torsdag 31 maj 2012

Tala med mål i munnen

Det klokaste man kan göra för att öva sej på dialog är att läsa pjäser. Bra pratmanus.

Bra dialoger i skönlitteratur funkar också. Funkar fint. För det som ger bäst insikt i hur dialog kan göras bra är att undersöka hur andra gör. Hur få ihop en dialog som läsare bara glider över?

Talare Ett har ett mål att prata om något och Talare Två har en annat mål. Kan vara motsatta mål, kan vara mindre grejer som styr.

En grej som kan styra pratet är att inte låta dem säga rakt ut vad det är de vill. Om Talare Ett vill veta vad som hände igår på festen så låt hen inte fråga vad som hände igår på festen utan ifall hen och hen var där. Men Talare Två svarar inte jo eller nej även om det skulle vara den lätta lösningen. Utan istället ska Talare Två svara vaddå? Ja det beror på vad Talare Två har för agenda.

Huvudsaken i dialog är att de som pratar har olika mål i sin konversation. Vad mer skulle du fundera på för att skriva en bra dialog?

onsdag 30 maj 2012

Varsel och andra lämningar

Något kommer att hända. Varsel och omen och tecken och förebud och andra lämningar.

Det här med att plantera ledtrådar i text om vad som kommer att hända senare. Jag menar inte direkt den där genomgående spänningen utan mer som läsvägledning. Fast kanske inte ens det. För det är inte säkert att läsaren fattar att: Woohoo, där kom en nyckel! Utan mer, jaha, det där borde jag ha fattat.

Det finns sätt och sätt att plantera grejer i text. Ett är förstås att säga det rakt ut. Inleda en scen med att påpeka att: X och Y ska träffas på ett möte inne i stan, för X behöver be Y om råd med sina kärleksbekymmer. (Och sen kan det förstås råka sej att just det är en förscen som visar att i slutet ska X och Y få ihop det.)

Andra grejer är mer subtila. En irrationell rädsla. Inga rädslor är irrationella i text. Om någon är orolig för något så kommer något att hända. Men då känslan planteras kan den verka irrationell. Orosmoln, eller konkreta åskmoln kan visa att Ondskan håller på att dra på sej sjumilastövlarna.

Och så finns grejen. Det laddade geväret. Måste förstås inte vara ett gevär, men ett föremål som behövs senare i texten. Det kan vara något som anas i bakgrunden, en liten detalj i miljön.

Talar vi fantasy så kan det vara en profetia. Eller en lite mindre spådom. Och vill man inte ha ett orakel så duger det bra med berättaren. Berättare kan påstå saker på sitt siarvis, de tenderar att ha nånslags information om vad som är på gång.

Note to self: Var inte övertydlig.
Note to self igen: Glöm inte puffran i vapenskåpet om inte det är poängen.

tisdag 29 maj 2012

Stora skälvan i skräckveckan

Det verkar vara en skräckvecka.

Jag inser att det bara är tisdag men jag tycks vara inställd på att det går åt helvete den här veckan. Alltså allt jag funderar på medan jag redigerar får mej att tänka, nämen herregud det här funkar inte, funkar inte, funkar inte.

Dialogen är skit. Karaktärerna har ingen hjärna och än mindre hjärta. Miljön är hemsk och kan inte bli bättre för att jag har valt en så hopplös plats. Ämnet, herregud, ämnet hur kunde jag tro att jag skulle klara av nåt sånt här. Jag? Och inte har jag nån dramatisk fråga heller. Det kommer inte att bli någon Odysseus eller Romeo och Julia eller Harry Potter eller Mio min Mio eller...

Men fasen jämför jag med?

Romeo och Julia? Harry Potter?

Jag tror det är dags att trycka ner stora skälvan. Jag är inte Shakespeare.

Men hur gör man det? Hur motar man sin insikt om att inte räcka till? Hur övertygar man sej själv om att dialogen är okej och tidvis mer än så. Att karaktärerna går att tycka om. Att den dramatiska frågan finns.

Kanske genom att säga det. Som jag gjort. Men sen måste man släppa sin rädsla. Se den men inte kasta mer ved i brasan. Eller vad tror du? För jag tänker mej att det hör till att man inte konstant går omkring och tror på sej själv. Vad gör du för att mota rädslan att inte räcka till? Vilka skrivrädslor har du?

måndag 28 maj 2012

Sladdrig midja

Det är inget kul med en sladdrig midja. Alltså textmidja.

Jag oroar mej lite för midjan. Alltså jag oroar mej inte så jättemycket för igår oroade jag mej inte alls. Men idag. Nånslags måndagsfenomen. Eller bikinisäsong. Då blir midjan ett problem. Sladdrar till.

Det gäller att fundera på spänningen. All sorts. Fysisk, alltså action. Känsloladdning, alltså tankar. Hoten. Förväntningar. De ska trimmas. Snärjas. Midjan ska dras in. Kanske inte i ordomfång direkt, men det krävs liksom mer magmuskler så att sladdret hålls i styr. Hålls i styr sladdermidja!

Hur gör man om midjor i text? Så att man får det det där som gör att texten inte tröttnar mitt i. För visst har ni tänkt på det ibland, att först kör man med full fart mot mitten och sen phjutt går luften ur ballongen. Vad göra för att undvika sånt?

Jag kunde fasen inte sova för att jag funderade på den sladdriga midjan. Kanske är den här oron och tanken på diet onödig. Men den finns.

Jag ska tänja ut på vissa scener. Slowmotion tänkte jag mitt i natten. Tänkte både i slowmotion och tänkte på slowmotion. Och så ska jag höja insatserna. För tänk om... är vad jag tänker på.

söndag 27 maj 2012

Hårigt värre

Jag har städat. När man städar så funderar man på grejer. Jag funderade på hår.

Skriv om hår. Skriv om hårighet. Skriv om att göra något äckligt med hår.



[pelo+de+Elvis+Presley.jpg]

lördag 26 maj 2012

Antagonisten med stort A

Monstret stort M. Antagonisten stort A. Förstöraren, förgöraren eller den som driver historien framåt.

För det är vad antagonisten gör, driver historien vidare. Utan antagonist, vad ska man med en hjälte till? (Undantag är möjligen Don Quijote-figurer. De har lite andra hjälteproblem.)

Det är antagonistens berättelse i lika hög grad som det är protagonistens, hjältens. Tänk på Frankensteins monster, där får monstret berätta om sig själv och sina problem. Vad är det som gjort honom till monster? Jo. Doktorn själv.

Monstret har en historia. Monster har alltid en historia. Historieberövade monster är gammaldags vampyrer och sånt. Dracula i filmversionen från 1992 har försetts med ett fascinerande begär och reinkarnationsinslag med Mina. Han har fått en komplex historia. I boken är han monster med en krigisk bakgrund. Inte kärlek. Utan monster från början till slut.

Antagonisten behöver ha en bakgrund för att det är betydligt mer fascinerande med ett monster som har en bror. Som har bott i det vita grannhuset. Någon man känner.

Historien är ändå bådas. Om man plockar bort elakingen har snällisen ingen funktion utan kan i lugn och ro käka pyttipanna. Det kan man inte unna hjälten. Så man får förse hjälten med en antagonist som får läsarens sympatier.

fredag 25 maj 2012

Gräv graven i sju spadtag

Hur ska man effektivast göra sej av med sina läsare?

Jag förstår ju att det är hemskt tungt att hela tiden, hela hela hela tiden få positiv feedback så hur ska man få dem att lägga ner boken?

  1. Det kan gärna få ta sisådär tre kapitel eller minst 60 sidor innan man kommer fram till nåt som ens liknar konflikt. Karaktärerna ska först beskriva hur omgivningen ser ut och hur de själv ser ut. Dessutom ska de hälsa på ALLA sina vänner.
  2. Och när man efter 70 sidor tycker att konflikten blir lite luddig, låt karaktärerna prata om det. Gång på gång och helst med ungefär samma ord så att det verkligen sjunker in att det är besvärligt. En dialog där de pratar om det. Och är av ungefär samma åsikt. Eller om den ena frågar så att den andra kan berätta.
  3. Introducera en ny konflikt i stället för den där som de precis talat om. Den ska inte ha nånting att göra med den tidigare konflikten. Kontraster är så viktiga.
  4. Förklara ordentligt. Man lär känna karaktärer om man får veta ALLT om dem. Gärna hela släkthistorien på en gång. Hur förlossningen gick när de föddes. Glöm inte heller hur det ser ut i husen där de bor. Råkar de bo i nånslags palats så gå igenom varje rum och beskriv inredningen i detalj.
  5. Väderleken! Titta på himlen. Beskriv molnens form på tre sidor. Solnedgång och uppgång. Regn och hagel. Vädret är också karaktärsbeskrivande. Låt vädret spegla karaktärens humör. Och karaktärer har humörsvängningar som få: arg, glad, ledsen, upprörd, obehag, äckel. Det finns inget dåligt väder bara anpassat humör - heter det ju.
  6. Din bok är viktig. Berätta det. Förklara för de inte redan övertygade varför. Förklara lite till. Din bok kommer att förändra världen.
  7. Språk är inte viktigt. Vem bryr sej om var du har kommatecken och ifall du använder samma ord 15 gånger på en sida. Som sagt, se punkt 4.
Kommer inte på mer för tillfället. Men jag är säker på att jag glömt nåt. Vad? Det är hemskt viktigt att den här listan blir fullständig. Så om nån av er, kära läsare, klarat av att läsa listan till slut och tänker att Nämennämen, du glömde ju... fyll gärna på min lista.


torsdag 24 maj 2012

Överraskningsparty

Då alla krupit ner under borden och väntar på att festföremålet ska dyka upp till överraskningspartyt, då, då är det dags för en överraskning.

Alla skriker:  Surprise! Men vad händer?

Det finns planerade överraskningar, som fester för (vanligen) ovilliga firare. Men allt det där har man sett förr (gäsp). "Överraskningen" ingår i de förväntningar som byggs upp, men de riktiga käftsmällarna...

Eftersom jag precis slogs av att jag låtit bli att knyta fram några trådar, eller inte avfyrat vissa gevär, så har jag beslutat att överraska mej själv genom att tänka på dem idag.

Men vad ska jag välja?
  1. ny karaktär (kanske inte, det finns ju en och annan redan)
  2. hellre, döda en karaktär (alltid välkommet i stora folksamlingar)
  3. då kan man tvinga fram en konfrontation (så spottet flyger)
  4. stänga en flyktväg (återvändsgränd, bakhåll)
  5. avslöja en hemlighet (liten? stor?)
  6. dvs. nån misslyckas (huvudpersonen gärna)
  7. eller en moralisk kuf gör nåt omoraliskt (mysigt)
  8. medhjälpare blir motståndare eller tvärtom (svek, aaah, lögner, smussel)
  9. eller om man skulle fiffla med känsloläget (hat-kärlek eller mittemellan)
Den stora frågan är väl, hur kan det här gå fel? Några fler felsteg man kan hitta på i överraskningens anda?

onsdag 23 maj 2012

Bruksanvisningens nödvändighet

Man kan inte bara klippa bort all information i texten. Inte stryka i all oändlighet så att berättelsen blir tom.

I viss mån tvingas man ha en del förklaringar inklämda i sin text. Det där "tråkiga" som stoppar upp historien. Speciellt viktigt blir det om man skriver om nån annan sorts värld: fantasy, historisk, scifi. Men det finns också inklämt i de tämligen normala världarna. Informationsdumpandet alltså.

Och det behövs. Det driver inte alltid historien framåt i vild fart men det fyller sin funktion. Ta inte livet av läsarna, eller ännu värre, låt dem inte sluta läsa. De kan däremot gärna få känna igen informationsdumpandet. För det är okej, man får också "lära" läsare grejer. Om värld och karaktärer och bakgrund och uppbyggandet.

Men undvik transportsträckan. Kläm INTE in rubbet av visdom och bruksanvisning i början. Beskriv inte värld och bakgrund i detalj innan du släpat med dej läsaren in i berättelsen. För oj, vad de/vi kan släppa ner den texten och aldrig titta på den igen.

Spara orienteringen tills läsaren redan fastnat för karaktärerna. När man vill veta mer. Vill ha info om var och vad.

Andra förslag? Var och hur i texten kan man placera informationen om världen, karaktärer och bakgrund - utan att förlora läsarnas intresse?

tisdag 22 maj 2012

Dagens: dys-typisk

Domedagen. The shit will hit the fan. Armageddon. Apokalyps. Ja ni förstår. Ragnarök. Världen går under. Världen blir något annat.

Tydligen mår jag inte bättre idag eftersom jag fortsätter köra undergångsstämning. Fast idag är det inte virus som  förändrar världen as we know it. Dagens dystopi är ett nödvändigt ont. En dys-typisk funktion.

Vad betyder det i berättelsen att lägga in undergången? Jag tror att den är ett starkt behov. En nödvändig berättelsekurva. Vad är det för ett elände som man inte kommer runt? Hur ska allting splittras i små bitar för att för evigt förändras?

  • Hungerspelen: bara en kan överleva spelen, Katniss borde dö...
  • Askungen: hon ska gifta sej med prinsen, om nån annan får på sej skon...
  • Harry Potter: han är utvald att rädda världen, om han dör (och inte återuppstår)...
  • Pride and predjudice: om de inte hittar fram till varann, vad allt går då fel (vilket visats i nån av de där omskrivningarna hur otroligt fel det kan gå)...

Så om din hjälte/hjältinna (hjente? om man använder hen?) inte klarar av X vad kommer då att hända? Hur går det när det inte går som det borde gå?

måndag 21 maj 2012

Endast bloggare överlever

Eftersom jag är förkyld så ska vi idag inspireras av virus.

Ni vet de där filmerna och böckerna där ett virus sprider sej över jorden och hotar världens (eller oftast USA:s) befolkning. Alla utom några få immuna dör.

Lyckligtvis råkar alla bloggare vara immuna. Tur va. Så vad gör man när världen stannat? När man inte längre kan blogga. När det är som om elektricitet var en ny uppfinning. Vad skulle du göra i en värld utan el och blogg? Inget nät, inga telefoner. Nada och intet. Bara ett farligt virus som sprider sej och alla utom bloggare dör, för just bloggare råkar vara motståndskraftiga.

Och vad är det i bloggandet som ger motståndskraft? Jag vet inte. Vi blir lite sjuka men tillfrisknar fort. Så vad gör du när världen förändras och allting som varit försvinner?

söndag 20 maj 2012

Småstadsidyll eller "småstadsidyll"

Småstäder, där alla känner alla och vet vad alla gör och har gjort och kommer att göra. Är det så? Och hur känns det?

Erkänner, jag är dålig på att bo i småstäder. Riktigt rutten faktiskt. Har försökt. Kommer inte att göra om det, ifall jag kan slippa. Än så länge har jag klarat det fint.

Jag kan däremot fascineras av hur man talar om småstäder. Idyllen. Sommar året om. Trygghet. Nära till naturen. Nära till mommo.

Hur ska man beskriva det där? Tsäärleken till lilla staden. Alltså jag fixar det med större städer, lätt som en plätt. Men när jag nu funderar på hur det är med en liten stad så skulle nån kanske kunna förklara för mej vad det är med alla små hålor. (Ursäkta uttrycket.)

Jag kan rent av tycka att det är lite trevligt att besöka en liten stad då och då. Men sen vill jag bort. Det finns ju andra som gillar att bo i små städer. Men varför? Vad är det för grej med all den där närheten?

Hur är det egentligen, för jag går inte på det där med sommar året om. Inte i det här landet i alla fall. Men annars då, vad är det som är ljuvligt med en liten stad? Undrar Höghusens vän och ber om innerliga kärleksförklaringar till småstäder. Tack.

lördag 19 maj 2012

Ropa varg

Vargen, Canis lupus, ett fascinerande djur som gärna sammanförs med Hin håle själv, som hans ögon på jorden.

Fast sen har vi Mowgli, svårt att tycka illa om de där Romulus&Remus-aktiga vargarna som tar hand om honom. Eller Emil som gräver varggrop och fångar den snåla Kommandorskan.

Andra vargar är värre. Rödluvans varg är ingen mjukisvarg. Och de tre grisarna har också vargproblem.

Vargen ägnade jag mej åt igår. Ville veta hur den rör sej. Hur den beter sej när den kommer för nära mänskor. Vad den äter. Hur den ser ut. Vad som sägs om den i olika berättelser. Sånt som gör att jag förstår vad jag ska göra med den. Hur den kan fungera. Canis lupus och djävulen. Ja, jag gillar vargen.

Har du nån vargberättelse att dela med dej av? Antingen ur bok eller varför inte the real life? Nån vargskildring som du gärna får bidra med.

fredag 18 maj 2012

Fången har flytt!

Hopplösheten i att vara inlåst och inte kunna komma undan.

Instängd på vinden som den galna kvinnan i Jane Eyre. Eller Susanna Alakoskis fängelsebok. Tre sekunder av Roslund&Hellström. Barbro Alvings Dagbok från fängelset. Ungdomsböcker i mängd där de unga kvävs av instängdheten. Charles Dickens har ju en och annan instängd unge i sina böcker.

Folk som slår knogarna blodiga på dörrarna. Gräver tunnlar för att fly. Knyter ihop lakan. Planerar sin flykt. Eller ger upp för att det inte finns någon väg ut.

Men: Spärra alla vägar ut ur Karmanjaka, fången har flytt!

Hur är det att fly? När hjärtat bankar. Man försöker hålla sej undan. Inte synas. Inte nysa. Inte hosta. Nästan inte andas. Vad tänker man på när man flyr? Hur känns det i kroppen? Medan man flyr alltså, hur är det?

torsdag 17 maj 2012

Om du kunde flyga

Jahapp. Kristi flygare (eller himmelsfärd om man ska va petig) idag. Så vad skulle du göra om du kunde flyga?

Skulle du resa nånstans, passa på liksom, när du slipper vika in benen i flygplanet? Eller mer så där Karlsson på taket med propeller och så susar du omkring bland taken och träden där du bor? Vad ska man med vingar till?

Hur ser grejer ut ifall man flyger? Om alla kunde flyga, kommer det då att bli uppflygning vid 6år och trafikljus och flygstockning? Och skulle folk bete sej som fåglar, så där dyka ner och knycka glassar ur handen på folk. Samt förstås, skulle man, ähum, släppa sina små visitkort och i så fall var (på vem)?

Vad skulle du göra om du kunde flyga? Vart flyger du först?

onsdag 16 maj 2012

Tillfällesdiktning

Jag är på fest idag. Nånslags i alla fall. Kalas, party, partaj, högtidligt evenemang. Vad man nu vill kalla det. Det som ska ske är att en gåva ska överräckas åt ett festföremål.

Jag brukar ägna mej åt tillfällesdiktning inför den här sortens fester. Enligt wikipedia brottas tillfällesdikten med ett visst vanrykte. Sånt låter jag inte stoppa mej över huvud taget. Låt det inte hindra dej heller. Utan skriv en hyllningsdikt till nån du tycker att kunde behöva en sån.

Den jag skrev var inspirerad av Alice.

tisdag 15 maj 2012

Röstseparering i teorin

Det finns mycket man kan säga om det här med mängder av karaktärer i en text. Så jag kör vidare på den linjen. Speciellt som Peppe kommmenterade att man ju inte gärna vill att de har karikerade egenskaper för att man ska se skillnader mellan dem. Så nä, det vill man inte alltid. (Fast ibland vill man det, men det är en annan grej som vi kan tala om nån annan gång.)

Nå, nu ska vi få folk att bli individer och inte bara folk. Då talar vi Röst. Tonen. Alltså hur de låter. Då så. Bara att separera folk från folk med olika sorters röst och ton.

Så hur låter folk? Favoritord till exempel. Svarar folk på frågor eller kniper de igen. Svordomar. Klipper de av sina meningar. Håller lååånga föreläsningar. Är karaktärerna såna som lägger märke till kläder. Alltså att få in det där BÅDE i dialog och inre betraktelser. Beroende på typen.

Fler förslag? Vad skulle du göra åt rösterna så att de blir flera i stället för att alla låter som samma?


Tja. Det är teorin. Sen gäller det förstås att omsätta i praktiken. Vilket inte alltid är lika smidigt som det låter. Well, Am (not been) there, got the manuscript all clutterd up in red to prove it.

måndag 14 maj 2012

Kära vänner

Sagt om karaktärer (av nån annan än mej):
Tänk på dina huvudpersoner som middagsgäster. Skulle dina vänner vilja umgås i tio timmar med dina karaktärer? Dina karaktärer kan vara ljuvliga, eller vidriga, men de måste vara övertygande.
PO Bronson
Kära vänner. Beklagar. Men så kan det gå. Sånt får ni ta. Jag tänker fanimej tvinga åtminstone mina vänner att umgås med mina karaktärer i minst tio timmar oberoende om de tycker om dom eller inte. Sorry. I'm shitty that way. Och inte alls så omtänksam som PO Bronson.

I bästa fall kanske mina karaktärer är lite övertygande, om ni har tur.

Och så var dom bara sju

Tjolahopp. Många många många personer är dagens specialare. Bit i den. Tugga och svälj. För när jag säger många så menar jag fler än tre.

Vad ska man ta sej till när man klämt in en mängd människor och kanske ett och annat viktigt djur också i sin text? Vad ska man göra när de är så många att man undrar hur man ska vända och vrida dem åt rätt håll? Ojnevojne så man har lassat ingredienser på sin jättemacka.

Men lugn bara lugn. Nu ska det redas ut. Man kan ha en huvudperson. Man kan ha många huvudpersoner. Och sen kan man ha en enorm hög bipersoner. Det kan myllra. Ett litet försynt ögonbryn höjs. Eller varningens finger kanske. Blanda inte bort dej. Håll dem under uppsyn. Varenda en.

Frågan som ska studsa upp i skallen är: Hur påverkar de här personerna varann?

Vänner, fiender, släkt, redskap, krydda, kontrast, fördjupning, djur och människor. Vad man nu råkat trycka in. Bara det. Vilka relationerna är och vad de gör med varann. Vad de gör för hela grejen. Och för de små. Ja, och känner de varann. Vem eller möjligen vilka har första tjing på huvudmålet.

Fast så lätt är det förstås inte. I något läge kanske man, som jag, inser att vissa inte uppfyller villkoren för att få vara med. Så, jag blir tvungen att ta på mej ansvaret för ännu ett liv. En som inte kommer att klara sej. Mord är alltså vad jag funderar på en måndag. Och så var dom bara sju (eller hur många dom nu var). Själv då?

söndag 13 maj 2012

Värsta mamman

I Finland firas det morsdag idag. I rätt många andra länder också. Men över lag firas det lite olika tider på året, dagar och länder hittar man i wikipedia. Sverige får vänta på mammafirandet lite till. Island och Danmark däremot får hänga med.

Men oberoende av när man firar så funderar jag på moderskap idag. Eller närmare bestämt på riktigt hemska mammor. Jag råkade nämligen titta på Coraline (filmen) igår. Och där finns egentligen två besvärliga mammor. En som betraktas som den riktiga mamman som inte har tid med Coraline. Och så "the other mother" som ger sken av att överösa Coraline med kärlek. Fast jag älskar repliken som Coraline säger när hon ska hem igen till: the other other mother. Båda mammorna är liksom den andra i det läget. Inte riktigt där för Coraline.

Det finns gott om hemska mammor i litteraturen: alkoholiserade, elaka, grälsjuka, avundsjuka, deprimerade, utnyttjande, galna, fanatiska, överkänsliga, narcisistiska, våldsamma, frånvarande, självupptagna. Och förstås bara allmänt i vägen för äventyr och uppväxt.

Har ni någon favorit bland de elaka mammorna? Mamma, styvmamma eller andra stand in-mammor. Huvudsaken är att det är sämsta moderskapet, inga förebilder. Utan som i Coraline. Eller Stephen Kings Carrie. Eller Hamlets mamma.

lördag 12 maj 2012

Himlen ramlar ner över mitt huvud

Med jämna mellanrum känner man sej som om man håller på att drunkna när man redigerar. Eller andnöd i alla fall. Häftiga hostattacker. Hjärtklappning. Svett. Och små ljud som kommer ut ur munnen utan att man kan hindra dem. Låter som nånslags stönande. Man sliter sitt hår. Slår sej i pannan.

Då läser man det här:
A writer should always feel like he's in over his head. That's part of what makes good writing compelling—the sense that as readers we're in the company of a writer of vast ambitions, who is always trying to do more than he or she is technically capable of. (Michael Cunnigham)
Det känns bättre. Det är okej. Man ska känna sej som om himlen faller ner över ens huvud (tack Asterix för den). För det gör den ju. Och så får man helt enkelt placera himlen där den hör hemma och fortsätta med röjningsarbetet. Det ramlar omkull så många grejer när himlen ramlar ner.

Sky sunset

fredag 11 maj 2012

Spännande med spänning

Spännande det här med att det finns så många grejer man funderar på medan man redigerar. Som spänning.

Den stora spänningen som börjar på första sidan och sedan nånstans i slutet får man andas ut. Alla de små spänningarna som driver texten framåt, variationerna. Berättarbågarna som jag funderat på.

På vilka sätt kan man plocka in spänning? Om den stora och de små spänningarna är berättarbågar så vad ska man göra för att få in sånt i texten?
  • Miljö. Omgivningen är användbar. En återvändsgränd eller på annat sätt avsmalnande möjligheter att ta sej undan.
  • Hot. Då menar jag inte att det är något som kommer att hända utan det bara svävar där ovanför som potentiellt farligt. Vad kan gå fel?
  • Karaktärer i fara. Fysiskt och psykiskt. Känslor. Om nån klämmer till en karaktär så reagerar dom.
  • Val. De omöjliga besluten. Välja mellan folk. Hemska val som för alltid gör att allting förändras. Och tänk om de väljer fel?
För man kan inte lita på att den stora bågen bär hela vägen. Karaktärer behöver mer att våndas över. Finns det fler spänningsförhöjare som man borde tänka på? Eller kan man fundera vidare på dem jag räknat upp? Signatur: Förslag mottages.

torsdag 10 maj 2012

Ordräkning i böcker

Nu ska vi bege oss till de riktiga vetenskaperna. Alltså siffror. Och med riktiga vetenskaper menar jag ingenting. Men vi ska tala siffror. Och såna brukar ju smälla högt på marknaden.

Vad tusan ska jag med siffrorna till? Jo, nån frågade, men hur lång är en roman då? I ord. Och med tanke på att det händer att man då och då för höra vittnesmål om hur mycket folk skriver per dag eller i timmen så här kommer då såna där exakta uppgifter. Och med exakt menar jag ytterst inexakt. Alltså ingenting.

  • Vanlig bok: 80 000-100 000 ord (vet inte vad vanlig är men vi ska inte vara petiga)
  • Deckare: från 60 000 och uppåt (finns också tjockisdeckare)
  • Historiska berättelser, fantasy, epos: upp till ungefär 200 000 ord (nu talar vi om de där verkligt tunga sakerna som gör ont i händerna att läsa, de där som får en att på allvar fundera på e-böcker)
  • Barnböcker: 3000-5000 ord (med tanke på uppgifterna nedan så är jag lite osäker på vad som avses med barnböcker här, men kanske de där som man står ut med att högläsa för lite större barn)
  • Ungdomsböcker: 50 000-80 000 ord
  • Kapitelböcker: 5000-25 000 ord
  • Bilderbok: under 500 ord
  • Noveller i veckotidning: 1600-2200 ord
  • Noveller i bok: 1600-7500 ord
  • Kortnoveller eller snabbnoveller: 6 ord, 300 ord, 500 ord (dvs. beror på vad som är begränsningen)
Se vad exakt och riktigt och fint det ser ut bara man radar siffror efter varann. (Men beklagar länkfrånvaron. Mina anteckningar tillåter inte källhänvisning. För rörigt. Kan inte läsa handstilen.)

Ytterligare en siffra, som kanske är den som egentligen betyder nåt är att 200 000 tecken betyder ungefär 100 sidor bok. För övrigt läste jag på flera platser att debutanter inte ska besvära sej med att skriva för långt. Fast det stod aldrig varför. Eller vad för långt betyder. Så det skiter jag i.

Det kan hända att exaktheten och riktigheten i dessa siffror är ytterst fiktiv.  Kanske nån annan följer andra riktlinjer för hur lång en roman, novell, fantasy, bilderbok ska vara? Kanske att ingen egentligen räknar ord för det är möjligen inte det viktigaste när man skriver? Men frågan ställdes. Så hur är det, hur många ord har du i manus eller bok?

(Den här texten består av 391 ord.)

onsdag 9 maj 2012

Favoriter i repris och repris och repris

Det är rätt mycket att hålla reda på när man redigerar. Jag började från mitten för att kolla hur det funkar där, vad det är som inte funkar ville jag veta. Man kan ju börja från slutet också. En del gör så. Men jag har aldrig jobbat från slutet. Jag ser inte slutet förrän jag vet vad som finns innan.

Det jag varit intresserad av är att huvudmålet stämmer, att texten faktiskt är på väg dit den ska. Och indirekt att sidointrigerna stämmer överens med huvudmålet. Jag klipper bort sånt som inte för framåt. Inbillar jag mej i alla fall.

Nästa steg kommer att vara karaktärerna. En och en. De där bågarna för dem. Utvecklingen alltså. Att karaktärerna inte blir platta. Jag är tvungen. Karaktärer ska lära sej nåt av sina motgångar och misstag. Själv kan jag göra samma misstag cirkus 100 gånger och inte lära mej ett piss, men karaktärer, de ska lära sej. Inte men en gång. Men bot och bättring eller undergång.

Sen. Efter det får jag börja peta. Orden. Göra min lista över de där orden som återkommer, de där som man kan ta bort. Och mina favorituttryck. Jag är väldigt nervös över mina favorituttryck. Jag tror att ett av dem har att göra med titta, se, glo, stirra och några synonymer till. Varför tror jag det? Jo, för jag vet att jag letat väldigt många synonymer för hur folk tittar. Jag tror de kan behöva lyssna och lukta lite också.

Har du nåt du vet att ofta finns i din text? Kanske småord: ju, så. Eller tid: plötsligt. Eller jämförelse: som. Eller tittar de för mycket vilket jag alltså oroar mej för?

tisdag 8 maj 2012

Se dej omkring

Varifrån kommer idéerna? Alltså vad man ska skriva om. Man får idéer på många olika sätt men ett av dem handlar om att titta sej omkring. Obsevera. Lägga märke till grejer. Att se.

Nåja. Vad ska vi då kolla på? Eller snarast vad ska man göra för att aktivt skönja saker vid horisonten och iaktta på närmare håll?
  • Finns i nuet. Vad finns i närheten. Se på ditt rum, hem, arbetsväg, närbutik, familj, vänner, kaffekoppen, gräsmattor, typen du möter varje dag.
  • Ändra på grejer. Ta en annan väg till jobbet/skolan. Hänger du alltid på samma plats? Testa en ny. Gör en omväg. Kan vara lite chockande i början för det är så jobbigt med förändring, men tänk om du ser nåt.
  • Begrunda medvetet. Man behöver veta hur saker och ting ser ut. Näsor, hår, ögon, händer, skor, bilar, dialog.
  • Lyssna. Luta dej tillbaka och lyssna på vad folk pratar med dej om. Tjuvlyssna på vad folk i bordet bredvid säger.
  • Anteckna vad du ser. Lita inte på ditt minne. Beskriv den där näsan och de där skorna. Hur taxin ser ut inuti. Hur folk beter sej i när de reagerar.
Vad mer kan man göra för att hålla koll på livet omkring sej? Hur kan man SE?

måndag 7 maj 2012

Måste ha monster

Efter morgonens mindre mysiga inledning med en magsjuk så har jag inget annat val än att tala om monster. Zombier, vampyrer, varulvar, Frankensteins monster, seriemördare, aliens, spöken, apor, spindlar, häxor, elaka clowner, mumier, dinosaurier, dimmor, hajar, sjukdomar, vargar, strålning, oöverstigliga berg och så vidare.

Alltså man måste ha monster. Nån som är farlig och skrämmande. Nåt som gör att oron stiger och hjärtat dunkar. Så fort man anar monster i knutarna ska händerna bli svettiga. Blicken börjar flacka. Vad du än gör. Lita inte på nån.

Och om det är en sån där sorts monster som man inte kan rå på, ett virus som sprids utan att man kan göra nåt. Det bara kommer. När kommer det? Det sägs att folk dör i kramper och utan ett ljud. Bäst att låsa in de smittade i isoleringsrum. Ingen får gå in där. Inte barnen ens. Bara se genom glasväggen.

Men innan monstret dyker upp så bygger man upp väntandet. Obesvarade frågor. Rytmen ändras, långsamt och snabbt och långsamt segar vi oss fram mot monstret. Det kryper inpå, in under skinnet och in i hjärnan. Monstret är här? Fotsteg på vinden. Trädgren över fönstret. En mystisk lukt. Lite ruttet.

Det gäller att överleva. Men hur? Hur ska vi klara det? Orkar inte längre fortsätta vidare undan monstret. Så trött. Så trött. Och vi ser oss över axeln en sista gång. Ingen där ännu. Men där långt borta kommer monstret. Ser du dammolnet? Det är inte damm.

Ingen kommer undan. Utom några. De där som monstren inte rör. Varför rör de inte alla? Vad har den och den som gör att till och med zombies inte biter dem i huvudet. Vi drivs av att hitta botemedlet. Måste ha det. Mota monstret och magen lugnar sej.

söndag 6 maj 2012

Det går framåt

Saker och ting faller på plats. Egentligen är det kanske lite löjligt att bli så glad över att man har en fungerande fantasi. Man borde kanske glädjas över viktigare grejer. Som har nån betydelse i världen så där på riktigt. Fast å andra sidan, om man läser tidningar blir man kanske inte så till sej i trasorna precis.

Så jag gläds åt att det går framåt. Att bågarna tar bättre form. Att karaktärerna frodas. Att antagonisten är just så elak som antagonister ska vara. Att spänningen stiger. Att det sakta men säkert leder åt rätt håll helt enkelt. Bra jobbat, jag. Kanske dags för en Havanna?

Ta dej en Havanna

Skrivandet är både och. Ibland gör det ont och inget händer eller snarast känner man att pannan håller på att bli blodig av att dunsa hårt i skrivbordskanten. Ibland är det inte alls så. Utan det bara rinner text ur fingrarna. Bokstavligen. Känns det som.

Men man måste ändå. Med blodig panna eller med textfingrar. Och det man måste är upprepningen. Rutinen helt enkelt.

Åh, man kan skjuta upp och tömma diskmaskin i stället eller städa toaletten eller nåt annat trevligt som man kan komma på som verkligen MÅSTE göras. Fast jag tror mer på tvärtom. På moroten.

Skriv och sen får du ge dej en välförtjänt belöning. Ja. Det rådet hör man ibland. Och två förslag på lösning, alltså på vad den där moroten är. Det ena är att du städar toa när du är klar. Eller tar en kopp kaffe/te. Det är grejer du eventuellt ändå gör. Det andra sättet är att välja nåt du inte gör så där per automatik. Ta dej en Havanna, vad du än må lägga in i den beskrivningen. Betrakta din "Havanna" som en metafor för din belöning.

Det är lätt att säga. Men vad är en Havanna? Om det inte är en cigarr. Hur tusan ska man belöna sej för att göra något utöver att dricka en kopp kaffe? Har du nåt förslag? För jag har slut på mina Havannor.

lördag 5 maj 2012

För mänsklighetens bästa

Jag var juvlerare i mitt tidigare liv eller klockmakare. Och meningen är att jag ska bygga nånslags bro mellan mitt tidigare liv och detta för att beskriva saker och ting för mänsklighetens bästa. Jag upprepar: för mänsklighetens bästa.

Satt och funderade på minnen. Hur man minns. Men det var så tradigt med långtids- och korttids- och arbetsminnen. För det hade heller inget att göra med det jag undrade över. Så jag började tänka på reinkarnation i stället. Och hittade en sida där man kan kolla vem man var i sitt tidigare liv.

Jag var nyfiken och påhittig. Med sinne för drama och naturlig känsla för skådespeleri. Jag är rätt okej med mitt tidigare jag. Hur är det med dig? Vem var du i ditt tidigare liv? Kommentera gärna i svarsfältet. Men man måste vara född efter 1922, det ska du väl klara ... Testet hittar du här.

Man kan ju skapa trevliga karaktärer på det här viset också. Lite fantasyaktigt så där.

fredag 4 maj 2012

Redigeringsdag med stup

Först så motigt och svårt. Fick inte riktigt tag, tänkte fula ord och dumma tankar. Om mej själv tänkte jag dem. Hur otroligt otillräcklig man kan vara.

Men det finns ju bara ett sätt att bearbeta och vrida till. Det är att våga. Man får helt enkelt lov att kasta sej utför stupet och se var man landar. Inget skyddsnät. Möjligheten finns att man krossas mot stenarna. Man får ta risken.

Så när jag slutat vela. Det har jag. Så tog jag klivet och där fanns det. Det. Bara jag lät mej finnas i texten och inte betrakta utifrån. Ja han är rädd för hundar. Skulle tro han är det efter det bettet. Och annat föll på plats medan jag ramlade utför stupet. Insåg också att jag tydligen tagit på mig nånslags flyganordning så kan manövrera vidare.

En bra dag. En god redigeringsdag. Det önskar jag alla som bearbetar text.

Rädd för hundar

Det är ljuvligt att redigera. Ja. Det är ljuvligt att redigera. Det är ljuvligt att redigera. Det är ljuvligt att redigera. Snart kommer jag att hävda att jag kan flyga också och inte är rädd. Inte ett skruttans dugg är jag rädd.

Jag är skiträdd. Herregud jag redigerar. This is it liksom. Tänk om det går fel? Tänk om jag inte kan? Om de där karaktärerna inte beter sej som de ska? Självförtroende, vad är det?

Sitter med en av bifigurerna, en sån som krånglat från början. Som vägrat fogas och anpassa sej sen det minsta. Och nu bråkar han igen. Jag förstår inte riktigt varför han måste hålla på så. Jag har försökt säga åt honom. Lägg ner, har jag sagt.

Men igår berättade han att han är rädd för hundar. Och det. Jaha. Sa jag. Sen sa jag. Verkligen, med ett mycket intresserat tonfall. Betyder det, sa jag? Han vågade knappt svara, bara nickade och sen såg han bort. Han gned händerna mot byxbenen.

Så det är vad som är på gång. Rädd för hundar. Men jag vet inte. Han har lurat mej förr. Ska ändå försöka lita på honom. Det kan vara det. För ja, det kan gå. Men herregud, tänk om det inte funkar?

torsdag 3 maj 2012

Styckeindelning

Egentligen är det väl både och. Alltså Minna frågade ifall man ska köra old school eller botanisera fritt med rad och stycken. Så här i bloggtext använder jag alltid blankrad för att skilja saker från varann. Alltså hoppar ner två steg och lämnar en rad mellanrum. Det andra sättet att markera nytt stycke är med indrag. Ungefär en fyrkant som indrag, t.ex. kan en bred bokstav som "M" fungera som måttstock för indraget på textsidor.

Men när gör man vad? När byter man till nytt stycke?
  • när man skriver nåt nytt, nåt annat än man just skrev om
  • då tiden ändras, vilket jag skrev om tidigare, här: nu till då
  • man växlar från gestaltning till beskrivning eller tvärtom för den delen
Ja, det var väl det man kan följa. Men jag använder både indrag och nytt stycke också. Ibland hör något mer ihop med det man skrivit, då blir det indrag och ibland har det hoppat lite längre emellan, då blir det blankrad. Byter man perspektiv så kan det vara bra med en lite tydligare markering som blankrad.

Låta texten diktera formen eller formen vara som den är och tvinga texten till anpassning? Det beror väl på det. Jag tror på att låta berättelsen styra vilken form jag använder. Men ibland avgör formen hur texten blir också. Så det finns inget exakt svar på det. Utom möjligen, magkänsla.

onsdag 2 maj 2012

Kastar in en pinne i brasan

Befriande att åka bort ett tag och stå och glo på folk. Man står bredvid en majbrasa och ser på hur barnen springer efter fler pinnar att kasta i högen. Bredvid mej står en i sällskapet och småsjunger på "kasta in en pinne i brasan".

Och plötsligt tänker man att det är så här det känns för Mr. B. när han står och ser hur det brinner. Alltså tog jag ett steg närmare för att riktigt känna efter hur det hettar i ansiktet, nästan så att man undrar om ögonbrynen ska försvinna. Det behövs en majbrasa för att förstå. Även om man inte vågar gå så nära att håret på riktigt krullar ihop sej.

Man behöver göra det som ska kännas i texten ibland. Vad brukar du göra för att få rätt känsla för någonting? Hur nära brasan går du?

Förresten så har det gått tillräckligt många dagar nu. Jag får ta itu. Redigera redigera redigera, det sjunger i mej av att få sätta igång.

tisdag 1 maj 2012

Upp till kamp

Första maj är det. Då blir det Internationalen. Så det så. Skriv nåt stort medan du lyssnar på dagens sång. 6 minuter och 16 sekunder har du på dej att författa. Tänk på 8 timmars arbetsdag. Demonstrationer och avrättningar. Och glöm ballongerna.