måndag 31 december 2012

Årsredovisning 2012

En sån där årsredovisning. 2012. Sånt som folk läst mest. Alltså favoriter i repris.

  1. Mest läst är Fem ord att inspireras av.
  2. Oftast hittad via google sökning är Tortyr under medeltiden.
  3. Nummer två i googlandet är Ordräkning i böcker.
  4. Ännu en favorit är Döden igen och den får inte vara kladdig.
  5. Ivrigast diskuterat är Inte precis läst nån kurs i marknadsföring.
  6. Det mest uppenbara i sammanlänkning och samläsning är följande två: Gäst på bloggen samt med tillhörande Läsupplevelse.
  7. Handlar om mej, 8 nånslags fakta om JAGET.
  8. Mest reklamiga sökning I en walk-in-closet står en kille.
  9. Lite olika åsikter Småstadsidyll eller "småstadsidyll".
  10. Saker man kan fortsätta fundera på i kommande inlägg, Känsla för kritik.
  11. Mest fascinerande research Dyrka upp lås med kofot... 
  12. Min EGEN favorit är Katalogen finns...
Det är möjligt att jag gör som butiksägaren i Fuengirola där jag vistas då och då, han tar en dag ledig varje år, 1.1. Det beror på ifall det inte kommer några varor att lägga upp i hyllan för min del. Men ifall, så märker ni ju det.

Gott Nytt År!

söndag 30 december 2012

Ung berättarröst

Antingen svänger jag om alltihop till tredje person eller jobbar igenom jag-perspektivet.

När man vet att berättarrösten INTE sitter ska man fundera på lösningar. Enkla vägen är att svänga. Jag tror inte att jag skulle behöva skriva om så värst mycket. Det finns ett hen-perspektiv inbyggt.

Men om jag väljer första person behöver jag fundera på tre grejer:
  1. Nu
  2. Överdrift
  3. Misstag
Dvs. berättaren är ung och intensiv, lever i nuet. Tidsramen är också kort vilket betyder att intensiteten måste ökas till max.

Överdriva för att det naturligtvis är kaos och hopplöst och allt ska rumla omkring i skallen på den unga personen. Vem bryr sej om ifall man håller på att dö när det sociala livet är på väg ner i avloppet, det är faktiskt värre.

Helst ska unga mänskor gång på gång göra saker för att de inte hinner tänka efter. Bara kasta sej in i allting utan att fundera på konsekvenser. Hellre styras av hormoner än av eftertanke. Det är vad de ska växa ur.

Och om jag inte får ihop nu, överdrift och misstag så kan jag ge fasen i det och svänga om till tredje person, för som det är för tillfället är det inte en ung jagberättare. Har tänkt på det ett tag, till och med medan jag skrev, men då hann jag inte fixa det. Måste alltså bestämma mej ifall jag vill berätta utifrån eller infrån. Vilket föredrar du, jag eller han/hon?

lördag 29 december 2012

Ett tjechovskt gevär

Ett tjechovskt gevär hänger på en vägg, enligt konstens regler ska de slitas från sin krok och skjutas innan berättelsen är slut. Pang.

Jag har ett tjechovskt gevär i texten och det hänger kvar på väggen i slutet. Luktar inte ens krut. Okej i ärlighetens namn är det förstås inte ett riktigt gevär alls utan ett symboliskt gevär. Alltså ett helt annat föremål som presenteras i början och som borde användas men som jag på sista sidan inte sett det minsta lilla spår av. Det har släpats på men till ingen nytta.

Det betyder att jag har ett oavfyrat tjechovskt gevär. Eller ett problem.

Det lätta skulle förstås vara att bara trycka på delete och göra sej av med fanskapet. Men det roar mej inte.

Det lite knepigare skulle vara att hitta på en funktion, en avgörande viktig funktion i slutet. Men allt jag tänkt på är långsökt och onödigt.

Hur som helst. Om man presenterar ett gevär eller annat föremål i början så måste det användas. Jag brukar ibland roa mej med att kolla in sånt, hur mycket som presenteras och sen blir hängande i böcker och filmer. För det får inte finnas oviktiga grejer, det är förvirrande och onödigt. Jag har alltså ett gevär hängande, eller en nyckel snarast. Vad tusan ska jag hitta på med en nyckel som inte handlar om att låsa upp en dörr?

fredag 28 december 2012

Klipphängare eller cliffhangers om man vill använda engelska hellre

De där klipphängarna, cliffhangers alltså. Insåg att jag petat in såna.

Många vägar att välja på när man lämnar folk i sticket i slutet av kapitlet. Den vanligaste är antagligen att någon form av farlig situation föreligger. Man kastar ner sin huvudperson för ett stup, utan fallskärm. Dit for hen.

En annan fascinerande cliffhanger är att man ställer karaktären inför ett knepigt val. Ja, för den behöver ju välja att delta i berättelsen, men utöver det, ett val som handlar mer om vem huvudpersonen är och kan bli. Moraliska problem.

Avslöjanden av vad som finns bakom gardinen. En upptäckt. Fast helst hinner man förstås bara kika in bakom gardinen utan att få veta vad där finns.

Upptäckt av en hemlighet som antagligen gör livet surare för de inblandade för se där rök förtroendet som byggts upp under de tidigare 60 sidorna.

Allt skiter sej. Huvudpersonen överväger hur den ska ta sej helskinnad ifrån eländet, hem till tryggheten och lägga locket på äventyret. Det kan den ju överväga... tyvärr finns det ingen väg hem för tillfället utan bäst att köra en MacGyver för att fixa det hela, så där en pryl och tuggummi, voilà en dörr.

Nåt nytt dyker upp, sånt som huvudpersonen inte räknat med för hen går omkring i den sköna tron att allt är ordnat till det bästa i den här världen och att om det varit på ett visst sätt förut fortsätter det att vara så. Icke. H-pers tar ett kliv i samma riktning och kadabum så har väggarna flyttat om och osäkerhet uppstår.

Och däremellan lite små olyckligheter, frågor, föremål och märkliga karaktärer.

Du ser, jag gillar klipphängare i andras böcker, petar in dem in mina egna texter också. Har använt rubbet ovan, vissa av dem leder till antiklimax, så där får jag dra ihop kapitlen men andra, wow, andra är jag riktigt salig över. Som den där väldigt traditionella stupnedkastningen. I all sin klyschighet så fick jag faktiskt till den. Brukar du använda cliffhangers? Och har du nån sån där extra häftig som du gillar?

torsdag 27 december 2012

Skammens rodnad som en frisk färg

Det finns lite olika bud om vad man kan tänkas göra första redigeringsvarvet.

En del bara läser, håller inte ens i en penna. Andra vrider om direkt och fixar och trixar. Sen finns förstås de där som inte ens tittar på första versionen utan skriver om alltihop från början till slut. Själv har jag faktiskt inte ens vågat printa ut än utan läser från skärmen.

Den text som för tillfället gör mej mest pinsamt berörd, eftersom det är så jag upplever manusredigering nummer ett, är alltså det manus på 50K som jag skrev under NaNoWriMo. Jag borde vara stolt som en tupp över att ha fått ihop det på en månad. Men den biten är över och nu är det bara att läsa och skämmas som gäller.

Och oroa dej inte, jag kallar mej själv för pucko och idiot i varannan mening för att jag tycker det pinsammaste av allt är mitt löjliga motstånd mot redigering nummer ett. Jag borde ju vara ivrig att kasta mej över och ordna upp.

Det är bara det att jag vet hur det går. Jag måste inte längre leta mej fram och fundera. I stället ska jag konfronteras med tillkortakommanden. Missar. Bluffar. Felstavning. Det är trist. Och plågsamt. Skammens rodnad ligger som en frisk (och falsk) färg över kinderna.

Allt går om. Bara jag tagit igenom det här första, sen blir jag ivrig igen, för då vet jag vad jag måste fundera på, vilka kreativa lösningar som saknas. Men innan jag är där... Jag hann nästan halvvägs igår. Måste se hur långt jag hinner spurta igenom idag. Bäst att få det fort överstökat. Wish me luck, eller uthållighet.


onsdag 26 december 2012

Jag har öppnat dokumentet

Jag har öppnat dokumentet.

Det finns dagar. Som den här. Jag skulle kunna lägga mej i soffan fortsätta läsa bara. Eller möjligen dansa helt sanslöst crazy till Robbie Williams som snurrar på just nu. Kanske ägna dan åt att dricka kaffe. Många koppar. Gå omkring i mjukisbrallor och stoltsera med otvättat hår. Glo på några filmer. Dansa lite mer. Spela sällskapsspel. Ta en snöpromnad.

Men. När jag skriver det sista det är då jag vet. Snöpromenad. Då är jag desperat, för såna tar jag ju inte.

Jag har öppnat dokumentet.

Behöver bara betala räkningar först. Och nåt annat livsnödvändigt som jag snart kommer på vad det är.

Ju längre jag förhalar dess längre tar det innan jag får lägga av, för jag har ett ganska högt dagsmål.

Men det är det där läget... Då jag verkligen inte tror att det blev nåt annat än skit.

Jag har öppnat dokumentet och jag måste läsa för att veta ifall det är värt min tid eller inte. Tycker ILLA om det här skedet. Jag har sagt det förut. ILLA. Måtte alla andras dokument vara dem till större glädje än mina är när jag ska igenom dem första varvet. Jag bara skjuter upp.

Det värsta är, jag har två såna här texter just nu. Två råversioner. För jag skriver till och med en annan bok i stället för att läsa den första. Kanske ska jag dansa först ändå?


tisdag 25 december 2012

Behåring i bok

Om vi säger så här, att den här listan inte är så lång längre... Alltså en skön julafton med mat så det fortfarande känns och idag tänker jag inte skriva just nåt alls utan lägga ner mej i soffan med Caitlin Moran och läsa om vad Caitlin Moran säger om kvinnovarandet, just nu talas om behåring.

måndag 24 december 2012

Lucka 24, Julafton

God Jul folks!

Nånstans mellan varven tycker jag att du idag eller imorrn ska leta upp en radio eller en dator för att lyssna på P4 kl 17.45 idag (och imorgon) för att lyssna på Minna Lindebergs Julradiomusikal om Allan och Udo. Det är värt mycket.

I övrigt hoppas jag att du får en skön julafton och en och annan efterlängtad bok i julklapp. Att du får nåt gott att äta och kul typer att umgås med. Och vad man nu kan tänkas längta efter på julafton, så hoppas jag du får det. Om du inte får det så är det i och för sej lika bra för jag tror det är bra att längta också. Som att längta efter att hålla sin egen bok i handen...

Hare bra, hörs imorrn fast utan julkalender. Julkram!

söndag 23 december 2012

Lucka 23, julkatt

För ett år sedan fick vi hem våra katter. Från djurskyddsföreningen. Nån hade lämnat en kattbur på en kyrktrappa.

Att det gått ett år är svårt att förstå. Det är som om de alltid bott med oss. De där underbara djuren som ibland tittar på en så där, eru riktigt klok eller? Jag gillar den blicken.

Ofta när jag skriver ligger de på varsin sida om datorn. Varje morgon får man räta ut mattorna som de kanat ihop i en hög. Den ena har nån mysko böjning för att hänga med på toaletten... Den andra lägger sej i famnen och det blir balansakt när man ska försöka nå tangentbordet. Sånt får man ta.

Hur som helst. Idag ska det bli festlig kattmat för Louis och Selma och vi andra får skåla i glögg. Förra julens bästa dag var den 23.12.

Ta hand om era djur, det här är juldjurdagen (har jag bestämt).

Louis

Selma

lördag 22 december 2012

Lucka 22, jultvivel

Jag har skrivit en hel del om böcker att läsa under jul. Men hur är det om vi svänger på det hela och funderar på läsaren? Den där som ska ha lust att läsa din text, din bok.

Skrivandet är en berg- och dalbana. Ena dagen älskar man sin text och tycker att man faktiskt är inne på nåt riktigt häftigt, och att wow när mänskligheten får syn på det här. De flesta dagarna undrar man hur man kan tro att man är nåt. Att nån nånsin ska gilla det man skrivit. För det är faktiskt rätt usligt. (Jul)tvivlet har infunnit sej. Med besked.

Poängen med tvivlet är att det behövs. För man behöver fundera på hur nån ska bry sej om det man skrivit, nån annan än de där som redan är övertygade.

Det är lätt att presentera böcker av kända författare, vilket jag alltså gjort. För de har redan nått ut till publiken, det finns folk som är intresserade och vill ha dedikationer och vill veta hur Författaren (stort F) gjorde för att komma på den där häftiga berättelsen.

Men hur gör man innan mänskligheten har förstått? Om nu mänskligheten över huvud taget är målet. Så nån enstaka extra utöver de redan övertygade, hur ska man dra in dem? För man har ett motstånd som läsare. Mitt brukar bli extra stort precis efter att jag läst nåt väldigt bra. Då får nästa författare kämpa lite extra för att karaktärerna ska beröra. För det är dit man ska, in i berättelsen. Eller läsaren ska dras in. Bli en del av det där man skriver. Engageras. Inte kunna släppa ifrån sej texten för att läsaren vill veta vad som ska hända med hen själv.

Nödvändigheten i att involvera sin läsare gör att det blir viktigt att ha det där tvivlet. Ständigt fråga sej ifall nån annan nånsin kan bli intresserad av berättelsen. Tvivlet håller texten på tårna, vaken och uppmärksam på hur nån ska bli en del av triangeldramat, skrämselhickan, viftandet med trollspön, blodet och blödandet. Vad man nu skriver om. Tvivla. Det är bra.

fredag 21 december 2012

Lucka 21, juldomedag

21.12 idag. Magiskt datum. Enligt några den sista dagen för allt rämnar idag. Åtminstone om man tror på vissa uttolkare av Mayakalendern. Andra har talat om felläsning och kommit med motargument.

Själv sitter jag mest och undrar vad det är som ska få världen att gå under:
  • bankerna?
  • skatterna?
  • internet?
  • julstress?
  • kärnkraftverk?
  • undervattensjordbävning?
  • psykopat?
  • virus?
  • rymdvarelser?
  • vampyrer?
  • istid?
  • zombies?
  • planetkrock?
  • domedagen?
  • jultomten? 
  • eller blir det fred på jorden och evig lycka? (visst skulle det vara nåt nytt?)
Det finns att välja på liksom. Vad mer kan man hitta på? För det är väl sånt man ska tänka på i juletider. What if? Tänk om? Vad får världen att gå under?

torsdag 20 december 2012

Lucka 20, julsnö

När det är så mycket snö. För det ska ju, har jag hört, vara snö till jul. Sån där vit jul. Julsnö. Jag är tvungen att tala om det eftersom jag ändå måste gå omkring i det. Jag är ingen vän av snö. Jag är vän av sommar och gräsmattor.

Men snö alltså. För det händer att jag skriver om snö, funderar på hur den ska beskrivas. Då blir man glad åt en sån här lista på svenskans ord för snö.

Snö för barn är att bygga snögubbar och störta nerför backar. Äldre människor skaffar sej vassa piggar under fötterna för att överleva nyplogade områden (lyckligtvis plogar de ju inte så ofta att det stör nånstans).

Snö kan vara allt mellan ishårda bitar till virvlande mjuka bollar. Snö betyder kyla och stela tår eller att sitta inomhus och se hur vita streck faller snett i vild fart, blir som streck i luften.

Det som göms i snö kommer fram i tö. Och Våren är vackrast en vinterdag. För Svårt är att leva, svårt är att dö. Svårt är att skita i meterdjup snö.

Snö alltså. Vi har en obekväm relation till varann, jag och snön. Eller snön bryr sej inte så värst, den snöar in mej.


onsdag 19 december 2012

Lucka 19, julsagor

Julsagorna behöver grävas fram och dammas av.

Se där har vi en Bullerby-jul. Emil firar jul. Madicken firar jul. Tomten är vaken. Och Alfons är lycklig bara han får ha tråkigt först. Pettsson får julbesök. Ture Sventon hänger i Stockholm över julen. En julsaga av Dickens. Julgranen av Jansson. Fem på nya äventyr av Blyton. Mamma Mu och Kråkan firar jul. Laban och Labolinas jul. Norrskensexpressen plockar upp ungar på vägen. Orkar man inte läsa den så får man väl se filmen i stället.

För vad brukar man se för filmer till jul? Love actually. Gremlins. Sunes jul. Julspelet. Life of Brian. Fanny och Alexander. Die Hard. Stilla natt Blodiga natt. Ensam hemma. A Nightmare before Christmas. Narnia.

Det är klart att man kan se på julfilm annan tid på året, men det är inte riktigt samma sak med en julgransberättelse i juni som det är i december. Man struntar blankt i hur tråkigt Alfons har det när det ljusnar ute och man letar efter grässtrån. Så det gäller att passa på att julsagofrossa när det är rätt temperatur för det.

Själv då? Nån speciell julberättelse som du inte kan undvika så här års?

tisdag 18 december 2012

Lucka 18, julfödelsedag

Medan folk förbereder sej alternativt försöker undvika att kasta sej in bland julgransbollar, pepparkaksdekorationer och andra tomtar, så ska vi fundera på folk som fyller år. Grattis alla som har födelsedag i december!
Cornelia Funke, Bjornstjerne Bjornson, Joseph Conrad, Joan Didion, John Milton, Emily Dickinson, Jane Austen, Henry Miller, Ruyard Kipling, Walt Disney, Ann Patchett, Rainer Maria Rilke m.fl.
En blandning av levande och döda författare att fira eller varför inte läsa en bok av dem? För det här med födelsedag i december, att liksom se fram emot en jultårta med plommon i, småkakor som ser ut som gummar, gubbar och grisar och folk frågar om man köpt alla julklappar för att man konkurrerar med julafton och mellandagar och det här.

Alltså grattis decemberfödda! Ha en bra födelsedag.

måndag 17 december 2012

Lucka 17, julgransresearch

Granen står så grön och grann... utanför kyrkan.

Av skrivande orsaker har jag ägnat en del forskning åt träd. Jag ville veta grejer om hur gamla träd kan bli och hur stora. Idag är det alltså dags att fundera kring research och närmare bestämt granen för den tenderar ju att dyka upp så här i jultider.

Granen kan bli högst 400 år och sisådär 50-60 meter hög. Och om man då skulle få för sej att gå runt en sån gran så är den ju rätt maffig i stamväg också, så där 5-6 meter att trädkrama. Framför allt var jag intresserad av det där med den tjocka stammen, det behövdes för stämningen i texten.

Nå, majoriteten av de granar man ser så här års är inte direkt nåra 400åringar. Men rätt stora granar kan man få syn på ändå. Om saker går att få på bild för att kunna fundera på stämning så får man passa på. Alltså bjuder jag på julgransbild idag, samt undrar ifall du har några stora granar i din närhet, som du kan tänka dej att ta bild på? Eller om det råkar finnas några kreativa granar i stället som kanske inte är granar utan nåt annat? Kanske rent av så att du julgransbild-bloggar idag? Eller sprider julgran på annat sätt, instagram, facebook, twitter.

Här är min inspiration, kyrkogranen:


söndag 16 december 2012

Lucka 16, julinspirerad ritual

Tredje advent. Tänd tre ljus och ägna dej åt midvinterritualer.

Skriv om en midvinterritual. Det kan vara en fest som är speicell för vissa sorters människor, kan också vara något som alla firar. Låt dig inspireras av jul, men låt det inte vara jul utan en annan sorts midvinterritual. Nåt som din huvudperson ägnar sej åt för att det varit tradition inom just hens familj sedan urminnes tider eller åtminstone sedan 3 år tillbaka.

Betrakta julen utifrån som om du aldrig upplevt nåt liknande förr. Du låter det alltså hända nåt nytt just under den här midvinterritualen, nåt som din karaktär inte räknat med. Vrid till det juliga, förvräng och vänd ut och in. Skapa en annorlunda tradition.

lördag 15 december 2012

Lucka 15, julhänder

Så här inför jul måste man ju tala om händer. Det förstår ju vemsomhelst att händer är viktigt på julen. Julhänder behövs.

Bara det där med att fixa pepparkakor, va. För få händer varje år. De borde multipliceras inför att baka ut och ta ur ugnen och styra upp pepparkakshjälparna. Och hålla undan katterna. Samt för att kunna smaka lite på degen också.

Hur ser då händer ut egentligen?
knubbiga fingrar, pianofingrar, stora som dasslock, skickliga, klumpiga, ådriga, smutsiga nagelband, jordiga händer, tvåldoftande, valkiga, ringförsedda, kalla, svettiga, flottiga, håriga, gula tobaksfingrar, ärrade, nagellack, giktbrutna, bruna, vita, grå, små, babyhänder, skrynkliga av vatten, mjuka, hårda, slappa handslag, knutna nävar, spretande fingrar, beniga...
I text behöver man händer till att lyfta upp misstänkta föremål, knuffa upp gnisslande dörrar, smeka nån över kinden, vinka adjö åt nån som inte ser det, knyta skosnören eller andra trådar, hålla i kaffekoppar och soppskedar, darra på handen och så vidare.

Jag har ägnat ganska mycket tid åt att fundera på händer. Skrev en scen där huvudpersonen måste skaka hand med olika sorters händer för det är det enda hon kan titta på just då. Och det blir så många sorters personer av händer.

Man blir som mest medveten om händer när de inte fungerar. Läste nyss en beskrivning av en karaktär som brutit armen, högra och var högerhänt. Problemen man stöter på då... Julhänder är viktiga, så klä om dem ordentligt när du går ut.

fredag 14 december 2012

Lucka 14, julnätverkande

Man ska väl så här i juletid sprida presenter omkring sej? Jag ska därför ägna 14 december åt att dela med mej av julnätet, ställen jag besöker för att inspireras och motiveras i skrivandet:
  1. Den här bjuder på skriv- och konstuppgifter, The Write Practice
  2. Om du av nån outgrundlig missat Författartipsbloggen, så kolla in den.
  3. Jody Hedlund har samlat en del läsning för aspirerande författare.
  4. Jami Gold skriver långa innehållsrika blogginlägg om skrivandet.
  5. Den här är kanske en av de populäraste men lägger med den ändå Write to done
  6. En blogg med både inlägg och fler förslag på läsning är Muse, Rant, Rave
  7. En blandning av olika röster om skrivande finns på Skriva.net
  8. Och specifikt för fantasy kan man tro, fast ett och annat är väldigt användbart på annan sorts text också Elfwood
  9. Samma sak gäler för thriller-skribenterna på The Kill Zone
  10. En av författarcoacherna på svenskt håll är Ann Ljungberg vars tips och blogg är inspirerande.
Jag kunde göra en oändligt lång lista för det finns hur mycket som helst. Tänkte i stället fråga ifall du läser nån speciell författare, blogg eller tipssida som du vill dela med dej av? Dvs. låt oss sprida julnätverkande inspiration tillsammans.

torsdag 13 december 2012

Lucka 13, Lucia och lusse långnatt

Lucia tror du kanske att ska firas idag...

Men jag är mer intresserad av lusse långnatt, 13 december, ännu en natt då farligheter rör sej omkring stugorna och höghusen. Det här är rena fantasyhögtiden, har du tänkt på det? Förr trodde man att djuren kunde tala den här natten. Kan vara farligt att jobba idag också.

Och någon mild lucia, bah! Idag är det oknytt och djävulskap, försök råda bot på dem med en ljuskrona och vingars sus. Lycka till, säger jag.

Nångång höll jag en kurs om häxor i litteraturen och den gången råkade kursen börja ungefär vid lucia, alltså hade jag orsak att prata om sånt man trodde på innan det här med ljusbruden blev liksom grejen.

Hur som helst. Var lite försiktig idag. Håll koll på djuren omkring dej, företa dej inget onödigt arbete och helst ska du naturligtvis stanna inomhus och skriva. Lite försiktigt knappande på tangenterna eller rafsande med pennan för att inte störa lussegubbarna. För att minnas lusse långnatt ska du föreställa dej att solen stannar några ögonblick, att det som inte får hända händer, katastrofen kommer, idag, närmare bestämt i (lusse lång)natt...

onsdag 12 december 2012

Lucka 12, julklumpigheter


I do like Christmas on the whole.... In its clumsy way, it does approach Peace and Goodwill. But it is clumsier every year. (E.M. Forster)
Ja. Bekännelse. Man kan kanske inte bara julkalenderblogga och tro att allting är fint och fantastiskt med julen hela tiden. För det är det inte.

Jag har visserligen inte så värst mycket emot att juldekorationerna kommer tidigare varje år, för jag gillar att man lyser upp mörkret med ljus och glitter och blinkande lampor. It's grim up north, helt enkelt, man behöver ljusslingor.

Över lag alltså gillar jag jul för de jular jag firat har varit lugna grejer och handlat om gemenskap och glögg. Trots det kan jag tycka att det blir lite väl mycket då julen dunkas in i skallen på en.

Men om jag bortser från köpandet, städandet, matandet, så har jag kvar det där som varit viktigt under mina jular, som att lyssna på slitna julsånger. Att få skratta. Att spela nåt spel, som rappakalja till exempel. Högläsning av Tove Janssons "Julgranen". Mest av allt, skrivtid och lästid.

Fast, jag håller med författaren ovan alltså Forster-citat att det är nåt väldigt klumpigt i hur julen närmar sej det som borde vara viktigt, att julen skulle kunna betyda nåt för alla inte bara de köpstarka.

tisdag 11 december 2012

Lucka 11, jultextkänsla

Jul tenderar att involvera en del känslor. Gärna lite såna där ytterligheter som abnorm glädje och kvävande besvikelse. För man hoppas på så mycket, vad det än må vara man sett fram emot.

Känslostorm hör ihop med att läsa igenom ett manus. Man hoppas rätt mycket på att det ska finnas där, det som man tänkt sej. Det man föreställde sej att man skrivit in. Om det finns, abnorm glädje. Om inte, kvävande besvikelse.

Men vad är man egentligen ute efter när man har den där manushögen? För hur det än ser ut i detaljerna, ja, de är intressanta, men sånt kan man fixa och slipa sej fram till. Det man vill hitta, åtminstone det jag vill hitta, är den stora idén. Kärnan som säger smack och knockout och det här blir bra eller bättre. Man vill skratta, gråta eller rysa. Man vill att det ska kännas.

Tänk på sånt som du själv läser, hur det berört dej. Ofta berörs jag av karaktärer, eller av en vändpunkt som rycker tag och vänder på alltihop - helst båda samtidigt. Jag letar efter kärnfrågan. Försöker liksom känna efter om det bränner till. Det behöver inte vara perfekt och slipat. Så vad längtar du efter? Vilken idé ska finnas i din text för att julkänslan ska sträcka sej från tårna till kalufsen?

måndag 10 december 2012

Lucka 10, julskribent-present


Det är två veckor till jul. Alltså är det dags att förse sina nära och kära med fler tips om vad en skrivare behöver i form av peppande föremål.
Det finns rätt mycket skriv- och bokgrejer man kan önska sej. Nåt speciellt du längtar efter?

söndag 9 december 2012

Lucka 9, julskriva

Andra advent idag. Då ska vi fundera på väder.

Vi ska däremot inte fundera på det väder som råder för tillfället. Eller inte exakt i alla fall. Möjligen inspireras av det.

Väder används ofta för att förebåda sinnesstämmning. Eller för att visa exakt hur karaktärer känner sig. Eller som kontrast. Så en skrivövning idag är att skriva om ett väder som är ovanligt för årstiden. Du kan alltså inspireras och dra till med värre väder än det är eller svänga på det och skriva om motsatt väder, hur som helst, ett väder som är ovanligt för årstiden. Ett väder som betyder nåt.

lördag 8 december 2012

Lucka 8, julstretchning

Nu har du suttit några dar eller hur? Jag vet inte hur det är med dej, men själv behöver jag få tänja lite på mej. I synnerhet skallen. Den kan man ha nytta av när man skriver, har jag märkt.

Så idag är det julstretchning på programmet. Eftersom man behöver ha huvudet i skick så kör vi på det. Lite pausgympa i skärmsittandet, 7 julstretchande nackövningar hittar du här.

fredag 7 december 2012

Lucka 7, julmat och annat frossande

Mat. Låt oss fundera på mat. För det är mycket ätande under julen. Oberoende om du hör till skinkätarna eller kalkonätarna eller vegetarianerna eller nån annan kategori så är mat upptrissat till max under julen.

Har du läst (eller sätt filmen) Fried Green Tomatoes at the Whistle Stop Café av Fanny Flagg? En fascinerande beskrivning av ätande och leverne.

Ändå hör matbeskrivning ofta till kategorin knepigt. Fundera på det. Hur många beskrivningar av ätande har du läst där maten spelar nån roll? Och i så fall vilken?

Att äta är sensuellt. Eller så har vi folk som slafsar i sej käket. Ofta är det väldigt mycket beskrivning av mat, hur den ser ut och är upplagd på fat. Tidvis dryper fettet över fingrarna. Andra svälter och får en brödkant som de slukar.

Men har du tittat på folk som äter? De tuggar och sväljer och sköljer ner. Vanligtvis är ätandet bara det där man gör för att, äta bör man... Däremot när det plockas in i text så behöver det (helst) finnas en funktion. Är maten romantisk, erotisk, överlevnad eller familjesammankomst? Vad betyder maten är viktigt precis som andra bitar i text. Även om det i verkligheten är nödvändigt, så är det med mat som med sex i romaner, man behöver lite mer än vanligt vardagligt glufsande.

Maten får, precis som under jul, en annan innebörd. Det rör sej från överflöd till undernäring. Ett symboliskt ätande. Så om dina karaktärer käkar nåt, vad betyder ätandet i din text?

torsdag 6 december 2012

Lucka 6, julsjälvständighet

Tjahapp. Finland. 6 december, då firar man självständigheten. Vilket osökt för mej över till självständigt skrivande. Förstås. Julsjälvständighet.

Vad jag menar med det? Ingen aning, men få se hur jag ska få självständighetsdagen att bli skrivande... Om man tänker sig att regler är till för att brytas? För att skriva (jul)självständigt behöver man kunna reglerna. Någorlunda i alla fall. Men sen får man blanda om korten, hitta på nya ord och lösningar. Låt huvuden och tärningar rulla.

Jag må alltså vara en listälskare. Men ibland ska man skriva fritt och skrupellöst. Denna julsjälvständighetsdag vill jag alltså uppmuntra till flödesskrivande. Börja dagen med att skriva utan att fundera så värst. Skriv för hand, på dator eller under ett bord. Skriv i tio minuter om vad som helst som råkar behöva skrivas just nu. Julia Cameron talar om "morning papers". För mej brukar det vara ett sätt att börja. Speciellt då jag inser att jag suttit och funderat alldeles för mycket på regler och tips. När jag ska bryta mönstret och hitta kärnan. Då är det dags att sparka ut skrivråden och strukturerna och leta fram brännpunkten. Julsjälvständigt flödesskrivande, börja där. Tror det var det jag menade, eller det blev åtminstone vad jag menar.

onsdag 5 december 2012

Lucka 5, julboksönskelista

Om du inte har skrivit önskelistan redan så är det dags idag. Så att du kan vidareförmedla dina rimliga krav inför julläsning.

Min önskelista ser ut så här:
  • PC och Kristen Cast Hidden 
  • Erin Morgenstern The Night Circus
  • The Emotion Thesaurus
  • Nene Ormes Särskild
  • Bodil Malmsten Så gör jag
  • Ulf Ellervik Ond kemi
  • Anders Ekström och Sverker Sörlin Alltings mått. Humanistisk kunskap i framtidens samhälle
  • Moran Caitlin Konsten att vara kvinna
  • Jenny Milewski Skalpelldansen
  • Sergei Lukyanenko Night Watch
  • Neil Gaiman Amerikanska gudar
  • Simona Ahrnstedt Betvingade
  • Nanna Johansson Fulheten
  • Tjuvlyssnat 2
En blandning alltså, både sånt som jag vill läsa för att roa mej och sånt som jag vill läsa för att förstå vissa grejer som jag skriver om.

Men jag känner på mej att jag glömt väsentlig läsning. Så ifall det är nåt du tycker jag borde fylla på listan med, dvs. om du har nåt bra tips på läsning, säg till så gör vi en låååång bokönskelista.

Man kan aldrig få för många böcker i högen 
är ett välkänt skrivardjungelordspråk.

P.S. Om nån som läser det här tror att den fick en s.k. klockren tipslista inför jul och redan antecknat att den eller den kan jag ju köpa åt Mia (tack men...), glöm det, för vissa (inte alla) har jag (insiktsfull som jag är) köpt alldeles själv. (God Jul sa jag åt mej och handlade...)

tisdag 4 december 2012

Lucka 4, julredigeringssång


Att redigera... Ibland är det hårt. Att skriva över huvud taget förresten. Det kan vara flytande honung eller seg kola.

Det här känns väldigt mycket igen. Hur man börjar om för att tonen är fel. Stämningen, scenen, orden sitter inte som de ska. I synnerhet orden där nånstans mitt i...

måndag 3 december 2012

Katalogen... finns

Oh la la! Nu så.

Man måste bläddra förbi Jörn Donner och nåra till men på sidan 30-31 i den här katalogen hittar ni, ja, mig...

Och det känns konstigt. Fast på ett väldigt väldigt bra sätt.

Lucka 3, julcitat

"I stopped believing in Santa Claus when I was six. Mother took me to see him in a department store and he asked for my autograph." (Shirley Temple)
Det här med att förlora tron på saker och ting. Det händer ju att man ibland tappar tron på det man själv skrivit. Att man undrar ifall det här skulle flyga bättre som hopvikta flygplan än i textform.

En av mina karaktärer har definitivt tappat tron på allt och alla. Misstänksamhet har snarast blivit en dygd. Någon har dragit upp gardinen och allting ser ut precis som det är. Ett vältrande i detaljer som den misstänksamma lägger märke till. Hur folk står och sitter, blickar de ger varann, lukter i rummet och hårda ljud. Miljön är lite sunkigare och leenden når inte ögonen.

Visst, ibland kanske delar av texten inte är mer än pappersflygplan. (Är inte helt övertygad om att scenen ovan ska med.) Men oftast har jag märkt, oberoende om det gäller min egen eller andras texter att nånstans dolt bland pappersflygplanen finns nåt annat. Så vik inga flygplan, vaska guld i stället. Eller detaljer, brännpunkter. Har man tur får man skriva autograf åt jultomten.

Den tredje december handlar alltså om att leta reda på detaljerna, de där som varit dolda förut, ända tills man genomskådat något och blir tvungen att se att, tja, jultomtar är förklädda typer med andra intressen än vad barnet i famnen vill ha i julklapp. Har det uppdagats några sunkigheter i din text?

söndag 2 december 2012

Lucka 2, julväntan

Första advent är det. Medan du tänder ljus idag, fundera på vad hela december handlar om. Väntan. Närmare bestämt julväntan.

När man var liten och det tog miljoner år innan det blev julafton och för övrigt när det äntligen blev det så tog det miljoner år till innan man fick öppna några paket för det skulle bara ätas och ätas och ätas. Alltså, vänta. Ett viktigt ord så här under december.

Associera kring det. Skriv vänta överst på ett papper och sen skriver du allt du kommer att tänka på som hör ihop med väntandet. Kan vara synonymer, hur väntan ser ut, hur folk trampar omkring i köer och vad som helst. Beror på vad du lägger in i väntandet.

Det enda du inte får associera till, det stod redan i gårdagens lucka, vänta inte på gudomlig inspiration. Infall kan man få, men i övrigt är det ingen idé att vänta på rätt tillfälle när man ska skriva.

Själv ska jag skriva om en scen, en typ sitter och väntar och vet inte riktigt hur länge hen ska tvingas vänta. Timmar? Dagar? Hen vet nästan inte vad hen väntar på.

Som skrivande så kanske väntan handlar om att försöka hitta på grejer medan man väntar på svar från förlag. Så vad gör man medan man väntar på svar från förlag, för att inte bli knäpp på kuppen? Jag låtsas att jag inte väntar och skriver i stället. Vad gör du?

lördag 1 december 2012

En skrivares julkalender, lucka 1


"A writer who waits for ideal conditions under which to work will die without putting a word on paper." (Kurt Vonnegut)

Julkalender vill jag ha, tänkte jag. Och eftersom jag inte haft nån på sisådär tusen år (jag är tydligen jättegammal) så räknade jag inte med att få en i år heller. Alltså har jag fixat en egen. En skrivares julkalender. Det är vad jag tänker bjuda på i 24 dar.

Det är visst sånt jag skulle skriva om ändå. För det är vad jag vill ha i min julkalender. Men nu är det med förledet jul-, dvs. julskrivtips, julbild, julcitat, jullistor och lite annan julstreching. Det enda som inte är jul är det manus jag jobbar på vid sidan om. För där är det sommar.

Så vad behöver man när man ska, som jag, köra igång en omskrivning av ett manus? Jag behöver en rutin. Här därför roat mej med att läsa på om andras skrivrutiner:
  • Kurt Vonneguts sömn, hunger och jobb ordnade sej själv
  • Ray Bradbury oroade sig inte för rutiner
  • Joan Didion sover i samma rum som boken
  • E.B White lyssnade aldrig på musik
  • Jack Kerouac skrev från midnatt till soluppgång
  • Susan Sontag klev upp klockan åtta
  • Henry Miller undersökte ifall han var groggy eller inte
  • Simone de Beauvoir hade bråttom till texten
  • Ernest Hemingway skrev stående
  • Don DeLillo skriver och sen springer han
  • Benjamin Franklin hade en detaljerad lista
  • Haruki Murakami hypnotiserar sej genom rutin
  • William Gibson börjar med e-post
  • Maya Angelou duschar efter att ha skrivit
  • Anaïs Nin skrev dagbok på natten
Och om du vill veta mer om hur de gjorde så kolla in den här länken. Det finns många sätt att skriva på, vill jag hävda. Lucka 1 är alltså julskrivrutin.

Min decembriga skrivrutin börjar med kaffe vid datorn och sen ska jag printa ut texten. Jul-omskrivning pågår.


fredag 30 november 2012

Re-re-re-redigera, fast imorrn

Imorgon ska jag ta itu med redigerandet. Och imorgon byter vi till december dessutom.

Idag tänkte jag därför ge mig en dags vila. Till och med när jag skriver det undrar jag när jag på gjort det sist. Man ska skriva varje dag, ju. Och visst, jag skriver det här inlägget, men nåt mer än det har jag inte för avsikt att åstadkomma idag. Jag tror man behöver såna här dar. Inte så ofta. Men idag.

Men imorgon alltså. Redigering, ReWriMo tillsammans med åtminstone Lee och Kati. Dessutom december.


torsdag 29 november 2012

Magiska metaforer

Det är inte precis så där att jag springer omkring och funderar ut metaforer och annat bildspråkligt jämt och ständigt. Nä. Sån är jag inte.

Men ibland ploppar de upp ändå. Metaforerna. Och vad, kära Mia, är då en sån där metafor? Jo serru, det är en salig blandning. Det är vad det är. Man gör en kombination av nåt som man inte annars parar ihop. För vad har en snöstorm att göra med en älg? Eller en författare med en tofs? (Det vet jag faktiskt inte men man kan säkert få till det.)

Metaforen håller liksom fram en bild och tycker att man ska jämföra den med nåt annat som inte går ihop. Ett sätt att krascha partyt, eller bilden i alla fall. Fast än hellre kanske man kan hävda metaforerna är partyt.

Så vad ska man de där metaforerna till? Förutom skrapa sig i skallen för alla metaforer funkar inte (vilket betyder att man kanske inte ska göra författare till tofsar). Men det man behöver dem till ifall man nu inte råkar vara poet och ha koll på metaforer till tusan är att de blir riktigt party-vilda om man klämmer in dem i beskrivningar. Metaforerna kan bli DET, it-factor, som gör mer än beskriver, lyfter rubbet från beskrivandet och det blir helkväll på bästa festen. En karaktär som visas genom en metafor säger mer om karaktären än vad beskrivningar gör.

Ofta behöver man inte strutta omkring och fundera på metaforer. De är en del av språket. Tänk bara på de stelnade metaforerna som stolben, flaskhals, livets resa och lysande idéer. Men tänk inte så länge på dem.

Det viktiga i sammanhanget är i alla fall att metaforer genom de omöjliga kombinationerna sätter nya bilder i skallen på folk. Metaforer är förvandling. Lite magiskt alltså. Som om man viftade med trollstaven över beskrivningarna och så står man där med balklänning i närbutiken. Mysigt. Kombinera och förändra alltså. Dagens grej.

Tillägg: Såg att Debutantbloggen också ägnar sig åt metaforer idag, så här kan man läsa mer om det.

onsdag 28 november 2012

Släpa stora skåp eller mind map

Hur ska man ta reda på det där som man inte riktigt har koll på? Alltså hur ska man få tag på idéerna?

De där idéerna som satt sej som betong i nåt överbökat ställe inne i skallen. Jag måste flytta undan tunga skåp som står i vägen. Såna skåp innehåller fördomar och förutbestämda grejer om det jag skriver på. Det är ett jäkla jobb att dra storskåpen åt sidan. De väger. Mycket.

Eftersom jag tycker det där flyttandet är jobbigt så ägnar jag mej snarast åt att vrida fram saker med magnetisk kraft. Eller med håv. Eller nät. Ja. Nät. För jag gör mind maps. I mängd. Varje gång det ställer sej ett fördomsfullt skåp i vägen så gör jag en mind map.

Men jag börjar med rubbet. Titeln i ett moln mitt på pappret (eller "Ingen titel" ifall jag inte har nån titel än) och så fyra streck som leder till Karaktärer, Intrig, Miljö, Tid. Från Karaktärer kommer man till huvudperson, antagonist och bipersoner. Från huvudpersonen kommer man till sånt som egenskaper och utseende. Fler och fler streck.

Just nu har jag gjort en mind map över Miljö. För jag kom på en grej, men det stod en massa text och fördomar i vägen. Jag ritade alltså en mind map för att reda ut alla möjliga och en hel del omöjliga samband och associationer för ett specifikt drag i miljön. En sån där sak som gör att jag just nu *myser* förnöjt...

Brukar du göra mind maps? Eller hur letar du reda på grejer i skrivandet som är svåråtkomligt?

tisdag 27 november 2012

Varför händer det där just nu?

Men varför händer det där just nu? är en fråga man kan behöva ställa medan man undersöker sina scener.

Jag har lagt NaNoWriMo på hyllan några dagar för att återgå till en mycket längre och knepigare text. Del två i trilogin därmed. Och den har hängt där på hyllan de senaste veckorna. Det gör mej rätt spänd på hur det ska kännas att fundera på vad som finns och vad som inte finns. Framför allt då, varför saker och ting händer när de händer.

Eftersom jag utgår rätt mycket från karaktärerna finns svaret där. Sånt som händer i ett visst läge kan alltså inte bara bero på att man försöker leda vidare mot nånslags big bang. Karaktärer påverkas av stuff omkring dem och i dem. Varför något händer i ett visst läge handlar inte bara om huvudintrigen utan rätt mycket om alla biintriger som böljar av och an. De där små grejerna som som ska stöda storsläggan. Men lika lite som huvudpoängen kan hända av sej själv kan nåt annat det.

Så varför händer det där just nu? Vad har fått igång det hela? Katalysatorer ska jag leta efter, igångsättare som svarar på varför nu.

måndag 26 november 2012

Novisen fixade orden. Hah!

Grattis jag! Har skrivit alla alla alla orden i mitt NaNoWriMo projekt. Och det utan några större överdrifter i ordväg...

Så vad har jag lärt mej av det här?

Framför allt att jag kan, att det går. Att jag klarat av att skriva ihop 50K på något färre än 30 dagar.

En annan grej som jag tänkt på medan jag hållit på är regelbundenheten, att det där att man faktiskt skriver varje dag gör att det inte är svårt att komma in i texten. Jag har också slutat skriva på såna ställen att jag vetat vad jag ska göra dan därpå, hellre mitt i meningen än i en avslutad scen har varit arbetsmetoden.

Det är ingen färdig roman precis. Men det är ett skelett. Inte bara det. MITT romanskelett är det. Med inledning, mittparti och avrundning. Karaktärer, konflikter och dramtiska kurvor. Hela alltihop.

Jag tror inte att jag skulle ha avslutat texten om jag inte tyckt om berättelsen, om jag hade tappat tron på den. Nyfikenheten har fått mej att skriva vidare, hur ska det gå för dem? Nu vet jag.

Tadam alltså, jag har en extra roman att pilla med. Inte illa för en NaNoWriMo novis. Hah! Jag fixade det.

söndag 25 november 2012

Småstilat

Fick till och med ihop lite bokstäver igår. Så nu ser jag fram emot att få återvända hem. Har träff med datorn.

Published with Blogger-droid v2.0.9

lördag 24 november 2012

Najs lördag

Denna lördag:
  • käka frukost hos C, inklusive dricka det superbt goa kaffet.
  • träffa folk som snöat in sej på fantasy, såna där fantasivänner alltså.
  • käka käk på nån restaurang i större samling.
  • med samma samling gå på teater, se och höra Kristina från Duvemåla.
Najs lördag alltså. Vad ska du underhålla dej med idag?

fredag 23 november 2012

Bussbloggar

Tror att dagens ord är grå. I kombination med skakningar. Skitsvårt att blogga på bussen.

Ska på ett möte. Är lite nyfiken och möjligen också nervös eller så måste jag bara få kaffe.

Vad ska ni göra idag då?

Published with Blogger-droid v2.0.9

torsdag 22 november 2012

Ord

48533 ord
Nu har jag inga ord kvar.

"Stora" insikter mitt i natten

Man vet att hjärnan går på högvarv när man sätter sej upp mitt i natten och har kommit på något som man redan har kommit på förut. Tack hjärnan. Trevligt.

Det är rätt mycket på gång den här veckan och nästa. Så mycket att jag faktiskt vägrar tänka på det, utom förstås mitt i natten när jag får "stora" insikter om saker jag inte behöver ägna nån mer tid åt.

Och sen kan man förstås inte sova mer. Naturligtvis inte.

Nåja, vad är väl bättre då än att fundera på andra viktiga saker som det inte är läge att fundera på till exempel ifall jag valt fel perspektiv och om karaktären borde bla bla...

Visst är det fascinerande hur man kan tvivla på allt när man ligger där och inte kan sova. Jag tror att jag till och med funderade på ifall jag borde byta klänning på en karaktär, alltså inte ett stort ingrepp, snarast ifall mönstret var fel.

Men nu är jag uppe och lite trött, har kommit på klokare saker än ifall det ska vara rosor eller annat blomstermönster på en klänning. Jag säger bara att jag förstår varför det svischar omkring så många kaffekoppar på NaNoWriMo, man blir lite stirrig av alltihop. 46680 ord har den effekten.


onsdag 21 november 2012

Inte precis läst nån kurs i marknadsföring

Vad finns det för sätt att få synlighet för en bok man skrivit?

Alltså det här med marknadsföring. Hur mycket koll har du? Jag har inte precis läst nån kurs i marknadsföring. Om jag igår talade om omslag så hasar vi vidare på den vägen.

Jag tror, för jag har alltså inte läst marknadsföring, så jag spekulerar vilt och vansinnigt, men jag tror alltså att det bästa man kan göra när det gäller marknadsföring är, ja just det, texten. Alltså det där som såna som skriver håller på med, att man tar det där omarbetandet, reviderandet och förändrandet på allvar. Att man håller på och petar på bokstäverna tills de faktiskt sitter som de ska.

Må så vara alltså, att jag inte läst marknadsföring men tips nummer ett är att "get dirty", gräv ner dej i manuset tills det inte längre släpper ifrån sig fler jordlager. För om man inte själv blir upphetsad och ivrig av vad man skrivit, hur ska man få nån annan att bli det?

Det finns förstås en hel del mer man kan ägna sej åt också. Men jag påstår att det börjar precis där, med texten och sen kan man fortsätta med allt annat man kan ägna sej åt. Tala med vänner, göra facebook sidor, blogga, twittra, prata och läsa på bibliotek och mässor och vadsomhelst, ställa upp och ställa ut och så vidare och tala lite mer med folk, fråga folk, hoppas på vänlig kritik och naturligtvis prata för andras texter - för just det, där börjar det, med den marknadsföring som man faktiskt kan, med eller utan kurs i marknadsföring, börjar alltså med texten.

tisdag 20 november 2012

Omslag

Det är kanske inte alla som behöver designa sina omslag själv. Men man köper dem i stället. Böckerna och deras omslag alltså.

I senaste numret av Skriva har de en spännande sida med omslag för romance-böcker. Åh så mycket kärlek det är på den sidan. Prova googla olika genrer och bild, kolla hur de ser ut. De mörka skräckböckerna, fantasy kan också vara rätt mörkt. Äldre ungdomsböcker har alltid en ung person i bild. Äldre deckare har en ledtråd i bild. Nya placerar ibland författaren i fokus. Rätt många mönster på böcker för tillfället är det också på alla möjliga sorters böcker. Vad det än finns där på omslaget så är det viktigt.

Omslag signalerar genre och ton. Det ska dra till sej betraktare, man ska stanna upp och få lust att läsa. För det där omslaget är pakteringen, det som ska locka innan man hinner vare sej vända på boken eller läsa recensioner.

Eller är det så? Jag menar, omslaget är viktigt, jo då. Men hur är det idag, är det omslaget man dras till eller nåt annat? De senaste böcker jag köpt har jag faktiskt sett beskrivna på olika bloggar. Och där har visst funnits bild på boken och snygg har den varit. Men det var inte precis så att jag stod i nån bokhandel och tog upp en bok för att den var snygg.

Så vad fick dej att köpa en bok senast? Omslaget eller annan marknadsföring?

måndag 19 november 2012

Rikta visandet åt annat håll

Visa, berätta inte, är en sån där fras som upprepas med jämna mellanrum. Men vad betyder det egentligen?

I min NaNo text har jag för tillfället buntvis med områden där jag är fullt medveten om att jag inte visar alls utan berättar. Åh, vilken berättarglädje det finns, kan jag tänka.

Men hur göra för att jobba bort det och få fram det där visandet?

Många gånger kan man ägna sej åt att fundera på detaljer, på miljö, att förse alltihop med stämning. De där förklaringarna som kan bli flugsurr, ruttnande kadaver, en lång ekande gång, högt i tak, väggar som tycks pressas närmare, solljus som letar sej in genom smutsigt fönster - allt medan man förklarar det där som behöver berättas. Samtidigt rabblar man upp det som finns omkring. Ibland kan man kanske tänka på hur en mer saklig berättelse byggs upp. Ett sakligt beskrivande av vad som finns omkring. Eller hur kroppen reagerar.

Om man exempelvis förser den berättande delen med värme, eller hetta, så blir karaktären tvungen att skala av sej tröjan och dra av sej strumporna, doppa tårna i vatten, dricka eller försöka hitta en dryck. Under tiden kan berättarglädjen få sippra fram mellan agerandet. Bara man bestämmer sej för att nåt pågår samtidigt, ett iakttagande som riktas utåt och mjukar upp det där som inte är visa utan berätta. För vissa grejer måste ändå berättas.

söndag 18 november 2012

Klockan går

Det är på tiden att vi talar om tiden.

Inte för att här ska talas om tid i allmänhet som om det skulle vara nåt att slösa omkring sej. Nej. Här gäller det att passa tiden. Inget bidande av tid.

Det finns utvecklingsromaner, där karaktären börjar som barn och blir vuxen. Om det har en manlig huvudperson à la Werthers lidande, ja si då är det en bildningsroman (män bildas, kvinnor utvecklas och nä, inte är det så enkelt heller men jag förenklar som jag vill). Tiden är alltså lång, ett liv. (Kvinnors liv tar med fördel slut ungefär vid äktenskap. Män kan välja mellan ålderdom och självmord.)

Och så har vi berättelser som handlar om en specifik tidsperiod i en karaktärs liv. Ett år. En sommmar. En månad. En vecka. En dag. En timme eller några timmar. Ju kortare tidsram, dess mer står på spel. För handlar det om några timmar eller en, då är det en bomb som kommer att smälla av nånstans. Och då menar jag inte att det behöver vara bokstavligen en bomb (fast det ofta är det), utan kan också vara bildligen. En tidsfrist som går ut inom en dag. Nåt som absolut aldrig någonsin på några som helst villkor får hända. Måste komma i tid.

Det har sina fördelar att bestämma sig för hur lång tid det är frågan om, eller kort tid. Då har man ett mål att skriva emot. Kan vara klokt att synkronisera klockorna. Fast naturligtvis kan det också visa sig att det blev nåt fel i synkroniserandet ändå. Inte lätt med tiden och alla tidstjuvar. För klockan går, tick tack, tick tack.

lördag 17 november 2012

Karaktärer med gester

Tänk dej följande: En lägenhet med gamla möbler. Ett pysande ljud och en stark, vidrig lukt.

Två karaktärer.

Den ena reagerar. Hur då?
  • slår handen för munnen
  • vrider händerna
  • ett förskräckt rop
  • häftigt blinkande
  • ännu häftigare blinkande för att inte tårarna ska tränga fram
  • ser sej vilt omkring
  • stampar med foten
  • säger nej nej nej
  • och till sist slår fanskapet ut armarna i luften
Om man gör allt det där, vad är då på gång? Hur känner sej karaktären? Och än mer, hur tolkar den andra karaktären det? Sånt roar jag mej med idag.

fredag 16 november 2012

Läsupplevelse

Har haft en Läsupplevelse. Med stort L. Och i kursiv.

Du vet en sån där när man känner att man kommer att få gå omkring med den där boken hur länge som helst i huvudet. Eller rent av överväga ifall man ska läsa om boken.

En som fick mej att läsa lite långsammare när jag närmade mej slutet för att det skulle räcka längre? Näää. Verkligen inte. Jag kastade mej vidare i halsbrytande fart för jag måste få veta hur det går. Eller det är inte sant. Jag visste naturligtvis hur det går. För det går illa för de onda och bra för de goda. Men i detalj visste jag ju inte.

Alltså en sån där text som innehåller allt det där, intrigen, karaktärerna, dialogerna, miljön, spänningen och överraskningar som får mej att bläddra vidare. En Läsupplevelse.

Och vad har jag läst då? Jo. För ett tag sen var hon här som gästbloggare. Så jag har helt enkelt läst Maria Turtschaninoffs Anaché. Rekommenders varmt som julklapp. Inte är det bara jag som gillar den heller utan recensenterna också, som här.

Vad mer kan väl en aspirerande författare begära än att få finnas i nån annans text en stund.

torsdag 15 november 2012

Vägen mot slutet eller en berättelse

För rätt många är det första man skriver episoder. Scener där nåt händer och sen fler scener där nåt händer.

Så har jag också skrivit. Hur många scener som helst som radats efter varandra och som man kan flytta om i annan ordning utan att det egentligen betyder så värst mycket.

Problemet med episoder, hur snygga de än är och välformulerade också, är att det blir ingen berättelse. Och om det inte finns en berättelse så finns det ingen orsak för nån att läsare vidare. Då fladdrar episoderna iväg.

När jag började NaNoWriMo projektet hade jag bestämt rätt lite. Ville mest bara skriva ihop ett skelett. Och det börjar verkligen finnas. För att jag hade koll på hur det skulle sluta. En till grej visste jag, vem som var antagonist. Och eftersom jag valde att skriva fantasy så finns det ett mönster att följa.

Jag är usel på outlines, skisser över vad som ska hända. För jag tycker om att leta efter vägen. Men målet måste finnas för annars blir det episoder och det ska inte gå hur lätt som helst att flytta om kapitlen, för hur ska jag då nånsin veta att de är i rätt ordning?

Men tusan vad länge det tog att lära mej det. Att episoder inte gör en berättelse.

onsdag 14 november 2012

Scen: Sovrum

Tisdagkvällar, då jag håller skrivkurs ligger på topp för vilken dag i veckan som är klart bäst. För finns det nåt bättre än att få ägna sej åt än att umgås skrivande?

Igår fick de skriva om rum. Närmare bestämt om sovrum:
  • En lista på 20 saker som finns i ett sovrum (valfritt och kan vara fiktivt sovrum).
  • Dra ett sträck under de saker som särskilt sticker ut, alltså inte säng, kuddar och täcken (utan bland annat bettskena och kondomer)
  • Placera ett stycke huvudperson i rummet, beroende på om det är eget eller nån annans sovrum, vad lägger huvudpersonen märke till, använd mer än synsinnet.
  • Samma sovrum, men ur en annan persons perspektiv, kan vara antagonisten. Kan vara samma scen, samtidigt, men annan skalle. Kan också vara tidigare eller senare, men samma sovrum.
Och det mest fascinerande är vad allt som hittades när personerna kom in i rummet. Hå hå, allt mellan mordvapen och intima leksaker. Dessutom, stämningarna i de där sovrummen - *ryser*.

Så vassego, skrivövning bjuder jag på idag. Ta en titt på sovrummet helt enkelt.

tisdag 13 november 2012

Magiska krafter

Hur lär man sig magi egentligen?

Nån gång som yngre önskade jag att jag skulle få bli häxa. Det var innan Harry Potter så häxor var inte mysiga alla gånger. Men jag hade siktet inställt på att få tillgång till vissa sorters magiska krafter som jag kände att jag behövde. Som att förse en rätt jobbig klasskompis med diverse bölder. Jag skulle absolut inte bli nån snäll häxa. Tvärtom besvärlig och i vägen.

Men det var inte så lätt ju. Man får inte magiska krafter så där bara för att man längtade efter det. I stället fick jag föreställa mej det. Fundera på det. På hur man får magiska krafter alltså:
  1. Hur lär man sej magi?
  2. Hur kan den användas?
  3. Vad begränsar magin?
  4. Vad kan man inte göra med magin?
  5. Vem får använda den?
  6. Vad kostar magin?
  7. Varför har inte magin satt alla uslingar på plats och placerat sej högst upp i hierarkin, på snyggaste tronen, omgiven av allt man kan önska sej och lite till?
För det är väl det, att magisk makt korrumperar, lika bra att jag blev utan alltså.

måndag 12 november 2012

Ett kriminellt problem

35687 ord har jag klämt ur mig för NaNoWriMo. Och förutom scenen jag skriver just nu så vet jag vart jag är på väg.

Men blev tvungen att ta en paus för att fundera på hur jag ska lösa problemet med att utföra en manöver som inte alla ska se samtidigt som de som ska göra manövern är väldigt iakttagna. Ett kriminellt problem, kunde man kalla det. För det handlar väldigt mycket om att dyrka upp en dörr.

Det händer att man skriver på och så landar man i en situation där man vet hur scenen borde sluta men att vägen dit är det besvärliga. Att försöka hitta fram till hur man ska få detaljerna att fungera.

Mina alternativ just nu är:
  • skicka den iakttagande för att lätta på blåsan, tror tyvärr att hen inte är det minsta kissnödig
  • bara ha hen att vända sej om, men varför? Vad hörs bakom hen? Buller av vad?
  • låta iakttagaren titta på nåt annat, alltså rikta uppmärksamheten åt ett håll där det händer nåt som iakttagaren inte kan låta bli att gå helt upp i, men vad? Kanske de där kattungarna som finns där skulle kunna vara nåt... Eller paraplyna...
  • tvinga över personen på "rätt" sida, fast hen verkar ha gått väldigt mycket Darth-vägen
  • ytterligare alternativ?
Tror jag ska resa mej upp en stund och göra nåt annat. Tyvärr har jag redan tömt och fyllt diskmaskinen. Måste ut, alltså.

söndag 11 november 2012

Snacksalighet

Dialog ska visa vem som pratar.

Jag har använt ganska mycket dialoger i den text jag skriver. Just nu är vissa av dialogerna så informationsspäckade att till och med jag gäspar. För jag behövde veta grejer så då lät jag karaktärerna säga allt. Ut med språket, lätta på lilla hjärtat.

Men det ska bort. För det jag egentligen vill att dialogen ska visa är vem som pratar. Hurdan den personen är. Det som är information ska bli vilseledande för de vill definitivt inte klämma fram med allt. Tvärtom, att säga vissa av de där grejerna ligger inte i karaktärernas intresse alls för det framställer dem i dålig dager. Bättre då att förse dialogen men skuggor som skymmer, ordentlig dimma ibland.

För i samtal så missförstår man, överdriver, underdriver och också karaktärer som vet vad de vill säga babblar på om nåt annat för att göra sej själv lite finare i kanten. Dialogen gör att de kan få visa sej just såna, visa hurdanna de är trots att de tror att de försöker dölja osnyggheten så finns den ändå där i vad och hur de säger nåt.

Klart att dialoger har andra funktioner också. Karaktärsavslöjandet är ett drag.

lördag 10 november 2012

Fågel, fjäril eller fisk

En plats som redan spelat en viktig roll och så ska man tillbaks dit. Vad ska man göra då?

Välkommen tillbaka, mumlar huvudpersonen som tycks gå i cirklar eftersom hen återvänt mitt i den ganska intensiva framåtrörelse som hittills varit grejen.

Man kan inte beskriva rummet på nytt. Och helst inte göra exakt samma saker som förra gången. Jag funderade alltså ett tag på vad jag ska hitta på. Insåg också att jag befann mig i det sladdriga mittpartiet, samt att det kanske gått lite väl fort att rusa dit. Men om jag går tillbaka och saktar av på tempot nu, tja då kan jag glömma 50K. Vad kan jag alltså göra med en plats som redan är bekant?

Byt vinkel tänkte jag. Titta på nåt helt annat. Om det varit en svepande rörelse med lite lätt beskrivning av rummet förra varvet så zoomar vi in på nåt i stället. Detaljen som inte rymdes med sist. För annars är det bara sladdrig mitt och här behöver finnas nåt. En ny och förändrad vinkel, som tar bort det statiska och ger dynamik.

Fågel, fjäril eller fisk är det som gäller när man letar efter en nyckel. Gäller att bestämma i vilken nivå här ska letas.

fredag 9 november 2012

Blodigt, köttigt och dödligt allvar

Att inte veta vad och varför något händer är inte särdeles spännande.

Vad jag menar är att man behöver veta vart texten är på väg. Och man behöver berätta det. Vilket inte betyder att varenda pytteliten detalj ska avslöjas. Men det är inte stor mening med att slänga ut sina stackars karaktärer i en värld där farligheten är diffus.

Mina karaktärer rusade från rum till rum. Visst där fanns en hotande antagonist som kom susande och log illvilligt. Men sen då? Eftersom de hann undan i sista sekund, två gånger faktiskt. Vad vill antagonist-eländet? Vad är det hen försöker hindra? Tänkte jag. Och visste att jag inte svarat riktigt på den frågan. Att jag bara sjasat iväg huvudperson och sidokaraktär. Stackars satar. Inte undra på de ville stanna och vila.

Det som krävs är att det ska finnas en orsak att ta reda på vart det hela är på väg. Sen behöver förstås den idén vara tillräckligt vriden för att locka. Nyfikenheten alltså. Läsaren ska känna att den vill veta hur det ska gå. Och nyfiken blir man inte om ingen förklarar varför de springer undan. Den där avgörande frågan helt enkelt, som driver dem från rum till rum, inte på måfå, utan på blodigt, köttigt och dödligt allvar.

torsdag 8 november 2012

Tänk om...

Den där känslan av att man inte räcker till, det går dåligt dåligt.

För mej betyder sånt att jag blir irriterad. På mej själv mest. Och om man bara kan ta ut det på att sortera in i diskmaskinen så är det inte så mycket med det. Hur kul är det egentligen att vara sur på smutsig disk? Man kan liksom inte ta i ordentligt för då blir det bara kladd och skit av det också. DET behöver man inte mer av.

Irriterad. Och arg. Och butter. Och allt möjligt inte så muntert satte jag mej och käkade. Rätt vad det var tänkte jag, men om det ändå är så där? Varför är det så då? Va? Att om scenen är uselt skriven, visst. Men om grejen stämmer. Tänk om? Och så tänkte jag en mängd olika "tänk om".

Släppte gaffeln. Hade blivit nyfiken. Och det är väl det som är grejen, nyfikenheten.

Fixa fix idé

Ibland går det fel. Så fel så fel.

Jag valde fel spår. Försökte fixa det. Blev värre. Blää.

Jag försöker trösta mej med att man ska skriva mycket dynga. Det ska klafsa om fötterna medan man trycker in eländet trots att man vet bättre. För det kanske finns nåt där ändå. Men det går inget vidare med peppandet. Jag behöver bara kolla lite tillbaks i texten så vet jag, så fel så fel. Håller inte, funkar inte. Blött och slött och man vill bara bränna den där skitscenen.

Så vad gör man då, mitt i NaNoWriMo? Eller mitt i alldeles normalt skrivande som man inte vill att ska stanna av?

Man gräver vidare. Man undersöker vad som finns där i bakgrunden. Man kollar in vad karaktären har för fix idé, tvångstankar, besatthet. Man ser till att det händer nåt, att karaktären inte är förutsägbar. För jag tror ändå på resten. Bara det att om inte just den där scenen skruvas till så faller allt. ALLT.



onsdag 7 november 2012

Gruvliga hemligheter

Förse karaktärer med hemligheter. Gruvliga helst.

En av mina karaktärer har en hemlighet. En som går på tvärs med vad den för tillfället ägnar sig åt. Det är ungefär vad jag vet.

Vilket inte är mycket men ändå en början. För det håller på att sippra ut och tvivel runtom finns redan. Jag till exempel känner att min tillit till denna person rubbats å det ofantligaste. Sitta där med hemligheter utan att säga det bums åt mej. Så fräckt.

Så nu gäller det att lista ut vad det är för hemlighet. Jag ska alltså göra lista över gruvliga hemligheter. För hen har gjort nåt för länge sen som inte var snällt, gjort nåt mot nån annan. Men vad? Det behöver vara tillräckligt stort för att det ska finnas orsak att hemlighålla.

Ett brutet löfte? En lögn som döljer nåt annat? En lögn som gör ont? Vad mer kan man utgå ifrån?


tisdag 6 november 2012

Miljö är inte bara lejonfötter

Miljö är inte bara beskrivning av plats. Inte bara uppradande av blomsterarrangemang och lejonfötter på badkaret.

Min huvudperson ägnar sig för tillfället åt att gå från rum till rum. Ett enda rum-rännande är det. Vilket förstås betyder att jag lyfte händerna från tangenterna en stund för jag blev tveksam över vad som finns i alla rum.

Tre rum gick fint. Speciellt det första eftersom det var en bekant plats. Både för mej och huvudpersonen. Jag kunde bara blunda och fundera på vad det fanns där. Tänka ut några grejer jag minns. Som färg, lukt och saker.

Och de två följande rummen gick okej. Men sen blev det tangetlyft alltså. För vad är jag egentligen ute efter, tänkte jag. För att i nästa stund påminna mej själv om att, nä nä, inte jag. Vad är det huvudpersonen är ute efter? Vad är det huvudpersonen ser?

För om då valt att hålla sej tätt intill huvudpersonen, vilket jag alltså gjort, då är det hen som avgör vad som är viktigt. Vad ser just den här sortens huvudperson.

Hen vandrar från rum till rum och har precis plockat upp en fjäderpenna. Du då? Vad lägger din huvudperson märke till i ett rum? Lukter? Grejer? Färger? Annat?

måndag 5 november 2012

Tio sidor eller sväng på en mening

Det är visserligen bara dag 5 i NaNoWriMo, men en grej som jag suttit och funderat på, de korta stunder jag INTE skrivit är att det går bra.

Alltså det är inte det att jag egentligen är särskilt imponerad av mig själv som vridit ur mej text. För det är jag inte. Eller, who am I kidding, jag ska lyssna mer på Petra Mede som sa i Helenius hörna att man ska skippa den falska blygsamheten. Okej, jag jäkla nöjd och belåten med mej själv över att det funkar så bra att skriva.

Men om jag lägger av skryta en stund och säger vad jag egentligen ville säga, som alltså var att, när det funkar på ett plan med skrivandet, då går det också bra på andra sätt med allt möjligt annat också. Om jag skriver som nu, då läser jag massor och skriver rätt vad det är ihop lite annat också, av bara farten.

Vad lär vi oss, eller åtminstone jag mej, av det? Jo. Jag har sagt det förr. Jag säger det igen. Det finns bara ett sätt att skriva på och det är att göra det. Regelbundet. Om man sen producerar Stephen Kings tio sidor eller svänger på en mening i James Joyce-anda eller vad man har som mål, det är inte viktigt.

Så, om man bortser från antal NaNoWriMo-ord, så finns regelbundenheten kvar. Att jag kliver upp på morgonen med målet att skriva det som kommer. Eftersom jag är väldigt inne i texten så, tja, är det bara att låta orden flöda. Så folks, bara att inrätta en rutin. Vad som funkar för dej alltså.

söndag 4 november 2012

Kostnadskalkyl

I något läge måste man förklara för huvudpersonen att hen har problem, en överhängande konflikt. Och att de problemen går på tvärs emot vad hen vill.

Så det är vad jag har gjort. Förklarat för huvudpersonen vad som förväntas och att det bara är hen som kan göra det. Egentligen vill huvudpersonen bara gå hem och lyssna på One direction. Men se det går inte.

Konflikt alltså, man måste ha det. I varje scen och mellan storstjärnorna, huvudperson och antagonist. Och sen ska man ha konsekvenser. Avslutade kapitlet med att en karaktär frågar en annan ifall kostnaderna/konsekvenserna kommit på tal. För konflikter har konsekvenser. Det måste alltid kosta på att vara huvudperson. Inget myspys här inte. Utan hardcore valuta ska det vara. Dyrt dessutom.

Så nu ska jag fundera på vad betalningen består i. Ska göra en lista på 10 punkter. Kostnadskalkyl ska den heta. Så att verksamhetsplanen fungerar.

lördag 3 november 2012

Ordräkning


(Om man vill så kan man följa med här. Den uppdaterar ordantal då jag gör det på NaNoWriMo)

Golddigger eller en dagbok

Robinson av glädje tjöt
när han fann en kokosnöt

Det gäller att veta var man ska söka.

Åh. Jag är fullständigt, totalt, helt, absolut salig. Hittade ett stycke närstående släktings dagbok. Visserligen i lite fel ålder (för ung). Men vad tror du! Börjar dagboken med att gå på hemma-hos-fest?

Ja. Det. Gör. Den.

Citerar: "En fantastiskt tråkig tillställning."

Visst är det fint? Om jag inte får annat, så får jag exakt vad jag vill ha. Vad är bättre än att få vad man vill ha? Så jag får Rösten och Orden. Puss på er allihop! Det är sånt flyt så. Måste fortsätta skriva.

fredag 2 november 2012

Ordbruk och murbruk

Kan inte beklaga mej. Det går fint det här.

Igår stod det på min Nano-räkning att jag skulle bli klar med den här takten den 19 november. Idag står det 17 november. Det gäller att njuta av skrivflödet när man har det. Förr eller senare kommer muren emot.

Eller jag kanske kan beklaga mej...

För jag anar var min mur finns. Jag har, min vana trogen, blandat in nåt som jag undrar om jag vet nåt om. Idag har jag bara skrivit runt det och låtsats, tänkt att jag får ägna mej åt research sen.

Det jag alltså har blandat in i mitt Nano-projekt, och jag såg inte riktigt att det var på väg, men det är alltså 1950-talet.

ALLA tips om 1950-tal emottages. Just nu håller de på att fixa till ett party i en liten lägenhet och jag undrar vad man ska dekorera med?

Jag tror att jag har rätt bra koll på kläder. Och så råkar lägenhetsägaren ha fått en massa arvegods så jag behöver inte bry mej om möbler. Men hemma-hos-fest på 1950-talet ligger liiiite utanför mitt expertisområde. Ibland vill man verkligen slå sina karaktärer hårt, kan de inte bara bete sej. Hävda att de är från 1950-tal, vad är det?


torsdag 1 november 2012

50K på 30 dagar

Jaha. Idag börjar NaNoWriMo. Månaden då det ska skrivas så fingrarna blöder.

Jag har tvekat länge. Ska jag? Jo. Nä. Jo. Nä. Kanske. Nä. Jo. Eller?

Det är inte rätt inställning att delta i nåt där man ska skriva 50 000 ord på 30 dagar. Verkligen inte.

Min tvekan gäller mest att jag faktiskt har ett stort projekt på gång. Att jag borde koncentrera mej på det. Samtidigt. En idé som gnagt och skavt och som jag egentligen planerat utan att riktigt ha tänkt på det. Tydligen alltså.

För jag anmälde mej i alla fall. Till NaNoWriMo. Jag är ändå ganska säker på att jag inte kommer att klara 50K. Men det ger mej en orsak att kasta mej över det där skavande sidoprojektet.

Och jag erkänner, innan jag skrev det här inlägget satte jag igång. För att veta, får jag ihop dagsdosen Och jepp. Det fick jag. Dagsdosen avklarad. Mer än 2000 ord idag. Dessutom så att jag vet var jag ska fortsätta imorrn.

Klarar jag 50K, fint. Klarar jag det inte, fint det med för då har jag ändå nästan petat ihop den där texten jag funderat på. Mitt sidoprojekt. Ett NaNoWriMo projekt. Så. Wish me luck. Eller nåt.

onsdag 31 oktober 2012

De dödas själar

Och vad är det för dag idag då? Jo det är 31 oktober. Ergo Halloween.

Det gäller alltså att vara lite på sin vakt idag. Inte så att folk i det här trakterna precis går omkring och kräver godis förrän sen mot vårsidan och påsk. Däremot så vet man aldrig med andarna. De dödas själar som kan få för sej att klättra ut ur sina hålor och skrämma vettet ur en stackars bloggare.

Och det är just det som är grejen. Så länge de dödas själar håller sej där de brukar finnas så är allt frid och fröjd och bloggaren kan vissla i godan ro. Men idag, eller ikväll snarast, då... byter andarna plats, och när såna plötsligt befinner sej i vardagsrummet är de onekligen betydligt knepigare.

Eller för att uttrycka det annorlunda. Det som är skrämmande är inte farligt så länge det gör vad det brukar göra. Alltså håller sej i sin sarkofag, krypta eller annan kåk. Men placera en död själ, Frankensteins monster, valfri seriemördare, Voldemort, gamla tant/farbror X, Cujo eller sabeltandad tiger i ditt eget vardagsrum, då blir det skallrande tänder och stela ben.

När man förflyttar det farliga till sin egen omedelbara närhet skräms farligheten. Och ikväll, Halloween... Misstänksamhet är en dygd hela dan. Se upp för folk som verkar trevliga.

tisdag 30 oktober 2012

Verkligheten överträffar fiktionen

Verkligheten tenderar att överträffa fiktionen. Och det har ingen betydelse ifall man inkluderar drakar och Frankensteins monster, verkligheten är värre.

Hur ska man övertyga en läsare om de där otroliga grejerna som man skriver kan hända på riktigt? Alltså hur tror man på tomtar och troll och på Halloween?

Eller för den delen, hur tror man på alldeles vanliga skofetischister och frimärkssamlare och tonårsrebeller?

Satt och funderade på det i samband med ett av de författarsamtal jag lyssnade på under bokmässan. Att hur man går med på att det man läser är sant. Hur nåt blir på riktigt trots att det är fiktion.

Man tror faktiskt på vad som helst i fiktionen, på vissa villkor. Ett av dem är att man tror på karkatären. I verkligheten skulle det kunna hända lite vad som helst, men karaktärerna finns i en värld med vissa regler. Då måste man tro på hen som berättar, vad hen än säger. Man måste tro på hur hen reagerar. Saker och ting behöver byggas upp så att man faktiskt inte trillar av och undrar hur kom vi hit.

Och med det menar jag inte långa förklaringar utan att man behöver bygga upp karaktären. Visa vem det är frågan om. Hur hen låter. Om man tror på karaktären så tror man på drakar, tonårsrebeller och Halloween.

Om jag upplever att nåt i en text händer omotiverat, då slutar jag tro. För kontraktet har upphävts. Det där som skrevs när jag öppnade boken. Kanske är det därför det ibland blir svårt att läsa sånt som handlar om det där som hänt på riktigt. För att verkligheten är värre än fiktionen. Just därför är det väldigt spännande att försöka omvandla det där riktiga till fiktion, till karaktärstrovärdighet.

måndag 29 oktober 2012

Sångtext, en berättelse

Rätt vad det var kom det där ordet, den där stämningen som jag gått och tuggat på. Alltså för en sångtext jag behövt skriva.

Jag tror i och för sej att jag jobbat lite på texten under natten också för kände mej imorse som om jag skulle ha vaknat upp med ännu en del av texten. Så det får jag lov att slipa lite på idag.

Och sångtexten ja. Den tonsätts av skrivbordsgrannen. Alltså min musiker. Det var väl lite så vi träffades faktiskt. Eller kanske inte träffades men fortsatte träffas.

Så vad brukar jag tänka på när jag skriver sångtext?

Rätt ofta söker jag en viss känsla, en stämning som jag behöver hitta rätt ord för att beskriva. Vilket hör till det svåra. Det är en sak att skriva 250 sidor roman där man kan hålla på och vrida ihop stämning i lugn och ro och en helt annan grej att försöka få samma sak på några rader.

Men å andra sidan så försöker jag tänka på samma sak som i en 250 sidors roman, dvs. att det finns en berättelse. För det är den sortens sångtext jag själv tycker bäst om, berättelser.

Och eftersom det är sång jag talar om så behövs rim och rytm också. Lite olika rimmönster A-B-A-B eller A-A-B-A-B eller hur man vill kombinera. Rim är mindre viktigt än att ändra rytmen. Det ska inte bli jämntjockt hela vägen utan efter ett tag behöver det hända nåt. Korta meningar blir längre och tvärtom.

Framför allt ändå, berättelsen, stämningen, orden är vad jag jobbar med.

söndag 28 oktober 2012

Postmässa för mej

Det är bokmässa än idag men jag har lagt mej ner. Är mycket belåten med min mässinsats. Har ytterligare ökat på läshögen och fått prata med andra om skriva. Ja och så har jag bara allmänt skräpat omkring. Imorrn vidtar skrivtid.

Published with Blogger-droid v2.0.9

lördag 27 oktober 2012

Fotnot

Idag funderar jag mest på fötter.

Mina egna närmare bestämt. De har troligen blivit tre storlekar större, vilket betyder att jag inte ska köpa skor just nu precis. Note to self, nästa år, köp nånslags grejer att ha i skorna som gör att det känns som om du går på moln.

Men skam den som ger sej. Skam den som bryr sej om sina fötter på en lördag.

Fötter är söndagens problem.

fredag 26 oktober 2012

Nordisk kvinnolitteraturhistoria


Här gör Maria, Ebba och Tua historia.
Published with Blogger-droid v2.0.9

Bok- och skrivvandring

Bokmässa. Det. Är. Grejer. Det. Jag går så igång på att få vandra bland böcker och lyssna på folk tala om böcker och skrivande.

Jag har samlat på mej en del grejer som jag ska skriva om senare men just nu är jag mest upplagd för att småningom ta mej tillbaka till vandrandet bland böcker och människor.

Tänkte bara säga att nummer ett bland allt vandrande var ändå att få träffa nån man bara pratat med per blogg förut. Så otroligt kul sånt. Nästan svårt att säga hur glad man blir. Fast jätteglad blev jag alltså.

torsdag 25 oktober 2012

Snygg katt. Och suddiga poeter.

Published with Blogger-droid v2.0.9

Ett hejdlöst bokmässande

Snart åker jag med tåget för att kliva av i Böle och vallfärda till Bokmässan i Helsingfors.

Jag ska börja med att gå och lyssna på Fantasysessionen med Maria, Jenny och Irmelin. Jag har bett Maria och Jenny se till att jag trillar av stolen. Få se hur det ska gå. Det har utlovats både ocensurerade ord och knuffar.

I övrigt är jag vansinnigt oplanerad. Lite för oplanerad. Men det har varit så mycket annat att styra upp runtomkring för att jag ska kunna ägna mej åt ett hejdlöst bokmässande. Som stipendieansökningar och att försöka skriva lite också, sånt där som man söker stipendier för. Och lite brödjobb för att ha nåt att äta ibland eller åtminstone nån brödkant åt barnen. För att inte tala om att nån gång borde man kanske städa också, fast det får vänta. Me, myself and I ska mässa, så det så.

Det blir väl nån bild från mässan. Om jag inte trillar alltför hårt av stoln när de knuffas.

onsdag 24 oktober 2012

7 grejer att trycka in i skallen när man skriver en trilogi

Vad ska man ha intryckt i skallen ifall man skriver en trilogi?

Alltså rätt mycket ska man förstås ha tryckt in i lilla huvudet men några grejer hade jag ganska klart för mej innan jag lät ordet trilogi låsa sej fast i huvudet på mej.
  1. Första boken ska fungera utan uppföljare. Fast man kan lämna lösa trådar förstås. Ja. Det. Har. Jag. Gjort.
  2. Man behöver veta hur hela berättarbågen ser ut, för alla tre böckerna. Vart man är på väg. Det betyder inte att man vet så värst mycket ändå. För hur man tar sej fram dit till slutet behöver man inte veta. Inte behöver man ha funderat ut alla sidointriger heller. Bara de stora frågorna om vilken konflikt som är avgörande i varje bok.
  3. Bestäm hur du ska förhålla dej till karaktärer. Bestäm framför allt vilka som ska få vara med och vilka inte i de olika delarna. Karaktärer har en otrevlig förmåga att ploppa upp och i bok tre har man faktiskt inte tillräckligt med Gevalia att bjuda alla gästerna på. Men massmord på sidan tio kan verka lite märkligt, eller verka som om man försöker göra sej av med folk...
  4. Mycket av trilogibygge handlar om det som inte syns. Det man döljer för att portionera ut i lämpliga doser. Hemligheterna alltså. Det gäller att försöka få saker och ting att verka naturliga när de händer för att sen vrida om dem när avslöjanden tar vid.
  5. Den sista boken i trilogin behöver vara en käftsmäll. En riktigt rejäl smocka så att när man lägger ifrån sej boken har man kvar berättelsen.
  6. Och glöm inte bok nummer två. Den tenderar ibland att verka lite sladdrig midja. Det får den inte vara. Strama upp och strama åt. Sträck på ryggen och tänj där det ska tänjas.
  7. Som med allt annat, läs trilogier. Stieg Larsson. J.R.R. Tolkien. Lian Hearn. Väinö Linna. Philip Pullman. Susanne Collins.
Och själv ska jag ägna mej åt punkt 6. Man måste se till att Akt två i trilogin håller måttet alltså, många situps kvar.

tisdag 23 oktober 2012

Skriva skrämmande

Den här årstiden, när det är mörkt och mörkt och mörkt, då är det lättast att skriva skrämmande.

Så tänk dej att din karaktär sitter och glor ut i det där mörkret. Det börjar där alltså. Med att titta på mörkret. Hur kompakt det är. Hur skuggor rör sej. Men då händer nåt. Mitt i mörkergloendet råkar karaktären kanske vrida lite på huvudet, eller möjligen lägger hen en hand nånstans på kroppen. Och där, om det är blicken som ser nåt eller handen som känner nåt, men just där har det börjat växa hår. Det har aldrig vuxit hår på den platsen förut. Mycket buskigt hår är det.

Skriv om att titta på mörkret och upptäcka att det börjat växa hår på en plats det aldrig vuxit hår på förut.

Och sen, anmäl dej till min Skriva skräck-kurs på Axxell i Pargas. Som är 16-18.11.

måndag 22 oktober 2012

Gustaf, August och Stig

Nångslags växelverkan mellan schizofreni (och annan psykisk ohälsa) och författandet har de kommit fram till vid Karolinska institutet.

Läste om det för nåt tag sen på Svt efter att en av mina skrivkursare sagt det högt på skrivkursen. Och idag står det också i Hufvudstadsbladet (hittar ingen länk tyvärr).

Vad jag funderar över är vinklingen. På Svt står det författare. I Hbl lyckas de rada Gustaf Fröding, August Stindberg och Stig Dagerman efter varann på bild. Vad har Gustaf, August och Stig gemensamt förutom psykisk ohälsa?

Karolinska institutet står det att undersökningen inte kunde knytas till individer. Så varför blev det en farbror-sjukdom? Ett lidande bland kreativa män?

Kanske är det bara jag. Som undrar. Jag har inga svar, jag bara sitter här och funderar över hur det ska tolkas. Att inte kunna knyta till individer och visa upp Gustaf, August och Stig.