inte att strö sockervadd omkring sej.

Alla är känsliga för kritik. Om man inte råkar vara nånslags sten. Jag tror att man kan behöva tänka på att både konstruktiv och förödande kritik kan ge en kick vidare.

Trots den fantastiska idé som sett papprets ljus, så är varken idén eller skribenten ofelbar. Dessutom kan man förvänta sej att få kritik, den kommer, alla kan inte älska allt. Men det är ingen större mening med att ha livet av budbäraren. Utan man får försöka se ifall det finns något i själva stuffet som är nåt att ha.

Fast man behöver inte acceptera all kritik. Inte svälja och ta emot. Utan ifall kritiken inte stämmer överens med det man håller på med, om det inte finns en gnutta av nåt man kan ta till sej och växa av, då kan man skita i det.

Och allt det här låter kanske mysigt så här i teorin, men som man nu inte råkar vara nån sten så brukar det svida. Vad gör du för att fixa kritik?

tisdag 5 juni 2012

Lennart Hellsing

Den här farbrorn fyller år idag.



Grattis på 93 årsdagen.

Opsis Kalopsis, Krakel Spektakel och Herr Gurka. Nonsensvers är något man borde läsa oftare. Så gör det idag. Läs lite Lennart Hellsing.

Skissa ett skrivprojekt

Första skissen på ett skrivprojekt satt jag och tummade på igår.

Jag har skrivit en del scener redan för att känna in mej. Bland annat om en ung man som dök upp. Undersökt om berättelsen finns. Sisådär 30 sidor, inklusive några bakgrundstexter för att förstå vissa grejer. Jag brukar bara skriva och sen skriva om. Och om igen. Och troligen om igen. Vilket är ganska arbetsdrygt.

En skiss den här gången i stället. Bara skrev ner det som jag redan vet på en sida. För det är rätt mycket jag vet. Kändes rätt najs. Ska fortsätta idag med planerandet. Känner mej som om jag har ordning och kontroll. Mycket trevligt. Och mycket ovant.

Hur brukar du göra för att sätta igång med ett skrivprojekt? Planerar du eller skriver du rakt av?

måndag 4 juni 2012

Tackla tacktal

Det är lite som om man får vara med när man läser tacktal i böcker.

Det finns överdrivet långa tacktal förstås. Där varenda litet hårstrå som hjälpt till ska få sin beskärda del av kakan.

Men de där ärliga tacktalen som säger tack på ett sånt sätt att man får vara med. Ett nyckelhål att kika in genom på skrivprocessen. Det blir en egen liten berättelse. Jag gillar såna tack. När man får vara med på ett hörn.

Fast jag undrar. Vilka ska man tacka egentligen? Om man hållit på nåt år med sin bok, ja det kan ju ha samlats en drös med tacksamhet. Nån kanske blir purk för att man glömmer bort hen och sånt. Eller så väljer man att tacka på ett visst sätt, fast då gäller det att bestämma hur. Tror jag.

Gillar du tackord i böcker? Skriver du eller skulle du skriva ett sånt själv?

söndag 3 juni 2012

20 hållpunkter för att hålla igång

En lista över hur man ska hålla igång kreativiteten. (Och jag gillar listor. Verkligen. Gillar. Listor.)
  1. Gör listor
  2. Ha med en skrivbok vart du än tar vägen
  3. Skit i att skuldbelägga dej själv
  4. Ta en paus, drick en kopp kaffe/te
  5. Gå ut och rör på dej
  6. Var lite tjuren Ferdinand och dofta på blommorna
  7. Lyssna på musik
  8. Lyssna på musik du inte brukar lyssna på
  9. Häng med andra som skriver eller är kreativa på annat sätt, stöd varann
  10. Låt nån som du litar på läsa, nån som vågar kommentera
  11. Ge inte upp
  12. Lär känna alla dina karaktärer
  13. Skriv
  14. Skriv
  15. Skriv
  16. Bryt mot reglerna, det finns inga regler
  17. Städa skrivbordet
  18. Skriv
  19. Ha roligt medan du håller på
  20. Avsluta en text
Fler punkter på pepp-listan som ni vill tillägga?

lördag 2 juni 2012

Du blir vad du läser

Du blir vad du läser. Hah! Jag visste det.

Men vad ska man nu säga om skrämselpropagandan? Du vet. Att man inte ska hänga med näsan så djupt i boken för det förstör ögonen. Och än värre. Det är inte film och dataspel som gör att folk tar ut svängarna för mycket. Utan det är alla deckare, romantiska skildringar, vampyrhistorier, chick lit, Nils Holgersson, Carrie, Hamlet, Hulken, systrarna Bennet, Nalle Puh och Gummi-Tarzan som man identifierar sej med och så går det som det går.

Så tänk på det. Ni blir vad ni läser. Ny forskning visar. Här hittar ni den.

Det förklarar ju en del. Läser man mycket... jaa. Identiteten rubbas, hemlighetsmakeri, man hör inte på folk, man ser inte folk heller, att läsa när man går omkring i trafiken ska  vi inte tala om, språket man börjar använda för att visa hur otroligt påläst man är, man blir rädd för grejer (spöken och vampyrer till exempel), och eskapismen, herregud DEN!

Hur orolig är du? Skrämmer dina läsvanor dej? Hur beter du dej bland folk?

(Själv är jag plenty rädd för jag läser spökhistorier för tillfället.)

fredag 1 juni 2012

Slutet är nära


En del brukar skriva slutet först. Andra letar sej fram till hur det ska sluta.

Eftersom jag skrivit slutet på mitt manus sisådär sjukt många gånger så hör jag till de andra. De som letar.

Jag letade i texten. Sånt som redan fanns där, ledtrådar som visade åt vilket håll det kunde gå. Karaktärerna främst, hur de behövde ha förändrats i slutet. Om de ska leva eller dö. Dricka sej fulla. Ha oskyddat kaninsex. Frågor som behöver få svar som ska dras ihop, fast inte alla frågor. En del frågor ska inte besvaras utan man får lämna rum för fantasin. Och så funderade jag, medan jag letade, vilken känsla man ska stanna i när man kommer till slutet. Irriterad? Glad? Ängslig? Arg? Hoppfull? Förnedrad? Ödmjuk? Osäker?

Den dag, eller rättare sagt natt, sisådär kl 3 som jag tänkte Heureka så studsade jag upp ur sängen  och skrev slutet. Jag hade inte ett anteckningsblock bredvid mej så jag hade inget val. Upp. Skriva. Slutet.

Lätt var det när det väl jobbat sej fram i skallen på mej, svårt var det att leta sej fram. Ibland avundas jag såna som skriver slutet först. Som vet hur det ska gå.

Hur gör du? Har du några bra tips på vad man kan tänka på när man funderar på hur en berättelse ska sluta? Vad ska man leta efter?